[Tänker att området ser ut lite såhär;
Bild 1, Bild 2, Bild 3 ]

Solen hade lämnat sin högsta punkt på himlen och vandrade långsamt mot horisonten. Dagens varmaste timmar var förbi, även om kvällen knappt hade börjat. Långt bort, vid horisonten, syntes en smal rand av moln. Resten av himlen var öppen och blå. En vind dansade över området, tog fart över de öppna slätterna där gräset böljade, högt och grönskande. Den nådde en flod som svämmat över av regnvatten, följde dess kurvor och banker. Vattenytan krusades och darrade under vindens smekning. På en av stränderna låg en stor reptil med gapet öppet. På den andra stod gaseller i klungor och drack. Vinden fick några av de långbenta djuren att höja på huvudena när den passerade. Flodens stränder var lummiga, med träd och buskar vars blad var gröna och blommor fulla av hummande insekter. Vinden kastade sig upp över växterna, susade in i det som bildade en av savannens stora snårskogar. Träden var krokiga, med varierande täta kronor. Deras skuggor fläckade marken och bringade svalka till de djur som vilade där inunder.
    Cuywendz sträckte på sig när vinden drog förbi. Den fick henne att svaja till när den ryckte i hennes päls, innan hon återfick fotfästet och ruskade på kroppen. Hon gäspade stort. Ögonen blinkade i solljuset. Hon hade just lämnat lyans mörker. Framför öppningen var marken en aning upptrampad, men den doldes ändå relativt väl av gräs och snår. Ingången utgjordes av ett träds delvis ihåliga stam, medan lyan sedan var utgrävd ur en låg kulle. Kanske hade det varit en början till en termitstack en gång i tiden.  Hon slöt ögonen och drog ett djupt andetag med ansiktet vänt mot vinden. Ett leende vilade över hennes smala läppar. De stora öronen vändes snabbt bakåt, lyssnade mot lyan innan de på nytt spetsades. Valparna låg och sov där inne. Alla fem. Att den ena inte var hennes genom blod spelade ingen roll. De var alla hennes små att ta hand om och vaka över. Hennes och Bivlindes. Hon viftade med svansen när hon vände sig mot honom. Han hade formligen strålat av lycka och stolthet ända sedan valparna föddes. Det hade inte gått mycket mer än några veckor. Han hade skött den mesta av jakten under tiden. De små behövde mycket uppmärksamhet. Hennes förra kull, hennes första, hade hon tagit hand om själv. Hon hade inte haft samma tur som nu, med en partner som hjälpte henne. Hon hade varit ung, oerfaren och ensam. Den här gången visste hon att det skulle gå bra. Det hade det gjort förra gången. När hon tänkte på sina äldre valpar - hon kunde knappt kalla dem för valpar längre, de var alla vuxna individer vid det här laget. Men de skulle alltid förbli hennes små - när hon tänkte på dem så var det med stolthet i bröstet.
      Hon följde Bivlinde ned till den närliggande floden, som trots att den var ganska djup inte var mer än en avstickare från en betydligt större flod utanför skogen. Den låg inte allt för långt ifrån lyan, men tillräckligt för att de inte skulle behöva oroa sig för de djur som rörde sig runtom vattnet. Floden skulle inte torka ut än på ett tag. De hade haft en oerhörd tur med höstovädret som anlänt endast kort innan valparna. De kunde inte få en bättre start i livet. Det fanns rikligt med vatten och gott om mat, och även om Bivlinde hade jagat själv så hade han kommit hem med tillräckligt mycket för de skulle klara sig var gång. Cuywendz hade hållit sig i närheten av lyan. Hon var något tovig i pälsen efter att de små klättrat i den. Hennes buk hängde mer än vanligt, vittnade precis som resten av henne om att hon hade valpar. Allt från hennes kropp till doft vittnade om det.
     Det var skönt att sträcka på benen. Hon skulle följa med Bivlinde på jakten den här eftermiddagen. De brukade röra sig mest på eftermiddagarna, när solen inte längre var allt för varm och mörkret ännu inte fallit. Hon var vaken hela nätterna och sov på förmiddagarna. Hon var alldeles för medveten om de rovdjur som rörde sig på natten, och även om lyan låg gömd skulle de aldrig undgå doften av försvarslösa små om de kom nära. Vid den här tiden var det inte lika många som rörde sig. De flesta låg fortfarande och vilade, utmattade av värmen. Hon nafsade lekfullt efter Bivlinde när han saktade in vid flodranden. Han skrattade till och sträckte sig efter hennes öra, endast för att halka över en av stenarna som låg precis under vattenytan. Han fångade upp sig själv utan att falla, men plaskade högt med framtassarna. Hon försökte inte hålla tillbaka sitt eget skratt innan hon sänkte huvudet till vattnet och drack. Svansen viftade fortfarande.

Vädret var vackert och himlen var näst intill molnfri, det stilla gräset togs av vinden då och då för att börja vaja. Men solen började släckas, det började bli mörkt och det var snart dags att sova om några timmar eller så. Kilah var tillbaka på savannen där hon föddes och hade växt upp, det var många minnen här. Och snart var hon framme vid det träd där de tre valparna ofta lekte vid, hon minns då en av hennes bröder lekte med telekinesin och flyttade på saker. Hon minns att det var otroligt kul. Men någon ledsamt låg som en slöja kring Kilah, hennes bror har dött, hennes första kärlek försvann som vinden och hennes familj har hon inte fått se på länge. Hon saknar sin mor och sin bror Kian alldeles för mycket, och nu besöker hon åter savannen för att möjligtvis få stöta på någon samt uppleva fina minnen. Hon ler för sig själv där hon går i det höga gräset och nu får hon syn på en liten flod. Hon följer den nyfiket för att se vart den leder. Kanske till ett litet vattenfall? Först går hon bara bredvid floden, men snart ökar hon takten och börjar springa. Kilah korsar floden så att vattnet skvätter, hon skrattar högt och kommer in över land där hon stannar upp. Nästan hela hon är blöt och hon ruskar på sig och spretar med tårna för att bli någorlunda torr. Hon går sakta fram och kommer in på en mer djungellik plats. Hon tittar noga på alla gröna växter och alla djur. Snart får hon syn på en bekant kropp, hon ser att det inte är Kian, det är mor. Men hon går med någon annan som verkar bitas efter moderns öra. Kilah morrar för sig själv och följer efter dem, ingen ska få skada hennes egen mor. Vargarna kommer fram till floden där tiken nyss befann sig i, men plötsligt känner hon en stickande doft i nosen – valpar. Hur kan det lukta valpar om dem två vargarna? Det finns inga valpar här. Kilah känner sig förvirrad, arg och lurad. Må detta verkligen vara hennes mor? Hon rundar en växt för att närma sig dem bakifrån. Sakta och tyst smyger hon sig fram och stannar med några meters mellanrum. Hon morrar åt främlingen men blir snart tyst. Hon vänder huvudet mot modern, i en handvändning blir tikens ansikte trevligt och fullt av kärlek samt lycka. ”Mor? Ä-är det du?” frågar hon och börjar sakta vifta på sin svans, hon lägger öronen utåt och något bakåt och tar ett tveksamt steg framåt.

Skrattet hade knappt lagt sig förrän en röst morrade bakom de båda. Instinktivt restes raggen över hela Cuywendz. Den långa pälsen över nacke och rygg fick henne med ens att se större ut än hon egentligen var. Svansen slutade vifta och ställdes rakt ut bakom henne. I samma hjärtslag vände hon sig om. Samtidigt som Bivlinde. Hans ragg var inte lika rest, men nosen rynkad och ögonen skärpta. Han besvarade morrningen. Cuywendz hann inte mer än börja morra förrän hon såg den som smugit sig på dem. Hon höjde huvudet, förvånat. Svansen slappnade av och raggen började långsamt, tveksamt att lägga sig ned.
     "Kilah?" Ordet var inte mer än en viskning, som en fråga till henne själv. Kunde det vara... Vargen bakom dem var en kalak, långbent och röd i pälsen, med lång svart man och mörka ögon. En plötslig blandning av känslor sköt genom hennes bröst. Från den överraskade knuten till osäkerhet och lycka. Bivlinde tystnade och såg förvånat på modern, höjde huvudet och slappnade av innan han snabbt vände sig till den kalak som för honom var en främling.
     ”Mor? Ä-är det du?" Trots tvekan i rösten kunde det inte vara en annan. Det var Kilah. Ett förvånat leende spred sig över den äldre honans ansikte. Ögonen vidgades glatt. Hon viftade på svansen och tog ett steg framåt för att möta dottern. Hur länge hade hon stått bakom dem? Mådde hon bra? Varför hade hon morrat åt dem? Hur kunde hon inte ha upptäckt sin egen dotter?
     "Kilah! Åh, Kilah, vad gör du här? Varför morrade du åt oss?" Hennes djupa röst bubblade av ett varmt skratt. Bivlinde tog även han ett steg närmare, men förblev strax bakom Cuywendz. Han såg också förvånad ut, med alerta öron och ögon och en vagt viftande svans.

Kilah blev ännu mer glad då hennes mor var full av glädje, precis såsom tiken mints sin mor. "Kilah! Åh, Kilah, vad gör du här? Varför morrade du åt oss?" frågade modern. Kilah tog ett steg tillbaka som om hon inte hört sin mor tala. Hon log för sig själv och granskade Cuy, hennes mor var fin som alltid. Tiken ryckte till då hon registrerat frågorna. "Mor .. jag vet inte hur jag ska svara. Haha! En fråga i taget" svarar hon och fnissar. "Låt mig börja med varför jag är här. Jag ville återbesöka mitt hem, samt att förhoppningsvis få träffa någon av familjen igen". Kilah ler varmt mot sin mor och viftar på svansen ännu mer. "Och varför jag morrade.. Det var för att den där högg mot dig. Och det är inte acceptabelt! Vem är du egentligen?" säger hon och stirrar på hannen, den elake som försökt skada hennes fina mor. Kilah lägger öronen slickade mot nacken och svansen rakt ut, han ska bort. För alltid.

När den yngre honan blängde på Bivlinde skrattade Cuywendz. Isvargen lade ursäktande öronen i nacken och sänkte huvudet under skuldrorna. Hans svans viftade fortfarande försiktigt, lågt mot marken.
    "Jag... Nej, jag högg aldrig..." Han såg snabbt på Cuywendz, sökte hjälp, innan blicken åter flackade till den andra kalaken. Han fortsatte att försöka stamma fram en förklaring på den plötsliga anklagelsen. Han kunde inte se varför den andra trodde att han hade anfallit, det hade inte varit mer än lek. Med skratt. Han hade inte ens nått för den delen. Cuywendz backade ett steg så att hon hamnade vid sidan om honom och kunde ge honom en vänskaplig knuff med skuldran.
    "Åh, han anföll mig inte, det är bara ett missförstånd", skrattade hon varmt. "Det här är Bivlinde." Hennes svans viftade kraftigare. "Bivlinde, det här är Kilah, min dotter." Hon log brett och såg mellan de två vargarna medan hon presenterade dem.

Då hennes mor började att skratta blev Kilah förvirrad, hon slappnade av i svansen och satte öronen högt på huvudet. Hennes ansikte var mycket frågande då hon såg på sin mor. Hanen började att tala, de mörka ögonen sökte sig åter mot honom. Kilahs öron lade sig rakt ut för att hon var så förvirrad av hanens ord, hon vet att man inte kan lita på alla. Tikens ögon flackade mellan de två vargarna framför henne. Hon satte sig ner förlåtande och med öronen än en gång i nacken. De mörka ögonen var nu endast riktade mot modern som gav en knuff till hannen, knuffen var vänlig. Tikens mor talade åter och skrattade på ett sätt som endast hennes mor kan, det där fina skrattet som inte var otrevligt utan mycket inbjudande. "Det här är Bivlinde" förklarade Cuy och viftade på svansen snabbare, Kilahs svans började att dunka mot marken. "Bivlinde, det här är Kilah, min dotter" förklarade hennes mor. "Ursäkta mig för tidigare. Trevligt att träffas Bivlinde" hon log brett och vänligt mot honom, men det fanns ändå ett ursäktande i hennes leende. Svansen viftade nu lite lugnare. "Hur känner du min mor, Bivlinde?" frågar den unga tiken och spetsar sina öron.

Han andades ut och gav Cuywendz en tacksam blick när hon presenterade dem båda. Kilah. Hennes dotter. Hon hade berättat om alla sina valpar, men väldigt lite om deras fader. Han kände dock ingenting mot den som en gång tillhört den han nu älskade. Kanske ett lätt medlidande, men varken avund eller triumf. Vad han dock kände, när han stod där med Cuywendz dotter framför sig, var nervositet. Vad skulle hon säga? Han ville inget hellre än att accepteras av henne, som en del i familjen. Han var del nu, en del i Cuywendz familj, precis som hon var del i hans oavsett vad någon annan sade. Men han ville ändå accepteras av alla.
     Kilah ursäktade sig. Han besvarade hennes leende med ett eget, något mildare. En aning nervöst. Hon hälsade artigt. Han lyckades fånga rösten och kände sig en aning stolt över hur lugn den var.
     "Nöjet är på min sida." Svansen gungade tydligare, men fortfarande lågt. Han hann dra ett djupt andetag innan dottern frågade hur han kände hennes moder. Hans huvud höjdes en aning och öronen pekade framåt innan de lade sig ut åt sidorna igen. Nervositeten i hans anlete blev påtagligare. Han påbörjade ett ljud, men fick till en början inte fram något ord. Så snart han påbörjat ljudet avbröt han det, harklade sig och försökte igen. "Jag... eh... vi har känt varandra länge n-nu... och..." Längre än så hann han inte förrän Cuywendz stämma avbröt honom
     "Han är min partner och vän." Hon log varmt, först åt Bivlinde och sedan åt Kilah. Han drog ett nytt, djupt andetag och gav den han älskade ännu en tacksam blick. Ändå kändes det som att nervositeten plötsligt fördubblats, eller mer. Som om tusentals fjärilar av is dansade i hans bröst. Hans andetag vibrerade när han kämpade för att hålla god min. För sig själv bad han att det skulle gå bra. Han bad innerligt. Hjärtat slog så hårt i hans bröst att det kändes som om det skulle lämna honom kvar att klara sig själv.

Enligt Kilah ser det ut som om Bivlinde är nervös, den känslan har hon haft själv många gånger. Hans nervositet bekräftades då han påbörjade små ljud, snart talar han också. "Jag... eh... vi har känt varandra länge n-nu... och..." Men tikens mor avbryter hannen. "Han är min partner och vän." Kilah ler brett. "Åh! Vad jag är glad för din skull, mor!" Säger hon glatt men ändå lugnt, svansen viftar något häftigare och Kilah hoppar upp för att lägga huvudet om sin mor. Hon kramar henne hårt men vänligt, sedan backar hon och vänder sig mot Biv. "Du måste vara lycklig som har min mor, hon är den vackraste jag vet. Det är hon jag älskar mest, så ta väl hand om henne." Säger Kilah med sin lugna röst. Hon backar lite och vänder sig om för att gå. "Ska vi ta oss en liten tur?" Frågar hon och vrider huvudet bakåt med sitt breda leende fastklistrat i ansiktet. "Bivlinde.. Du ska veta att du är välkommen in i familjen.. Välkommen hem."

Off: Lite kort, men jag svarade tillslut! :-D

Hennes svans gungade kraftigare bakom henne när Kilah svarade. Hon besvarade dotterns omfamning.
    "Tack Kilah." Hennes röst var varm. Hon mötte dotterns blick när hon backade ett steg, och följde den sedan till Bivlinde. Hans svans hade börjat vifta livligare. Han drog ett djupt andetag innan han svarade på den yngre honans ord.
    "Det ska jag." Hans röst darrade fortfarande en aning, men det hördes att nervositeten började släppa. Han började slappna av något, lättad. Cuywendz ryckte till och följde dottern med blicken när hon plötsligt vände om och frågade om de skulle gå, för att ganska snabbt tilltala Bivlinde på nytt. Isvargens röst ljöd stadigare, men fortfarande ganska lågt när han svarade med ett "Tack." Cuywendz skakade omärkligt på huvudet, fortfarande leende. Kilah. Lika impulsiv som när hon var valp. Förhoppningsvis skulle hon inte råka ut för något dumt på grund av sin ombytlighet.
    "Vi var på väg ut för att jaga", svarade hon med ett lätt roat tonfall. "Bivlinde har skött den mesta jakten på senaste tiden, men jag ville röra på benen så jag tänkte följa med idag. En stund i alla fall." Hon kunde inte lämna valparna för länge. Vågade inte riskera att någon fann dem. Så det fick bli en liten stund bara innan Bivlinde fick jaga vidare själv. Det fanns gott om gnagare och ödlor såhär efter regnet, så det borde inte ta allt för lång tid innan han också kom tillbaks sen. Hon tog ett par steg bort från floden, närmare dottern. Hon såg bak på sin älskade, vilken följde hennes steg. Han drog fortfarande djupa andetag och tycktes samla sig. Hans leende var varmare än förut. Hon vände sig tillbaks till sin dotter igen. "Kilah", började hon med mjuk röst. Hon var inte helt säker på hur hon skulle berätta att den andra hade fått fler syskon. Hon ville säga det i ord, även om hon inte förvånades över ifall Kilah redan hade gissat sig till det. Valparnas dofter fanns redan i hennes päls, i Bivlindes päls. Det syntes på hennes kropp, där buken blivit hängigare sedan hon fått de små. Precis som förra gången. Hon visste att det skulle återgå till normalt senare igen, när de åt mer av det Bivlinde tog hem. "Du har blivit storasyster." Hennes svans vaggade fortfarande mjukt bakom henne. Öronen stod spetsade framåt när hon med varm blick såg på sin äldsta dotter.

"Vi var på väg ut för att jaga" svarade modern. "Bivlinde har skött den mesta jakten på senaste tiden, men jag ville röra på benen så jag tänkte följa med idag. En stund i alla fall." Tiken ler, men nu känner hon en valpdoft kring Cuy vilket hon inte tänkt på. Då förändras hennes ansiktsuttryck mycket snabbt, hon ser väldigt förvirrad ut och ser sig omkring för att finna svar. "Kilah" börjar modern. De mörka ögonen vänds åter mot den vackraste som finns, den som står henne varmast om hjärtat. Det är som om när hon ser på sin mor, vad det än är - så slappnar hon av. Hon bara står där och tittar på sin mor. "Du har blivit storasyster." inombords tappar Kilah hakan, det är som om hon ramlar och försöker få grepp om något. Hon förstår inte att det kan vara sant. Ett ljus inom henne gör att hon är så otroligt glad också. "V-va?" är det enda som hon får ur sig. Ögonen riktas mot marken, försöker finna de rätta orden. Hon sneglar mot Bivlinde och ger honom ett varmt leende, sedan försöker hon fånga upp sin mors ögon. "Jag är så otroligt lycklig, mor! Grattis!" Kilahs ögon blir tårfyllda, hon har blivit storasyster. "M-men.. kan jag få.. få.. se dem?" säger hon, nu med de där glädjetårarna rinnandes nedför hennes pälsbeklädda kinder. Hon ler så stort, så stort. Kan fortfarande inte förstå och ler än en gång.

När Kilah först såg ned i marken dök en orolig känsla upp inom den äldre honan. Kanske var hon inte glad över att ha fått småsyskon? Skulle hon bli arg? Känna sig övergiven? Ledsen? Ersatt? Cuywendz skulle aldrig ersätta någon av sina valpar. Aldrig någonsin. De var henne alla nära. Hon höll dem alla i säkert förvar i sitt hjärta. När dottern såg upp igen, varmt leende, försvann alla tvivel. Cuywendz svans viftade kraftigt. Leendet i hennes ansikte tycktes nästan klyva det smala huvudet i tu. Hon trampade lätt på stället, gav ifrån sig korta, glada gnyende. Blicken flackade till Bivlinde. Han besvarade hennes lycka och tryckte sitt huvud mot hennes hals. Hans svans slog emot hennes. Hon kände hur egna tårar, av lika delar glädje som lättnad, hotade att tränga fram ur ögonvrårna när hon såg på Kilah.
     Dottern fortsatte att tala, med en röst som skalv av lycka. Cuywendz mötte sin älskades blick på nytt. Hans klara ögon var fyllda av värme. Han nickade kort, omärkligt mot henne, och hon pressade mjukt sitt ansikte mot hans. Hennes leende blev mildare när han vände sig till den yngre honan.
     "Gå ni." Hans röst var låg och fylld av samma värme som ögonen. Han kunde sköta jakten på egen hand. När han talat sträckte Cuywendz nosen mot Kilah och slickade hennes kinder. Hon mötte dotterns blick och log innerligt.
     "Kom", sade hon med mjuk röst och började i lugnt tempo att röra sig tillbaka längs samma väg som hon kommit. Bivlinde stod kvar en liten stund innan han vände om och fortsatte bortåt. Cuywendz såg över axeln mot honom, och vände sig till dottern för att se så att hon följde med. "Berätta vad du har sett, var du har varit." Hennes svans fortsatte att vifta högt bakom henne. Hon ville veta allt.

[Antog att Kilah följer med C':
Bivlinde lämnar här rollspelet för att gå och jaga.]

Off: Javisst :'3

"Gå ni." Sa Bivlinde och Kilah nickade mjukt mot honom, hon log smått. Hennes mor slickade upp tikens tårar, som för att stoppa tårarna. Cuy log mot Kilah och hon log tillbaka. Modern bad tiken att följa med, och snart gick dem sida vid sida i en lugn gångart. "Berätta vad du har sett, var du har varit." Bad hennes mor. "Haha. Såklart att du ska få veta. Men var beredd, det är en lång historia." Sa hon och log, de bådas svansar viftade i takt och Kilahs ögon såg sig nyfiket omkring. Snart landade ögonen på modern igen. "Först kom jag till en jättelång strand. Där har jag har träffat på en tik som ville komma ner i vattnet men ändå bara låg och kollade på det, jag fick inte så mycket socialt i utbyte där och jag fick heller inget namn." Hon stannar kort och fortsätter med ett nytt leende. "I samma möte träffade jag Tarl, han lärde mig att fiskmåsar är dumma. Fast det tror jag nog inte, det är nog bara deras läten som är skrämmande." Kilah fuktar sin nos och tar ett djupt andetag, sen fortsätter hon än en gång. "Sist mötte jag Yoi på en stor slätt. Min kärlek som följde mig överallt, jag älskade honom verkligen. Men helt plötsligt så var han borta en dag, jag vet inte om han övergav mig eller ifall han är död. Men det är omöjligt att han bara skulle överge mig bara sådär." Säger hon och tittar ner i marken. "Jag saknar honom verkligen." Rösten är ledsen, men det försvinner snabbt. "Men jag har ju dig, mor!" Säger hon och lyser upp. Snart kan man tyckas se ett ensamt träd och lite upptrampat gräs här och där. "Vad har hänt dig sedan vi senast sågs?" Den förväntansfulla rösten avspeglar sig i hennes glittrande ögon, hon är fortfarande likt en valp och kommer säkert att förbli.

Off: Förlåt för inaktiviteten.. har bytt skola osv. c:

[Om det är lyan som du menar med trädet så står det inte ensamt, utan i en av savannens skogiga delar, som de skogiga och lite snåriga områdena på exempelbilderna i första inlägget C: Och det gör inget om det går lite långsamt. Jag har själv mycket att göra, med universitet och sådant C;]

Cuywendz lyssnade noggrant på dottern när hon berättade om de vargar hon mött. När hon nämnde Yoi, den varg hon beskrev som sin kärlek, log modern varmt. Men leendet bleknade lika fort, när Kilah nämnde att han försvunnit. Kanske hade de bara kommit ifrån varandra, eller så hade han gett sig av. Kärleken kunde vara hård. Särskilt kärleken för så unga vargar. Alla hade inte funnit sig själva i den åldern, och då var det svårt att finna en andra hälft.
     Hon skulle just till att säga något tröstande när Kilah lika snabbt bytte känslor igen och utbrast att hon ju hade sin moder. Cuywendz saktade in på stegen, utan att stanna helt, och log än en gång. Svansen gungade bakom henne.
     "Jag vandrade norrut. Jag har en gammal vän i norr som jag inte hade sett på länge. Jag tog mig först genom lövskogen och vidare genom träsket. Det är många som påstår att träsket är en ful plats, men jag tycker den har sin charm." Hon klippte med de stora öronen och sneglade framåt för att se till att de håll sig på rätt väg, innan hon åter vände sig till dottern. "Sen följde jag stranden norrut. Jag stötte ihop med en annan vän..." Hon mindes inte hela mötet. Delar av det var svärtat för hennes inre syn. Men hon mindes tankarna som passerat då. Mörka tankar hon aldrig ville behöva tänka igen. Hon hade varit rädd då. Rädd och trott att det varit bättre att sluta... "...som följde mig en bit på vägen", fortsatte hon utan avbrott. Tankarna och minnena rörde sig parallellt med orden hon uttalade. "I norr tog jag mig genom bergen innan jag nådde glaciären och fann min vän. Bianca." Hon nickade bakåt, även om hon var fullt medveten om att Bivlinde inte längre gick att se. "Jag mötte henne här, på savannen, första gången jag träffade henne. Så det var väl inte mer än rätt att jag hälsade på henne i norr också. Jag vandrade med hennes familj ett tag och lärde känna hennes familj och närmaste. Bivlinde är hennes broder. Han följde med mig när jag valde att vandra söderut igen. Som en nära vän först." Hennes leende blev varmt på nytt. En kärlekens värme.
      De närmade sig långsamt lyan. Doften av henne och Bivlinde, och av valpar, blev tydligare ju närmare de kom. Hon kände igen trädet bland områdets andra. Öppningen såg inte mycket ut för omvärlden. Den var utgrävd ur en låg kulle där ett träds delvis ihåliga stam utgjorde en del av ingången. Runtom växte blommande snår och gräs som höll platsen skymd. Ju närmare de kom, desto vaksammare blev Cuywendz. Bara en bit ifrån trädet stannade hon upp och vände sig på nytt till Kilah.
     "Vänta här." Hon mötte dotterns blick och fortsatte sedan fram till lyan där hon slank in genom öppningen. Även om Kilah var hennes dotter, och även om hon älskade henne och litade på henne, så sade hennes instinkter att hon inte ville släppa in den andra honan i lyan. I alla fall inte direkt. Kanske var det en naturlig, underliggande rädsla för att mista de små, ett behov av att skydda dem, som gav henne känslorna. Men hon ifrågasatte dem inte. I närheten av de små var känslorna starka. De sov fortfarande. Hon kunde se dem röra på sig när de drömde. Öronen spetsades på hennes huvud när hon lyssnade till deras andetag och små sömngnäll. När hon sett över dem vände hon sig mot öppningen igen. Hon kröp ut till hälften så att hon kunde se efter sin äldre dotter. Hennes kropp tog upp större delen av ingången när hon lade sig ned i öppningen.
     "De sover", kommenterade hon med ett moderligt leende.

Off: Just det, glömde.. :3 Okej c:

När modern berättade om hennes färd uppe i norr och tystnade, nickade Kilah. Ordet Träsket låter ganska fint i tikens öron, och som hennes mor säger så har platsen sin charm.
Hon ler stort, de har varit på stranden båda två fast inte samma stund. Tiken minns hur jobbigt det var med sand mellan tårna.
"Biancas familj.. Bivlinde.. Så det var så ni träffades" Sa hon och viftade lugnt med sin svans. Kilah är glad över att hennes mor är lycklig med Bivlinde och tiken vet att han tar hand om hennes mor, det såg hon på honom. I nosen blev valpdoften starkare ju mer de närmar sig lyan, och ju närmre de kommer desto mer vaksam blir Cuy. Det märker den unga tiken. Tillslut bad modern Kilah att vänta utanför den stora lyan, hon nickade. "Okej" Sa hon tyst, nästan likt en viskning. Medan hennes mor är inne i lyan med de små valparna tittar Kilah på omgivningen, den är fin. Den påminner henne om något annat, hon har ju bott på savannen när hon var liten. En dag ska Kilah åter vandra till det träd där hon och hennes bröder lekte som valpar. Hon ser sig omkring och möter Cuy som lägger sig i lyans öppning. "De sover" Säger hon bara och ler. "Men.. Får jag se dem när de har vaknat då?" Frågar Kilah med ett varmt leende, hon är så nyfiken på alla de små. Hon vill så gärna gosa och leka med dem, lära känna dem. Fast dem kanske är alldeles för små. "Hur gamla är dem?" Frågar hon, nyfikenheten hörs tydligt i rösten. Tiken går fram till modern och lägger sig framför henne, Kilah är lite försiktig eftersom att hon inte vet vad som kan hända ifall hon går allt för nära. Hennes mor kanske attackerar, vilket tiken inte vill.

Off: Idé-torka trots att du skriver en hel roman.. (TTwT)

"Ett par veckor". Cuywendz gav Kilah ett varmt leende när dottern lade sig framför henne. Hon makade sig en aning i sidled, så att den yngre honan skulle kunna se in i lyan om hon kom lite närmre, men inte kunna komma in utan att knuffa undan Cuywendz först. Modern vände själv blicken in i lyan igen. I mörkret, djupt där inne, låg de i en hög. Fyra svarta och en gul. På de mörka valparna gick det precis att ana mörkare mönster, men inte mer. De skulle inte tappa valpfällarna riktigt än, men det gick redan att se vilka som bråddes mer på henne eller Bivlinde. Det värmde hennes hjärta att se dem. Med en gäspning sträckte Cuywendz på framtassarna och vände tillbaks blicken till Kilah.
     "Jag minns när ni var så små, du och dina bröder." Hon slöt tillfälligt ögonen när hon log. "Ni har verkligen vuxit till er. Jag mötte Kian för bara någon månad sedan." Han hade blivit så lik sin fader. I färg som sätt. Det gladde henne, att se dem växa upp och klara sig på egen hand. Hon kunde inte ha varit stoltare över dem. Den enda hon inte hade hört från nu var Kanto. Hon hoppades att han hade det bra.

[Äh, tycker att det lät bra. Behöver inte vara massa långa inlägg hela tiden, kortare går lika bra om inte bättre oftast C:]

Högen av valpar som låg tätt intill, och delvis på varandra, knorrade upprepande i sin sömn när någon av dem lade sig till rätta. De små tassarna med trampdynor ännu mjuka och oförstörda vibrerade lätt hos de som för stunden befann sig i en dröm. 
   Med den lilla nosen djupt begravd under sin systers bringa vilade Önja hopknölad mellan sina syskon. Bland tryggheten att deras varma kroppar och läten drömde hon om gårdagens äventyr. Ögonen rörde sig fram och tillbaka under de slutna ögonlocken och det ryckte lätt i de slappa öronen.
   Hennes vilda lek med sina syskon avbröts av en välbekant men diffus röst. Mamma. Hade mamma kommit för att skälla på henne? Hon hade ju slutat tugga på sin bror efter att han sagt åt henne att sluta. Långsamt tynade Siennas landskap, så väl som hennes familj bort för hennes inre blick och Önja vaknade med att höja sitt smala huvud. Ett missnöjt kvidande lämnade hennes sovande syster. 
   Med sömniga ögon plirade Önja ut i lyans dunkla vrår. Öronen orkade inte ställa sig utan hängde slött utmed huvudets sidor. Hon hörde sin moders välbekanta stämma. ”Mamma.” smackade hon trött med liten röst för att inte väcka de andra. Bländad av ljuset kisade hon mot lyans öppning och blinkade upprepande mot de mörka gestalterna vid lyans ingång.

[Skriver en liten kommentar här så att det blir tydligare. Då jag (MPh) har adopterat Kilah så kommer jag att skriva som både Kilah och Cuywendz i samma inlägg, eftersom att båda karaktärerna numer är mina. Jag ägde inte Kilah tidigare i det här rollspelet, så jag har inte rollspelat mot mig själv här xD]
 
Ett par veckor. Kilahs svans trummade snabbt mot marken bakom henne, och hon makade sig några tum närmare sin moder för att kunna kika in i lyans dunkel. Hennes stora öron vändes ut åt sidorna, något bakåt, och det pirrade spänt i hennes bröst när hon försökte se det som fanns där inne. När Cuywendz fortsatte tala så lyckades dottern skymta de små valparna som låg i en hög och sov. Syskon. Hennes småsyskon. De var så fina. Så små och runda och fina. Hon lade huvudet över framtassarna och såg upp på sin moder med kärlek i blicken. Hon kunde inte ha varit lyckligare. Hon hade aldrig tänkt tanken på att hon kunnat få fler syskon.
     Kilah log brett när hon fick höra att Cuywendz hade träffat Kian för inte så länge sedan. Av moderns varma, lugna stämma så förstod hon att han mådde bra. Hon önskade att hon kunde få träffa honom igen snart.
     Hennes lycka falnade en aning när hon kom att tänka på Kanto. En plötslig sorg drog in över hennes blick, och hon höjde långsamt huvudet igen utan att släppa modern med blicken. Hur skulle hon berätta för henne? Han hade bett henne att berätta för familjen. Hon svalde och drog ett djupt andetag. Redan innan hon tagit till orda så kunde hon se oron som infann sig i moderns blick.
     ”Jag träffade Kanto igen för inte så länge sedan”, började hon trevande. ”Han… han bad mig hälsa till er andra.” Hon slog ner blicken och knep ihop ögonen när hon kände tårarna bränna i ögonvrårna. Hon hörde Cuywendz röra på sig.
     ”Vad har hänt?” Moderns röst var orolig.
Kilah skakade långsamt på huvudet innan hon såg upp igen. Sorgen i hennes bröst blandades med den lycka hon kände för att ha funnit Cuywendz igen, och fått veta att hon hade fått fler syskon. ”Han är… han mår bra nu, mor. Jag… jag mötte honom på stranden.” Hon pausade kort. Pannan drogs ihop i sorgsna veck. ”Jag mötte hans ande. Han berättade om Kaoset, om en skog av silver där han…” Hon tystnade när hon såg hur Cuywendz sjönk ihop. Modern vände öronen bakåt, och det rann tårar längs hennes kinder.
     ”Kanto”, viskade modern tyst. Hennes röst skälvde märkbart. ”Åh…” Hon hann inte längre förrän hennes öron reste sig på nytt och hon gned ansiktet mot framtassarna. Det varma leendet spred sig på nytt i hennes smala anlete, men Kilah kunde se att det var mer ansträngt än tidigare, och Cuywendz såg in i lyan. Kilah följde automatiskt moderns blick. En av de mörka valparna hade höjt huvudet och såg sömndrucket mot lyans öppning.
     Cuywendz backade in i lyan igen. ”Åh, Önja, förlåt, väckte jag dig?” Modern kröp ihop runtom valparna och slickade den som Kilah antog var Önja över huvudet. Kilah låg kvar utanför lyan och lade åter huvudet över framtassarna för att lättare kika in. Hon vågade inte ta sig närmare öppningen. Hennes svans började vifta försiktigt igen. Åh, Kanto. Hon saknade honom. Men han hade bett henne att inte gråta över honom, och hon kunde inte annat än glädjas nu, trots den stora sorgen.

[Har inte skrivit som Kilah förut, så kan ta några inlägg innan jag kommer in i det~]

Fortfarande inte helt vaken orkade inte den späda halsen hålla uppe huvudet av moderns tvättning. Det svängde okontrollerat från höger till vänster. Ett litet leende spred sig över de tunna läpparna även om sömnen i hennes ögon fortfarande var påtaglig. 
   Ovetandes om att hon trampade på sin fortfarande sovande syskonskara, tog Önja sig över till sin moders varma kropp. Bakdelen svängde okontrollerat till den smala svansens viftande och resten av valparna kved och knorrade i protest. Med öronen strukna bakåt hälsade hon glatt genom att slicka sin moder vid mungiporna. De små tassarna trampade på stället en stund tills hon slutligen knölade ihop sig mellan sin moders framben. En stor och lång gäspning lämnade henne.
   Efter att ha blinkat sömnen ur ögonen vandrade blicken mot lyans ljusa öppning. Öronen ställde sig uppe på det smala huvudet och nosen vibrerade lätt. Någon befann sig utanför och det var inte pappa. Åtminstone så luktade det inte som honom. "Vem är det där?" viskade hon med övervägande nyfikenhet i rösten samtidigt som hon instinktivt tryckte sig närmare sin moder.

Starka, blandade känslor slet i Cuywendz inre när hon lät valpen rulla ihop sig mellan hennes framben. Kanto. Vad hade hänt? När? Under Kaoset? Hon hade varit så lycklig sedan dess, hade han varit... hade han.. hela den här tiden? Tårar sved i hennes ögonvrår när hon kämpade för att hålla dem tillbaka. Det var inte lätt. Åh, så hon önskade att Bivlinde skulle komma tillbaks snart, även om han inte varit iväg länge. Innan hon hade mött honom så hade hon sällan gråtit, inte för att hon varit lyckligare - hon kunde inte föreställa sig ett liv utan honom, den hon älskade - utan för att det inte varit hon som grät. Så mycket hade hon lärt sig. Hade de lärt sig. Hon skulle hålla tillbaka tills han kom. Han var hennes trygghet, hennes kärlek. Hon behövde vara valparnas trygghet. De höll henne här, säker. Men åh, Kanto. Hennes älskade, älskade lille Kanto. Kunde hon ha gjort något? Fanns det något hon kunde ha lärt honom som hon inte lärt, hade hon låtit dem gå för tidigt?
     När Önja viskade och kröp närmare så såg Cuywendz upp mot Kilah, som låg kvar utanför lyans ingång. Den äldsta dottern log, ett milt och kanske något sorgligt leende, med de långa öronen vända bakåt. Cuywendz drog ett djupt andetag och svalde, innan hon sänkte huvudet för att viska till Önja.
     "Säg hej till Kilah, Önja", viskade hon mjukt. Hennes röst skälvde lätt, men förhoppningsvis så var det inget den unga valpen märkte. "Kilah är din storasyster." En värme spred sig i hennes bröst när hon såg mellan de små valparna och sin äldsta dotter. En värme som hon grep tag i och försökte få att dämpa tankarna för stunden. Åtminstone tills Bivlinde kom tillbaks. Cuywendz höjde huvudet och knep ihop ögonen samtidigt som Kilah ålade några tum närmare lyans öppning igen, då hon uppfattat sitt namn. De långa öronen reste sig på Kilahs huvud. Cuywendz kände hur tårarna fuktade pälsen under ögonen, trots hennes försök att hålla dem tillbaka. Hon drog ett nytt, djupt andetag, andades ut genom munnen när hon blinkade bort tårarna och såg tillbaks på sina döttrar.

Storasyster? Önja böjde huvudet bakåt i en lustig vinkel i ett försök att se upp i sin moders ansikte. De ljusa valpögonen som med tiden skulle mörkna tittade stort och frågande upp på Cuywendz. Små veck av oförståelse bildades i den lilla pannan där valphuden fortfarande var relativt slapp.
   Önjas lilla huvud alternerade upprepande mellan sin moders varma blick som nästan tycktes svart i dunklet till främlingen vid lyans ingång. De mjuka öronen fladdrade okontrollerat till hennes rörelser. Förvirringen var uppenbar när hon långsamt försökte ta till sig av vad hennes moders precis sagt. Hon hade en till syster? Vart hade hon varit hela tiden?
   På klumpiga tassar tog hon sig upp och gav sin moder en snabb slick över nosen. Med mer försiktighet än tidigare klättrade hon över sina syskon och smög sig försiktigt fram mot honan med de långa öronen. Svansen svepte försiktigt från sida till sida medan hon studerade sin syster. Ja, hennes storasyster var verkligen en stor syster. Hon var ju lika stor som mamma! Dessutom upplevdes hon inte som Önja själv, utan mer som mamma och pappa – äldre. Hon förstod inte riktigt hur, men på något sätt kände hon det. Förbryllad över faktumet satte sig Önja ner medan hon försökte fundera ut hur det hela fungerade. 
   Det konfunderade uttrycket i hennes ansikte byttes efter en stund ut mot ett nyfiket litet leende och hon fnissade kort. På små tassar skuttade hon fram den sista biten för att ge sin nya syster ett välkomnande i form av en massa pussar över nos och mun. "Hej!" hälsade hon med ett lekfullt gläfs.

Kilah kunde se hur Cuywendz kämpade med känslorna när hon pratade med valpen. Önja. Det var ett fint namn. Hon kom på sig själv med att undra vad de andra hette när den lilla tikvalpen började kravla över sina syskon och kom bort till lyans öppning. Kilah viftade med svansen så att den trummade taktfast i marken bakom henne när hon såg på den lilla valpen. Hon påminde Kilah om hur hennes egna syskon hade sett ut när de var små. Det var bara vaga, avlägsna minnen nu, men minnen hon kom ihåg inte desto mindre.
     När Önja satte sig ner och tycktes fundera, med en så tankfull min som bara valpar kunde göra, så lade Kilah öronen bakåt igen med ett försiktigt leende på läpparna. Hon kastade som hastigast en blick mot Cuywendz i mörkret innanför valpen, men kunde inte se mycket mer än att modern hade lagt sig med ansiktet pressat mot framtassarna. Ett stygn av sorg, och av skam, spred sig i Kilahs bröst. Hon hade inte menat att göra sin moder ledsen, men hon hade lovat Kanto att berätta för familjen. Och hur skulle hon ha kunnat hålla tyst om en sådan sak? Det var inte mer än rätt att deras moder fick veta vad som hänt.
    Valpen framför Kilah fnissade till, vilket fick den äldre systern att vända tillbaks uppmärksamheten till den lilla. Valpens små, klumpiga tassar sprattlade när hon skuttade bort till Kilah, och den äldre systern skrattade när Önja slickade henne i ansiktet. Kilahs svans trummade än hårdare mot marken när hon drog tillbaks ansiktet med ett brett leende.
    "Hej!" Hon besvarade valpens hälsning med glad röst. "Jag heter Kilah, vad heter du?" Hon gissade att valpen hette Önja, av vad hon hört Cuywendz säga, men hon kände att det var bäst att fråga ändå, så att valpen fick presentera sig själv.

"Önja!" svarade den mörka valpen snabbt och log. Visst hade hon varit duktig nu? Hon kastade en snabb blick på sin moder men lade aldrig märke till det sorgsna uttrycket. 
   Den lilla kroppen tippade omkull nedanför Kilahs tassar. Önja rullade över på rygg och blottade sin skära mage. Den smala svansen trummade snabbt mot underlaget medan hon lät sig bli nosad på. Hennes systers lätt fuktade nos kittlades och hon fnissade och sparkade med benen. 
  På klumpiga tassar tog Önja sig snabbt upp och skuttade iväg till sina syskon. "Det här är Öhld." sade hon glatt och puttade försiktigt på honom med nosen. Rösten sprudlade och hon kom på sig själv med att tala alldeles för högt. Beredd på att få sig en tillsägelse strök sig öronen ursäktande bakåt för en kort sekund. När ingen verkade komma ställde sig öronen upp igen. "Vilda. Ökker." presenterade hon, denna gång med dämpad röst. 
   Svansen viftade fortfarande häftigt bakom henne samtidigt som hon trampade mellan sina syskon. Hon försökte vara så försiktig hon kunde, men för stunden var hon för exalterad att hon inte kunde kontrollera sig. Vana både det ena och det andra knorrade de endast irriterat när hon knölade in sig mellan de varma kropparna. Den smala huvudet sjönk ner på en valprygg och hon smackade upprepande. "Och det här är Öfrin." hon gjorde en kort paus och lade sig tillrätta. "De är mina syskon."

[PPade liiiite. Bara att hojta om det inte är ok så ändrar jag c:]

[Helt okej, jag har inget emot mindre PP C;]

Önja presenterade sig med ett leendet, och valpen föll omkull framför Kilah. När valpen med sprattlande tassar rullade runt passade Kilah på att nosa henne på magen. Doften var valpig, som väntat, och påminde henne om modern, och om isvargen hon mött för bara en liten stund sedan. När Önja sparkade vidare med tassarna och slutligen lyckades rulla tillbaks över på rätt håll så kunde inte den äldre systern hålla tillbaks ett lågt fnittrande.
     För stunden tog den livliga valpen tankarna från sorgen efter den avlidna brodern. Kilah hade sörjt honom länge nu, och hon sörjde med modern, men Önjas lyckliga skuttande och svansviftande lättade känslorna. Kilah hade långsamt bleknande minnen av när hon själv varit så liten, och sprungit runt tillsammans med Kanto och Kian.
     Önja presenterade sina syskon, och kröp ihop mellan dem. Öhld, Vilda, Ökker och Öfrin. Och Önja själv. Cuywendz valpar, Kilahs småsyskon. Hon viftade glatt med svansen där hon låg utanför lyans ingång. När hon såg valparna så önskade hon att hon själv skulle få lika vackra liv en gång i framtiden. Hon ville se dem växa upp, ge dem en lika god start som hennes moder hade gett henne.
     Med ett kort gnyende lyckades Kilah få Cuywendz uppmärksamhet. Deras blickar möttes, och modern nickade bara kort innan hon slöt ögonen igen och lade tillbaks huvudet mot framtassarna. Lyckligt, och väldigt försiktigt då en plötslig nervositet grep tag i henne, ålade sig Kilah in i lyan. Hon gnydde tyst och slickade efter sin moders ansikte när hon kom tillräckligt nära. Kanske blev det lite trångt när Kilah också tog sig in, men inte så trångt som hon hade väntat sig. Hon var noga med att inte lägga sig på valparna när hon kröp ihop, och Cuywendz tvingades höja huvudet från tassarna igen och lade det istället över Kilahs nacke. Den äldsta dottern nosade försiktigt på de små valparna, innan hon ryckte lätt med huvudet för att få den långa manen ur vägen, och med en suck lät huvudet ligga mot golvet vid sidan om dem när Cuywendz lade huvudet över henne. Metallknapparna i manen klickade lätt mot varandra när hon rörde sig.
     "Brukar ni ligga här inne?", viskade hon glatt och såg på Önja där hon låg bland de andra syskonen. "Det är väldigt mysigt här." Hon log varmt.

Önjas stora syster kröp in i hålan och den smala svansen trummade glatt bakom henne. Hon ville gärna kravla sig fram till Kilah och hälsa, precis som om de inte sett varandra på länge, men lät bli. Det var rätt trångt där inne nu och Önja hade trampat omkring bland sina syskon nog. 
    Fundersamt rynkade den lilla valpen på nosen när hon uppmärksammade flertalet blanka stenar i sin systers man. De klirrade konstigt mot varandra och det fick det lilla huvudet att vridas fram och tillbaka. Hon gjorde sitt yttersta för att sträcka sig efter stenarna och nosa på dem och det fick den redan smala halsen att se ännu mer skör ut. Precis när hon tänkt fråga vad det var för något ställde Kilah en fråga. Det smala huvudet drogs snabbt tillbaka och Önja nickade exalterat. "Ja!" svarade hon kort men glatt. "Vi sover här." De stora och mjuka öronen vek sig över varandra, reste sig och vek sig igen när hennes huvud ivrigt åkte upp och ner. 

[Äntligen ett svar, woho!]

Önja nickade och svarade glatt att de brukade sova där inne. Kilah viftade med svansen när hon såg på den lilla valpen. Hennes lillasyster. Hon fnittrade tyst till innan hon sneglade ner på sin egen man där metallpärlorna just nu låg stilla. Hon hade sett Önjas nyfikna blick.
     "Vet du vad det här är?", sade Kilah och rörde lite på huvudet så att metallen klickade. Hon såg på den lilla och väntade på en reaktion innan hon fortsatte. "Det är metall. Nästan som sten, fast blankare. Jag kan få den att göra saker." Hon stack lite lekfullt ut tungspetsen mellan framtänderna och tittade tillbaks mot pärlorna. Med ett lite tankfullare leende koncentrerade hon sig på en av de lite större metallbitarna, och fick den långsamt att röra sig. Den gled framåt en liten bit, släppte hennes mörka hårstrån och lade sig i en liten boll precis vid sidan om hennes man istället. Där formade hon den långsamt, gjorde den lite ovalare, fick den att resa sig på fyra små knubbiga ben utan tassar. Den fick en liten svans, och ett litet huvud med små märken där ögonen borde vara. En liten metallvarg.

[Tänk dig figuren lite likt denna, fast mindre utsirad; http://fav.me/d73xf2h ]