Det var med långa, bestämda, steg hon rörde sig mot den plats där de hållit till ett tag nu. Hon visste vad hon ville och kände sig, för första gången sedan hon vakna för snart nio år sen, helt säker på vad hon valt. Helt säker på vart hon hörde till. Hon visste redan vad hon skulle säga till Dimitrij, det svåra var att sedan kunna förklara för Kenai att hon skulle slåss, det fick komma senare.Även om det gjorde ont att veta att han älskade sin livsstil och att hon stannade skulle betyda att han inte skulle kunna vara med henne hela tiden. Men det var för en bättre sak. Det kändes nästan som om detta var det hon var menad att göra, trots att hon ännu inte ens börjat snudda vid ämnet. Var det Hit gudarna lett henne? Kaito. Hon tackade snabbt guden som gett henne sin gåva, tackade för att han väglett henne till havet, och på så sett till Kenai. Hon hade mycket att tacka för. Många saker han gett, så nu var det hennes tur att ge tillbaka. Hjälpa Dimi med de som gudarna vänt ryggen, de gudarna förkastat. 
De blå sökte snabbt över området då hon var framme, skulle de vara oroliga över att hon vart borta i några dar? Hur skulle Dimitrij ta att hon bara lämnat henne sådär, medan hon berättade om någon som antagligen vart svårt för henne att tala om. Aldrig mer skulle Loiana lämna henne så, svika henne. För hon kunde föreställa sig tilliten den grupp Dimitrij ämnade för att bygga upp behövde ha för varandra. De Måste helt enkelt vara beredda på att deras liv skulle läggas i varandras tassar. Blicken fann sitt mål och hon började gå mot vännen. Värmen va inte lika påtaglig som sist då solen var på väg ner bakom horisonten, men än dröjde sig litet ljus kvar och spred sig över platsen. "Dimitij" Rösten var mjuk men man kunde definitivt höra av målmedvetenheten i den. "Förlåt att jag försvann sådär sist, jag behövde tänka, bearbeta allt" Hon log litet ursäktande, hoppades att hon skulle förlåta henne.

Hon hade gjort det till en vana att se på medan solen sjönk. Den brann längs horisonten, lämnade en bred rand av röda och gula nyanser över himlen. Dess ljus värmde henne än, de sista strålarna innan nattens ankomst. Det var en evig cykel, solens rörelser. Dagen och nattens skiftande. Hon fuktade nosen. Trädkronan över hennes huvud viskade i vindens rörelser. Det var en cykel hon ville bryta. Eller återställa. Hon var inte helt säker på vilket utav det. Natten var vacker, precis som dagen, men De som vandrade i natten hörde inte dit. De hade stannat upp och brutit cykeln med sin existens. Brutit livet, att leva och dö. Hon ruskade på huvudet och gäspade stort.
     Dimitrij hade varit borta en tid efter hennes och Loianas möte. Vännen tycktes också ha vandrat bort, för när vikaanen återvänt så hade hon funnit Kenai väntande själv. Han var en vänlig själ. Dimitrij hade hoppats att Loiana skulle återvända snart. Hon kunde inte stanna här allt för länge. Hon hade en ängel att återvända till. Hon slöt ögonen och lät solen färga insidan av hennes ögonlock. Om hon kunnat hade hon suttit kvar där för alltid, men solen skulle inte bli hängande för hennes skull. Hon fnös till - en kort, road fnysning. Det hade varit något, om solen hängt kvar längs horisonten. En evig afton. För evigt bländad av ett nedgående sken.
     Ett sinne hon väntat på fick henne att öppna ögonen på nytt. Hon reste sig upp från där hon satt när hon efter en kort stund hörde Loianas röst och såg den andra komma mot henne. Den mindre honan var ljus, med en underligt blå blick. Den tidigare nätta kroppen var frisk och rund. När hon kom närmare bar hon med sig en närvaro som Dimitrij kände igen. Det var inte samma, men hon visste precis vad det innebar. Även utan att känna efter med sinnet var det uppenbart. Hon gladdes åt vännens lycka, även om det stack inom henne när hon tänkte på det. Men hade inte det som skett låtits ske så hade hon inte stått där nu, med den beslutsamhet hon bar. Kanske hade det varit för det bästa, hur ont det än gjort.
     "Du har inget att be om ursäkt för", svarade hon lågt. Den lilla tankefåran som visat sig allt oftare mellan hennes ögonbryn dök upp på nytt. Hur lång tid skulle det ta innan Loianas valpar kom? Hade hon och Kenai grävt någon lya än, eller var det för tidigt? Skulle hon ge sig av då? Hon behövde återvända till silvervargen. Hon behövde samla de hon funnit och talat med, och ta reda på om de endast skulle passera eller stanna. Samtidigt som hon ville stanna här. För sig själv räknade hon de skillnader hon fann i Loianas närvaro.

Så hon var förlåten, lättat breddades leendes på och hon sate sig ner. Lugn. Vännen verkade nästan direkt flyta iväg med tankarna, men fortfarande verkade hon ständigt medveten om vad som hände runt henne. Faktum var att om Loiana inte känt henne skulle hon inte alls vetat att Dimitrij tänkte över fler saker än nutid. "Dimitrij?" Hennes tonfall var frågande, och faktiskt litet nervös. Inte för att hon var osäker på vad hon skulle säga, eller sitt val, utan för hur vännen skulle reagera. För hon hade inte blivit ombedd att göra det, inte ens ombedd att tänka över det. De blå mötte Dimitrijs blick. "Jag tänker slåss" osäkerheten som lurat i hennes röst då hon uttalat vännens namn var borta, ersatt av den beslutsamhet och säkerhet hon kände inför sitt beslut. Hon skulle stå vid vännens sida för att bygga upp det hon förlorat. Visserligen skulle det inte vara samma sak som tidigare, men nog skulle de klara det? Bara att träna hårt och samla folk med samma önskan. Önskan att låta Numoori bli fri från Nattens barn. Från monstren.

Öronen ställde sig upp på hennes huvud när Loiana sade hennes namn, för att lika snabbt slappna av igen. Hon mötte den andras blick. Den något nervösa tonen i vännens röst förbyttes snabbt i beslutsamhet. Hon tänkte slåss. Dimitrij slöt ögonen och satt tyst en stund. En känsla av lättnad spred sig inom henne. Hon hade inte bett vännen att hjälpa henne. Hon hade inte velat be henne, särskilt inte med valparna som skulle komma. Det kunde vara nog att tänka på. Jakten var inte en livsstil för alla.
     Efter en stund öppnade hon ögonen igen. Där fanns en glöd i de grå ögonen, som hade återvänt till henne sedan skadorna läkt. Loiana sade att hon skulle delta i striden. Det gladde henne, även om hon visste att hon skulle oroa sig. Det ingick i kampen. Det var det som varit det allra svåraste i stridens hetta. Hon hade älskat dem alla, som familj, som vänner och som flock. Kärleken höll dem samman, band dem att kämpa för varandra och för sina gemensamma mål. Men när bandet slets itu av döden var det kärleken som gjorde ondast. Oro, rädsla, ilska, sorg, alla de känslorna hörde striden till. Men de fick inte hindra någon. Och i detta nu var hon lättad över att kanske ha någon hon redan ville lita på vid sin sida.
     "Är du säker?" Öronen ställde sig upp på hennes huvud igen.

Om hon var säker? Hon hade aldrig, så länge som hon kunde minnas, vara säkrare. Hon visste vad hon ville nu, hade ett mål. Slapp vandra omkring i mörkret, virra i förlorade minnen. Kunde skapa nya och inte sitt låst i det som låg dolt för henne. Hon kunde skapa ett liv. Hon log, ja hon kunde skapa ett liv, hon hade alla förutsättningar nu, en Familj, Kenai och snart hennes små, hennes underbara små. "Jag har aldrig varit säkrare på något sen den dag jag vaknade" Blicken mötte åter Dimitrijs, det låg en hinna över den, som hon själv inte ens var medveten om, som dolde pupillen nästan helt, men den gick ändå att tyda som en mörkare fläck. Rösten bar en styrka den inte ägt på lång tid, kroppshållningen som brukat vara försiktig var stadig. Hon log igen. Det kändes rätt, rätt att kunna erkänna sitt mål, att kunna prata med henne nu när de faktiskt hade något gemensamt. Loiana såg redan Dimitrij som en i familjen, men frågan var, hur såg Dimitrij på henne? Vad såg den, för Loiana, högresta, starka och vackra honan i den mindre vita gestalten, som inte allt för länge sen inte ens trodde på sig själv. Det var en radikal förändring som skett inom henne på den senaste tiden. En omkastning som borde förvirra henne, men ändå kände hon att tankarna var klarare än på mycket länge, och känslorna lätta att hantera.

Ett milt leende spred sig över Dimitrijs smala läppar när Loiana svarade. Hon nickade långsamt.
    "Tack, Loiana." Hon mötte den mindre honans blick innan hon vände ansiktet mot solen. Den hade långsamt krupit under horisonten och strålarna som färgade himlen varmt började att blekna. "Det betyder mycket." Ovanför dem kläddes himlen redan i stjärnljus. Hon drog en tyst suck. Natten var vacker, men hon skulle nog aldrig kunna njuta av den. Efter en kort tystnad såg hon tillbaks på vännen igen. Även om hon visste att hon skulle oroa sig så kändes det skönt att ha någon att lita på.
    "Har du pratat med Kenai?" Hon såg bort åt det håll där hon visste att han fanns. Dimitrij hade inte pratat med honom om sina planer, och inte pratat mycket om sig själv heller. Men hon skulle troligtvis behöva prata med honom också. Om han skulle göra samma val som Loiana eller inte var svårt att säga. Ärligt talat hade hon väl inte trott att den mindre honan skulle välja att kämpa i den här striden.

Hon kände sig glad då hon såg vännens leende, hade det inte börja återkomma litet oftare nu? Kanske höll allting på att lägga sig rätt för henne med, och det gladde henne nästan mer än att hennes eget liv tog en vändning till rätt riktning. Hon besvarade leendet med ett eget, någon som började bli än vanligare för henne med.
Stjärnornas ljus hade redan börjat blinka, solnedgångarna är var inte så långa, kanske inbillade hon sig bara att de var kortare jämfört med resten av numoori? Hur som helst så var det inget som hon lade vikt på, även om hon var litet mer försiktig om natten nu när hon var mer medveten, men hon inte trodde att en av nattens varelser skulle ta sig ut på så här öppen mark när solen nästan aldrig låg långt borta och det fanns inget att gömma sig under. Fast vad visste egentligen hon?
Vännens fråga avbröt hennes tankebanor och hon grimaserade lätt. Ett uppenbart tecken på att hon inte talat med den brun melerade hanen som var hennes partner, och snart fader åt hennes valpar. Hon hade ännu inte listat ut hur hon skulle säga det. Hur hon skulle säga att hon offrade sitt, och valparnas, liv till en jakt på varelser mäktigare än de själva. "Jag vet inte hur han kommer reagera" Sade hon lågt och sneglade åt samma håll som Dimitrij gjort. Det håll Kenai befann sig, hon måste ta tag i det också. Snart, mycket snart.

Hon såg på vännen när denna vände blicken åt det håll hanen fanns. Hon kunde se osäkerheten i Loiana. Hon hade sett den flera gånger förut. Dimitrijs min slappnade av i ett stillsamt lugn. Efter en kort tystnad tog hon till orda med låg röst.
     "Jag tänker inte tvinga någon att slåss, Loiana. Inte dig..." Hon sökte den andras ögon innan hon svepte med blicken över den runda kroppen. En spänd kyla hon inte riktigt kunde placera dök upp i hennes bröst när hon fortsatte. "... och inte dem." Det tog en stund innan hon lyckades sätta ord på känslan. Eller känslorna. "Det är ditt val." Hon såg upp i vännens ansikte igen och fortsatte sedan bort åt det håll Kenai fanns. "Hans val." Saknad. Avundsjuka. "Och deras val." Dimitrij hade redan gjort sitt val. Nu kunde hon inte vända tillbaka.

Det fanns en viss kyla i vännens röst då hon talade igen, knappt märkbar, men ändå närvarande. Det var nästan så att hon trodde sig inbilla den. Hade hon förstört allt nu? Dimitrij som kommit så långt. "Du har inte tvingat mig till något, jag väljer att få stå vid din sida genom det här. Jag väljer att hjälpa dig mitt det som är ditt mål. Det Mål jag nu delar med dig, inget kan få mig att ändra mitt beslut, sen om De delar min syn eller inte får tiden avvisa, jag bestämmer inte över det dem gör" Var det inte det samma ord som den orangeaktiga tiken uttalat? Det kändes rätt nu och hon förstod nu vad hon menat. Loiana bestämde inte över vad hennes små skulle göra i framtiden, hon kunde blott ge dem den bästa start hon förmådde, och med Dimitrijs hjälp kunde hon även ge dem kunskapen. "Kenai må vara en vandrande själ, och jag lär sakna honom ifall han inte väljer att följa med, men min plats är här, i den här kampen. Jag känner det, lika tydligt som jag känner vinden genom min päls" Hon tittade allvarligt på vännen, hade låtit blicken söka hennes medan hon talat. Den mjuka rösten bar all den säkerhet hon kände nu, det var bara Kenais reaktion hon oroade sig för. Men det var definitivt inget som skulle få styra henne, hon skulle skapa sitt eget liv nu, sluta leva i rädslan och osäkerheten.

Hon log igen, ett litet, smalt leende. Inombords log hon brett. Även om där fanns det som oroade henne, framförallt för vännens egen skull, så var hon glad. Hon kunde bara hoppas att det skulle lösa sig för den mindre honan. Att allt skulle lösa sig med Kenai, vad han än valde. Hon kunde förstå de som inte valde att delta i jakten. Kanske inte helt, men delvis. Hon kunde förstå varför andra valde ett lugnt liv framför att inte slåss, även om hon själv inte kunde se sig i en annan framtid. Hon kämpade för sig själv, för andra och tänkte kämpa för en framtid där ingen skulle behöva göra valet att leva fritt eller kämpa i jakten. Där mardrömmarna endast skulle vara drömmar och inte verklighet. Även om hon aldrig själv skulle leva tills hon fick se den dagen, så var det det hon strävade efter. Efter en stunds tystnad ryckte det i hennes slappa öron och tankarna som rört sig i hennes huvud rätades ut och koncentrerades.
     "Oavsett vad han väljer, eller vad du väljer, så är jag glad för din skull." Det smala leendet återvände. Även om hon inte hade pratat allt för mycket med hanen så uppfattade hon honom som en ärlig och vänligt sinnad individ. Oavsett om deras mål skulle flätas samman eller dela sig trodde hon inte att det skulle bli något ont emellan honom och Loiana. Hon kunde inte svära på att han inte skulle skylla henne för att ge den mindre honan idéer, om han inte delade hennes syn, men det kunde hon leva med. Hon trodde det skulle gå bra för Loiana. "Jag tror inte att du har något att oroa dig för." Hon gav vännen en vänskaplig nick, och såg sedan mot horisonten, innan hon vände blicken åt norr.
     "Jag måste snart ge mig av igen." Hennes leende falnade i en lugnare min. Hon behövde återvända till skogen. Till den grå. Om... Om Loiana ville delta i jakten så ville hon gärna ta med sig vännen dit. Men hon var osäker på hur långt Loiana skulle kunna ta sig som det var nu.

Hon log igen -hon hade lett mycket den senaste tiden, trots grubblerierna, och det kändes i kindmusklerna- då hon såg vännens leende. "Då vill jag gärna slå dig följe" Hur länge kunde Dimitrij vänta? Hon kunde se att det var något som stressade henne, men det var väldigt subtilt och svårläsligt, Dimitrij var nästan alltid svår läslig dock. Men det fanns en till sak som också skulle försvåra ifall hon skulle följa med, valparna. Även om hon kände att de inte skulle komma än, trots storleken på den svullna buken, så var hon inte säker. Hon visste ju inget om detta, hade inga erfarenheter, kanske borde hon till och med grävt en lya redan? Hon visste inte. Men, som sagt, kände hon att det inte var dags än och hon anade att storleken på buken hade något med antalet att göra, och om hon inte hann gräva en lya litade hon på Dimitrij, litade på att hon kunde skydda dem. "om du inte misstycker?" lade hon till efter en kort tystnad. Om Dimitrij ville ha med henne nu skulle hon förstå.

Om hon inte misstyckte. Dimitrij skakade kort på huvudet. "Det skulle glädja mig." Hon svepte omedvetet med blicken över vännen medan hon talade. "Där finns en skog några mil norr om här, en överlevare efter branden." Hon tvekade, knappt märkbart, inför det sista ordet. Hon hade förlorat Aldo då. Hon hade slitit liv från andra. Men hon hade förlåtits, trots att ett sådant felsteg skulle ses som oförlåtligt i mångas ögon. Hon hade förlåtits och börjat om. Pånyttfödd ur eld och aska. "Jag har en vän där som är skadad." En Ängel. "Jag hoppades på att hitta dig här för att förklara varför jag blir borta."
     Dimitrij spände tankfullt läpparna när hon tystnade. Hon ville inte lämna silvervargen för länge. Hon ville stanna här, men kände att hon kanske trängde sig på. Loiana och Kenai hade något fint ihop. Något som hon innerst inne önskat att hon själv fortfarande hade haft. Men hon hade inte haft den rätten. Inte då. Inte än. När tiden kom, och hon skulle återse familjen, så skulle han kanske finnas där hos dem. Kanske skulle de alla det.
     "Tror..." Hon tystnade igen för att välja ord. "Tror du att du klarar en sådan vandring? Kenai..?" Blicken vändes än en gång åt det håll hanen fanns. Det ryckte i hennes öron, utan att de reste sig. När hon fortsatte så var rösten tydligt spänd. "Jag vill inte att ni ska behöva gå igenom det som drabbade oss." Rynkan mellan ögonbrynen djupnade en aning. Hon skulle be för att de skulle slippa det hon och Aldo gick igenom. Loiana var värd livet.

Det gladde henne att något undkommit den hemska skogsbranden om nästan kostat henne, och dimitrij, livet. Som antaglign även tagit många andras liv. En som var skadad? Kanske kunde Loiana hjäla denne? En vän till dimitrij var en vän till henne med. "Oroa dig inte, jag ska tala med Kenai, nu direkt" Hon kollade på stjärnhimlen, ja det var bäst att ta det direkt, inte gå och hålla allt inom henne till sista sekunden igen. Hon ville inte att han skulle tro att hon inte litade på honom, för det gjorde hon. Hennes blå ökte vännes grå. "Väntar du på oss? Det lär inte ta så lång tid" 'Hoppas jag' lade hon till i tanken. Hon ville verkligen följa med Dimitrij nu, En skog var nog en bättre miljö för valparna än den här savannen.

Dimitrij nickade långsamt. Jo, hon kunde vänta en stund. Men hon ville inte vänta för länge. Hon hade egentligen redan spillt tid. Niara skulle nog klara sig, men hon tyckte inte om att lämna den andra sådär. Medan Loiana vände för att gå bort till Kenai lade sig Dimitrij ned i gräset. En djup suck lämnade hennes lungor. Snart.

[Avslutat]