Mivria hade bestämt sig för att hon ville träffa sina grannar i öster. Det var längesedan som Numoori haft närkontakt med någon flock i lövskogen, ochnu när hon är ledare så kände hon att det var dags för det. Hon var osäker på hur deras relation var nu mera med Cierzo, speciellt sm hon hrt att det finns en ny ledare där nu mera.

Hon närmade sig med försiktiga men stolta steg för att låta de bärnstensgula ögonen söka igenom skogen som öppnade sig framfr henne för att vara säker på att ingen fiende lurade där. I dessa tider kunde hon inte vara nog försiktig. Speciellt nu när hon inte heller riktigt visste vem hon skulle få möta. Hon visste att den tidigare ledaren var Crow, men hon visste inte vem det var för tillfället. Hon visste helt enkelt inte mycket alls om flocken, och det var därför hon var här nu, för att bli helt säker på om det kunde vara en allierad.

Hon ylade högt för att söka kontakt med ledaren och hoppades att denne hörde henne.

Den massiva svarta hanen vandrade som vanligt runt i reviret och befann sig just nu vid dess gränser som vette mot Numoori slätten. Även om revirets gränser itne gick ända fram till skogsbrynet så var de ändå tillräckligt nära. Han gick lungt och bara vandrade. Dels för att se till att ingen vandrade in i reviret för att orsaka skada. något som redan hänt. Han skulle just vända tillbaka mot lyorna då ett obekant yl nådde hans svarta tofsprydda öron. Ylet verkade helt klart riktat till honom så han vände sig mot det och lyssnade då de sakta dog ut.

Han kunde ana ekot av ylet då han höjde nosen mot skogens lövklädda toppar och själv gav ifrån sig ett högt klart yl som svar på det han just hört innan han började röra sig mot ylet. Något med detta yl hade fångat hans intresse så han började snart trava åt de hållet. Snabba säkra steg rörde han sig allt närmare och snart öppnade skogen upp sig och övergick i slätten öppna och enligt honom karga landskap. Han saktade in och rörde sig lugnare men ändå vägvinnande åt de hållet ylet kommit ifrån. Snart kunde han se den mörka gestalten längre fram. Han stannade upp och betraktade denne innan han åter gick framåt.

Då han kommit tillräckligt nära stannade han och nickade som hälsning samtidigt som han sade med en lugn men tydlig röst. "Var hälsad främling"

Mivria stod stilla när hon såg den unga hanen som närmade sig, han hade kommit från skogen så hon antog ganska tidigt att han måste tillhöra Cierzo-flocken som hon hade kallat på. Hon var inte säker på att han är ledaren än, men det skulle hon antagligen kunna ta reda på snart.

Han hälsade vänligt på henne, och hon log vänligt och bugade för honom. Det var inte svårt å läsa att han emot henne var vänligt sinnad för stunden och inte en medlem ur Devils i TBB eller Devils som försökte lura henne En devils eller TBBare skulle hon lätt avslöja på deras vädring, medan den här vargen bar mer dofgter av den lätta atmosfären och fräscha doften av lövverk som lövskogen bar med sig.

Hon lyfte huvudet för att få ögonkontakt. Hennes bärnstensögon undersökte honom noga, men var fyllda med vishet och rättvisa, men samtidigt också med en moders värme och vänlighet.
"Var hälsad. Jag är Mivria, flockledare för Qu i Numoorislätten. Jag har kommit för att tala med ledaren för flockledaren för Cierzo."

Tocho betraktade den äldre grå tiken framför sig och mötte lugnt hennes bärnstens gula blick. Hon utstrålade ett lugnt och en värdighet även om hon bugade för honom och han bestämde sig för att besvara gesten då hon förkunnade att hon var ledare för Qu. Han såg på henne med isande blå ögon och han log vagt men vänligt. "Mitt namn är Tocho och jag är ledare över flcoken Cierzo i lövskogen. Trevligt att träffas Mivria"

De isande blå ögonen studerade den äldre tiken. Lade märke till hennes måntecken på bakbenet och sedan mötte han den visa blicken som även inhyste en moders värme och den vishet som kom med åldern. Han insåg att han själv bara avr en pojkspoling som lyckats ta över en flock och han skötte nu den med en ungdoms naiva sätt. Han insåg att han hade mycket kvar att lära då han inte ens försökt ta kontakt med de flockar som hade sina revir i närheten. Eller ja några av dom. Ett ville han inte ha kontakt med.

"Jag har länge funderat över att ta kontakt med er men du hann före mig" Han talade med en lite skämtsam ton och han log åter vänligt mot henne. Hon utstrålade något som fick honom att känna sig väldigt ställd till henne redan från början.

Hon log vänligt till svar åt hans kommentar. Han verkade vara väldigt trevlig den unga vargen.
"Och jag önskar jag kommit tidigare. Men vi har alla mycket att stå inför i dessa tider, inte sant? Nåväl, vi träffas ju nu hur som helst, det är det viktigaste."

"Mitt ärende var väl angående vad våra flockar har för relation nu. Vart vi står till varandra. Ni förstår nog vad jag menar." Hon syftade förstås på om de var fredliga fortfarande, vilket hon egentligen inte antog att dom inte skulle vara, men det är bra att ha det sagt.

"Hur är dagsläget i er flock för stunden?"

Tocho betraktade den grå tiken med de bärnstensgula ögonen och även om hon var äldre än honom så bar hon ålder värdigt och det gav henne ett intryck av vishet och erfarenhet. Något som den yngre sannerligen saknade. Han tippade huvudet lite på sned och funderade på det hon just nu sagt. Han nickade instämmande i det hon först sade om att alla hade mycket att stå i och att de äntligen träffades nu. Sedan då hon klargjorde för honom varför hon hade kallat på honom så klippte han lite med öronen innan han satte sig enr och lade den långa lurviga svansen om tassarna.

Den svarta hanen lät de isande blå ögonen möta hennes bärnstens gula blick och han funderade över det hon sagt. "Jag är inte säker på vilket relation ni hade till denna flocken innan jag tog över den men jag får känslan av att det inte råder en fientlig stämning mellan våra våra flockar. Hade våra båda flockar hyst en djup fiendeskap skulle inte ens ett ledarbyte kunna ändra dessa känslor." han betraktade henne då han talade och ganska snart fortsatte han tala med den djupa stämman trotts han ändå ringa ålder. "Jag har inte för avsikt att påbörja en fejd mellan våra flockar heller. Jag ser hellre att den relation våra flockar kan bygga upp ska vara den av vänskap. Jag har hellre en flock som Qu som mina vänner än fiender då de verkar finnas nog med flockar som hungrar efter vårat blod och se våra flockar utplånade" Han må ha levt en kort tid i Numoori men han hade hört rykten om de onda flockarna och de goda flockarna. Han ställde sig varken på den enes eller andres sida. Öronen klippte till smått. "Jag anser inte att min flock står som god eller onda. Vi kämpar för våran egenöverlevnad och ännu har jag inte nekat någon att sluta sig till vår lilla familj, god som ond" Han tog en paus och såg ut över slätten innan han åter såg på den grå tiken. "Jag vill inte starta bråk med någon i onödan. Men tyvärr finns de dom som inte tänker så utan vandrar utan tvekan in i ett revir och dödar en varg inom de reviret. Detta kan jag inte låta gå obemärkt förbi så om Qu väljer att se min flock som deras bundsförvanter finns det en risk att ni kan bli indragen i våran strid som kan komma mot TBB"

Den stora svarta hanen tystnade och betraktade den grå tiken. Han antog att Qu inte hade något över för TBB och hade de en vänskaplig relation flockarna emellan så skulle TBB få reda på de hat som sakta pyrde sig starkare i hans inre mot den avskyvärda handlingen de begått mot den unga hane som varit en son till hans flockmedlem och därmed hans flocksyster. Han hade bestämt sig att tala sanning med denna tik, denna ledare över en flock som kanske skulle komma att förråda honom mot TBB eller kanske den flock som skulle komma till deras hjälp mot TBB. Att de hade anfallit den unga hanen tre eller fyra mot en, det fick det att koka inom honom. Att de helt enkelt hade slaktat honom där han var helt chanslös mot så många motståndare.

(Mysko svar men klockan är mycket och jag är trött :-P)

Mivria nickade efter hans svar och funderade på innebörden av hans ord. Han hade svarat rakt, ärligt och med visdom för sin ålder, vilket hon uppskattade mycket. Hon kände mer och mer att hon kände förtroende för denne ledare.

"För tillfället har vi fred med TBB, så vi vill väl gärna behålla den så länge som möjligt. Men vi vet alla att den freden inte är långvarig. TBB är inga allierade med oss, vi håller snarare bara en vapenstrid. Om vi inte attackerar edom, attackerar dom inte oss."

Mivria såg åt det håll som Kaiwood låg. Den sidan som hon ständigt höll ett vakande öga mot. Även om det var fred, så skulle det aldrig kännas som fred med den flocken, dom hade för mycket blodig historia mellan sig för att en fred skulle vara hållbar i längden.

"Med det sagt, så skulle jag fortfarande föredra att hålla en alians med er. Även om vi håller en fred med TBB, så skulle vi inte dra oss för att hjälpa fränder emot dem. Skulle de attackera er skulle vi se det som en bruten fred. Qu'are räds inte en strid mot vargarna från Kaiwood, och vi är erfarna krigare. Vi skulle vara starka förbundsförvanter emot TBB." Hon tystnade en stund.
"Min son, bland flera, är ett av dom offer som fallit emot strider mot TBB.. Det kanske kan förklara vår kyliga relation till den flocken, även om vi för stunden är i fred. Ni kan lita på att vi skulle ställa upp för er."


"Annars så känns det som att vi är på samma nivå. Vi kallar oss inte heller för varken onda eller goda. Vi kämpar för vår sak och våra fränder som behöver det. Självklart ser vi gärna att ni skulle göra detsamma för oss, om tiden kräver det och om er flock är av hälsa att göra det. Vi är tyvärr en flock av många fiender själva. Vi kanske kan ha nytta av varandra, bli starkare tillsammans?"

Tocho lyssnade på det hon sade om både deras tillfälliga fred med TBB och deras syn på flocken och även om freden var något han inte var så överförtjust i så accepterade han ändå Mivrias syn på det hela och han nickade kort.

"Jag respekterar eran tillfälliga fred med TBB och jag hade inte planerat att anfalla dom då min flock ännu är ny och vi har ännu itne fått den sammanhållning vi behöver för att inleda några större strider mot någon flock men jag tar tacksamt emot ert erbjudande om en allians mellan våra flockar" Han sänkte huvudet i en respektfull gest mot henne, hälften en nick till hälften en bugning. "Jag tror att båda våra flockar kan tjäna på en allians och vi kommer att ställa upp om ni någon gång är i nöd. De enda du behöver göra är att kalla på oss så kommer i alla fall någon att dyka upp. Jag kommer att höra ert kall och jag kommer att strida vid er sida." Han mötte hennes bärnstensgula blick med sin isande blå och log vänligt mot henne. Han hade på detta korta möte fått en respekt för denna äldre varginna. På något sätt kändes det bara rätt att deras båda flockar skulle ställa upp för varandra.

(Mysko svar men det kanske ska få räcka för denna gången... Med tanke på att kriget börjat)