(Detta är ett enmansroll mellan mina karaktärer, så allt sammanfattas i ett enda inlägg. Är först postat i Qu's flockforum, men lägger upp det även här för att fler utanför ska få möjlighet att läsa och förstå händelsen. Detta sker alltså på Qu's revir.)
_______________________________________________________________________


Mivria vandrade tillbaka till flocken med ganska tunga steg. Det var lugnt i det stormande chaoset, men i henne var det fortfarande tumult. Hon skulle tvingas hämta sin son för att han skulle skickas iväg. Det hade sedan han var liten varit bestäm att han skulle tränas som den Caza han är, tränas till att bli den krigare hans far en gång var. Det bävade emot i henne själv när hon skulle tvingas göra detta, men hon visste att det var det rätta. Det var inte rättvist mot Achilles att hålla honom kvar här om det var vad han önskade. Detta skulle bli hans chans att komma närmare sin döde fader som han aldrig skulle se igen. Mivria ville också att han skulle vara redo, det gick inte att blunda för att freden mellan deras omkringliggande flockar skulle vara för evigt. Den dagen de väl stod här igen, redo att möta Qu så behövde även Qu's medlemmar vara redo. Och Mivria ville inte se ännu en son gå bort i ett onödigt krig av blod och död. Hon ville att Achilles då skulle vara den krigare han alltid varit menad att bli en dag. När han skulle återvända till Qu skulle han inte vara valp längre. Han skulle ha växt upp.

Achilles var inte Mivrias son till blod, men än dock fortfarande hans son. Hans moder Laulu, Mivrias bäste vän, hade dött kort efter födseln i Gudarnas vrede, och Mivria hade genast ställt sig vid hennes kära vän Dolors sida, redo at stötta, hjälpa och bli den mor som Achilles och Ares annars aldrig hade fått. Idag var Ares borta, likaså Dolor, Men Achilles och Mivria fanns kvar. Mivria hade förlorat två söner, men hade fått Achilles. Hon kände lika stor kärlek till honom som hon kände för Iwaku och Aisu, båda som nu hade flyttat från Qu sen en tid. Även Miracle som lämnat dem för väldigt längesen.

Månens sken kunde anas bakom moln från chaos, men det hindrade inte Mivrias synfält. Hon var för stark nu mera för att hindras av moln och väder. Hon ville att Achilles skulle få samma chans att utveckla sina krafter, bli stark. Iwaku skulle vara rätt varg för det jobbet.

Achilles satt stilla i gräset framför henne när hon kom. Han såg ut över fältet till synes obekymrad över det oroliga vädret som kunde växla vilken stund som helst. Det värkte lite i henne när hon fick se att han såg mer vuxen ut än någonsin tidigare, och som att han hade väntat på henne. När han fick sy på henne så avslöjades dock att han inte riktigt hade förväntat sig henne. Mivria log. Han hade dock hört henne, men verkade fortfarande förvånad. Han var fortfarande ung och oerfaren. Han log mot sin mor.

- "Hej mamma." Sa han varmt och buffade henne som hälsning när hon kom och satte sig bredvid honom, Mivria besvarade hans buffning. "Vart har du varit ikväll? Jag undrade vart du hade vandrat."

Mivria var tyst en stund och såg tyst en stund mot den överskuggade månen.
- "Jag träffade Iwaku.. Din bror." Hon var medveten om att Achilles kanske inte alltid sett Iwaku som en direkt nära bror, men om inte annat skulle han nog göra det snart.

Hon tänkte inte dra ut på det hela, utan ville gå rakt på sak, även om hon gärna skulle suttit här länge och småpratat. Men hon ville inte låta Iwaku vänta, tiden var knapp.

- "Achilles det är dags nu."
Achilles såg frågande på henne.
- "Dags? Dags för vad?"
- "Dags för dig att lämna Qu för en tid. Du ska vandra med Iwaku till deras flock där han skall träna dig att bli den krigare du var menad att bli."
Achilles satt chockat och såg med tom blick ut över slätten utan ett ord att säga.
- "Detta är vad din far ville. Iwaku hade lovat honom att träna dig. Han är här för att hämta dig nu när tiden är inne."
Achilles var fortsatt tyst. Mivria kunda ana en rädsla i honom och såg hur han andades fortare.
- "Achilles, Säg något, berätta vad du tänker."

Efter ytterligare en stunds tystnad sa han till slut:
- "Men.. jag är inte redo.. att lämna flocken."
- "Du måste vara redo. Och du kommer tillbaka när Iwaku anser att du är färdig. Du hör hemma här i Qu."
Achilles var tyst igen. Han hade inte väntat sig det här nu.
- "Vill du att jag ska gå? Behövs jag inte här?"
Mivria svalde orden. Klart att hon egentligen vill ha honom kvar nära hos sig, men om han inte kom iväg skulle han aldrig bli vuxen och bli den krigare hon behövde honom till att bli. Hon ville inte behöva bekymra sig för att han skulle dödas i ett ögonblick för att han var dåligt tränad."
- "Du behövs här. Men jag behöver ha dig redo. Och jag styr inte över detta beslut."

Achilles drog en djup bekymrad suck. Det var svårt för honom att släppa taget. Lika svårt som det var för Mvria att låta honom gå.
- "Jag kan inte se en till son dö i krig." Lade hon till, för att visa, att hon ville det här, för att stötta honom att bege sig ut i det okända.
- "Jag följer med dig till Iwaku, och där skiljs vi åt för att ses igen när du är redo. Gör det för din far."

Hon lät honom sitta i tystnad en stund för att samla mod i sina känslor. Tid för eftertanke. Han tog ett djupt andetag.
- "En del av mig.. Anade att det här skulle hända. Som om jag alltid väntat. Jag har alltid skrämts av tanken att en dag behöva lämna Qu för att bli en annan, men vetat att det en dag blir nödvändigt. Som om ödet står och väntar bortanför någonstans.
- "Så du är redo?"

Achilles såg upp mot himmelen med glödande blick som nu hade ett annat självförtroende i sig..
- "Jag är redo."

Mivria nickade tyst.
- "Då ska vi inte ta Iwaku vänta. Vi vandrar direkt."
- "Kan jag säga farväl till flocken först?"
- "Det hinner vi inte. Jag berättar för dem imorgon, vi ska inte störa deras sömn.. Jag är ledsen."
Achilles skakade på huvudet.
- "Det är okej, jag kommer ju tillbaka en dag."

De båda vargarna vandrade sedan iväg i tystnad för att möta Iwaku. Det skar i Mivria. Hon ville egentligen bara ha kvar honom hos sig, beskydda honom från allt et här, för trots att han sa att han var redo, så kunde hon känna rädslan. Men han rädsla lugnade henne något. Det visade att han hade vettet och hjärtat på rätta stället. Rädslan och respekten för fienden och döden skulle göra honom till en modig och tapper krigare en dag.

[Detta är ett fortsättnings-inlägg som sker senare efter en tids vandring för att möta Iwaku. Väljer att svara i samma tråd, men denna gång ur Achilles perspektiv. Även lättare pp från Iwaku kommer ske, med dennes tillåtelse förstås. Enjoy the reading!]


Achilles hade tyst vandrat bakom den varg han alltid känt som sin mor i sitt liv, och kanske ännu mer efter hans faders död. Han hade alltid haft Mivria där vid sin sida. Men efter idag skulle det inte längre vara så, Achilles skulle få klara sig själv, han skulle behöva växa upp på riktigt. Han förstod att Mivria ville att han skulle göra detta för att han skulle vara redo i framtiden. En del av honom misstänkte också att hon vill att han skulle vara mer redo än Morg kanske hde varit. Morg hade dött den där dagen ute i den där plötsliga striden. Ha kommer fortfarande ihåg när han såg Morg för sista gången, och han kommer ihåg när de kom tillbaka, och att han insåg, att han aldrig skulle träffa sin bror igen. Minnet smärtade honom fortfarande. Så han förstod, varför han skulle göra detta. Han förstod varför hans far hade velat detta.

Varje steg kändes tyngre och en del av honom vill bara stanna upp och vända kvickt, springa hem igen till tryggheten. Han fick påminna sig själv dock om att detta inte var för evigt. Detta var tillfälligt. Och han skulle komma tillbaka som en starkar varg som skulle kunna försvara och hjälpa Qu. Qu skulle alltid vara hans hem och familj. Utan tvekan.

Snart såg de honom framför dem.
- Iwaku.. Hörde han Mivria säga.
Hon stannade upp ett ögonblick och Achilles stannade bredvid henne och såg in i hennes ögon.
- Nu är det dags. Känns det bra?
Achilles kunde bara nicka plikttroget på huvudet. Orden fick han inte fram, de satt fast i halsen. Han såg bort mot Iwaku, en varg som han kunde ha sett som sin bor som han sett Morg som en bror och Aisu som en syster, men Iwaku hade alltid varit frånvarande. Han kände honom egentligen inte alls. Han svalde när han såg honom framför sig och en lätt panikslagen känsla slog honom, men lugnades när han hörde Mivrias röst igen:
- Det kommer gå bra ska du se. Du kommer vara tillbaka fortare än du anar. Det här är inte för alltid. Du kan lita på Iwaku, jag lovar.
Achilles såg mot Mivria igen och kunde bara fortsätta nicka.
- Kom ihåg att hälsa Aisu från mig, sa hon och log varmt.

- Ja det ska jag. Svarade Achilles kort, rädd för att rösten skulle brista om han sade mer.
- Jag kommer sakna dig.

Mivria skakade på huvudet.
- Nej det komme du inte. Du kommer ha fullt upp.
Hennes ord var värmande, samtidigt som de var avskräckande. Men ingen återvändo längre. Han såg mot Iwaku igen.

- Gå nu. Och se inte tillbaka innan Iwaku säger att du r redo.
Achilles nickade, gav henne en sista blick och såg mot Iwaku. Han tog ett djupt andetag och gick sedan emot honom medan Mivria stod kvar.

Mivria nickade bara åt Iwaku på håll, som nickade tillbaka. De behövde inte säga mer till varandra.

Mivria stod stilla kvar och såg dem båda gå iväg. Han stannade tills de hade försvunnit helt över horisonten, och när hon iinte längre kunde se sina söner längre så vände hon och gick hem. Nu i ensamhet kunde en moders oroliga tårar falla när hon inte längre behövde visa sig stark inför dem. När hon var ensam kunde hon låta månen trösta henne som han så många gånger gjort. Hon skulle be Duraneir varje dag att vaka över hennes avkommor.

Men han hade inte fält någa tårar. Han var redan stark, mycket starkare än han själv anade, och starkare än Mivria kunnat bli, och nu kunde han bara bli starkare. Mivria kunde inte vara en stoltare mor, och hon visste att Laulu och Dolor, om möjligt, skulle varit änu stoltare.