Fiero hade rört sig allt längre och längre öster ut genom den fuktiga skogen. Han gick i sina egna funderingar, hade dragit sig undan flocken för en dag i enbart sitt eget sällskap. Kanske var denna skog då ett underligt resmål, så full av liv som det var, men Fiero hade lärt sig att de flesta av skogens djur var för skygga för att störa honom. Och i den väldiga och täta skogen var sannolikheten ganska liten att man stötte på en annan individ ur vargsläktet, speciellt en pratsam sådan. Så där vandrade han fram, hade just passerat den första stora floden och tveksamt druckit av det ljumma vattnet. Pälsen var ännu våt efter att han utan större möda tagit sig över den. Vad han inte visste var att en gammal bekant balanserat sig fram mellan Vulkanen och Mardouf och även hon med väta i pälsen vandrade dessa marker.
Sarabi rörde sig med lugna trötta steg genom den täta vegitationen. Värmen var hon van vid men fukten i luften störde henne aningen, hon föredrog faktiskt Öknens torra hetta. Hon föredrog alltid öknen, hennes hem. Men nu var platsen befläckad av mörker och sorg, flocken i upplösningstillstånd. Därför hade hon, ännu en gång, sökt sig åt väster. I hopp om att nå Byoomifallen redan under natten. Den mäktiga dånande plats som kommit att bli hennes sörjeplats, hennes egna lilla vrå i Numoori. Där kunde hon söka tröst efter livets många sorger. Förr hade det varit vulkanen, men sedan de många kaostider som Numoori fått uthärda kändes det inte längre som en tillräckligt lugn plats. Att TDN dessutom huserade över dess marker gjorde inte saken bättre.

Så plötsligt stannade de båda individerna tvärt upp. Fiero lite före den forna flocksystern. De stirrade förvånat på varandra en kort sekund där de mötts mitt bland trädstammarna. Sarabis blick var den första att hårdna.
"Fiero"
Väste hon fram och sänkte huvudet med en morrning.
"Syster"
Fick hon till flämtande svar.
"Du är inte värd att ta det ordet i din mun längre."
Rösten blev allt kallare. Hon hade faktiskt känt en förvånansvärd glädje när hon först sett sin forna broder, men minnet av hans svek hade snabbt sköljt över den som en isdusch. Nu fanns bara avsky kvar i hennes sinne.
Fiero vinklade sina öron bakåt.
"Nej jag har väl inte längre den rätten."
Bittert konstaterade han att en konflikt var oundviklig.

Och mycket riktigt, inte långt där efter slungades honans eld emot honom. Dess klara sken sved i hans ögon då det kom flygandes rakt emot hans ansikte. Han parerade, bara för att även på sin sida möta honans lågor. Han röt till av både ilska och smärta då elden slickade hans bakben, helvete var snabb och skicklig hon blivit sen de tränat senast. Hade hon övat inför det här? De två hade sparrat så många gånger tillsammans, de kunde varandra utan och innan. Den här striden skulle komma att bli svår.
Raggen var rest och en djup morrning bubblade sig upp för hans strupe. Denna hona som en gång varit hans syster och närmsta förtrogna var nu det största hotet mot honom, hans familj och flocken. Hon var nu inte mycket annat än en fiende. För sitt sinne föreställde han sig hennes vy av världen, och plötsligt var han där, inuti hennes huvud. Snabbt omdirigerade han det han ville, han tog bort hennes eld så att den inte längre var synlig för henne, gjorde sig själv diffus i kanterna. Men Sarabi var skicklig, hon hade lärt sig att känna sin eld och identifiera hans sinne, hon kunde styra den mot honom utan sin syn. Han fräste, hann inte göra mycket annat än att fly utan de lågor som täckte upp allt mer och mer av den mark han stod på. Så fick han en idé, kanske att den skulle fungera.
"Vad har hänt med dig, strider du mot din ledares ord."
Sarabi såg upp på honom med hat i blicken.
"Nevada har sagt att ni skall lämna oss ostört."
Desperat hoppades han att detta skulle ge honom utrymme att försvinna.
Sarabis blick återfick sin gröna nyans och elden runtom dem slocknade. Stint såg hon in i de glödande ögonpar som påminde henne så mycket om Ascar. De hade bytt mor, hon och Fiero. Ascar hade alltid varit den som sett efter henne, medan Fiero fått förlita sig på Kyokos omvårdnad och träning. De hade varit så nära släkt man kunnat bli utan att ha samma förfäder. Hans ord brände i henne. Om det förflutna fortfarande hade varit, så hade han vetat. Så hade det kanske aldrig hänt. Hon beskyllde honom för allt.
"Nevada är borta."
Sade hon, orden följdes av ett tomrum. Fiero stod som i chock. Hur kunde han låtsas som att han brydde sig? Han hade svikit dem. Han hade lämnat dem. Han hade splittrat flocken och splittrat dess ledares hjärta. Hon ville smaka hans blod, hon ville slita honom i stycken.
Ett vansinnigt stridsrop lämnade henne och hon kastade sig genom luften mot hanen. Käften var öppen och de glödande tänderna inriktade på hanens blottade strupe. Han skulle dö.


Kallelsen ekade igenom hela hennes huvud. Som en flodvåg sköljde den över henne. Fick henne att vaja till, tappa koncentrationen för blott en sekund. Så, från ingenstans, träffade något hårt och tungt henne i sidan. Käftarna slog igen bara centimeter från Fieros strupe, och hon fann sig istället flygandes åt ett annat håll. Med en duns kraschade hon in i en trädstam. Luften gick ur henne. Hon kunde inte andas. Som förlamad sjönk hon till marken.
Över henne reste sig Iwaku, med nosryggen krusad och en iskall blick öppnade han sina käftar. Han skulle döda henne. Då skulle hon inget kunna säga om deras tillhåll, då skulle Devils aldrig få veta att vapenvilan brutits. Då skulle hon bara få försvinna, kanske skulle de hitta hennes kropp, kanske inte. Mördare skulle få förbli okänt. Han utstötte ett dovt ljud och högg. Men avbröts av en broders röst.
"NEJ!"
Fiero kastade sig framåt.
Med ögon som inte kunde se, såg ändå ledaren på honom med viss förvåning. Möttes av ett desperat ögonpar.
"Hon är min syster."
Viskade Generallöjtnanten bedjande och såg ner på den i panik flämtande rävhonan. Och Iwaku sänkte sitt huvud och slöt ögonen, han visste allt för väl att blod var tjockare än vatten.
"Hon kommer röja oss, Fiero."
Men han högg inte, han backade. 

"Kan du föra henne hem?"


Hela världen var suddig. Smärta skar igenom henne, intensiv och brännande. Hon flämtade och försökte se mot sina revben. Kände att något var fel. Varför fick hon ingen luft? Varje andetag hackade. Lungorna vägrade att fyllas. Luftrören rosslade, hon hostade och kved sedan av smärtan som sköt igenom hennes kropp. Ett brutet revben hade punkterat en lunga. Det här var illa. Det här var riktigt illa. Allvarligt skadad på okänd plats, utan en riktig helare i flocken. Det här var inte bra. Hon fick ingen luft.
~ Vitani... Mamma... Tramptass.. Tass...~

Desperat letade hennes sinne efter kontakt. Med ett gurglande ljud hostade hon, blodsmaken i munnen gjorde henne rädd.
Så vaknade hon upp, mindes inte ens att hon tuppat av, i öknens utkanter. Smärtan fick huvudet att snurra, eller var det syrebristen? Hon fick fortfarande ingen luft. Försökte minnas vad som hänt, hur hon kommit dit. Kunde inte. Allt hon såg framför sig var suddiga fragment, ituslagna, ihop-pusslade. Hon såg tecknen allt för väl. Någon hade lekt med hennes minne.


~ Vitani.. Vitani.. VITANI! ~



[SVARA INTE PÅ DETTA ROLLSPEL!]



[Detta utspelar sig samtidigt som Devils samlingsroll. Sarabi är allvarligt skadad, men kommer troligen att överleva. Kanske lyckas Kyoko hela henne lite men hon kan inte vara med på Devils vandring - iaf inte i början - då hon är allt för svag. Fiero och Iwaku går hem efter detta och diskuterar strategier för hur de ska undvika katastrof efter dagens trevliga händelse. Fiero beslutar sig för att ge sig av på vandring för att söka efter ett nytt revir till flocken (i förhoppningen att Devils följer efter honom och inte hans familj ifall de vill kräva hämnd), medan Iwaku omgrupperar och så småningom börjar röra flocken bort från Byoomi]