Reserverat till Phenex!

Andetagen var tunga, nästan väsande. Stegen tunga och Crepsley var något trött då han knappt sovit denna natt. Men var ändå fullt uppmärksam på omgivningen och deras dofter. Han hade inte mött någon inom reviret ännu men intressant skulle det minsann bli att få se vilka individer som Shiva släppt in. 
En svag doft av någon han inte kände igen drog förbi vilket fick honom att stanna upp. Hannen kollade sig omkring med öronen käpp rätt upp mot himmelen. Vinklade sig lite vagt då ljud uppenbarade sig. 
Crepsley var långt ifrån ensam i denna skog, men frågan var, vem var det som strövade omkring i närheten?

De svarta tassarna förde honom snabbt framåt mellan träden. Rykten om minst en ny rekryt hade spridit sig som en löpeld till hans öron. De vippade till på huvudet då han sökte efter ljud, utöver den nya bild av energier som ständigt updaterades. Han hade lyckats få dem att tryckas ut frå det mörker han alltid sett dem i till den världsbild han såg varje dag, dock krävdes detta att han uppdaterade bilden av energierna då han blinkade. Hans syn var udda men vacker. De gröna vibrerande energierna av träden beblandades med den vanliga värld alla andra såg. Energiernas färger blandades med trädets och det var nästan magiskt att se. Det som dock var nackdelen med att inte bara blunda och gå, som han gjort så många gånger förut, var att han inte såg lika långt. När hans röda blick var blottad för omvärlden så var den mer begränsad än när han slöt den. Då nådde hans vy så fantastiskt mycket längre. Han log snabbt vid tanken innan det dog ut.
Han slöt snabbt ögonen i en blinkning då han uppdtaerade den nya vyn, och insåg att en ny energi, en stor massa av en varg, hade vandrat in i hans "synfält". Han slöt dem åter och följde framlingens ljusa energi som färdades över reviret. Kunde detta vara den nykomling han hört att det ryktats om? Möjligtvis. Var det inte det skulle han av reviret, nu.
Han bytte riktning och i snabba kontrollerade steg gick han främlingen till mötes. Hållningen var stolt och huvudet lyftat. Främlingen må vara många gånger större än honom, men han var ovärdig tills dess att Modern, eller han själv, bevisats motsatsen. Svansen var dominant lyftad och den röda blicken lades snart på den ljusa främlingen, hans färg och utseende passade till hans energier. Han stannade till och lät blicken neutralt ligga i hanens ansikte, utan att behöva se upp på honom, då han stannat på behörigt avstånd var det inte nödvändigt. Men inte ett ord flöt till en början över de svarta läpparna. Han stod bara där och betraktade den andre i tystnad. Innan han tillslut bröt tystnaden som låg likt en dimma över dem. "Främling, tala ditt namn" Rösten var hård, dock något ljus av hans unga ålder.
[Något derpigt xD]

Då hanen fick syn på vem det var som lurade kring träden bredde sig ett galet flin på hans svarta läppar, ett litet valpyngel. 
Hanen granskade denne med ett något roat uttryck då denne talade, lät så vuxen men så väldigt, väldigt liten.
"Crepsley, var hälsad. Och du är?" Rösten var hes och nästintill fräsande. Hans muskulösa kropp såg bara större ut i dimman som låg högre kring honom, han nästan sken i dimman av hans kritvita päls. Men man såg de ormliknande ögonen så fruktansvärt klart, de nästan lös. 
Med ett vridet uttryck i hans stela ansikte sipprade dimman undan dem båda, och lämnade dem klart synliga för varandra.
Hanens flin tynade bort och hans ögon kunde inte läsas av, dem var som döda, utan någon riktig känsla. 
Hanen höjde sitt huvud, högt buret då han kände av valpens doft allt tydligare. 
Han rörde sig inte ur fläcken och hans blick fick de flesta att rysa av obehag. Dem var kalla, mordiska och helt utan fruktan för något.
Denne hanne skrämdes inte i första taget, det skulle krävas en hel jävla del om han så mycket som skulle visa en glimt av skräck. 
Men en sådan liten valp, han kände hur denne inte alls var som de flesta patetiska små yngel. Denne bar på något speciellt, något som en dag skulle bli kraftfullt.

Nästan direkt flöt orden ut över främlingens läppar. Likt soldaten som följer order. Hans order. Även om hans senare ord, som bad om valpens egna namn fick honom att lätt ryka på den bruna pannan. Den mycket större, och äldre, hanen var inte på något sätt berättigad att veta hans namn, än mindre att be om det. Men istället för att tjura över faktumet så såg han fördelarna. Många skulle få veta hans namn i framtiden så varför inte börja nu med denna hane? "Jag är Phenex ättling av Bloodblossom" Hans röst dröp av den stolthet han kände inför sina blodslinjer. Blossom den legendariska hona som modern ofta i sina historier återvände till. En fruktad stor svart hon med lika rödglödgade ögon som han själv. En hona vars namn och arv de alla ville leva upp till. Rösten sade också att Phenex ansåg att det var viktig fakta, sådant man skulle behöva lägga på minnet.
Orädd mötte han hanens blick, ingen rädsla skymtades i den lilla kroppen och svansen stod fortfarande högt buren bakom honom likt huvudet framför honom. Den röda blicken doldes åter för omvärlden då energierna uppdaterades. Makalöst, vackert. Sedan öppnades dem igen. "Säg mig Crepsley, vad gör du på TBB's revir?" Hanen hade inte befunnit sig på reviret länge nog för att doften av flocken skulle ha lämnat spår i hans päls. Phenex röst var återigen så hård som den valpiga stämman tillät den. Om det visade sig att detta inte var den nya medlemmen skulle Phenex se till att han avlägsnade sig, fort.

Crepsley höjde ena 'ögonbrynet' då denne lilla fjärt snofsade upp sig för att vara ättling av någon han beundrat så fruktansvärt. Men han visste vem det var, men bara föt att denne lilla yngling råkade vara släkt med denne kända hona betydde det inte att Crepsley skulle lyda dennes årder. Men ett sådant blodsband var inget man gjorde narr av. Crepsley flinade stort, även fast valpen bara var en ättling flödade BloodBlossom's blod i dennes ådror. Han gjorde en enkel bugning, för att han hade respekt för Blossom även fast han själv aldrig mött henne. "Jag är nykomling i denna flock Phenex. Och jag måste erkänna att det är ett nöje att få träffa dig.. Men säg mig, är du den enda som bär blossoms gener?" Hannens röst var hes, ögonen lila slug och oförutsägbara som en reptils, så stela och kalla.
Crepsleys blick smalnade av då han granskade den lilla framför sig. Även fast Phenex var en ättling tvekade Crepsley inte att lemlästa yngeln ifall han gjorde narr av honom. Men så länge denne uppförde sig och visade sig värdig blossoms gener skulle han inte heller kröka ett hårstrå på den lilla kroppen.

Den vite såg skeptisk ut, som om han ville ifrågasätta något hos valpen. Men Phenex stod kvar, med samma självsäkra och dominanta hållning. Det syntes ut i vartenda litet strå i hans kropp att han stolt varg, trots sin ringa ålder, som visste vad han ville ha. Ingen rädsla gick att finna hos honom.
Den ljusas, Crepsleys, ord registrerades med en vippning på de mörka öronen, något annat tecken på att han hört honom syntes inte. Även om han ville spricka av stoltheten han kände när hanen sade att det var ett nöje att träffa honom så låg den lugna masken kvar i anletet. Han visste inte om han kunde lita på att hanen här var en godkänd medlem, eller hon han använde det som knep för att Phenex skulle släppa honom längre in på deras revir, och ifall Phenex skulle begå ett sådant misstag, att släppa in en främling längre in än såhär, så visste han att han skulle ha både modern och ledaren, konungen, Shiva efter sig.
Det hade gått knappa sekunder sedan den andre talat.
"Tror du, Crepsley, att jag tänker ta din lättvindiga antydan på medlemskap i denna flocken, min familjs flock, så snabbt som en förklaring?" han synade hanens ansikte och uttalade hans namn hånfullt. Han fortsatte tala utan paus.
"Hur skulle det se ut om jag, som ättling av Blossom, bara släppte in främlingar i flocken hon kämpade med att skapa? Hos krigarna som går i hennes fotspår?" Tonen i rösten var överlägsen. Som om han förklarade något självklart för en efterbliven.
"Nej, om jag vore den enda vad skulle då min mor och mina syskon vara" Svarade han sedan med en valps kaxighet. Tonen förklarade att han tyckte att hanen måste vara efter på något sätt. Frågan var retorisk.

Hanen  gillade attityden och kunde inte låta bli att flina åt valpens ord. Ättling eller ej men denne verkade ha full koll på allt, och inte var han dum heller. "Om jag nu inte tillhörde Kung shivas flock skulle jag inte heller vistas här. Bara en idiot skulle träda in på dessa marker utan en djävligt bra anledning" Rösten var allvarlig och blicken stel. "Om du nu inte tror mig, fråga ledaren om din osäkerhet är för stor" 
Hanen roades av detta, men om Phenex vägrade tro hans ord, vad skulle han då göra? Jo, inte ett skit. Han behövde inte förklara sig inför honom, särskilt inte en valp.
"Om du försöker att få mig att känna dumhet är du ute på fel stigar, såklart att jag förstår att din mor har dem generna. Det jag menade var om du hade några syskon, vilket du gjorde klart för mig att du har" Hanen suckade och höjde ena ögonbrynet, att kunna genomgå en seriös konversation med en valp går inte. Men som ättling till den kända varginnan hade han iallafall gåvan att välja sina ord. Hanen var kaxig, han hopades att Phenex skulle mogna på sig.

Det märktes på hanen, såväl på de ljusa energierna som på hans ansiktsuttryck och kroppsspråk, att han på något sätt gillade Phenex attityd, eller så var det bara något med Phenex som fick den större att gilla honom - ett fall av hybris slog emot honom. Han sträckte ytterligare på sig, utan att anstränga kroppen. Då han gav en förklaring, som antagligen var till för att övertyga Phenex, lät han de röda ögonen stint granska honom. Det såg inte ut som om han ljög, men fortfarande, hur kunde han vara säker? Sen när han fortsatte tala så flinade Phenex brett. Slugt.
"Om du så nu är medlem i flocken, varför frågar du besynnerliga frågor? Varför vill du veta mer om mig och mina syskon? Om Blossoms ätt. Kanske är det så att du egentligen vill skada flocken?" Han såg överlägset på hanen. 
"För att förtydliga för dig, för att du ska komma längre in utan komplikationer måste du lyckas övertyga Mig att du tillhör oss" Detta kunde bli roande. Lydde inte hanen så visste han att han kunde kalla till sig modern, för ifall det fanns någon ynka chans att det fanns inkräktare visste han att hon skulle älska att ta itu med dem. Skulle hanen svara och försöka övertyga honom skulle det ge honom stort nöje. Att han kunde styra över något på det sättet. Att Han kunde få någon att lyda hans order. Båda tanke gångarna roade honom, och båda skulle tämligen kunna te sig skamligt för hanen. Perfekt.

(ADJSHSLDH... Hela inlägget försvann ;-;)

Crepsley's leende vart allt bredare då valpen talade. Phenex talade som en vuxen men ägde en sådan liten ynklig kropp. Hanen skrattade mörkt med en hes stämma mellan käkarna och svansen klippte till bakom honom med ett snärtande ljud. "Du vill alltså att jag ska övertala dig, Phenex.. Nå, vad förväntar du dig att jag ska säga? Vi gör det enklare, säg mig vad som krävs för att bevisa att jag tillhör Kaiwood.. hmmm? crepsley väntade på svar och var nyfiken på vad som skulle sägas härnäst. Han var road av valpens sätt att tala, som att denne var klokast och ägde all vetskap. Flinet var kvar och hans ögon smalnade av i förväntan.

Hans blick låg fortfarande på den enorma hanen, den var överlägsen. Han, ättling av Blossom, stod nu här och gjorde sin plikt, att tjäna hennes namn.
"Om jag säger till dig vad jag vill höra så är det inte du som övertygar mig" Hans röda blick blev smalare då han kisade.
"Men jag börjar bestämma mig för att du inte hör till flocken, eftersom du slingrar dig så, och då blir det inte roligt. Så din tid tickar stadigt på, och den är begränsad" Hans röst var fortfarande hård, hade en befallande klang trots den nya misstänksamheten som smög sig in likt en dimma. Om hannen verkligen var e del av flocken varför försökte han inte bara övertyga honom, bevisa att hans ord var sanna. Nej istället kom han med omvägar och illa valda ord. Nästan som om Phenex talade till en valp.
Han fnös. Uppenbart besviken på hur Crepsley svarade på hasn frågor och påståenden. Patetiskt.
Det var nästan så att han hellre bråkade med något av syskonen, eller tränade, men det enda som gjorde denna situationen mer intressant var att han inte kände främlingen bra nog för att veta hur det hela slutade. Det var spännande.

Hanen började smått att tröttna på den lille velpens kaxighet. Färdiglekt. Jag sade inte att du skulle tala om vad du vela att jag skulle säga, utan vad jag behövde göra för att övertyga dig, valp. Detta börjar bli irriterande, mmh jaa.. såå irriterande.. crepsley mycket, mycket kort temperament.. jag behöver egentligen inte bevisa någonting alls för dig när du lika väl kan pallra dig iväg och få bekräftelse från Shiva.. ja dumma lilla valp.. han började att tröttna och valpens kaxighet fick det att bryta samman för hannen, hans galna sida började att vakna och man kunde tydligt märka att det nu var något som inte verkade riktigt rätt som hände i hans sinne. Crepsley tog ett steg fram Jag skulle kunna slita huvudet av dig utan tvekan och inte bry mig ett skvatt om vad för blod som rinner i dina ådror. Trottsallt så är du inte Blossom, nej inte alls.. Crepsley mycket, mycket sugen på vargkött. Hmmm.. jaa.. men dig skulle det inte tjäna något till att göra sig av med din lilla råtta ett galet skratt lämnade hans strupe och hans ansikte fick ett vridet uttryck. Han hade snart tappat det helt.

Hans röda blick låg lugnt kvar, vilandes, på den så mycket större hanen. Ingenting med honom fick honom att ens tänka på faran. Han var Phenex. Kalis son och Blossoms ättling. Hanen framför honom var ovärdig, patetisk. Att han ens trodde att han hade det minsta att sätta emot honom.
Han hörde orden lämna den andres läppar, kände energierna släppa lös mer, röra sig okontrollerat, fritt. Orden borde ha skrämt honom, borde fått honom att inse allvaret situationen, men nej han såg på hanen och såg bara en som litade sig p snabba attacker och styrka. Han såg galenskap bakom masken. Phenex var antagligen snabbare än den storas kroppshydda, och hans storlek gjorde honom mindre att träffa.
Hanen fortsatte tala, som om han fortfarande hade någon som lyssnade till hans tomma ord. Det sista fångade dock den ungas intresse. Ett leende bröt upp i ansiktet. Ett flin som vittnade om ondskan som redan bodde i den lilla kroppen.
"Jag hade hoppats på att du skulle säga så" Rösten var klar och överlägsen. Avståndet mellan de båda bestod fortfarande av flertalet meter. Den mörka nosen sattes till sky och ett yl drog över de mörka läpparna. Det var lugnt men kallande, talade om fara. Kallade på modern genom att tala om hotet mot hennes valp. Mot flocken. Nu skulle han bara vänta.
[Kali komsi kooomsi]

Dagen hade hittills varit väldigt händelselös, inte så mycket som ett bytesdjur hade ens korsat hennes väg där den svartvita honan vandrade omkring mellan träden. Tanken med att ens ta en runda på reviret var ju att hitta någonting att roa sig lite med, helst på någon annans bekostnad. Det verkade dock inte som att Kaiwood tänkte samarbeta den dagen, så hon hade börjat överväga att ta sig tillbaka till lyorna, eller stanna och träna någonstans. Hon kom dock på andra tankar då ett ylande skar genom tystnaden, ett som tillhörde en välbekant varg. Öronen spetsades på huvudet och huvudet vändes åt det hållet ylandet kommit ifrån, inte alls särskilt långt ifrån där hon befann sig. Phenex, och han kallade på henne, varnade om någonting. En vag irritation tog plats inom henne vid tanken på att någon eller något verkade hota honom. Ingen jävlades med valparna, ingen annan än hon och Shiva åtminstone. Hon drog åt sig av omgivningens energier innan hon sedan satte av i språng i riktning mot platsen. Hon visste inte vad hon hade att vänta sig, så det var alltid bra att vara förberedd. Några korta minuter senare så kunde hon känna energierna av Phenex och en annan varg, och kort därefter även deras dofter. Hon kände inte igen hanen, men hon var även medveten om att Shiva på sistone rekryterat en och en annan varg, frågan var om detta var en av dem? Hur som helst så skulle detta inte sluta väl för honom om situationen var som hon anade. Hon stannade upp i närheten av Phenex och lät den vita blicken granska honom i några långa sekunder, inte uppenbart skadad. Sedan vändes blicken upp mot den främmande hanen, iskall och bottenlös, med ett tålamod redo att tryta. ''Ge mig en bra anledning till varför jag inte borde kapa strupen på dig på en gång''. Stämman var känslolös, kall och hård. Det gick utan tvekan att se att hon menade allvar. Hon hade inte mycket till övers för främlingar på reviret, och än mindre för sådana som agerade hotfullt. Än värre vore det om detta faktiskt vore den nya vargen i flocken, och om hanen inte respekterade hennes högre rang. ''Tro inte att du kommer undan med att hota min son''. Tänderna blottades för några sekunder för att förstärka budskapet. Hon skulle alla gånger ta sonens ord före det hos en främling. Visserligen så var hon inte överdrivet känslomässigt fäst vid valparna, men främlingar var inte mer värt än jorden under hennes tassar, så hanen hade inte den bästa av utgångspunkter precis.

| Mami is maaaad |

Crepsley spetsade sina öron och hörde hur valpen kallade på nåhon, hannen suckade. Varför allt detta drama pågrund av en uppkäftig valp?
Crepsley spände blicken i Phenex, den var lika kall som isen själv och hans kroppsspråk visade inga tecken på rädsla.
Ett kort ögonblick därefter hade en svartvit hona uppenbarat sig, det var valpens mor.
Ett brett leende spred sig på hanens läppar och musklerna slappnade av en aning "Men kära du, tror du verkligen att jag är dum nog att jag faktiskt skulle göra en medlem i flocken illa? Hmm.. ja du tycks tro det.. Crepsley tänker innan agerandet, han skulle inte mätta min hunger ett dyft. Och även om så var fallet skulle jag inte vilja spilla sådant maktfullt blod. Nej, inte alls.. varginna.. Om jag hade velat ha honom död skulle detta möte redan varit över.." crepsley's blick var allvarlig, sanning låg bakom hans ord och även om han var extremt impulsiv i dessa sortens möte kunde han behärska sig. 
Den stora vita hannens orm ögon smalnade av och en glimt av irritation speglade sig i hans kroppspråk. "Om du är smart så ta honom här ifrån så lovar jag att aldrig vända blicken åt varken Phenex eller hans syskon. Det vore högst opassande att starta en strid här. Speciellt när jag är nykomling inom flocken."
Crepsley hade svårt för att strida mot honor då han hyste sådan respekt för dem. För han visste vilket kraftfullt raseri honor kunde bära. 
Hannen slet inte blicken från den främmande honan, hans blick kunde isa ända in i märgen på en del. Känslolös, iskall, blodtörstig, det var det hans ögon visade, men också ett enormt tecken på allvar.

Phenex tvekade inte en sekund över att modern skulle komma. Han visste att hon skulle vilja ta itu med hotet mot flocken, och kanske hoppades han på att hon kom för hans skull med. En liten del av honom sa att det var sant medan en annan sade att hon mest kom för den större sakens skull. Fortfarande med dominant hållning och självsäker blick.
Hanen trodde säkerligen att han var något. Att Shiva, om han nu var med i flocken, inte skulle låta honom komma till skada, och det sulle bli en ren fröjd för Phenex att se motsatsen bevisas för hanen. Att se honom inse att han inte var mer än ett kryp. Skapad för att Phenex och andra i Blossoms släkte skulle styra över honom. Han var inget.
Moderns energi kom innan för hans fält och ett galet leende klyve hans ansikte. Snart. Han längtade. Han mötte snabbt hennes blick innan han respektfullt såg undan och fäste den på hanen igen.
"Mor" hälsade han kort efter att hon talat. "Jag upptäckte denna hanen på reviret och tog mig hit för att se vem det var. Han påstod sig vara en medlem, en ny, och jag bad honom simpelt bara att bevisa detta. Han började slingra sig och frågade om vår familj istället. När jag sedan förkunnigade att jag inte trodde honom, på grund av alla undanfykter så fick jag klart förklarat för mig" det blev n kort paus då han hämtade andan "Och jag citerar, att han skulle kunna slita huvudet av mig utan tvekan och inte bry mig ett skvatt om vad för blod som rinner i mina ådror" han såg mot henne igen. 
"Det var då jag kallade på dig Mor" Hans stämma var respektfull men ändå en hint av avsmak för hanen slank in i tonen. När han tystnat backade han lätt bakom henne, inte för att han var rädd för hanen. Nej han ville bara inte vara ivägen för modern. Han viste vad hon var kapabel till, även om hanen inte verkade bry sig. 
Då Hanen själv talade var det nästan så att Phenex tappade andan av resektlösheten, det som hindrade honom ifrån att faktikt väsa åt den var skadeglädjen i att han skulle få sitt straff. Sådana ord skulle aldrig gå förbi ostraffade oss modern, det visste han och syskonen av erfarenhet. Det var som om han bad om det. Phenex väntade på domen, med skuggan av ett leende på läpparna.

Hon vände blicken till valpen då han talade, förklarade situationen närmare, och hon kunde känna ursinnet inom henne växa för var sekund som förflöt. Bubblande, sjudande, nära på brinnande. Till det kom även den vanliga blodtörsten. Hon ville se hanen vrida sig i smärtor, be för sitt patetiska liv. ''Jaså det säger du...''. Rösten var så pass hård och kall som den bara kunde bli, ej riktat mot valpen, men han kände säkerligen igen stämman. Den hade han och hans syskon hört vid mer än ett tillfälle, en som verkligen tydde på att hon fått nog, att hon var ursinnig. Den sista droppen för att få allting att koka över kom vid hanens nästkommande ord och ilskan blixtrade till i hennes ögon samtidigt som röda gnistor uppenbarade sig i hennes päls, sprakande och knastrande när helst de slog ihop med varandra, likt el. Hon hade sällan hört maken på liknande respektlöshet, oftast hade de sett till att det korrigerats och klargjorts så fort en varg rekryterades, och hon var inte säker på vad hon skulle tro om det så kallade medlemskapet. Hon hade svårt att tro att Shiva inte hade talat om flockens allra grundligaste regler, vilket endast måste betyda att hanen framför henne antingen ljög eller var för korkad för sitt eget bästa. I vilket fall som helst så hade han försatt sina chanser med att få någon respekt från henne. Hon slöt ögonen för en kort stund, tog ett djupt andetag och släppte lös energierna inom sig, lät de storma och kränga. Då hon sedan öppnade ögonen igen så var det med en bottenlös, hård och ursinnig blick som hon mötte hanens. Han skulle få ångra det han sagt. Ett dovt morrande steg ur hennes strupe och raggen reste sig på henne. ''Jag är inte din kära varg''. Ilskan var påtaglig även i hennes stämma, tätt åtföljd av kylan och hårdheten. Utan vidare förvarning så sände hon iväg en hop av röda stötar emot hanen, mycket likt blixtar till formen och av någorlunda liknande styrka. Hon tog några steg i sidled så att hon stod mellan hanen och sonen, släppte aldrig uppmärksamheten på hanen, iakttog honom med både ögon såväl som energier. ''Du borde verkligen lära dig att respektera rang om du inte vill sluta upp i Chaibos grottor. Försök inte ens ge mig några order, jag står högre i rang än vad du någonsin kommer komma i närheten av. Den enda vars order jag följer är Shivas och du, en ovärdig, oprövad rekryt är inte mer värd än jorden under våra tassar''. Hon tog sig några steg närmare hanen, självsäkert, dominant. Rädsla existerade inte inom den svartvita honan, hade aldrig gjort, och skulle aldrig heller göra. Hanen må vara mer än dubbelt så stor som henne, men hon hade sin kraft, och sin flock. ''Opassande?....Haha. Det här är TBB, vi lever för strid, för krig, och vi drar oss inte för att straffa respektlösa skithögar likt dig själv''. Ett iskallt, lömsk skratt undslapp henne. Hanen sjönk endast i hennes ögon för var ord han yttrade, så otroligt patetiskt. ''Att du är en nykomling betyder endast att vi kan använda dig som en slagpåse, och tro inte att Shiva tar ditt ord före mitt, hans blodsbundna systers, när du krälar till honom''. Hon vände huvudet och blicken mot sonen bakom henne, till synes kanske ett dumdristigt drag, men hon höll stenhård koll på hanens energier för minsta ändring. ''Se där, där har du definitionen av respekt'' fortsatte hon och gestikulerade med ena framtassen åt valpens håll. ''Det säger rätt mycket om dig om en så ung valp som Phenex lyckas överglänsa dig''. Det hela kunde nog kanske ses som en indirekt komplimang för valpen, vilket det kanske på ett visst sätt också var, även om det inte var det egentliga syftet. Det karaktäristiska lömska flinet låg på hennes läppar då hon återigen vände sig tillbaka till hanen. Det här kunde kanske bli en intressant dag trots allt, kanske med lite blod om hon hade tur.

Crepsley var nära att börja skratta av valpens ord men behöll ett grovt leende på läpparna. Modern var ursinnig, riktigt rasande utan tvekan. 
Detta skulle bli mycket intressant, så intressant..
Honan började att tala, tomma, meningslösa hot. Hannen knäckte sin nacke en aning och spärrade ut sina klor i marken för att riktigt känna vibbrationerna. Det han härnäst fick känna var stötar som gick genom hans kropp, han parerade inte hennes attack, han försökte inte ens. När han fått denna piggnande stöt som inte bara gjorde nytta genom att väcka hans inre blodtörst och adrenalin gjorde den också att kroppen darrade till. Hanen skrattade hest och väsande Dina hot är tomma, din rang skiter jag fullständigt i likaså ditt kryp till son där bakom dig. Oavsett vilken rang du må ha är du lika betydelselös för mig ändå. Du skrämmer inte mig, hona, jag lyder inga order från en sådan som du, du är dessutom så blind att du tror på allt din son säger.. Crepsley är mycket road.. Hannens ord flöt på med morrande, dova gläfsningar. Ögonen var vidgade till det allra yttersta för att sedan göra irisarna så små att dem knappt syntes. 
Han hade fått nog av förolämpningarna, det var nog.
Hannen reste sedan ragg, blottade tänder och lät dimman sprida sig som ett tjockt täcke kring dem, den dimma som hindrade luftvägarna och gjorde en alldeles yr.
Det enda som hindrar mig från att lemlästa er är att jag hyser respekt mot Shiva. Han och endast han ger mig årder! Du har ingen makt över mig sålänge Shiva inte beordrar mig att lyda.. Ni brinner för strid, visa mig vad du går för, its playtime.. Crepsley nästan kokade av ilska, vem tror hon att hon är egentligen? Ge Crepsley årder? No way.
Den massiva hannen gjorde dimman allt tätare kring honan, valpen brydde han sig inte om. Den lilla parasiten fanns inte i hans värld just nu. Om han trampat på valpen skulle han inte märka det.
Hanen röck till av electriciteten, den hade inte riktigt lämnat hans kropp ännu. Men den eldade bara upp honom ännu mer, åh så djävla förbannad han är.

Phenex nickade nästan omärkligt när modern retoriskt frågade om han menade det han sa. Han var uppspelt. Han ville Se modern sätta den där respektlösa hannen på plats. Ville se hans blod färga den vita pälsen röd. Han ville höra hans plågade läten. Sedan kallades han ett praktexemplar av respekt och hela hans väsen fylldes av stolthet. För även om modern ämnat för att håna hanen, om än med sanningen, så var det en bekräftelse på att han uppförde sig. Att hon var nöjd med honom.
Efter att modern talat, och även låtit hanen känna på en av de röda stötarna tog hanen till orda. Och Orden som lämnade hans käftar startade ett ursinne i honom. Att han ens vågade uttala orden. Att han ens kom på att försöka säga dem i denna skogen. Trodde han att han tjänade Shiva på detta sättet? Åh Nej. Phenex fnös, hårt. Han ville delta, ville slita i honom för att bestraffa sättet han talade om Blossoms ättlingar, sättet han tilltalade modern. Tränad av Blossom och Ijin personligen. Det enda han skaffat sig var antingen en biljett till Chaibos eller en biljett ut ur flocken, vilket även den tillslut skulle leda till dödsgudens rike.

[Kort och Derp men inget händer ju Direkt Phenex så han får fortsätta agera åskådare~ OuO]