Ett kärt återseende [Kilah]

Ögonen var stora av förundran när Önja kikade upp mot Kilah. Hon skakade långsamt på huvudet till sin systers fråga och hade omedvetet öppnat munnen. "N-" började valpen men avbröt sig själv när metallpärlorna klickade mot varandra. Den andra vargen fortsatte tala. Önja var som i trans. Det var lite som att lyssna till en väldigt spännande historia. Metall. Som sten fast blankare. Förundrat blinkade hon mot de blanka föremålen. Kilah kunde få stenarna att göra saker. "Kan du?" andades Önja och tittade åter igen upp på manvargen som inte var henne mamma.
    För hennes ögon såg hon hur metallen långsamt formades. Ögonen var fortsatt stora och Önja gav då och då Cuywendz fascinerade blickar. "Mamma, ser du?" viskade hon tyst. Ett lekfullt fnitter lämnade henne efter att ha studerat det färdiga föremålet. Vad än det var såg det lustigt ut med sina korta ben och knubbiga kropp. Det påminde henne om någon. "Det ser ut som pappa, mamma!" sade valpen glatt efter en stund tystnad. "Visst gör det?"

Kilah kunde inte hålla tillbaks ett litet fnittrande när hon såg valpens reaktion.  Önja såg storögt mellan den lilla metallvargen och Cuywendz. Modern höjde huvudet en liten bit från den äldsta dotterns nacke för att se på figuren när valpen fnittrade.
     "Det ser ut som pappa, mamma!"
Den äldre systern gav ifrån sig ett litet, lågt skratt. Kanske såg den ut som isvargen, som Bivlinde. Hon fick titta närmre på honom när han kom tillbaks. Hon hoppades att hon skulle få prata mer med honom, och lära känna honom. Om han var någon som hennes mamma hade kommit att älska, så innerligt att de skapat de små mörka liven som låg där i lyan tillsammans, någon som betydde så mycket för hennes mor, så ville hon lära känna honom. Det var viktigt för Kilah.
     "Visst gör det?"
Hon kände lika mycket som hon hörde hur Cuywendz gav ifrån sig ett lättsamt skratt.
     ”Ja, det gör det. Tycker du om den Önja?” Moderns röst kändes lite säkrare än förut, sorgen tillfälligt undanskjuten. Kilah mötte den äldre manvargens blick innan hon såg tillbaks på sin lillasyster.
     ”Du kan få den, om du vill”, viskade hon glatt. Figuren var liten nog för att en valp skulle kunna bära den, kanske med lite möda, men inte så liten att den skulle kunna sväljas av misstag. Åtminstone inte så länge som valparna var så små.

"Jättefin, mamma." gäspade Önja och nickade. Ögonen förblev dock stora och vakna när hon synade den lilla metallvargen. Hon ville inte sova nu.  
    Önja sträckte sig över syskonen som sov runt om henne efter metallföremålet tills nosen vidrörde den blanka ytan. Den kändes sval mot hennes egen fuktiga nos. Valpen gav den en tankfull slick. Smaken var inte helt olikt de stenar hon tidigare undersökt med sin mun, men kändes slätare mot tungan. Hon gillade den. 
    "Kan jag?!" pep Önja av glädje när hennes storasyster sade att hon kunde få figuren. Syskonen knorrade åter igen irriterat åt hennes allt för höga stämma och någon mumlade åt henne att vara tyst. "Ja! Ja jag vill! Jag vill!" sade hon exalterat medan svansen piskade bakom henne. Klart hon ville ha den! Hon skulle dock behöva gömma den så varken syster eller bröder skulle ta den från henne. Att behöva dela saker lika mellan varandra var fortfarande något den lilla valpen lärde sig.

Hon kunde inte hålla tillbaks fnittret när Önja blev lycklig över att hon fick figuren. Valpens exalterade svansviftande och trampande var glädje personifierat. Kilah knuffade lätt metallfiguren med nosen så att den kom lite närmre valpen. Figuren ramlade på sidan.
    "Den är din." Hon log roat. Blicken sökte sig upp till modern igen. Cuywendz ögon vilade på högen av små valpar. Ett litet leende hade sökt sig in över hennes ansikte. Det lättade Kilahs hjärta lite att se modern le, trots det hon nyss fått veta. Den äldre manvargen sträckte nacken för att slicka över några av de små svarta klumparna. En liten svans rörde på sig, någons lilla öra ryckte lätt. De var så små. Kilahs småsyskon. Hon hade fortfarande svårt att förstå det.

Valpen tog sig upp på tassarna och kravlade sig bort från syskonen. Snubblandes över sin moders tassar tog sig Önja fram till sin sin moder och sin storasyster. Hon gav den äldre en kärleksfull slick på hakan. "Jag vill visa den för pappa. Får jag?" Figuren såg ju ut som pappa med sina knubbiga ben och kropp, så det var ju klart att han skulle få se den också. Sedan skulle hon gömma den. Hon skulle gömma den bra, där ingen av de andra kunde hitta den. 
    I sin vilda glädje hade Önja glömt tacka för gåvan och innan modern ens hunnit svara på hennes fråga hade hon tagit den blanka vargen i sin mun och börjat röra sig mot lyans öppning. Figuren var tung, men tyngden gjorde den bara mer värdefull i valpens ögon. Den kändes äkta på något sätt, om än väldigt svår att få ett bra grepp om. Ett par gånger tappade Önja den till marken och det slutade med att hon mer eller mindre släpade den efter sig medan hon backade ut.

De båda äldre manvargarna skrattade lågt åt valpens entusiasm.
     "Pappa jagar Önja, du kan visa när han kommer hem." Cuywendz milda stämma tycktes inte hindra valpen från att fortsätta kämpa med att bära ut metallfiguren ur lyan. Med en road suck reste sig modern upp och i det närmaste ålade sig över Kilah, steg försiktigt över valparna och följde den yngsta dottern ut ur boet. Kilah följde försiktigt efter, aktsam så att hon inte trampade på de små som ännu sov. Svansen viftade bakom henne. Valpens glädje var smittande, och hon kunde inte hindra det breda leende som färgade hennes ansikte.

[Avslutat <3]