Islagunen påminde om platser hon varit på förut. Bara större. De första två dagarna hade hon ägnat åt att återhämta sig. Resan hit hade nästan tagit kål på henne, men hon var inget om inte tjurig. Kanske var det bara därför hon klarat sig.
     Men nu, när hon fått tillbaka värmen i kroppen och tagit igen tillräckligt med sömn behövde hon bara få lite mat i magen. Mat fanns det gott om, men ingen var speciellt villig att dela med sig. Alla ville ha något i retur. Det var kanske egentligen inte så mycket begärt, men när man inte hade något alls var det som att fråga efter hela världen.
     Cécile hade just svurit åt ett par förvuxna vargar när hon vände sig om och såg den bekanta ryggtavlan smita förbi några tält av djurhud och försvann.
     “AAH!” ropade hon. Ilskan i rösten och uppsynen fick flera att se åt hennes håll, men hon var redan på väg bort. De vargar hon inte kunde slinka under undvek hon på smidig tassar. Han verkade inte ha sett henne, för han hade stannat upp en bit bort med blicken i marken framför honom. Han hade något framför sig, var det…
     “Ey! Ey ey ey ey!” Hon brydde sig inte om att hon drog uppmärksamhet till sig. Stegen ökade i successivt i takt ju närmare hon kom. Han såg förvånad ut när han slutligen vände upp ansiktet mot henne.
     “Kip! Ditt lilla, illaluktande-” Hon bet sig i tungan. Bara åsynen av honom fick henne nästan att koka. Tänderna blottades i en min av avsky och ögonen smalnade av.
     “Vart är den?” Rösten var plötsligt tyst och väsande. Han visste mycket väl vad hon pratade om. Varför hon jagat honom över vad som kändes som halva jorden. “Den tillhör mig.” Hon spände den röda blicken i honom.
     “Ge tillbaka.”

Kip var nätt och smidigt, och det var med enkelhet han rörde sig bland allt folk. Blickarna som nådde honom gick inte att undgå, men han brydde sig inte. Han var inte på humör för att stjäla just nu, det enda han ville var att få lite mat i magen. Det hade trots allt varit en påfrestande resa, och vid ett flertal gånger hade han velat lägga sig platt på marken och bara ge upp. Men! Han hade lyckats ta sig till det främmande landet med nöd och näppe.
    Egentligen hade Kip inte haft någon anledning att sticka hemifrån, mer än att han var rastlös. Han hade sett allt hemma kändes det som, och hans familj fortsatte bara i samma spår. Stjäla, sälja vidare, stjäla, sälja vidare. Faktum var att det kommit en främmande varg från just det här landet, Numoori, som de hade sålt till och efter det hade en nyfikenhet växt inom honom. Han hade tänkt igenom det noga, och visste att han inte kunde lämna sitt hemland utan en scen. Därför hade han stulit från rivalflocken, endast för lite drama, åh Kip älskade drama!
    “Ey! Ey ey ey ey!”
    Kip spetsade öronen och såg upp från marken där han lyckats byta till sig en liten köttbit. Vad i hela? Han kunde inte tro sina ögon.
    “Cécile!” Ett stort, brett leende spred sig på hans läppar. “Vad glad jag är att se dig, är du här också? Var du tvungen att följa efter din stora idol?” Han skrattade, ignorerade hennes seriositet. Det såg faktiskt ut som om hon var arg på riktigt, vilket han visste att hon var.
    “Vart är vad?” Han log lurigt, visste såklart vad det var hon menade. “Åh, du menar… ja men alltså jag måste säga. Jag bytte till mig det, för den här lilla matbiten. Du vet, hungern har ingen nöd.” Kip blottade tänderna i ett fniss.
    “Så, sorry, som jag hört nåra säga här. Det är borta, borta med vinden. Adíos.”

“Kiiiiiiip,” väste hon. Hon försökte spänna ögonen i honom ytterligare, men hon gjorde redan sin argaste min. Hon var så arg att hon darrade, och kände sig till och med knäsvag.  “Du skulle bara våga. Du vet vad den är värd! Den skulle kunna byta sig till hela-” Hennes hätska predikan överröstades av hennes plötsligt kurrande mage. Hon såg suktandes på hans lilla stycke kött. Hur länge sedan var det hon ätit något som inte varit förfruset? Något som inte var som att tugga på snö?
     Hon försökte dölja sin svultna blick och såg tvärt bort. Ögonen tårades nästan över hur hungrig hon var. Åh, vad hon skulle göra för en liten bit mat. Hon drog ett darrande andetag. Hungern gjorde henne svag, och hur arg hon än var lyckades hon inte behålla den bittra fasaden.
     “Kan du bara ge tillbaka den.” Hon såg inte på honom, i hopp om att han inte skulle märka hennes försvagade tillstånd.

Självklart hade han inte bytt det han stulit från henne, nej, den tänkte han ha kvar ett långt tag framöver. Men det var roligare om hon trodde att föremålet var borta för alltid.
    Kip tippade huvudet på sned när hon inte avslutade sin mening. Det var inte likt henne, så arg och sur hon brukade vara.
    “Har du tappat hörseln längst vägen? Jag säger ju att jag inte har kvar den.” Han flinade stort och försökte söka till sig hennes blick, men hon vägrade se på honom nu.
    “Men Cece, är du så sur? Vi kan säkert hitta någon ny här. Landet verkar ju ha det mesta!” Han tassade fram till henne, med köttbiten nu i mun. “Det var värt bytet, kolla vilken fin och saftig köttbit. Helt fäääärsk.”
    De hade aldrig gillat varandra. Han gick henne på nerverna, det hade han fått klart för sig ett par gånger. Däremot var han nästan alltid på gott humör, oavsett vad hon kunde få för sig.
    "Vill du dela?" 

Hon trodde inte på honom. Inte ens för ett ögonblick. Kanske var det av ren tjurighet som hon vägrade acceptera att det faktiskt var en möjlighet. En väsande utandning påtalade hennes ogillande.
     “Du är ju lika korkad som du är f-” Hennes blick vidgades när han tog upp köttet och gick fram till henne. Ilskan i hennes uppsyn var ersatt av något som var både misstroende och förhoppningsfullt.
     “J-jag har inte ätit på- Jag skulle aldrig tack- Det har varit lite jobbigt att-” Alla försök att rädda sig undan skammen, att komma på ursäkter som var tillräckligt bra för att tacka ja, föll platt. Men när magen vred om sig igen och gav ifrån sig ett högt läte gav hon efter.
    “JA!” utbrast hon. Hon hade nog aldrig sjunkit så lågt. Men sanningen var att hon var utsvulten, och lukten av det färska köttet fick benen att kännas svaga under henne. Hennes blick var plötsligt tårögd igen när hon såg på Kip med en vädjan som hon gjorde sitt yttersta för att inte visa.

Kip slog sig ned framför henne, bara någon centimeter ifrån. Han såg på henne med en lugn min medan hon pratade på. När hon nått sin lägsta punkt, fnissade han med hela kroppen.
    “Sorry gullet,” han blottade tänderna i ett stort, inte så charmigt, flin. “Den här kroppen måste ha i sig tillräckligt med proteiner för att hålla sig ren och fin för damerna vettu. Har ju inte så hääääär vaacker päls utan anledning.” Det var elakt, men Kip brydde sig inte. Cece hade spelat honom så många spratt under åren att han inte ens kunde minnas alla. En del hade varit djävulska på riktigt. Deras familjer hade alltid varit i konflikt, och de två hade inte gjort något för att bryta sig fri från det mönstret.
    “Men jag såg ett ställe lite längre bort bakom krönet där folk slänger mat som de inte vill ha. Typ ben och sådär. Du kan ju prova där. Passar din diet. Du har ju inte alls lika fin päls som mig.” Han fnissade, samtidigt som han glupskt tog köttbiten och svalde. “Tada!”
    Kip reste sig upp och ruskade på kroppen. Någonting sa honom att det kanske var dags att akta sig nu, för en hungrig tik var inte att leka med.

Hon kunde se det komma, men hade någonstans inte velat tro det. Ett läte - gutturalt av förtvivlan - lämnade henne när Kip svalde biten framför henne. Hon kunde inte hålla tillbaka tårarna när hon kastade sig efter honom. Han hade väntat det komma, och undvek henne enkelt. Cece blev stillastående, blicken vild av bedrövelse och ilska.
     “Du tror du är så klipsk, va. Klipska Kip. Klipska kivaktiga Kip.” Hon grimaserade åt honom. Hon drog ett snörvlande, ilsket andetag. Hon blängde på honom ett ögonblick extra innan hon trumpet såg bort. Hon behövde verkligen något att äta. Kip hade oavsett inte det hon letade efter med sig. Han måste ha gömt det någonstans.
     “Om du tror du kommer bli kvitt mig får du tänka om,” muttrade hon. “Jag har redan följt dig hit! Jag kommer följa dig till världens ände, hör du det!” Hon blottade tänderna åt honom i en min menad att se hotfull ut. “Vänta du bara, din lilla vessla.”
     Cécile vände om och började gå tillbaka till det håll hon kommit ifrån. Det var en dum idé att lämna honom ur sikte nu när hon väl hittat rätt på honom, men med sin envishet visste hon att hon skulle hitta igen honom igen. Om hon så skulle behöva jaga honom till nästa land.

[Avslutat]