Allt såg likadant ut, precis likadant. Markens stenar, himmelens blå färg. Måsarnas skri och vindens salta doft. Här var inte stranden klädd i den vita sand som de flesta tänkte på när de tänkte på havet. Här bestod stranden av stora släta stenar, mjuka för det brusande havets smekningar. Vågorna svepte ömt över de stora, grå stenarna som höjde sina matta ytor likt valryggar ur havet, och kastade sig våldsamt mot de högre, naggade stenformationerna. På stranden reste sig vindbitna klippor där måsarna landade och lyfte. Deras eviga rop lekte i vinden, vilken tilltog och mojnade i stadigt tempo, tillsammans med vågorna som drog sig ut till havs innan de åter slog mot strandens kanter. Såhär långt söderut var landet varmt, även vintertid. Regnperioden var i antågande - men ännu var det långt kvar till de kraftiga skyfallen. Savannen var torr inåt land, med högt gulnat gräs och vissna träd. Här, längs havets rand, grönskade växterna i den fuktiga luften. De friska, täta buskarna prasslade, och de vindpinade, krokiga träden gungade ett hundratal meter från havets rand. Några envisa, vassa strån av gräs kämpade upp mellan stenarna nära trädens rötter.

Han sökte sig långsamt ut mot vattnet. Tassarna placerades varsamt mot de av solen värmda stenarna, men ändå tycktes han aldrig stå på dem. Där fanns ingen tyngd i ynglingens steg. Den långa pälsen tycktes visserligen fångas av vinden, men hanens konturer försvann stundom då den milda havsbrisen verkade föra dem med sig. Så som dimmans konturer försvann med vinden. De stora öronen stod högt på huvudet, och ett lätt leende vilade över hans läppar. Ett något sorgligt leende. Blicken rörde sig från sten till sten medan han försiktigt balanserade på stenarna. Men även när han trampade fel tenderade han inte att falla. Trots det sår han hade i sidan verkade han inte ha problem att röra sig. Kanto stannade upp och såg ut över havet. Han hade varit här förut, en gång. Han hade aldrig rört vid det salta vattnet. Den gången hade han varit ung, rädd och blivit jagad västerut. Hur länge sedan hade det varit?

Försiktigt fortsatte han ut över stenarna tills han nådde fram till vattenbrynet. Det salta vattnet svepte in över stenarna och färgade dem mörka. På ett ögonblick breddades leendet i ynglingens ansikte, innan det bleknade bort. Han kände inget. Svansen sjönk ned mellan de långa benen. Besviket. Han skulle aldrig känna havet.

Vad gjorde han fortfarande här? Varför var han kvar? Manvargens skepnad flimrade mellan fast och lik dimma. En rödbrun dimma med skrangliga, svarta ben och mörka öron. Frusen i en ynglings kropp. Vad hade han kvar? Varför fick han inte ro? Var det mor? Var det far? Kian? Kilah? Hans blick sökte sig upp mot den blå skyn där molnen hastigt svepte förbi. De behövde få veta vad som hänt. Kanske var det därför han var kvar.


[Lite rörigt blev det, men ja, så blir det när man är lite trött XD För att förtydliga hur området ser ut så så länkar jag några av mina egna foton nedan C: Jag hoppas du förstår hur Kanto ser ut - han tycks till och från ha fast form, fast verkar inte "stå" på stenarna. Inte så att han svävar, utan mer som att han inte väger något alls. Och så verkar det nästan som om vinden ibland suddar bort hans konturer, lite som dimma C:]
https://2img.net/u/1812/17/08/82/album/0110.jpg
https://2img.net/u/1812/17/08/82/album/0210.jpg
https://2img.net/u/1812/17/08/82/album/0310.jpg

[ Förstår dig precis. c: ]

» Yoi «
Hennes första tanke.
» Var är han? «
Han var borta, som bortblåst. Tårarna rann nedför kinderna. Dem hade tappat bort varandra i Chaoset. Hon kände sig helt meningslös, hon ville inte leva längre.

En ny tanke föll på hennes minne.
» Hoppas att han lever «

Den unga manvargen vandrade fortfarande över den varma stranden, men det var fortfarande varmt tackvare att hon rört sig söderut. Tidigare, igår, hade hon befunnit sig norrut på stranden, men hon hade bestämt sig för att ge sig på mer hemma stadda trakter igen. Kanske hälsa på mor igen? Kanske kunde hon finna sin älskade mor på savannen? Om hon skulle möta sin mor där så skulle hon ha en otrolig tur. Hennes bruna blick flackade upp mot den blåa himlen och på strandkanten, hon log mot himlen, hon saknade sin familj så. Och något sa inom henne att det inte kändes bra. Något var på tok. Den känslan hade hon fått under hela den här strand vandringen, den unga honan var mycket orolig, men ändå kände hon att det skulle vara bra att vara lugn. Men det gick inte att vara lugn, hennes känslor lyssnade inte på henne.
- Jag kommer, jag är på väg mor.
Sa hon upp mot skyn.

Kilah teleporterade sig fram till en sten ute i havets brus, där stod hon med huvudet upp i skyn och bjöd in vinden att leka i hennes päls. Torkade spår efter hennes tårar syntes i hennes ansikte, man kunde se att hon gråtit. Efter en stund såg hon sig omkring, chockad teleporterade hon sig mot en manvarg, kunde det vara hennes mor eller en helt ny främling?
- Hallå?
Sa hon till manvargen. Plötsligt suddades linjerna ut, men kom snabbt tillbaka igen, den här vargen var inte levande och det förstod hon direkt.
- Vad hände med dig?
Frågade hon främlingen.

[ Kort~ xC ]

Han stod och såg på den slanka, högresta tiken, ungvargen, som dykt upp vid hans sida. Med huvudet höjt, öronen vinklade framåt och munnen på glänt likt en annan valp stirrade han på henne. Han var för chockad för att uppfatta det hon sade. Det kunde inte vara sant. Det var ett alldeles för stort sammanträffande för att det skulle kunna vara sant. Kilah.

"Kilah..." han uttalade ordet högt. Lät namnet fara över de obefintliga läpparna likt en viskning. Svansen ryckte till bakom den rangliga kroppen. Vad gjorde hon här? Hur? När?

Och då slog det honom. Hennes kraft. Hon hade blivit duktig. Han blinkade. Hon var vacker. Hon hade vuxit så sedan sist han sett henne. Men det var hon. Självklart vad det hon. Det kunde inte vara någon annan. Han kände ingen doft - hur skulle en obefintlig varelse kunna känna doft? - men han var säker. Hon var alldeles för lik modern för att vara någon annan. Så lik deras mor.

"Kilah!" Namnet uttalades med mer styrka, som om han bekräftade för sig själv att det var hon. Ett leende ryckte i de suddiga mungiporna. "Vid gudarna, jag trodde aldrig att jag skulle få se dig igen!" Svansen började gunga vilt bakom ynglingen. Lyckan spred sig i hans kropp och utan att tänka gjorde han en ansats att pressa sitt ansikte mot systerns nacke. Endast för att inse att han inte kunde vidröra henne. Han kände inget. Han rörde aldrig vid hennes päls. Svansen slutade gunga och han ryggade snabbt undan, skrämd av den insikt som slagit honom. Han... fanns inte där.

- Men hur är det möj ...
Då slog det henne. Han fanns inte, han var inte vid liv. Men han var stilig.
- Varför? Hur? Vad hände!?
Utbrast hon, skrikande, gråtandes. Det kunde inte vara möjligt, han var död. Men hur i en sådan ung ålder? Tonåring. Hon förbannade sig själv, han kan inte röra henne.
- VARFÖR!?
Ill skrek hon. Kilah var helt förstörd.

Hon gick fram och försökte röra honom, men även det förgäves. Detta möte skulle säkert inte bli så roligt, det skulle bli sorgligt.

[ Förlåt. Är helt utom fantasi, du vet, typisk tonåring. cx ]

Han hyschade henne på ett vis som var helt fel att komma från en så ung varelse. Som man tröstade en valp. "Hysssh. Gråt inte Kilah." Hans röst hotade att brista, men han lyckades hålla den förvånansvärt stadig för situationen. När systern försökte röra vid honom gned han sitt huvud emot henne - utan att vidröra henne, men som en gest för beröring. Åh, så han önskade att han kunnat sätta sig ner, slå ena tassen om henne och föra henne in i en kram. Åh, så han önskade att han kunnat smeka hennes kind med sin och torka hennes tårar.

"Gråt inte älskade syster."



[Tänker mig hysch-ljudet som ett väldigt mjukt och tröstande ljud, men det är lite svårt att bokstavera XD]

[ Heheh .. förstår det! xD ]

- Hysssh. Gråt inte Kilah.
Han hyschade mjukt, som för att sakta lugna ned henne, trösta henne. Då han talade till henne vändes den bruna blicken mot honom, mot hans ansikte. Hon ville höra det där igen, hans vackra röst, hon ville känna hans smekning mot hennes huvud.
- Det är svårt ..
Klagade hon. Detta var hemskt, hon saknar själva honom så mycket, men dem kan ju i alla fall prata med varandra. Och det gjorde hennes synfällt än en gång dimmig. Suddig. Hon grät igen, fast ljudlöst. Hon hade velat gnida sin kind mot hans, om hon bara kunde få känna en beröring eller få ha någon sista Äkta tid med honom - skulle det betyda otroligt mycket för henne, hon skulle kunna göra nästan vad som helst för att få sina önskningar uppfyllda. Hon skulle till och med kunna offra sig själv för att få träffa honom, och för alltid få stanna vid hans sida som ett äkta syskon. Syskon kärleken mellan dem alla tre är äkta, men den är inte komplett utan Kanto.
Hennes vackra och otroligt älskade Kanto.

- Gråt inte älskade syster.
Vid dessa ord slutade hon att gråta. Det var något speciellt med dem orden, kanske för att han sagt det en annan gång? Nej. Dem behövde prata. Och hon var även tvungen att behandla sin sorg.
- Jag saknar dig.
Sa hon tyst, det var mycket likt en viskning.

Efter en stund kom en tanke flygandes, Yoi. Hennes älskade Yoi, var befann han sig? Hon saknar honom, så otroligt mycket.
- Jag måste berätta en sak ..
Började hon.
- Vi har alla en själsfrände, någon som vi alltid har väntat på. Och jag har funnit min, vi svor på att vi alltid skulle gå i samma spår, följa samma väg.
Sa hon sakta.
- Men någonstans där ute finns han, och han är inte med mig. Han försvann i Chaoset. Snälla hjälp mig .. jag älskar honom. Jag älskar Yoi.
Sa hon sorgset och man kunde sakta se hur hennes ansikte bedjade efter hjälp. Hon ville ha ett svar. Ett svar på sin sorg och var Yoi befann sig. Kilah satte sig ned och väntade på Kanto's ord, hon kände på sig att han skulle hjälpa henne så länge detta möte varar, men hur skulle han hjälpa henne? Ska dem flyga över hela Numoori på en dag som två apelsiner skollade i varmt vatten? Eller hade han kanske andliga vänner som kunde hjälpa honom?

[Flyga som skollade apelsiner? Jag förstår nog inte riktigt den bilden, men den är oerhört underhållande XD]

"Jag måste berätta en sak .."

Kanto satte sig ner på de släta stenarna bredvid systern. Att de salta vågorna svepte över stenarna berörde honom inte. Han kände det inte. Fanns inte. De breda öronen spetsades på hans huvud då han lutade sig framåt för att se in i Kilahs ansikte. Lyssnade. En själsfrände. Yoi.

"Han försvann i Chaoset. Snälla hjälp mig .. jag älskar honom .."

Ynglingens ansikte rynkades i vanmakt och han såg för ett ögonblick ned mot stenarna med gläntad mun. Sökte efter ord han saknade. "Kilah." Han såg upp igen med en urskuldande min. "Jag beklagar, men, jag vet inte om jag kan hjälpa dig." Ögonbrynen rynkades än mer. "Förlåt."

Han vände bort blicken, såg ut över havet och slöt sedan ögonen. Andades med obefintliga lungor. "Om..." han pausade ett ögonblick för att på nytt välja ord. "Om han finns på den här sidan... jag... Då lovar jag att jag ska hälsa honom från dig." Han såg på sin syster på nytt, gjorde ett försök att lägga sin kind emot hennes. "Jag är säker på att han älskar dig lika mycket. Oavsett var han är." Han drog sig tillbaka och satte sig rakare. Ett leende sökte sig in över hans läppar. "Han finns säkert där ute någonstans fortfarande. Du ska se att ni möts igen en dag."

[ Kom inte på något, så skrev: något-sådär-halv-konstigt. XD ]

Han satte sig ned bredvid henne. Hon log mot honom, och vände sedan blicken mot skyn. Kanto rynkade pannan och gläntade munnen. Han visste inte vad han skulle säga.
Kilah förstod det.
- Kilah.
Hon vände upp sitt huvud snabbt, glad.
- Jag beklagar, men, jag vet inte om jag kan hjälpa dig.
Hon såg ned på den släta stenen hon satt på, vattnet sköljde upp på stenen och blötte hennes tassar, hon ryste till, inte bara vid kylan - utan även hennes brors ord.
- Förlåt.
Han bad om ursäkt.
- Det är okej, jag kommer att hitta honom.
Sa hon lugnt och log brett mot Kanto.

- Tack ..
Började hon.
- Jag .. jag finner inga ord för min tacksamhet .. tack.
Sa hon överlyckligt och man kunde höra en lycklig klang i hennes röst, glädjetårar forsade sakta och hon böjde sig fram mot honom för att smeka sin kind mot hans. Hon var så glad, lycklig, tacksam, hur skulle hon kunna tacka honom?
- Jag är säker på att han älskar dig lika mycket. Oavsett var han är.
Sa Kanto. Kilah ville lägga frambenen om honom, hon ville krama honom. Hon behövde en glädje-kram och en tröst-kram, då skulle hon må bättre. Mycket bättre.
- Han finns säkert där ute någonstans fortfarande. Du ska se att ni möts igen en dag.
- Jag hoppas det. Så innerligt.
Hon log och drog sig tillbaka för att åter sitta framför honom.
- Men nu får vi nog sluta med sorg-prat. Vad har du haft för dig på din resa?
Frågade hon glatt och såg ivrig ut.

Vinden drog fortfarande i pälsen på henne, lekte, vinden torkade hennes tårar och havet blötte hennes tassar.
Kilah njöt av bruset från havet och slöt sina ögon.
Så fridfullt.
Så lugnt.
Så, icke ensamt.
Hon kände att han var där, sittandes med henne. Ett brett leende skymtades åter, och hon föll in i tankar.
» Yoi, jag älskar dig fortfarande «

[ Lite tidigare prat och så hon reagerar. Kanske tråkigt men .. xP ]

Det ryckte lätt i Kantos mungipor när Kilah bytte samtalsämne. Hon var densamma. Hans känslosamma, älskade syster.

"Jag vandrade först söderut när mamma läs oss gå. Har du sett världen? Den är så stor!" Han fnittrade till och pausade för ett knappt ögonblick innan han fortsatte. Han ville berätta allt. "Jag kom aldrig så långt som till havet i syd, utan mötte en elak sate - Chi - han kallade mig konstig och dum." Ynglingen rynkade irriterat på ansiktet, men leendet återvände snabbt. "Efter det vände jag österut istället och hamnade här. Eller, kanske inte just här men, på stranden. Jag skulle just ner till vattnet - det är så stort! - men jag hann aldrig ner innan det luktade blod och ilska överallt. Det kom någon längs stranden och jag... jag gömde mig och sprang härifrån." Öronen slokade något och han lyfte blicken, vilken hade sjunkit till marken. "Kilah, jag har aldrig känt på havet. Hur känns det? Är det som annat vatten? Jag har hört att det är salt, men..." Han avslutade inte meningen.

[Det blev väl inte alls tråkigt? "Tråkiga" inlägg behövs ju också för att historian ska växa och karaktärer utvecklas C: Känns bra när man lyckas få flyt i en dialog C: Kanto kan berätta vidare sen om Kilah vill höra mer, tänkte bara att om hon vill svara på hans fråga så kan det vara smidigare att inte fortsätta än XD]

[ Njo, nja, okej. Jag får väl hålla med dig då. c: Men jag menar liksom, om du jämför dina inlägg med mina klassar jag mina som liiiiite "tråkiga". cx Hahah, var det därför han slutade? XD ]

- .. söderut .. lät oss gå .. stor!
- Söder? Själv vandrade jag öster ut, mot Lövskogen där jag träffade en ung hona. En riktig ointressant varginna som älskade att ignorera andra. Jag fann inget intresse - alls - hos henne. Jag har inte sett så mycket av världen jag .. men antar att den är stor.
Sa Kilah. Han fnittrade till så att Kilah skrattade.
- Chi - djävulen själv. Har inte mött honom, men han verkade inte trevlig, om jag möter honom .. !
Avbröt hon sig själv, det var inte läge att ta ut sin ilska på någon annan, hon såg sur ut, men övergav det uttrycket och ersatte det med glädje.
- Jaså .. det säger du? Vad hände sedan?
Han avbröt där och ställde en fråga.
- Kilah, jag har aldrig känt på havet. Hur känns det? Är det som annat vatten? Jag har hört att det är salt, men...
- H-hur det känns? Icke som annat vatten, detta är annorlunda. Det är svalt på vintern, varmt på sommaren. Salt och .. farligt. Djupt. Jag kunde ha drunknat - om det inte vore för Poisson - som räddade mig.
Svarade hon och log, vagt.
- Men strunt i det .. nu måste du fortsätta! Jag måste få veta vad som hände sedan.
Sa hon ivrigt som en valp. Hon hade kvar det där valpiga sinnet än.

[Jag skriver väl lika tråkigt som du om nu ditt är tråkigt? XD Händer ju absolut inte mer i mina inlägg än i dina. Men det behöver det inte göra C: Konversationen blir mycket mer flytande och realistisk om det inte händer mycket mellan replikbytena C:]

"Strunta i det? Drunknade du nästan? Vad hände? Berätta!" svarade ynglingen nyfiket. För en stund glömde han att han inte levde längre, han var full av samma livsglädje som alltid.

[ Hahah, du har två poäng. x) ]

- Strunta i det? Drunknade du nästan? Vad hände? Berätta!
Sa Kanto. Han ville veta mer.
- Mmm .. j .. ja, okej då.
Började hon.
- Jag besökte stranden för första gången, det var väl hyfsat varmt och sisådär. Medan jag var där på stranden mötte jag Poisson, han såg väldigt konstig ut, som en fisk. Vi pratade en stund, och efter det hoppade han i vattnet, om jag inte minns fel så var han redan i .. ? Aja! Jag tänkte också bada med fisken. Men då vattnet kanske nått mig till magen, så försvann fotfästet.
Hon gjorde en mystisk min för att göra allt lite mer spännande.
- Jag föll ned under vattenytan, men som tur var fanns Poisson där för mig. Han fick ett bra tag om mig och drog upp mig på stranden. Jag är så otroligt tacksam över att vi hade mött varandra, han räddade mig, jag kunde ju ha varit död om det inte vore för honom.
Kilah granskade Kanto från topp till tå. Det var inget trick, han nuddade på sätt och vis inte marken, och hans linjer suddades ut då och då, och dem kunde inte röra varandra.
- Sedan tog vi farväl, och jag tackade honom, såklart. Jag har även för mig att han lärde mig att simma.
Sa hon glatt och log varmt.

"Det låter som ett helt äventyr" skrattade Kanto, något lättad i rösten. Hon var inte död, och han var så oerhört lättad över det. "Den där Poisson låter mycket trevligare än Chi." Ett brett leende sökte sig in över de suddiga läpparna. "Vart tog du vägen sen? Jag vandrade norrut, vart tog du vägen?" Svansen viftade bakom den unga anden. "Vad har du sett? Har du mött Kian? Eller mor? Jag undrar var de håller hus. Fortsatte du längs stranden?" Orden formligen rann ur munnen på honom. Han var så oerhört lättad och glad över att ha funnit Kilah igen. Han ville veta allt, och berätta allt.

''Det låter som ett helt äventyr. Den där Poisson låter mycket trevligare än Chi'' skrattade han, Kilah skrattade med. ''Javisst, det var han också. Tänk vilken skillnad det kan vara på en del!'' sa hon milt, hon log även vagt mot Kanto som bekräftelse. ''Vart tog du vägen sen? Jag vandrade norrut, vart tog du vägen?'' Började Kanto. ''Vad har du sett? Har du mött Kian? Eller mor? Jag undrar var de håller hus. Fortsatte du längs stranden?'' Frågade han. ''Jag vandrade mot Lövskogen, där jag mötte en ung hona och en brand'' Började hon spännande. ''Men tackvare regnet stoppades den hemska branden. Honan berättade aldrig sitt namn, vad jag har för mig. Dessutom ignorerade hon mig'' Sa Kilah. Något viftade bakom hanen, en andlig svans, det var mycket suddig. Kilah's svans var däremot stilla. ''Nej, jag träffade aldrig mor eller Kian. Tyvärr'' Sa hon. ''Jag undrar verkligen var dem är. Innan jag mötte dig var jag på väg mot Savannen för att hälsa på'' sa hon ivrigt, sedan började hon att vifta glatt på svansen. ''Men det är ju inte säkert att mor är där'' sa Kilah sorgset, svansen föll med en duns mot marken i besvikelse. ''Men'' Började hon. ''Vart gick du efter att du mött Chi?'' sa hon nyfiket, då trummade svansen mot marken av nyfikenhet. ''Nu måste jag få veta mer'' sa hon i protest men ändå vänligt.

"Jag vandrade norrut och möttes av kaoset. Jag slår vad om att norra savannen ännu är sprucken i marken och vissen av torkan. Sedan kom vinden. Där är en stor lövskog norr om savannen och det brann där. Men jag höll mig undan elden - kände rökdoften på håll och gav mig västerut." Kanto lade huvudet lätt på sned medan han tänkte tillbaka på det han sett och de platser han passerat. "Jag mötte en del vargar - men de flesta höll jag mig undan" fortsatte han med ett nervöst leende. Det var läskigt med främlingar. "Jag kom ut på en jättestor slätt, nästan som här fast annorlunda. Med annat gräs, andra djur och annan luft. Och det blåste jättemycket fortfarande." Han pausade, funderade innan han på nytt tog till orda. "Jag såg så mycket nytt på kort tid. Det var så häftigt! Men när träden började bli fler igen så mötte jag en flock vildsvin och... jag kom i vägen för den ena suggan." Han hastade en snabb blick på sin sida, där den suddiga sidan verkade till synes oskadd. Bilden av såret hade inte följt honom i andevärlden. Ett blekt leende sökte sig in över läpparna innan det blev varmare och gladare. "Men jag kom undan, och fortsatte in i skogen. Du måste vandra västerut någon gång - skogen är så vacker. Det är höga, tjocka träd, med grenar som piskar i vinden med silvriga blad." Han funderade ytterligare ett ögonblick. "Silverpile, hette skogen. Det blåste så mycket att jag sökte skydd. Jag byggde ett eget med min kraft." Leendet antog en stolt ton och han viftade på svansen. "Och då kom det en främling till mig - Xhie. Om du möter henne någon gång, kan du hälsa från mig? Hon är vit, med gröna ögon och ett grönblått tecken om ena framtassen. Jag kan väl inte påstå att jag lärde känna henne, men hon var trevlig och jag tror att vi kanske hade kunnat bli vänner." Med ens sökte sig hans blick till marken. När han åter tog till orda var rösten något djupare, sorgligare. "Det var där min resa slutade. Det var en gren som föll från trädet. Jag... hann inte undan..."


[Så mycket prat! Aja, det var Kantos historia det C:]

Kanto pladdrade på, Kilah fick nästan ingen syl i vädret. ''Jag vandrade norrut och möttes av kaoset. Jag slår vad om att norra savannen ännu är sprucken i marken och vissen av torkan. Sedan kom vinden. Där är en stor lövskog norr om savannen och det brann där. Men jag höll mig undan elden - kände rökdoften på håll och gav mig västerut.'' Sa han. ''Kaoset? Det har jag aldrig hört talas om .. Det var tur att du kom undan i alla fall'' sa hon och log, hennes svans viftade vagt. » Så det brann även i Lövskogen när Kanto var där? Vilket sammanträffande .. Kanske Lövskogen råkade ut för mycket på grund av Kaoset? Drabbades jag av Kaoset då det brann? « Tänkte Kilah, hennes tankar famlade omkring i vinden, det var så många frågor hon hade till den som kunde svara. ''Jag förstår inte .. Vad är Kaoset? Kanto?'' Frågade hon av ren nyfikenhet. ''Jag mötte en del vargar - men de flesta höll jag mig undan'' sa han, ett nervöst leende sprack upp. ''Jag kom ut på en jättestor slätt, nästan som här fast annorlunda. Med annat gräs, andra djur och annan luft. Och det blåste jättemycket fortfarande.'' Hon såg näst intill oförstående på honom. ''Jag hänger inte riktigt med .. Finns det annat än bara denna strand, den där Lövskogen och vårt hem?'' Frågade hon. Ett litet oförstående leende smög sig fram. ''Vildsvin? Attackerade hon dig? Det ser ju inte direkt ut som det'' sa hon med lättad röst, han var inte skadad. ''Silverpile'' upprepade Kilah, hon la skogens namn på minnet. ''Xhie? Javisst ska jag hälsa från dig .. Om jag stöter på någon med det utseendet'' sa Kilah, såklart att hon skulle hälsa från sin bror, det var det minsta hon kunde göra för att få honom glad. ''Och jag tänker hälsa från dig till mor och Kian också, ifall jag möter någon av dem'' sa hon sedan, den där tanken slog henne igen då han fortsatte att tala, Kanto var död. Hennes ögon blev tårfyllda. ''Men .. Det måste finnas något sätt för att få dig tillbaka! Eller bara någon plats där vi kan träffas emellanåt, som på .. Den här stenen .. Det kan vara våran mötesplats åren om'' sa hon med gråten i rösten, hon saknade hans värme och närvaro så, hon ville känna hans kroppsliga energi, han var en av två bröder, och utan den andra brodern var livet inte komplett. Kanto var inte menad att dö. Hon log mot honom, det var ett sorgset leende. Om hon lämnade honom nu, skulle han aldrig komma tillbaka. Han skulle aldrig återvända. Kanto skulle få Vila i frid.

"Tack" Han log innerligt åt Kilah när hon sagt att hon tänkte hälsa till alla. "Passa på att se världen med. Den är jättestor! Jag fick kanske inte så lång tid som man kan önska, men jag såg så mycket! Där finns djur som inte finns här, och träd vars grenar ser ut som miljoner långa svansar. Och en del av platserna är gröna året om! De torkar inte Kilah, det är grönt hela tiden! Och det blev kallt och vitt av... frost" han tvekade inför det något främmande ordet. Men visst var det frost han fått höra att det hette. "Och snö. Det är fruset vatten! Fruset vatten som ligger som ett tjockt, vitt täcke över allt!" Svansen viftade bakom hans oklara skepnad. "Och den här stenen... Jag kan inte lova att jag kan komma tillbaka Kilah, men om jag kan det, så lovar jag att möta dig här." Han slöt ögonen i ett något urskuldande leende.

Off:

Ska vi börja avsluta? Vill lägga Kanto åt sidan, känner jag.

Oj .. förlåt förlåt! D':
Vi avslutar här då?

Vi kan avsluta här C:

Kanto kan ha berättat så mycket han kunde om det han sett och upplevt - och tyckt att Kilah ska ta chansen att se världen. Önskat henne all lycka, och åter bett henne hälsa till familjen om hon mötte dem igen. Bett henne att inte gråta över honom, då han tycker att hennes leende är för vackert för att dölja bakom tårar. Sedan försvann han långsamt, följde med vinden och "blåste bort".

Något sådant? C: Slut <3

Javisst, det går bra, ett mycket vackert slut. :'D

AVSLUTAT