"Jag menar, Prospero satt på muren. På muren!"
Ariel gestikulerade vilt med tassarna där han låg på rygg i gräset. Med öronen rätt ut åt sidorna mötte han upp och ner Zarias blick.
    "Jag var kanske lite hård mot Maksim, men vad skulle jag göra? Min bror satt på muren och så vitt jag vet tänkte han väl knuffa ner honom! Du vet, fortsätta vad hans mamma påbörjat." Han tyckte inte alls att han varit för hård. Inte egentligen. Men en vit liten lögn hade aldrig skadat någon. "Grendel envisas om att Maksim inte är Varya, men nu har han också dragit ifrån Civitas, så vad ska man tro? Skulle inte förvåna mig om han vet var Varya är, men inte säger något."
Det här var deras sista kväll tillsammans innan Zaria och hennes patrull skulle iväg till Fungoria. Även om han tagit kontakten med henne av helt själviska anledningar kunde han inte låta bli att faktiskt tycka om att spendera tid med henne. Visst kunde hon vara lite stolpig och lite väl allvarlig ibland, men hon hade förmågan att vara rätt kul också.
    "Och på tal om att lämna Civitas-" han rullade över på mage. "-vad ska jag ens hitta på om dagarna nu när du inte längre ska vara kvar här?"

Zarias blick vilade neutralt på svartvargen. Hon var mer nyfiken än vad hon visade honom, och nickade endast någon gång då och då medan han talade. Det var som om hon hade fått en hel historia berättat för sig, från början till slut. Ibland var det nästan som om hon själv känt både Varya och Maksim, trots att de bara var återberättande historier.
    En av anledningarna till att hon lyssnade var för att Ariel kanske kunde ge information om var Varya befann sig. Hon var precis som resten av flocken medvetna om vad som hänt, och att Varya var ett hot mot dem. Kanske kunde den där Maksim leda dem till henne.
    “Det låter som om de var nära varandra, Maksim och Varya.” Zarias röst var lågmäld, som om hon inte ville avbryta Ariels entusiastiska och vilda berättelser. Men så bytte han drastiskt ämne istället, och Zaria gav honom en rynkad min. De hade bara umgåtts ett par gånger, men hon hade uppskattat det. Ariel fick henne att tänka på annat än Janos.
    “Jadu det är en bra fråga. Vad gjorde du de dagarna innan du träffade mig?” Huvudet lutade något åt vänster, som att visa att hon faktiskt var intresserad i att veta.
    “Du kanske borde följa med,” skämtade hon. Någonting inom henne skrek fel, fel, fel. Hon borde inte vara här och prata med Ariel, borde inte spendera en sekund med honom. Det enda rätta vore att prata med Janos, att spendera tid med honom igen. Han var ju hennes bästa vän.
    Zaria insåg att hon fastnat med blicken fäst i tomma intet, och skakade därav något på huvudet för att åter fästa fokus på Ariel.
    “Eller så får du bara vänta på att jag ska komma tillbaka.”

En irriterad min tog plats i hans ansikte när han tänkte på Maksim och hans dumma ansikte.
    "Gudar, nära räcker inte att beskriva det... Jag svär, om Varya hade sagt åt honom att hoppa ut för ett stup hade han utan en sekunds tvekan gjort det," han fnös föraktfullt åt scenariot. "Maksim hade gjort precis vad som helst för henne. Även om det innebar att bränna hela Numoori till grunden."
Ariel mötte menande Zarias blick. Maksim var inte längre någon individ. Han hade inte varit en på väldigt, väldigt länge. Svartvargen kom att tänka på de där dockorna med trådar fästa i sig som han sett dansa runt till musiken på ett av torgen. Marionettdockor hade vargen kallat dem. Maksim påminde honom om en sådan. Som fått sina trådar avklippta.
    "Du kanske borde följa med."
Han klippte med öronen och hennes plötsliga ord fick all irritation att rinna av honom. Förvånat såg han på henne. Det tog dock inte mer än ett ögonblick innan förvåningen övergått till ett roat flin.
    "Men Zaria, ska du redan introducera mig för din familj? Inte visste jag att du hade den typen av känslor för mig," sade han och gömde blygt ansiktet bakom en tass.
Med en kort skratt lät han den falla till marken igen och hummade istället lågt.
    "Nä, det är bättre jag stannar här, även om jag gärna hade följt med på äventyr. Jag vill vara här när mamma vaknar igen."
Hon hade sovit länge nu. Längre än han hade hoppats på. Men hon var vid liv. Hon fanns fortfarande där. Och han vägrade erkänna den lilla, tvekande rösten som ibland viskade "om" istället för "när". Hon skulle vaknade igen. Han var tvungen att tro det, för han visste inte vad han skulle göra om hon inte vaknade igen.