Adena gick med bestämda, snabba kliv. Efter ett par meter knäckte nacken automatiskt till och då och då blottade hon de vassa tänderna åt tomma intet.
    Inferotiken hade vandrat oavbrutet i veckor, fram och tillbaka. Hon sökte efter något, men kunde själv inte sätta ord på vad. Det enda hon visste var att hon inte kunde stanna, inte förrän hon hittat det.
    En bekant doft trängde sig in i hennes näsborrar och hon höjde på huvudet och stannade upp med ena tassen i luften, likt ett rovdjur som fått syn på sitt byte. Ett brett flin spred sig på hennes läppar när hon insåg vem det var hon stött på, djupt i Kaiwoods skogar.
    “Nämen, gullet.” Hennes röst var silkeslen. “Jag visste väl att våra vägar skulle korsas igen.”

Nämen, gullet. Jag visste väl att våra vägar skulle korsas igen. 
    Den välbekanta rösten fick Nomë att hejda sig mitt i ett steg och vrida på huvudet. Hon hade varit alltför försjunken i tankar för att lägga märke till Adenas lukt, och om hon hade känt den hade hon i varje fall inte rört sig i den riktningen. De två honorna hade knappast skiljts åt som bästa vänner, och Nomë hade bara ett mål för ögonen just nu. 
     "Våra vägar tycks ha en förmåga att göra det", svarade hon och knyckte på nacken så att de vita lockarna böljade mjukt nerför halsen. Hon lyfte på ögonbrynen. "Du verkar inte kunna stå ut med att vara utan mig, gullet." 
    Minnet av striden var fortfarande färskt, och ögonen vilade uppmärksamt på Adena. Vad hade inferon för baktanke med det här mötet?

“Våra vägar tycks ha en förmåga att göra det. Du verkar inte kunna stå ut med att vara utan mig, gullet.”
    Adenas breda flin som klöv hennes nätta ansikte blottade de vassa tänderna. Det var inget hotfullt leende, mer ett busigt. Hon var på relativt bra humör, vilket var till dimmvargens förtjänst. Kanske skulle inget blod komma till att spillas en vacker dag som denna.
    Inferotiken kunde inte låta bli att uppmärksamma Nomës något drastiska förändring. Hennes ben och ansikte var fortfarande nätt och jämn, men hennes mage talade för att saker och ting hade förändrats.
    “Du är havande.” Konstaterade hon och Adena kunde inte låta bli att fnysa vid åsynen. Ett äcklat uttryck var spritt över hennes ansikte. Nomë nog en utav de sista hon kunde se som en mor, efter hon själv då. Det var patetiskt, svagt. “Vems är dem?”

Adenas korthuggna ord träffade henne som ett slag i ansiktet. Hon visste att de skulle komma — hur skulle de kunna göra något annat? — men hon var ändå inte beredd. Kanske skulle hon aldrig vänja sig vid det. Att vara havande. Det ryckte till som hastigast i musklerna runt ögonbrynen, men sedan bet Nomë ihop tänderna och mötte trotsigt Adenas blick. 
    "Vad spelar det dig för roll?" frågade hon syrligt. "De är mina." Men som hon önskade att de inte vore det. Hon kände inte för att avslöja att Molok var fadern än; Adena kände dem båda två och hon orkade inte försöka tackla de nedlåtande pikar som garanterat skulle komma om hur oväntat det var att just de skulle bli föräldrar. 
    Skulle hon berätta om Moloks försvinnande? Kanske visste Adena något om det, kanske kunde hon tänka sig att hjälpa till att leta. Eller inte. Nomë lutade åt det senare. 
    "Om du ursäktar", sa hon och tog ett steg närmare Adena som för att signalera att hon var på väg att lämna mötet, "så har jag tyvärr inte tid att stå och munhuggas med dig, hur underhållande det än är. Flytta på dig, tack."

Adena rynkade på pannan över Nomës plötsliga fientlighet. Känslorna hon uttryckte var för inferotiken främmande. Oro var ett tecken på svaghet, och av alla individer hon stött på under sin vandring hade hon inte räknat med att dimmvargen var en av dem. Hon kunde dock inte låta bli att se det som en fördel att ha lyckats finna hennes svaghet. Nu visste hon exakt hur hon skulle besegra henne, förr eller senare.
    “Varför så bråttom?” Hennes tonläge hade förändrats nu. Adena ryggade inte tillbaka vid hennes närmande. Det gav istället motsatt effekt och hon sträckte på sig ytterligare, återigen med en brinnande eld i blicken. “Jag vill veta mer.”

Varför så bråttom? Jag vill veta mer. 
    Nomë gav ifrån sig ett kort, fnysande skratt. Naturligtvis kunde gudarna — eller ödet, eller vem det nu var som kontrollerade sådana saker — inte vara barmhärtiga nog för att bara låta henne gå. Naturligtvis fick det inte vara så enkelt. Att kunna passera ostörd var tydligen alltför mycket begärt. 
    "Det tror jag säkert", svarade hon med ett ljuvt leende. "Men du har tyvärr ingenting med det att göra." 
    Leendet dog bort i samma sekund som hon vände bort huvudet och började gå förbi Adena, medveten om att inferon med största sannolikhet skulle försöka stoppa henne. Något annat vore bara konstigt med tanke på vilken otur hon haft på senaste tiden. 
    Nomë spände musklerna men behöll de smidiga stegen och den rakryggade hållningen. Hon mindes fortfarande striden där hon hamnat på rygg på marken, mindes fortfarande trycket över bröstet och hur hon hade hoppats att hon skulle få dö. Nu kände hon ingenting utom äckel inför det sorgliga, smutsiga kräket hon hade varit vid det tillfället — och ingenting utom otålig irritation inför Adena.

Du har tyvärr ingenting med det att göra.
    Adena lät ett brummande läte rulla ur bröstkorgen på henne. Tålamodet började sakta men säkert försvinna, och minsta lilla kunde få henne att explodera. Och det gjorde det. Nomës stolta hållning som passerade henne var det som fick det att brista.
  “Jag har alltid med det att göra,” morrade hon. Utan att Adena själv hunnit samla sig hade hon slängt sig över dimmvargen, men inte med öppna käftar denna gång. Det här var bara ett försök till att slå omkull henne och få henne att stanna kvar, om bara för en liten stund.

Adenas morrande kom som den förvarning hon hade väntat på, och när inferon attackerade var Nomë beredd. Tack vare det lyckades hon sno undan och hålla sig på fötter. Hon drog sig tillbaka ett par steg och skakade på huvudet. 
    "Åh, vännen. Självförtroendet är det då inget fel på."
    Så tätnade dimman omkring dem. Från att tidigare bara drivit omkring i tunna sjok runt Nomës ben tycktes den med ens trycka på från alla håll och omsluta dem i en kall, trevande omfamning. Hon trodde inte att Adena var ute efter att såra henne allvarligt den här gången, men hon hade heller inte råd att bli skadad och förlora ännu mer tid. Alltså var hon tvungen att försöka smita härifrån osedd. 
    I tankarna gick hon snabbt igenom sina alternativ. Vad skulle kunna skrämma — eller bara distrahera — Adena tillräckligt för att hon skulle kunna försvinna? Med kallt beräknande studerade Nomë den eldfärgade tiken ett ögonblick. Vänta. Eld. Adena var eld — och vad var det enda som kunde kuva en eld? 
    Nomë gav ifrån sig ett tyst, belåtet skratt inifrån dimman, och knappt hade hon tystnat förrän ett öronbedövande åskmuller verkade slita himlen itu. Dimman hade nu växt sig så tjock att det var omöjligt att se himlen; även om den var klarblå skulle den vara helt dold bakom den vita väggen. 
    "Det ser ut att bli regn", sa Nomë mjukt, nästan som om hon sjöng. Ytterligare en åskknall, men ännu inget regn; hon ville köpa sig lite tid. Illusionen skulle brytas när Adena insåg att ljudet av regn inte hade någon fysisk motsvarighet, men ännu kunde hon inte stå emot frestelsen att stanna ett litet tag till — bara för att se eldtikens reaktion. Och om inte regnet fungerade hade hon andra sätt att få Adena ur spel.

Adenas tassar träffade endast luft när hon missade sitt mål. Med en snabb och irriterad rörelse vände hon sig om. Hennes brinnande blick nålades fast vid Nomës mjukt lila.
    Runtomkring dem tätnade dimman kraftigt.
    “Åh fult spel”, fnissade hon och närmade sig Nomë. “Du och jag brukar inte använda våra förmågor”, hon pausade kort för att söka efter henne i den täta dimman, men förgäves. “när vi slåss.”
    Det höga dånet av åska fick Adena att rycka till. Hade inte himlen alldeles nyligen varit blå och klar? Oftast innebar åska regn, och Adena hade kommit till att hata det. Förut hade hon inte brytt sig, men efter att hon insett att hennes krafter försvagades drastiskt i blött tillstånd hade hon börjat ogilla det mer och mer. Dessutom hatade hon lukten av hennes päls när den blev blöt. Och för att inte tala om hur den förlorade sin sprakande, vackra, glans.
    Adena knyckte på nacken och blottade föraktfullt tänderna samtidigt som hon började röra sig framåt. Hon visste inte vilken riktning det var i, men hon var tvungen att ta sig bort från regnet som vilken sekund skulle vara här.
    “Få bort dimman, Nomë. Nu”, varnade hon högt. Rösten vibrerade av morrandet som rullade ur bröstet på henne. “Jag varnar dig. Få bort dimman, så skadar jag varken dig eller dina yngel.” För tillfället.

Ljudet Nomë hade framkallat fick en överraskande stor reaktion hos Adena, och med en stöt av förtjusning — och något som nästan liknade ömhet — genom kroppen såg hon inferon rycka till vid åskknallen. Som ett litet barn. Hon hade inte väntat sig att hennes attack skulle framkalla en sådan reaktion; det hade mest varit en rolig, smått ironisk tanke. Men det här var faktiskt ganska underhållande. 
    Nomë tog ett par snabba, flytande steg framåt tills hon stannade bara några decimeter från Adena. Det vita ansiktet var uttryckslöst och orubbligt, och verkade nästan flytande i dimman. Som om det saknade kropp. 
    "Du gör bäst i att hålla dig borta från mig och mina yngel i framtiden, Adena." Rösten var låg och silkeslen. "Om du rör dem lovar jag dig att du kommer få ångra dig."
    Så rörde hon sig förbi Adena, ganska tätt, men utan brådska. Dimridån slöt sig om henne igen, som om den åt upp henne. Nomë lät ljudet av åska mullrande tona bort som om ovädret hade passerat, och när hon fortsatte gå var ögonen återigen stelt fixerade vid en punkt framåt som bara hon kunde se.

[Avslutat, om du inte vill tillägga nåt <3]