Vincentas saktar långsamt ner de följande stegen och stannar tillslut helt. Han viftar lite med tippen på sin ånga yviga svans och rycker lite med morrhåren, likt en katt. Han skakar sig för att få bort skräp som fastnat i hans ljusa, nästan gräddfärgade päls. Därefter sätter han sig ner i den mjuka vegetationen och gnager på sin högra baktass, då den börjat klia något enormt. Han klipper med öronen och sträcker på sig då han hör ett ljud, vad det var för ljud hade han ingen aning om, och han kunde inte heller riktigt lokalisera vart det kom ifrån, så han bara struntade i det, bara såg det som ännu ett av skogens läten.
Efter att den unga hanen kliat klart sin tas reste han på sig och travade vidare över berget. Han visste inte vad hans mål var med att gå här, men han hade varit här tidigare och ville gärna utforska området lite noggrannare. Kanske stöta på någon att terrorisera? Eller någon att dela sitt elaka beteende med?
Båda alternativen vore förstås trevliga, och bara tanken på dessa möjliga scenarion gjorde honom lite positivare till att vandra omkring här helt själv. Att stöta på någon skulle bara göra det hela mycket mer intressant.

Solens första strålar hade just börjat sträcka sina långa armar över bergskedjan. Horisonten skiftade i rosa och blått men ännu hängde nattens mörker kvar runtom hanen. Han vandrade med beslutsamma steg uppåt längs med bergssidorna. Hade vandrat hela natten med samma sammanbitna min. Hans huvud var tomt. Absolut tomt på tankar. Och hjärtat lika tömt på känslor. Han hade ingenting kvar. Heller inget att tänka på. Inget att sakna. Att känna för. Det var både en befrielse och en förbannelse på samma gång.
För vad kunde stoppa honom nu? Inget. Men vad skulle driva honom framåt? Inget. Vad hade han att kämpa för? ...
De målmedvetna stegens jämna takt avbröts då ett ljud nådde hanens känsliga öron. Ljudet av klor mot sten. Och i samma sekund som han stannat slog doften av ungvarg mot den svarta nosen. Tungan fuktade hans mörka läppar och han rörde sig sedan åter framåt utan fortsatt intresse. Men snart kunde han inte ignorera främlingen längre, snart skulle han tvingas konfrontera denna då en vit gestalt plötsligt dök upp bakom en klippavsatts.
Ett hest grymtande lämnar Fieros strupe och en längtande blick kastas mot bergets topp. Han vill inte tvingas vika av från sin mållösa vandring. Han hade inte längre något revir att försvara och kände inte för att samtala. Men ändå vänder han sina steg mot främlingen och stannar ett tjugotal meter från denna. Med ett iskallt ansiktsuttryck och en närmast död blick synar han unghanen. Inte ett ord lämnar honom. 



[Haha ursäkta att det är så skumt, är väldigt trött! xD]

Framför sig ser han en annan varg, han saktar åter igen ner, stannar tillslut helt och lägger huvudet på sned. Gestalten framför honom såg stor ut, möjligen större än han själv. Nyfiket började han närma sig vargen, inte allt för snabbt dock, då han inte ville att den skulle hoppa på honom eller springa iväg.
Medan han närmar sig håller han sig lite låg. Han må vara elak av sig, men respekt är något han besitter, på en väldigt hög nivå dessutom. Förutom när det kommer till sådana han ser som offer eller liknande.
Han ruskar lite på sig innan han når fram till han vargen framför honom. Han tittar upp på honom från sin låga hållning innan han sträcker på sig för att nå sin fulla höjd.
Blicken sveper över den mörka hanen och Vincentas öron är riktade så långt framåt som de kan komma. Att få reda på vem detta var skulle bli ytterst spännande.

För några sekunder stod han stilla och synade hanen under skeptiskt höjda ögonbryn. Inte heller den andre sade något och efter det att många tysta sekunder förflutit vreds hans blick åter mot bergstopparna. Den andres respektfulla framtoning var något som vanligtvis skulle lagts till på Fieros gilla-lista, men denna tidiga morgon hade han svårt att uppskatta någonting alls. Han smackade lätt med tungan och övervägde att börja gå igen. Det skulle göra honom detsamma.
Det stora huvudet vickades på sned och blicken rullade tillbaka till främlingen. En o-diskret suck lämnade honom och han gäspade med tungan utanför munnen. Om den andre hanen var respektfull så var han den absoluta motsatsen. Ointresserad och respektlös. Om det inte varit för hans stigande ålder så hade ordet 'slyngel' beskrivit honom bra.

"Fiero Sangre."
Namnet lämnade honom plötsligt.
Generallöjtnant Fiero. Fiero av Devils. Fiero, son av Ascar.
Endast hans namn lät så kort. Så ensamt trots att han för ovanlighetens skulle uttalade hela. Han hade inte längre någon titel att fylla på med. Eller sin moders son var han nog fortfarande, men han hade inte modet att titulera sig med det. Han hade svikit hennes stolta minne och dessutom kände han fortfarande en ovilja mot att ses som blott ett eko av henne.
Den brandgula blicken, fortfarande livlös, möte hanens blå medan han inväntade en reaktion på det helt klart besynnerliga beteende som Fiero omedvetet visade upp.

Han blev lite tagen av hur hanen betedde sig, helt respektlöst. Men han brydde sig inte direkt, han tog inte illa vid sig på något sätt. När han hörd hanens röst, och hörde att han då presenterade sig, ryckte Vincentas med ena örat och vickade till lite på svansen. Hanen framför honom såg rätt mystisk ut, och väldigt tuff. Hade han själv varit en tik hade han utan att tveka försökt få till sig hanens intresse. Men han kände att han inte direkt ville försöka sig på det, speciellt inte med tanke på att han var större än han själv och lätt skulle kunna övermanna honom, då han faktiskt var ganska klen.

"Vincentas, eh.. Ja, bara det." svarade han kort till Fieros så kallade presentation.
Han tittade in i ögonen på den större hanen, mötte hans blick utan att röra en muskel. Han bara stod och näst intill stirrade. På ett sätt ville han inte bryta ögon kontakten med honom, och på ett annat kände han att han inte vågade. Det kändes riskabelt och ganska utmanande att stå där och stirra in i en annan hanes ögon, en främmande också för den delen.
"Jag är inte inne på ditt revir eller något va?" frågade han för säkerhets skull, fortfarande utan att släppa blicken.

Ett ljud som lät som en korsning mellan en fnysning och en hostning lämnade honom och bröt tystnaden efter unghanens fråga. Om hanen befunnit sig på hans revir hade han inte varit vid livet fortfarande.
"Hade du varit på mitt revir hade du märkt det."
Sa han kyligt och avslutade meningen med att smacka med tungan.
"Dessutom har jag inte revir för tillfället"
Lade han till utan att riktigt förstå varför det kändes väsentligt att säga till främlingen. Kanske var det mest för att upprepa det för sig själv. Han hade inget revir. Inget hem. Ingen flock. Ingen familj. Konstig nog gjorde inte orden någonting med honom. Han ställde sig fullständigt neutral till de olika konstaterandena.


[Ursäkta kort, sitter på jobbet!!]

Vincentas fnös lite för att få ur lite damm ur nosen och ruskade lite på sig igen. Han gillade att hålla sin ljusa päls så ren som möjligt. Det var i och för sig ganska sant, hade han trätt in på någons revir utan att vara vaksam hade han nog inte kunna förvänta sig ett så lugnt "välkomnande". Med ett leende blottade han sina små, vassa tänder.
"Så, vad gör en monoton hane som du här?" frågar han med en smått kaxig stämma, trots att han för sitt eget bästa inte borde provocera den större varghanen framför honom.
Han viftar med svansen som sopar emot marken och skapar ett litet dammoln. Han drar in ett djupt andetag och fyller lungorna med luften. Han känner hur vinden som sveper förbi greppar tag i hans fluffiga päls och han riktar morrhåren längre fram mot Fiero. Han är alldeles för nyfiken för sitt eget bästa, men intresset Fiero väckt med sitt ohövliga beteende och tuffa yttre är svårt att ignorera för en såpass slug varg som han själv.
Något måste ju dölja sig under den tuffa barrikaden.

[Haha, lugnt xD]

Med en fullständigt humorbefriad blick synade han den andre, som om han övervägde huruvida denne förtjänade ett svar på sitt kaxiga uttalande. Hanen verkade spänd och nyfiken. Fiero kunde inte relatera till känslorna. Men han var i och för sig så pass avstängd att han hade svårt att relatera till någonting alls för tillfället.
"Jag skulle kunna fråga dig detsamma."
Svarade han bara kort. Ett helt sanningsenligt konstaterande. I ärlighetens namn visste han inte riktigt vad han gjorde där. Eller så ville han bara inte tänka på det. Verkligen inte tänka på det.
"Jag vandrar.."
Sa han sedan plötsligt, som om han vaknat upp ur en lång tid funderingar.
"Söker ett hem samtidigt som mitt hem är just på vandrande fot"
Fyllde han i. Lät kanske aningen mer pretentiöst än vad han ville ge sken av att vara.

Han lyssnade bara lite halvt på vad den äldre hanen svarade på hans fråga. Han var egentligen bara nyfiken på varför han verkade vara på det humöret han var på. Det kunde ju självklart vara så att han bara var en tråkig "gubbe", men så verkade inte fallet vara.
"Så, säg mig Fiero. Varför är du så nere?" frågade han och krökte lite på ryggen, nästan sträckte sig lite, för att se aningen större ut. Detta var dock inget han gjorde för att försöka avskräcka eller visa sig jämlik med Fiero, utan bara för att han kände för det.
Han riktade återigen sina långa morrhår framåt samtidigt som han tog ett litet steg närmre. Han kände att han var långt ifrån den smartaste vargen här i kring, men som vanligt så brydde han sig inte. Allt han brydde sig om var sitt, och sådant som intresserade honom. Och nu Vincentas var fast besluten att tränga igenom barrikaden, han var inte den varg som gav upp.
Med en lätt rörelse skickade han iväg en mjuk vid som smekte längs Fieros högra sida och han fnissade lite. Det var i princip det harmlösaste han kunde få för sig att göra, och han gjorde det mest bara för att visa upp sin vind kraft, som egentligen inte hade någon betydelse alls.
"Du behöver inte dölja något, att hålla saker inom sig gör dem bara värre." sa han kort och log lite.

Skit i det du så lever du länge. Tanken for igenom hans huvud med svindlande fart men nådde aldrig läpparna. Lite mer värdighet än så hade han faktiskt. Han grymtade lätt för att demonstrera exakt hur osmidig han tyckte att unghanens fråga var och blängde tyst på den andre. Vincentas tog till orda igen och Fiero kunde inte låta bli att le. Ett rått och elakt flin klöv hans smäckra ansikte i tu. 
"Vince, Vince VInce..."
Smackade han.
"Kan jag kalla dig Vince?"
Det ena ögonbrynet sköt i höjden och han såg rakt in i den andres blå ögon.
"Om jag var du skulle inte jag lägga mig i sånt som inte angår mig."
Hans röst var iskall och i bakgrunden låg en dov varnande ton, en antydan till ett morr. Fiero var vanligen inte den som gav varningar så hanen borde känna sig djupt tacksam för chansen han fick.