Haltande tar hon sig framåt med försiktiga steg. Trevande placerar hon tassarna på marken, snubblar till då och då, kvider till, återfår balansen och trevar sig sedan vidare. Huvudet hålls lågt och nosen nära marken. Hon försöker förlita sig på luktsinnet. Ögonen hålls slutna, hon ser ändå ingenting. Öronen vippar fram och tillbaka på huvudet, likt små paraboler. Hon får förlita sig på luktsinnet, hörseln och känseln... Och smaken till viss del. Synen försämrades för länge sedan och om natten såg hon ändå ingenting. Nu ser hon absolut ingenting. Hon vet inte om det är natt eller dag. Men om hon litar på de övriga sinnena så är det nog kväll... Eller tidig natt. Kan möjligtvis vara tidig tidig morgon med. Men det spelar ingen roll. Hon ser inget annat än mörker i alla fall. Trött och hungrig är hon. Hon är tacksam för den hjälp hon fick med sina sår. Men pälsen är fortfarande fläckat av blod. Men det har torkat så doften är inte lika tjock. Men om hon kunde hitta en sjö eller något vattendrag så hon kunde tvätta av sig lite. Och dricka. Det vore inte fel alls. Hon snubblar till och landar med en lätt duns på marken. Kvidande blir hon liggande en stund. Så försöker hon resa sig upp igen. Med mycket möda lyckas hon. Det skulle inte sitta fel med mat heller. Trevande fortsätter hon framåt.

[PAX TILL FIERO]

Den högresta hanen hade rört sig mellan klipporna i raukakedjan, bestigit bergen och lämnat dem bakom sig.
I början av sin färd hade han varit lugn och iskall. Avstängd, skulle man närmast kunna kalla det. Men på vägen ner för bergsidorna så brast det. I skydd av en klippavsatts hade han lagt sig för att grubbla och gräva sig djupare och djupare in i olyckan. Platsen blev som hans egna lilla fängelse, han låg där i dagar oförmögen att ta sig upp. Fann ingen mening med världen runtom.
Utan uppehåll gick han igenom det inträffade om och om igen.
Vad han sagt, vad hon sagt. Vad de gjort.
Det var så mycket han ville säga till henne som aldrig blivit sagt. Så många repliker han kom på såhär i efterhand. Att hon var det käraste han hade. Att hon bara skulle ge honom en till chans. Att han skulle ta tillbaka allt, förändras och bli bättre. Att hon aldrig riktigt känt honom som den han var. Att de inte var så lika de två, och att de aldrig skulle bli det. Att detta var den han var och att detta var hanen hon förälskat sig i. Att det dem varit bara var en tillfällig sinnesförvirring.
Allt medan dagarna gick så nystade han in sig själv i sina egna tankar, föll djupare och djupare och när han väl reste på sig tog sig bort från bergen så var han en annan. Eller kanske äntligen sig själv? Han hade bestämt sig.
Driven endast av hunger drog han vidare mot slätten nedanför.

När han trädde in på vad som kallades vampyrernas jaktmarker så var det just jakt han hade i åtanke. Men istället kom han att bli ockuperad av något helt annat. Knappt hade han hunnit börja spåra innan en ljus skepnad syntes i mörkret. Doften av varg och torkat blod nådde hans näsborrar och tungan löpte instinktiv över nosen.
Vanligtvis avskydde han onödigt sällskap men vad kunde detta skada. Det var kanske lika bra att se sig om efter nya bekantskaper nu när han åter igen inte hade någon.



[Ursäkta att jag inte svarade igår, det blev lite knas här och jag fick väldigt mycket att göra!!]

Det var ljudet av steg som fick henne att stanna upp. Det var någon som rörde sig i närheten. Någon stor och tung. Hennes tanke gick först till vampyren. Den som skadat henne. Aldrig blir hon densamme igen. Men så kom hon på att vampyren rörde sig tyst. Ljudlöst och elegant på ett skrämmande sätt. Ljudet av steg skrämde henne. Men inte på långa vägar lika mycket som när hon kände vampyrens tänder i hennes skinn. Detta var något annat. Hon stod stilla. Rörde sig inte. Men kroppen darrade. Hon skulle inte kunna göra något motstånd över huvud taget om främlingen skulle visa sig fientlig. Det sprakar till kring tassarna. Hon kan inte kontrollera den nyvakna kraften. Och hon har inte styrkan till att använda den i detta läge. Hon är försvarslös.

Öronen lägger sig mot nacken. Skyggt. Hennes hållning är låg. Det är det bästa hon kan göra i denna situation. Visa att hon inte är något hot. Ögonen är halvöppna men hon ser inget. Ingenting över huvud taget. Hon kan inte se främlingen som rör sig närmare. Hon kan bara försöka läsa ut informationen som vilar i det taktfasta steget. Vem är det? Vem är det som valt att vandra den här vägen? Magen kurrar till och smärtan får henne att vackla till. Kroppen är inte på långa vägar återställd. Vem vet hur det ser ut där inne. Bara det inte dödar henne. Det vore just kasst då hon faktiskt fick hjälp med återhämtningen. Och för det är hon tacksam. Går hon och dör vore det förgäves. Hon vill inte dö. Hon tänker fortsätta kämpa. Tyst står hon stilla och lyssnar till stegen som rör sig närmare. Hon vågar knappt andas. Och även det gör ont. Men hon börjar vänja sig vid smärtan.

Varginnan framför honom var sliten och såg märkbart rädd ut. För en sekund övervägde han att vika av och låtsas som att han inte sett henne, men han höll kvar vid tanken att nya bekantskaper var bra och hindrade sig själv. Egentligen brydde han sig inte så mycket. Det var som om ingenting spelade någon roll längre. Han kunde samtala med den här vargen, han kunde strunta i det, han kunde döda henne. Det gjorde det samma för honom.
Att döda henne skulle nästan vara en tjänst, konstaterade han kallt när han stanna framför henne och synade hennes ärrade kropp. Hennes ögon fick en iskall kåre att krypa upp längs hans ryggrad. Såg hon någonting alls? Den grumliga bruna blicken fyllde honom med avsmak och obehag. När ögonen var sådär döda så blev vargen genast svårare att läsa av, oberäknelig. Det ryckte lätt i hans nos, han gillade det inte!

"Godkväll"
Det var med en dov och grumlig stämma som han tog till orda, några sekunder för sent för att det skulle vara helt socialt kompetent. Hans hesa stämma dolde väl det faktum att han spenderat de senaste dygnen med att gråta och ansiktet var lika kyligt som hans sinne. Men om honan hade kunnat se hade hon sett att även hans ögon gapade tomma och livlösa, trotts det att hans syn var utmärkt. Han var lika tom på livsglädje som han var på tårar.

Främlingen stannade framför henne. Borde hon säga något? Hälsa. Det är det bästa att göra i denna situation. Men främlingen hinner före. Det är en sov stämma som när hennes öron. En hane.
"Godkväll". Svarar hon med sin ljusa feminina stämma. Så det är kväll i alla fall. Hon är trött. Men det är för farligt att vila här.

Hon måste se bedrövligt ut. Hon är illa tilltygad även om hon håller ihop bättre nu. Om 'bra' nu är rätt definition. Bra är hon inte. Men hon har varit värre. Svansen hålls stilla, tryckt mot hennes bakben. Ena örat har vinklats framåt medan det andra ligger kvar i bakåt position. Hon kan inte låta bli att vara nyfiken trots att hon inte är i bästa skick. Hon är fortfarande nyfiken. Det ligger i hennes natur. Men hon är skyggare nu.

Hon vet inte vad hon ska säga. Borde hon säga något? Ja, för att vara hövlig. Men hon kommer inte på något bra. Och situationen är förmodligen resan tryckt. Det är hennes fel. Och hon kunde inte höra någon vidare entusiasm hos hanen. Det får henne att känna sig ännu mer osäker.

Hon vacklar åter till. Det känns verkligen obehagligt att inte ha kontroll över kroppen. Men hon kommer bli bättre. Hon tänker kämpa vidare. Hon rätar lite försiktigt på sig och försöker balansera upp kroppen igen. Det måste se underligt ut. Står hanen och ser på henne? Vad tror han?

Fiero upplevde sällan, eller snarare aldrig, tystnad som tryckande. Dålig stämning var ett begrepp som inte existerade i hans värld. Han sa bara något om han fann att det var av vikt att säga. Om han såg ett tydligt och betydelsefullt syfte bakom hans yttringar. Kallprat var med andra ord inte riktigt hans grej. Detta var en egenskap som passade sig utmärkt i hårda och disciplinerade flockar likt Devils och Draugai, men som var desto o-smidigare när man var en ensamvarg.
Hur i helvete skulle han någonsin lyckas skaffa sig någon form utav bekantskaper igen?
Detta var givetvis en frågeställning som Fiero var helt oförmögen att ställa sig själv. Han såg inga nackdelar med det sätt som han varit på sedan han föddes. Det sätt som speglade den avlägsna fadern så väl. 
"Så du är blind?"
Frågade han kallt.
Bufflig. Det var ett bra ord för att beskriva denna varghane. Han var inte rädd för att trampa någon på tårna eller anses vara respektlös. Fieros respekt var något man var tvungen att förtjäna, och den här honan gjorde inte något storslaget intryck på honom där hon blåslagen stod hukad med svansen mellan benen. Men även om frågan var formulerad mer som ett närgånget konstaterande så var han ärligt intresserad av svaret. Som alltid när en fundering övervägde hans naturliga vilja att hålla tyst så fanns det en genuinitet bakom bakom hans ord.

Hanen bröt tystnaden med sin märka stämma. Hans fråga lät mer som ett konstaterande. Och visst stod det klart att hon var blind. Hon nickar lätt och höjer huvudet något. Höjer nosen åt det håll hanens röst kommer ifrån.
"Ja, jag är blind. Men det har jag levt med länge". Vampyren tog ifrån henne den sista gnutta ljus hon kunde förnimma. För hon kunde se ljusfläckar och skuggor om dagen. När ljuset var klart och sken över omgivningen. Men nu är allt svart. Inte minsta skugga. Allt är i samma nyans och ingenting sticket ut. Men hon visste redan att hon en dag inte skulle kunna se över huvud taget. Så det är hon inte ledsen över. Hon är faktiskt glad att hon fortfarande är i livet. Men nog hade hon helst sluppit mötet med vampyren om hon kunnat undvika det. Men ibland leder livet en i svåra situationer. Man kan bara lära av dem och sen gå vidare.
"Mitt namn är Mugen". Det är vad hon kallad för. Det är hennes namn.
"Vem är ni, främling?". Frågar hon försiktigt men ändå nyfiket. För hanen hade stannat kvar. Han hade börjat tala med henne. Och hon ville inte vara ensam. Hur sällskapet än såg ut.

Fiero stod tyst och funderade över livet som blind. Framförallt funderade han på en sak, skulle hans krafter fungera på honan? En eggande lust att testa kröp över honom. Men just nu var han hungrig och slut, han hade inte energin till att använda sina illusioner till lekar.
När honan presenterade sig så harklade han sig och återgick till verkligheten. Lite pinsamt var det ändå att han glömt en sådan essentiell del av det sociala spelet.
"Fiero."
Svarade han fort.
"Mitt namn är Fiero."
För en sekund undrade han hur vist det var att förtälja sitt namn för främlingar. Han hade onekligen ett ryckte och det var konstigt om han inte hade minst en flock i hälarna. Och andra sidan så hade hans ursprungsplan med att ge sig av varit just att strö ut sådana här brödsmulor åt sina förföljare. Leda dem bort från Draugai och hans valpar. Och den planen var ännu aktuell. För även om Fiero alltid varit en kall hane utan mycket till känsloliv, och även om hans livs kärlek mycket väl kunde sänt ut en dödspatrull efter honom, så var valparna det käraste han hade. Det viktigaste i hans liv. Faktiskt det enda som gav det någon form utav mening nu mera.
Hans tankegångar ledde som vanligt till alldeles för långa och för andra kanske också besvärande tystnader i samtalet.

"Du ser sliten ut Mugen. Är du hungrig?"
Sa han senare. Varifrån tanken att dela måltid kommit hade han själv ingen aning om. Det var helt klart inte likt honom.
"För jag är utsvulten!"

Fiero. Ett lätt leende lyckas skina upp tikens anlete. Det är väl nu som de flesta brukar säga att det är trevligt att träffas. Men något sådant passar sig bättre efter att mötet är avslutat. När det är dags att gå skilda vägar. Det är först då som man vet om det var trevligt att mätas eller inte. Men hanen uppför sig inte hotfullt på något sett. Och nyanserna i hans röst får henne att gissa på att han är äldre än henne själv.

Tystnaden lägger sig igen men den känns inte obekväm den här gången. Mugen har mött på andra som det inte har känts lustigt med tystnad. Båda öronen spetsas när Fiero kommenterar att hon ser sliten ut så frågar han om hon är hungrig varpå han förtäljer om sin egen utsvultenhet.
"Ja, jag är väldigt hungrig. Jag har inte varit förmögen att jaga de senaste dagarna". Erkänner hon. Det gör fortfarande ont att bara röra sig, andas. Även om hon håller ihop.
"Livet har varit tufft på sista tiden". Lägger hon till som svar på sitt slitna yttre. Det är inget hon kan göra åt just nu i alla fall. Men lite generad känner hon sig över att faktiskt bli sedd i detta skick.

Han hummade lätt som svar på hennes ord. Såg ut i det allt tätare mörkret runtom dem och vädrade i luften. En kylig vind drog förbi över slätten. De långa vrenlika öronen klippte till ovan hans huvud.
"Då tycker jag att en jakt platsar sig"
En svag doft i vinden avslöjade att en hjort villat sig in på slätten.

Han kunde inte avgöra om honan hade styrka nog att jaga, och han kände inget intresse av att ha henne med - men hade heller inget emot det. Obrydd. Det var hans nya normaltillstånd. Allmänt ointresserad av världen. Av livet. Honan fick själv avgöra vad hon skulle göra. Utan ett ord började han gå ut i mörkret i den riktigt som doften kom ifrån.



[kortis]

En jakt platsar.
"O..okej". Svarar hon då hanen rör sig bortåt. Mugen vet först inte vad hon ska göra men bestämmer sig snabbt för att följa efter. Hon följer ljudet av hanens steg och vädrar själv lätt i luften. Det sprakar till vid tassarna då och då när trampdynorna tar mark. Hon har noll kontroll av på kraften. Hon är inte ens säker på vad det är för något. Men den hjälpte till att bli av med vampyren innan han han ta hennes liv.

Mugen vill inte vara till besvär eller en börda för någon. Men hon kände sig inbjuden av hanen att dela måltid. Annars hade han väl inte sagt vad han sa. Eller? Och kan hon hjälpa till så vill hon gärna göra det. Även i sitt försvagade tillstånd.

Ett ljud, ett tyst snäppande, nådde hans känsliga öron. Han stanna upp och spana ut i det nu kompakta mörkret.
"Frys."
Sa han kort och hoppades att honan förstod vad som var på gång. Försiktigt hukade han sig ner och tog några tysta steg framåt. Hur lyckades ens en blind ungvarg med helvit fäll jaga i dessa områden? Det skulle bli spännande men kanske också frustrerande att ta reda på.
"Följ med om du orkar, annars kan du stanna här."
Viskade han till henne och i samma sekund satte han av. Närmast ljudlöst lunkade han framåt med sinnena på helspänn. Han kunde inte ta sig in i bytesdjurs sinnen och det fanns inte mycket ljus att förvränga till illusioner denna natt. Han var slutkörd men lyckades ändå skapa vad som iallafall i ögonvrån såg ut som vargskepnader som följde honom. De var bara två och då var en jakt svår, men om hjorten trodde att den hade en hel flock i hälarna så skulle den förr eller senare bli uttröttad och börja göra misstag. Snart såg han bytets gestalt i den tilltagande nattdimman. Han ökade på sprången och en skuggfigur började driva djuret snett åt vänster. En annan dök upp framför djuret och tvingade det till en tvär sväng. Han slog eggande med käkarna då han kom upp snett bakom på djurets vänstra sida. En av illusionerna högg emot hjortens bakben och fick en hård bakutspark rakt igenom sig. En annan hoppade rakt in i dess rygg. Djuret var uppenbart stressad och verkade inte förstå vad som skedde med det. Detta var sannerligen de dödas slätt. Han gav ifrån sig ett skall och manade på djuret ytterligare. Snart var det dags för ett riktigt utfall och hans vargfränder drog sig tillbaka. Endast en fanns kvar på djurets högra sida och fortsatte att driva det dit han ville.

Frys. Hon håller på att snubbla till men finner snabbt balansen och blir stilla. Hon är ingen vidare hjälp. Det kanske är bäst att hon bara stannar där hon är. Ska hon försöka hjälpa till så slutar set väl med att bytet kommer undan och ingen av dem får någon mat. Hon lyssnar till hanens steg som försvinner längre och längre bort. Den här känslan känns igen. Ännu en gång är det en väldigt snäll hane som erbjuder att sela sitt byte. Och åter igen står hon här och undrar om hanen ens kommer komma tillbaka. Naiv är hon. Tror på att det finns gått i alla. Det var så hon blev uppfostrad. Men hon har sett ondskan och mörkret. Hon har fått lära sig läxan. Men hon överlevde en vampyrattack.

Han tog några långa spänstiga språng och skuggfiguren på hjortens andra sida gjorde detsamma. Den växte plötsligt fasligt i storlek och slängde sig emot hjortens hals. Med en enorm kraft slängde sig hjorten åt vänster mot honom. Nu var han tvungen att fokusera och det fanns inte längre ork till att upprätthålla illusionerna. Den väldiga svarta vargen försvann i tomma intet. I samma sekund slängde sig Fiero fram. Han fick ett fast grepp med käkarna om hjortens manke och den enda tassen rev över bytets rygg. Hjorten gav ifrån sig ett kvävt bröl och sparkade panikartat emot honom. Han var tvungen att släppa taget. Hann knappt ta mark innan han tog nästa språng. Hjorten var uttröttad och rädd, förblindad av mörkret och dimman, den snubblade till och tog några stapplande språng innan den fick upp farten igen. Snabbt var Fiero där intill den. Denna gång var hugget riktat mot en mycket dödligare plats.
Ett skri ljöd över slätten då hans gulnade tänder genomborrade rovets strupe. Hjorten föll omkull men lyckade på något magiskt vis ta sig upp på alla fyra igen, men Fiero vägrade släppa taget. Med njutningens glöd i blicken kände han blodet rinna från sina mungipor. Djuret darrade. Det gjorde några tafatta försök att slita sig loss men smärtan var för stor. Snart gick det ner på knä. Med en enorm styrka placerade han den enda framtassen på dess skuldra och tryckte ner det på sida. Så ryckte han upp huvudet mot skyn och blod fläckade hans bog när hjort-strupen klövs i två delar. Han kunde inte låta bli att ge ifrån sig ett lustens ylande när det färska blodet fyllde hans mun. Även om han visste att detta var en ovis plats att dra uppmärksamhet till sig.

En knapp kvart efter att han givit sig av kom den väldiga hanen tillbaka till unghonan. Utan uppenbar möda släpade han en stor kronhjort munnen. Han flinade rått mot den nyfunna bekantskapen, även fast han visste att hon inte kunde se det - eller kanske just därför?
"Well, honey... dinner is served"
I nästa sekund högg han med en väldig iver mot djurets buk och slet upp den. Började frossa på muskelvävnaden och fettet under det pälsbeklädda skinnet.

Hon satte sig ner och väntade. För det var det enda hon kunde göra.  Hon kan höra jakten längre fram. De rör sig längre och längre bort. Ljuden blir dovare. Hon rycker till när bytets dödssäkre ekar över området. Men en kall kår letar sig upp längst ryggraden när hon hör hanens triumferande ylande. Lusten i rösten. Men hon är fortfarande skakad över vad hon varit med om. Så hon lugnar ner sig själv. När hon hör hanen komma tillbaka med bytet så känner hon sig mycket bättre till mods. Han kom trots allt tillbaka. Det var väldigt vänligt av honom.
Well, honey.. The dinner is served. Hon ler lätt mot honom. Tacksam.
"Det är väldigt vänligt av er". Säger hon och reser sig upp och går fram till bytet. Hon håller avstånd till hanen som redan huggit in och börjar själv äta av det fortfarande varma köttet. Svansen kan inte låta bli att vifta bakom henne.

Fiero la ingen uppmärksamhet på honans ord. Han var allt för upptagen med att mätta sig hunger. Den grå nosen färgade brunröd av det allt tjockare blodet när han åt och med en njutningsfull min slickade han det från läpparna. Hjort var verkligen bland det bästa man kunde äta. När han kände hur en behaglig mättnad spred sig från magen och omfamnade honom satte han sig ner invid kadavret. Övervägde att lägga sig att dåsa en stund men det kändes inte värdigt honom i en främlings närvaro.

"Så du har inte varit blind hela ditt liv?"
Frågade han plötsligt och återupptog tråden i det samtal som de haft långt innan jakten som om det vore det naturligaste i världen. Bara antog att den andre genast skulle hänga med på vad han syftade på. Hon hade sagt att hon levt med blindheten länge, sagt länge och inte alltid. Detta antydde att det inte alltid varit så att hon var blind. Ärren över hennes ögon vittnade om detsamma. Han kände en ärligt fascination över ämnet.

Hon äter sig mätt och trevar sig en bit bort från kadavret och Fiero. Hon sättet sig ner och slickar sig om munnen. Det färska blodet behöver inte tillföra mer till hennes tufsiga yttre. Hon kan inte gör mycket för att se bättre ut just nu. Försöker inte att tänka på det.
Så ställer Fiero en ny fråga. Mugen riktar nosen åt hans håll och andas lugnt ut.
Jag förlorade majoriteten av min syn när jag var liten". Börjar hon. Tungan fuktar nosen innan hon fortsätter.
"Jag kunde se färger och skuggor i solljuset fram till för inte så länge sedan". Hon tystnar igen och vänder bort huvudet. Det är en mardröm för henne att tänka tillbaka på mötet med ett av nattens barn. Det var inte långt ifrån att hon förlorat livet då och hade hon inte hittats av Theia så hade hon inte suttit här nu.

Han lät tungan löpa över läpparna för att tvätta bort det värsta blodet, även om han tyckte att det prydde honom fint. Hummade svagt när honan talade. Så nu famlade hon i mörker?
"Säg mig, har denna nyliga förlust av din sista syn något att göra med ditt nuvarande hälsotillstånd?"
Frågade han och det var tydligt att frågan mer yttrades för att demonstrera att han listat ut det än för att han faktiskt undrade.
Han sänkte hakan och de klart brinnande ögonen såg på honan. 
"Vem har gjort detta mot dig?"

Hon nickar försiktigt.
"Jo, så är det". Hon håller ögonen stängda för sårskorporna för ont när hon blinkar. Öronen klipper till på hennes huvud och hon försöker inte att tänka på vad hon råkade ut för. Smärtan sitter dock fortfarande kvar i kroppen och för sin påmind.
"Det var ett av nattens barn". svarar hon Fiero. Det var en fiende som inte är lätt att rå sig på. Omöjlig för någon som Mugen. Men hon lyckades undvika döden. Tacksam för hjälpen hon fick för att kunna återhämta sig. Hennes kropp kommer alltid vara ärrad men smärtan kommer förhoppningsvis att domna.
Men hon vill inte bli tycks synd om. Hon har en känsla av att Fiero inte är den typen i alla fall. Men helst vill inte Mugen tala om det som hänt. Men ser hon ut som hon gör kommer hon inte kunna undvika folks frågor. Och hon är inte den som skulle försöka komma på undanflykter eller fejkade historier för att slippa berätta vad som hänt.

Fiero kunde inte undgå att rysa vid tanken på nattens barn. Han hade aldrig träffat dem men hört allt för många berättelser om deras framfart i världen. Honan som stod framför honom hade alltså klarat en dust med en vampyr. Detta gjorde att hon förtjänade mycket mer respekt än vad han tidigare tänkt sig. Hon var inte så hjälplös som hon såg ut. Fiero log mjukt, även om han visste att honan inte kunde se det.
"Det är starkt gjort att klara sig levande ur ett sånt möte.."
Sade han i en uppskattande ton, men utan det minsta medlidande i rösten.
"Du är nog inte så anskrämlig som du ser ut."
Orden följdes av ett hest skratt.
"Så vart för dina tassar dig nu?"
Han visste inte varför han ödslade så mycket ord o tankar på den vita tiken, kanske för att uppehålla honom från de hjärnspöken som annars jagade honom. Men den ökade respekten för honan gjorde att han inte hade något emot att småprata med henne en stund till.


[Förlåt för att jag varit så jävla inaktiv, du får avsluta det här rollspelet om du vill <3]

Hans ord påverkar henne på ett positivt sätt. Hon känner humöret stiga lite och känner sig kanske stark trots allt. Hon har ju överlevt.
Det knastrar till kring tassarna på henne. Hon sveper till med svansen och placerar den vid sin sida och det sprakar till när rörelsen genomförs. Hon har ingen aning om vad det beror på och hon har heller ingen kontroll över det. Men något är det och det känns i hela kroppen.

"Jag ska vandra inåt landet. Om jag hittar rätt håll". Det sista säger hon med ett litet snett flin på läpparna. Hon är van vid att inte kunna se något direkt. Men nu ser hon ingenting över huvud taget och det har skapat väldigt obalans inom henne. Hade hon problem förut så har hon verkligen ännu större problem nu. Men hon ska klara det. Hon har ju gjort det hittills.
"Hittar jag till Numoorislätten så kan jag bestämma vart jag ska sedan". Lägger hon till. Det kommer förmodligen bli en svår vandring på trötta och ömmande tassar. Men det är bättre att försöka komma på vad hon ska göra härnäst än att sitta och tycka synd om sig själv. Det vinner hon inget på i alla fall. Kanske kan hon finna någon som kan hjälpa henne förstå vad knastret och spraket är med och hur hon kan kontrollera det. Om det går att kontrollera.
"Får jag fråga vart du själv tänkt ta vägen, Fiero?" (minns inte om hon frågat tidigare. xD) Frågar hon. Vågar känna sig lite säkrare i hans sällskap.

[Jag är själv väldigt oaktiv. x3 Så det är inga problem för mig att fortsätta det här rollet om du med känner för det? :)]

[Perfekt att vi var oaktiva samtidigt då, perfekt synkade ;) ]

Fiero gav ifrån sig ett svagt hest skratt åt honans skämtsamma uttalande. Det fanns krut i den här bruden, var han tvungen till att erkänna. När hon frågade om hans planer kom det först ingen reaktion från hanen, sedan harklade han sig hastigt och svarade.
"Åh jag vet inte, vart än mina tassar för mig."
En fnysning lämnade honom och han ryckte på axlarna.
"Jag tror jag ska norrut, så tyvärr inte åt samma håll som dig.."
Lade han till utan att riktigt veta varför.

[hehe. ;D Ja.]

Det drar i mungiporna på henne när hon hör Fiero skratta. Det var ett trevligt ljud. Öronen klipper till på hennes huvud och hon sträcker lite lätt på sig. Sätter sig lite rakare så att säga. Rätar på sig.
"Man behöver inte veta vart man ska. Bara att man är på väg någonstans". Säger hon och fnissar lite lätt.
"Det var synd. Jag slår vad om att du hade varit ett väldigt trevligt resesällskap annars". Svara hon. Känner sig både piggare och gladare. Lite tråkigt att deras vägar snart kommer skiljas. Själv har hon inte så bråttom.

Som svar på honans första ord nickade han bara kort, och insåg sedan att hon inte kunde se det och gav istället från sig ett svagt hummande. Honans andra mening framkallade ännu ett svagt skrockande.
Fiero var vanligtvis inte den som skrattade, om det inte var av illvilja då han plågade ett byte - varg som rov. Men uppenbarligen var det något med honan, något som han uppskattade, vad visste han inte själv. 
"Ja, det är jag säker på att även ni skulle vara, min sköna."
Svarade han och man kunde höra på rösten hur han log. 



[ARE THEY FLIRTING????]

Osäkerheten kommer fram igen och hon känner sig lite generad. Hon är ganska säker på att hon inte ser så "skön" ut. Fiero ville nog bara låta vänlig. Hon ska försöka att inte förstöra stämningen genom att påpeka det. Hon kan inte direkt ursäkta hur hon ser ut just nu. Och Fiero vet varför. Hon önskar bara att hon kunnat tvätta av sig lite. Och pyssla om sig själv lite. Hon gillar inte tanken på att hon förmodligen är ett ögonsår för tillfället. Hon får försöka att inte låta det sänka hennes humör i detta nu. Så hon ler vänligt mot honom.
"Det glädjer mig att du inte har något emot mitt sällskap". Säger hon och hennes lilla tunga smiter ut mellan läpparna och fuktar nosen innan den smiter tillbaka in i munnen. Hon skulle vilja veta mer om honom. Men vet inte om det är hövligt att fråga. Hon vill inte besvära honom med dumma frågor. Och vill han inte besvara dem skulle hon känna sig ännu dummare. Det passar sig inte alltid att fråga om någons förflutna. Och hon har redan fått veta att han inte vet vart hans färd bär honom. Samtidigt är hon nyfiken på hur nära hon kan gå utan att han sluter sig.

[WHAT IS THIS SORCERY!!! dunh dunh duuuuuuunh!]