[Reserverad för Ninäd.
Utspelar sig under sensommaren.]

De hade nått Kaiwoods södra gräns, precis som de sagt åt varandra att de skulle göra. De hade mött skogen som sades tillhöra andarna, skogen som sades vara förtrollad och magisk, skogen som sades vara hemvist för en av Numooris gudar. Och visst kändes det att det var något speciellt med platsen där Andúnë stod och betraktade stammarna. Det låg en underlig känsla i den dunkla luften och hon kunde inte riktigt förstå vad det var för något som trängde sig på henne på detta vis. Kanske det bara var hon som inbillade sig med tanke på allt hon hört om skogen, eller så fanns det verkligen något levande bland de uråldriga träden... Kanske det till och med var träden som levde?
Hon flinade lite svagt åt sin egen tanke och vände huvudet mot Ninäd  som inte befann sig allt för långt ifrån henne.
"Lite kusligt va?" frågade hon honom med sin mjuka röst.
De hade vandrat tillsammans ett tag nu, och de hade blivit goda vänner. De hade nått Kaiwood som de sagt att de skulle göra, och hon kände på sig att det snart skulle vara över. Det var dags för dem att gå åt olika håll. Hon ville verkligen inte erkänna det, men hon var tvungen att se det som det var.
"Vi lyckades faktiskt, med att nå skogen som vi sade." Hon log glatt vid tanken. Även om de varit där en kortare tid, så slog det henne först nu. De hade tillsammans lyckats. "Jag är glad att vi gjorde detta tillsammans."

[Lite underligt, men vafan. Nu kör vi på :'D]

Skogen var mörk. Ninäd visste inte riktigt vad han förväntat sig, men det var verkligen inte det här mörkret. Det var märkligt hur mörk en skog kunde vara trots att det var dag. Stammarnas tjocklek och ålderdom var så påtaglig att han inte kunde låta bli att inspektera en utav de ådrade stammarna närmare. Den luktade egentligen inte annorlunda... men någonting annorlunda var det.
Han såg upp från trädet när Adúnë talade. Leende nickade han och traskade mot henne.
"Det är den faktiskt." sa han  och stannade för att se sig omkring. Det kändes nästan som om någonting såg på dem.
Det kändes som om deras resa hade nått sitt slut och att dem snart skulle skiljas åt. Han sörjde detta då Adúnë blivit en bra vän och han uppskattade verkligen hennes sällskap. Det var tråkigt att deras resa skulle ta slut, samtidigt som han kände att det var dags.
Hans gröna blick mötte hennes när hon åter talade. Svansstumpen vaggade och han log mot henne.
"Det är jag också, verkligen glad." sa han och kunde inte låta bli att fästa blicken på hennes måntatuering. Trots att han nu fått se på den ett tag var den fortfarande lika vacker och han kunde inte låta bli at förundras över det märkliga fenomen som den var.

Hon mötte hans blick med ett varmt leende på läpparna. De hade blivit så goda vänner och det enda hon kände när hon såg på Ninäd var tillgivenhet och glädje. Han var verkligen en av de få som hon kommit att bry sig helhjärtat om. En av de få som hon kunde säga hade format hennes liv.
"Så..." Hon tystnade, hade svårt att välja orden. Men de hade båda sagt att de skulle följas åt till Kaiwood, och sedan fick de se. Och Andúnë var ganska övertygad om att han inte ville åt samma håll som henne. 
"Åt vilket håll fortsätter din vandring?"
Frågan var ställd, och lika bra var det. Det fanns ingen anledning till att dra ut på det oundvikliga. Säkerligen hade hon kunnat spendera en dag eller två till bland dessa mörka stammar med sin vän, men vandringslusten i Andúnë rev inom henne, hon ville iväg igen. Röra på benen, se mer av världen. Det var sådan hon var, sådan hon lärt sig att vara.
En vandrare.

Helst ville han inte svara. Öronen gled ner en aning och han såg åt sidan för att slippa möta hennes blick. Han visste likaväl som henne att deras vägar skulle skiljas här. Hon längtade åt ett håll och han drogs åt ett annat. De gröna ögonen sökte ögonkontakt med hennes. Trots att han visste att deras resa höll på att ta slut kunde han inte låta bli att le. Hon hade blivit en så bra vän att det nästan verkade otroligt. Hennes sällskap var villkorslös och behagligt, det liknade inte något annat sällskap han haft på allt för länge.
Med ett vemodigt, men ändå glatt leende vände han sig tillslut mot Adúnë.
"Tyvärr går nog min vandring inte åt samma håll som din." svarade han och vände sig ordentligt mot henne. Det gjorde honom ledsen att deras vägar skulle skiljas åt, men han var övertygad om att dem skulle träffas igen.
"Jag dras tillbaka till dem södra delarna av landet, så det är dig min vandring fortsätter." sa han med pånytt spetsade öron.

Hon såg på honom med sorg i de gråa ögonen medan han talade, men ändå låg ett leende på hennes läppar. När hon såg på honom mindes hon alla de skratt de delat under sin resa, och hon kunde inte annat än le åt de stunderna. Han gav henne så mycket lycka, och det var hon evigt tacksam för.
"Jag förstår," sade hon och lät de långa benen föra henne fram till honom. Huvudet placerades mot hans hals, och hon slöt ögonen och drog ett djupt andetag. Hon skulle sakna honom, men hon förstod att de inte längre kunde fortsätta tillsammans. De hade olika mål i livet, olika önskningar och olika öden att uppfylla. Det var så världen fungerade.

Hon drog sig undan, backade bak ett par steg, log emot honom.
"Det är nog dags för oss båda att fortsätta våra vandringar, antar jag. Det finns ingen tid att förlora." Det kändes sorgligt, och hennes hjärta var tungt, men det var det enda rätta de kunde göra. "Jag tänker inte säga farväl, min vän. Avsked av det slaget är allt för sorgliga. Men... På återseende låter mycket bättre."
Hon log mot honom. Det var tragiskt, men det var som sagt det enda som verkade vettigt att göra. Att ta avsked. Men de skulle ses igen, det trodde hon. Och även om det kanske inte var sanningen så skulle hon hålla fast vid den förhoppningen.

[Sådär, tror det räcker så. Du får svara, och sen kan det vara avslutat, eller vad säger du? ^^]

Hans leendet reflekterade sorgen i hennes ögon. Försiktigt placerade han sin kind mot henne så att han inte skulle spetsa henne på någon utav alla de taggar som fanns i hans anlete. Han andades in hennes doft och njöt av hennes mjuka päls mot sitt ansikte. Något motvilligt drog även han sig undan, fortfarande med det sorgsna leendet på läpparna.
Leendet blev en aning gladare när hon bestämde sig för att farväl inte var rätt avsked. Ett lågt skrockande lämnade honom och han nickade, något lättare i sinnet.
"På återseende min vän, låt lyckan springa med dig." han backade ytterligare ett steg, gjorde sig redo för att vandra tillbaka till de södra delarna av landet. Ett flin bytte plats med det sorgsna leendet.
"Och händer inte återseendet av sig själv så kommer jag och letar upp dig!" han skrattade, blinkade mot henne och påbörjade sin vandring söderut, återigen ensam.

[Avslutat?]

Hon bara log emot honom. Hon hade inga ord för detta. Det hjälpte inte att tala, det skulle inte bli lättare för det. Det var dags för dem att vandra skilda vägar, och svårare än så var det inte.
Så hon log bara. Ett sista varmt leende som vittnade om allt hon kände för honom och all lycka hon önskade honom på hans färd.
Och sedan vände hon sig om, och lät Kaiwoods skuggor sluta sig omkring henne medan hon vandrade bort mellan de höga träden.

[AVSLUTAT!]