Fiero såg på honan hur hon blev generad o lite obekväm, det roade honom. Han hummade bara som svar på hennes ord och en tystnad lade sig över dem. Tyngden pendlade från ena framtassen till den andra och han satte sig ner. Studerade honan med blicken. Hennes ärr och sår, hennes mörkare mankfluff och hennes ganska långa gråa svans. Hon var inte så anskrämlig att se på som hon själv kanske trodde. Ärr gav karaktär. Sår vittnade om styrka. Fiero såg inget negativt i de här sakerna.


[Sorry för kort]

Hans hummande räcker som svar. Öronen vippar lite försiktigt på huvudet när hon lyssnar till hans rörelser. Hans andetag. Han sätter sig ner. Det låter som det i alla fall.
"Har du besökt glaciären någon gång?" Frågar hon plötsligt. Orden dyker upp från ingenstans och hon hinner inte stoppa dem. Hon ville bara inte att tystnaden skulle växa. Även om tystnad kan uppskattas. Man behöver inte föra samtal hela tiden. Men det kändes lite underligt att bara sitta där. Så hon kom på en fråga som baseras lite på sin egen historia, och med grundtanken att han berättat att han tänkt gå norrut. Glaciären ligger norrut. Längst norrut. Även om hennes minnen av glaciären inte är av den glada sorten så finns det ändå en farlig skönhet med den platsen.

[Flaskskaft! Vad svårt det är att försöka komma på bra samtalsämnen! x'D]

Fiero hummade igen.
"Jag har passerat igenom den."
Fiero var en fåordig herre. Han sa bara saker då han ansåg de nödvändiga att säga, att ens småprata likt han gjorde nu var ett stort steg. Oftast sa han ingenting alls. Han hade kunnat avslöja att han en gång levt i en annan världsdel med sin fader, att han sedan spenderat tid i de nordligaste bergen, att han var en bergsvarg och trivdes bäst i de klimaten. Att det var ödets nyck som sedan placerat honom i öknen. Men vart fanns funktionen i att säga det? Vad var maningen? Ingen, som Fiero såg det.

Hon ler lite lätt igen.
"Jag med". Ger hon svar. En liten fluga kommer för nära hennes svans. Det sprakar till och svansen hoppar till och studsar lätt mot marken innan den blir stilla vid hennes tassar igen.
Mugen har alltid varit den som gillar att hålla kroppen i rörelse. När hon var liten hade hon svårt att förstå när mor och ena brodern gärna tog det lugnt och vilade. Mugen hade i alla fall sin andra bror att busa runt med. Och när alla tre syskonen busade var det inget som slog hur kul det var. Men det var länge sedan.

Han studerade flugan som döende låg och ryckte på marken, andades in och skulle just säga något då han plötsligt nös. Generad ställde han sig upp och ruskade sig. Sedan satte han sig åter smått bortkommet. Med en bister uppsyn harklade han sig och tog till orda.
"Har du någon kontroll över din kraft?"
Att starta en ny konversation på det här viset var storartat av honom och honan skulle känna sig hedrad. Av någon anledning fann han det intressant vad hon hade för krafter och hur välutvecklade de var. Han fann faktiskt ett underligt allmänt intresse för honan framför sig.

Överraskat rycker hon till när han nyser. Hon fnittrar till för hon vet inte riktigt vad. Hon har sitt fokus vilande på Fiero. Samtidigt som hon försöker hålla någorlunda koll på omgivningen genom hörsel, doft och känsel. Det är rätt svårt att hålla koll på allt samtidigt och när något plötsligt hoppar fram, som den där nysningen, så blir hon överraskad.
"Prosit". Säger hon lite försynt och försöker kväva fnittret. Det var inte menat att fnittra åt Fiero. Hoppas han förstår det och inte tar illa upp.

Hon skakar sedan lätt på huvudet.
"Inte än. Den dök bara upp, som om den kände på sig att jag behövde den just då. Det var nog den som fick... vampyren... att backa undan". Berättar hon. Öronen tippar framåt på hennes huvud och hon flyttar lite på sig och ändrar ställning så hon sitter lite bekvämare. Det knastrar lätt om tassarna när de flyttas närmare varandra. Hon har försökt att utforska kraften. Men då hon varit för svag så har det mest varit fruktlöst.

"Tack"
Svarade han överstrykande och lade med det hela händelsen (nysningen) bakom sig. På hennes fortsatte ord svarade han först bara med en av sina karaktäristiska hummanden. Så tänkte han en stund och plötsligt spratt det till i den stora kroppen.
"Vill du se vad jag kan göra med mina krafter?"
Fråga han plötsligt, och ivrigheten i rösten påminde om den hos en valp. Han hade just åter kommit på att han hade möjligheten att låta Mugen se det hon trott att hon förlorat för gott. Han kunde kanske manipulera hennes sinne till att se illusioner även om ögonen var döda.

Hon tippar huvudet på sne med ett leende på läpparna.
"Gärna det". Säger hon, uppenbart nyfiken. Även om hon inte tror sig se särskilt mycket så är hon väldigt nyfiken. Och ivern i Fiero's röst ger henne en helt ny bild av honom. Hon finner hans sällskap ännu trevligare. Öronen klipper till på hennes huvud och hon rätar på huvudet igen och fokuserar än mer på Fiero.

[Kortis. :3]

Fiero börjar med ett leende på läpparna fokusera på honan. Han finner inget mentalt skydd så det är hyfsat enkelt för honom att ta sig in i hennes hjärna. Där börjar han röra på nervtrådarna, skapa elektriska impulser via nerver vars nervändar är döda, och på så vis skapa illusioner av ljus utan att honan behöver använda ögonens kraft. Han börjar med något enkelt. En dimmig gräsklädd slätt likt den de befann sig på men med horisonterna disiga. Och så han själv. Som satt där framför henne och log.
"Hej"
Sa han mellan leende tänder, och illusionen av honom log också.
"Nu ser vi varandra för första gången"

Först vet hon inte vad som händer. Det verkar inte som att det händer något. Hon hör inget. Och det doftar inget utmärkande. En stund undrar hon om han ens gör något.
Så blir plötsligt mörkret omkring henne mycket ljusare. Det känns fortfarande mörkt och oförändrat. Men illusionen är där. Lyser upp mörkret. Gräset bereder ut sig omkring henne. Hon inte bara känner det kittla henne kring tassarna, hon ser det med. Och himlen. Och den stora hanen framför henne. Hon ser honom. Är det så han ser ut? Det kittlar till i maggropen på henne. Sådär som det kan göra när man blir plötsligt medveten om något. Hittills har hon känt sig rätt skyddad i sin värld. Utsatt för omvärlden men hon har kunnat avskärma sig själv bakom sina murar. Att inte kunna se har varit lika mycket ett skydd som en svaghet för henne.
"Hej". Får hon blygt fram.
Det här är andra gången i sitt liv som hon känner så här. Hon vet inte vart hon ska fästa blicken liten. Flackande sveper hon runt den ett tag, det känns så i illusionen i alla fall, innan hon fäster blicken på Fiero igen.
"Du är otrolig". Säger hon och det hettar om kinderna.

Fiero kan inte göra annat än att fortsätta le åt Mugens generade uttryck. Hon var förbaskat söt med rosor om kinderna. Då hon kallade honom otrolig skrattade han till.
"Och så är även ni"
Svarade han och illusionen började plötsligt ändra form. Fortfarande samma dimmiga stäpp, men bilden av Fiero bleknade långsamt bort o ersattes med en ståtlig vit varg, med grått från manke och ut på svansen. Vargen bar på ett gäng mäktiga ärr och stirrade stolt ut i fjärran med oseende bruna ögon. Den var stor och respektingivande och stod på en lätt upphöjning så att den sågs snett nedifrån. En mäktig pose.
"Såhär otrolig"
Fyllde han i med värme i rösten.

Hon vågar inte släppa Fiero med blicken. Men samtidigt vågar hon inte stirra. Så bleknar han sakta bort. Öronen sveper sakta bakåt och hon kan inte låta bli att känna sig lite besviken.
Så dyker en annan varg upp. En vit varg som ser väldigt ståtlig ut. Mugen reser sig förvånat upp när hon efter en stund inser att det är henne själv hon ser. Fiero's version av henne. Hon står och ser på sig själv, munnen lätt öppen och ett förvånat uttryck i ansiktet. Ena örat står spetsat medan det andra vippar fram och tillbaka, verkar inte riktigt veta sin position. Hon skakar på huvudet.
"Nej". Får hon fram. Hon backar några steg och känner sig plötsligt väldigt osäker.
"Det där är inte jag". Säger hon och försöker vända bort huvudet. Försöker att inte se. Hon vill tillbaka till sitt mörker. Det är säkert där.

FIero blir lite snopen över honans reaktion men låter det inte påverka honom märkbart. Han ler istället o ger ifrån sig ett dovt skratt.
"Det är lugnt, jag orkar inte upprätthålla hallucinationerna något mer ändå."
Och i samma ögonblick som han säger det så släpper han taget om hennes sinne och låter henne återgå till hur än världen ser ut för en blind. Fiero kände sig plötsligt trött och hungrig, som att det var flera timmar sedan de åt den där hjorten.
"Jag vet att det är skrämmande att se sig själv från andras ögon.."
Påbörjade han tafatt, hade aldrig övat upp sig till en bra talare men visste hur blottad man kunde känna sig och önskade dela den upplevelsen med henne.
"Men jag tycker du är vacker."

Hennes. Värld blir åter mörk och det skänker henne den där lilla känslan av trygghet som hon försöker klamra sig fast vid. Hon sätter sig ner igen. Det knastrar och sprakar lätt i pälsen på henne. Hon drar en lätt suck och känner oroskänslan rinna av henne. Hon inser att hon förmodligen sårade Fiero med hennes reaktion.
"Förlåt". Säger hon och sänker sitt huvud. Men så får Fiero henne att höja huvudet igen och rikta nosen åt hans håll. Vacker? Blygheten är åter igen där och hon känner det hetta om kinderna. Hur ska hon svara på det? Själv tycker hon inte att hon är särskilt vacker. Och hon har så många ärr och tovad päls med torkat blod här och där. Hon tänker på bilden som Fiero visade henne av henne själv. Är det så han ser henne? Men det är ju inte så hon ser ut.
"Du är vacker, Fiero". Får hon tillslut fram.
"Inifrån och ut". Lägger hon till.

"Ingen orsak att ursäkta sig."
Säger han med varm röst. Då honan fortsätter skrattar han till.
"Då är vi överens, vi kan vara vackra tillsammans"
Han kunde inte minnas senast han skrattat såhär mycket. Eller så ville han bara inte minnas. Åter sänkte sig en tystnad mellan dem, men denna gång var den varmt och behaglig. Bekväm. Som om de kommit varandra närmre på detta korta men givande samtal. Fiero kunde inte längre tygla sin hunger utan böjde sig åter ner över hjorten för att knäcka upp dess revben o smaka på det ännu ljumna köttet där innanför. Han åt under tystnad och bara njöt av den andres lugna närvaro.



[Nu måste jag sova för kvällen, godnatt! <3 ]

Hans kommentar får det att dra i hennes mungipor och hon ler lätt. Smittas av hans skratt. När tystnaden sedan lägger sig så känner hon sig åter mycket gladare. Hennes dust med vampyren känns så långt borta.
Hon hör Fiero börja äta igen. Ljudet av hans mumsande känns tryggt. Mugen sjunker ner på marken och placerar huvudet mellan tassarna. Knastret i pälsen har tystnat. Hon känner sig väldigt lugn nu. Det känns trevligt. På den här stunden har Fiero hunnit bli ett väldigt uppskattat sällskap. En vän?

Blod och kött fyller hans mun och man hör tydliga knakanden när han tuggar på brosk eller benbitar. Då han mättat sin hunger gäspar han stort och sträcker på sig. Med lunkande steg rör han sig mot Mugen. Gör en 180-sväng och lägger sig bredvid henne som om det vore det självklaraste i världen. Med sin vanliga sociala inkompetens och högaktningsfulla syn på sig själv så tycktes det fullt naturlig att han skulle få sin vilja igenom och få ligga precis där han behagade. Och just nu råkade det vara intill den slitna men vackra vita honan.

Hon ligger och lyssnar på ljuden som kommer från Fiero. Hans mumsande och knapert från ben och brosk. Det är rätt rogivande. Att vara ensam har aldrig varit något Mugen valt själv. Hon trivs bäst när hon har sällskap. Trevligt sällskap uppskattas alltid. Men få har hon mött som hon trivs så här bra med.
Hon ligger stilla och andas. Ögonen är slutna och det ser ut som att hon sover. Men öronen vippar lätt fram och tillbaka på hennes huvud och avslöjar att hon bara vilar. Men nog skulle hon kunna slumra till.
Öronen rycker till och hon höjer huvudet en bit när hon känner Fiero's stora kropp alldeles nära. Öronen ställer sig förvånat på huvudet. Hon blev förvånad. Men det var inte otrevligt att ha honom så nära. Tvärt emot faktiskt. Försiktigt flyttar hon huvudet närmare honom. Tills nosen kittlas av hans päls. Är det okej? Hon andas in hans doft. Hon lutar sig lite närmare till och lutar försiktigt pannan mot honom.

Fiero ser till att alla hans rörelser är mjuka och försiktiga, så att honan inte ska tro att han drar sig undan. Han vill inte fösa bort henne, han vill faktiskt det totalt motsatta. När hon lutar sin panna emot honom så ler han svagt. Efter en liten stund av stillhet vänder han huvudet emot henne och ser in i hennes döda ögon. Mjukt slickar han bort lite intorkat blod på hennes kind och lägger sedan huvudet på hennes nacke. Omfamnar henne i en stor varg-kram. Han sluter ögonen fortfarande leende och suckar nöjt. Här skulle han kunna somna.

hon känner sig inte så sliten längre. Och hon känner sig inte som ett vrak. Som en liten sliten trasa som inte är något värt. Hon känner sig trygg, hon är mätt, det gör fortfarande ont men det spelar ingen roll längre. Det känns faktiskt bra. Förvånad blir hon igen när Fiero stryker sin tunga mot hennes kind. Hjärtat tog faktiskt ett skutt i bröstet. Hon säger inget. Det känns inte som att det behövs just nu. Ord känns överflödiga. När hon känner tyngden av hans huvud mot sin nacke lägger hon försiktigt ner sitt huvud över hans ena framben. Makar sig försiktigt lite närmare. Hans kropp är varm och hans andetag är vyssjande. Utan att kunna styra det så somnar hon.

Länge ligger de där o andas lugnt ikapp. Fiero lyssnar och spejar men finner inget hotande i närheten. Till slut övermannar tröttheten honom och även han slumrar till.


[Vi kan ju välja att antingen avsluta här eller fortsätta rollet med att de vaknar igen :) Du får bestämma!]

Trots mardrömmarna som brukar hemsöka henne. Spöken från förr som stör hennes sömn i vanliga fall så sover hon rätt lugnt den här gången. Förmodligen mycket på grund av att hon är så utmattad och kroppen fortfarande svag. Men även mycket på grund av att han ligger tätt intill.

[AVSLUTAT]
[Tycker det är ett väldigt fint avslut där. <3]