Av alla personer han förväntade sig att se här, var Flippa kanske den som förvånade honom mest. Maksim hade svårt att se henne utanför Civitas murar, men här stod hon nu framför honom.
    I ett försök att vara tyst smög han sig fram till henne, men precis bakom råkade han trampa på en gren som gick itu. Kanske hade hon inte hört det på grund av allt oväsen runt om.
    “Kommer du äntligen och hälsar på mig?” Det låg något nostalgiskt i hans ord när han talade. Han tänkte på deras sista möte. Flippa hade alltid varit den renaste av dem alla. Hon hade älskat och förlåtit honom för allt han gjort och inte gjort. Hon hade hjälpt honom med såren efter fakargens attack, och stöttat honom när alla andra var emot honom. I och för sig var hon nog inte medveten om något av de hemskheter han gjort. Och det skulle förbli så, så länge han fick bestämma.
    “Ska du inte ge mig en kram?” Det ryckte i hans läppar. 

[Flippa]

Det tog henne knappt ett hjärtslag innan hon kände igen rösten. Hon skulle känna igen den vart än i världen hon var. Hon kunde den in och utantill, så många sagor som hon tvingat honom berätta för henne som liten.
     Flippa snurrade runt, ett sprudlande leende lyste upp hela hennes uttryck. Lyckan inifrån nådde de ljusa ögonen. Hon kastade sig mot honom med ett förtjust gny.
     “Maksiiii,” pep hon när hon borrade in sitt ansikte i hans famn. Under lagret av dofter från festen fanns den som hon kände igen. Hon fyllde nosen med den innan hon drog sig undan med en djup, nöjd suck.
      “Jag är så glad att se dig.” Ögonen glimmade av den plötsliga gråten som kom över henne, underläppen plutade ut. Hon försökte blinka tårarna ur ögonen. “Förb-,” hon hejdade sig innan hon hunnit yttra svordomen. Nog för att hon alltid hade nära till känslor kändes det som de senaste dagarna hade varit extra svajiga.
     “Jag har saknat dig så mycket! Åh, hur mår du? Är allt okej? Var har du varit? Vad gör du här?” Frågorna spillde ur henne med samma iver som återspeglades i hennes ansikte, trots tårarna som kantade hennes ögon. “Åh, jag har tänkt på dig så mycket. Jag är så glad att se,” upprepade hon uppenbart känslosam. Flippa hade växt en del till kroppen, men ändå kände hon sig lika liten som alltid i Maksims närvaro.

Maksim visste inte att hennes så glada beteende skulle smitta av sig på honom så enkelt. Men så plötsligt så var han tillbaka till den tiden för inte så längesen - men som kändes som en evighet, när saker hade varit lättare. Han hade känt behovet att ta hand om henne, känt sin och hennes mors tyngd på hans axlar. Men nu stod hon framför honom, fullt vuxen och kapabel att ta hand om sig själv.
    “Och jag är så glad att se dig, Flippa,” han mötte hennes blick. “Du behöver inte gråta för min skull hörru. Jag lever och mår bra.” Han gav henne en uppmuntrande knuff i sidan samtidigt som han gjorde en nick lite längre bort från folkmassan.
    “Vill du gå en promenad?” Frågade han. “Bort från allt ljud ett tag?” Maksim var inte den som gillade folksamlingar, ljud och fester. Han hade alltid varit den som hållit sig i skuggan. “Jag vill veta vad du har haft för dig.” Det låg något överbeskyddande i rösten, som om hon var hans lillasyster han var tvungen att skydda från allt ont - trots att han kanske var ondskan själv.

Flippa log längtansfullt mot honom när de började gå. Han såg ut att må bra. Bättre än sist de setts iallafall. Det gladde henne. Det hade alltid funnits en surrande oro sedan de tagit avsked. Vad skulle hända med honom? Det var inte så mycket att hon inte trodde att han kunde ta hand om sig själv i det praktiska, men det själsliga. Han hade verkat så bruten och sorgsen. Inte nu längre, av vad hon kunde döma iallafall.
     “Åh, Maksi,” Flippa fnittrade lite. “Det här väl inte hänt så mycket,” svarade hon tankfullt med en min som stämde in. “Livet i stan är som det är, och kommer väl alltid vara.” Hon gav honom ett medkännande leende.
     “Jag har fått några nya vänner,” började hon lite muntert. “Timoteij, Derek, Nuka. De är väldigt fina killar allihop, och jag har träffat en ti-” Flippa hejdade sig innan hon avslöjade för mycket. Ett generat skratt lämnade henne. Det fanns sällan någon återhållsamhet i henne när det kom till att pladdra om hennes förälskelser, men nu inför Maksim skämdes hon lite. På samma sätt som hon inte ville att Ivo heller skulle veta.
     “Men jag vill veta vad du gjort! Vart har du varit? Har du fått några nya vänner?” Ett tappert försök att styra konversationen bort från hennes eget. Men Flippa var lätt att genomskåda.

Maksim kunde inte dölja sitt ogillande när Flippa nämnde sina nya vänner. Tanken på att hon träffade massa killar… han visste inte om han gillade den tanken. Hon var fortfarande ung och orörd från världens ondska. Visst hade hon förlorat sin mor och sina vänner, men det var inte i närheten av vad andra kunde göra mot henne.
     Han hade rynkat ihop pannan i en fundersam min. I exakt den stunden så gav han ett löfte till sig själv och henne, att den man eller kvinna som någonsin sårade henne och stal henne från världens godhet skulle straffas. Maksim skulle inte vara barmhärtig.
    “Mhm,” svarade han kort för att ge henne någon respons. “Bara du lovar att vara försiktigt. Och om det är något, minsta lilla, så måste du prata med mig.” Maksim gav henne en allvarlig blick. “Alla är inte… som du.” Han var inte som henne.
    “Lovar du?” Maksim gav henne ett par sekunder att svara innan han fortsatte att gå. Egentligen hade han ingen lust att prata om sina nya följeslagare, precis som Flippa inte ville tala om sina.
    “Jag har väl träffat en och annan,” Maksim ryckte på axlarna, “men ingen speciell om man säger så.” Han tänkte inte nämna Nunam här, och inte heller Radagast. Det var historier för framtiden istället.
    “Hur är saker hemma då?” Maksim visste inte om han egentligen ville veta, eller om han ville leva i den osynliga bubblan som han kallade nuet för nu.

Flippa nickade plikttroget till Maksims uppmanande. Det var inte första, och inte heller sista gången hon skulle få höra liknande anmodanden. Det kändes som en självklarhet att hon skulle vara försiktig - vem ville få sitt hjärta krossat?
     “Lovar!” Men du är ju knappt hemma. De orden höll hon för sig själv. Det sista hon ville var att skuldbelägga honom. Det hade han nog av, misstänkte hon. Istället log hon bara sitt ljuva leende och fortsatte efter honom med studsande steg.
     “Det är bra hemma,” sade hon utan någon vidare eftertanke. “Skulle säga att det är som vanligt. Blommorna växer i morfars trädgård, Prospero dansar vidare och- åh, just det! Alonso har fått en tjej.” Den avsmalnade blicken skvallrade om att Fli inte riktigt visste vad hon kände inför det hela. “Från Diomhair. Nilo har kontakter från Diomhair fortfarande så de fixade ihop dem. De är här i Sanctevra faktiskt, på någon typ, turné för att visa upp sig. Jag vet inte.” Flippa ryckte lite på axlarna. “Det är lite konstigt. Men Alonso verkar nöjd, och hon - Ani heter hon - verkar väldigt kär i honom, så det blir nog bra.” Flippa hade ingen anledning att tro något annat. Det var just det där trolovandet som hon hade åsikter om. Kärlek var inte något som växte fram, det slog ner från klar himmel och tog en med storm. Det var iallafall vad hon trodde. Men vem var hon att säga något? Det hade ju funkat för svartvargsparet hittills.
     “Han skulle nog bli glad om du hälsade på dem,” lade hon till med en uppmuntrande blick.

En djup fåra bildades i Maksims panna ju mer Flippa talade. Ett giftermål? Mellan Alonso och en annan svartvarg? Egentligen borde det inte förvåna honom med tanke på hur viktigt det var för dem att föra vidare de fina generna som var… ja, vadå? Maksim visade det inte, men kunde inte låta bli att undra om Prospero var näst på tur. Skulle han också tilldelas en partner och behöva fullfölja de plikter som följde? Maksim ville inte tänka på det nu.
    “Jasså du, fullt upp hemma hör jag, Fli. Det var ju bra för Alonso. Han har varit ensam länge nu, kanske kan hon fylla tomhålet efter hans bror.” Maksim lät ett litet leende leta sig fram på hans läppar - men det svalnade nästan lika fort när Flippa nämnde att han borde söka upp Alonso. De hade ingen vidare bra historia, om än de för en kort stund funnit sig i en liknande situation.
    “Det tror jag inte han blir,” han skakade på huvudet, “men för din skull ska jag leta upp honom och hans nya tjej - Ani, sa du? Ska se till att göra det så fort jag får tid.” Maksim visste att han inte skulle leta reda på dem avsiktligt, men om de korsade hans väg skulle han hälsa dem grattis.
    “Då kanske det blir en bröllopsfest snart? Verkar åtminstone som om du har en och annan att välja på som plus one,” det drog i hans läppar igen. Han var inte förvånad över att hanarna svansade efter Flippa med tanke på hennes utseende, han ville bara se till att de var bra för henne. "Och jag kanske kommer hem en sväng."

    Flippa nickade instämmande. Alonso verkade ändå ha hanterat det hela bra, men det syntes emellanåt att han saknade Stephano. Men samtidigt visste Flippa att han var en skådespelare, och vem om inte de, var duktiga på att dölja sina känslor?
     Den spelat, lite sura blicken från inunder argt rynkade ögonbryn hon sköt honom varade bara ett ögonblick, som ett “Det skulle han visst!”. Maksim var inte direkt känd för entusiasm eller positivitet. Men Flippa klandrade honom inte; han hade haft det tufft, och förmodligen kämpade han fortfarande med sin egen självbild gentemot hur andra behandlat honom.
     Ett bubbligt fnitter lämnade hon och hon skruvade lite generat på sig. Tanken på en ceremoni för att hedra kärlek och partnerskap var helt otroligt. Så romantiskt och sagolikt. Ett perfekt tillfälle att bjuda med någon speciell. Ändå var det inte hennes första val.
     “Då vill jag ta i tillfället i akt och ge dig min officiella erbjudan om att vara min plus one!” Flippa använde en ton som sade att det egentligen inte var en fråga, utan ett faktum.
     “Då måste du komma hem. Du kan ju inte lämna mig där ensam och skämma ut mig?” De stora ögonen glittrade och hon log busigt.
     “Se gärna till att komma någon dag i förväg, så jag kan se till att du ser bra ut. Kamma pälsen, polera hornen. Inte så mycket jord under klorna, allt sånt,” fortsatte hon retas. Om missnöjet i Maksims blick var riktigt eller spelat visste hon inte, ändå lipade hon till svars.
I vimlet framför dem dök Kida upp. Flippa hade helt glömt bort att dansörskan väntat på henne.
       “Oj,” utbrast hon lite häpet och skrattade. “Jag måste gå. Kida väntar på mig,” ursäktade hon sig och såg glatt på Maksim. “Men vi ses snart igen, eller hur?” Hon tryckte sig mot honom i en avskedsgest.
     “Ta hand om dig, Maksi.”

[Avslutat]