Storm regn och åska rasade omkring henne där hon envist vandrade på slätten i sökande efter något inom henne som kallade henne ut på slätten. Något sa henne att det var här ute hon behövde vara, även om hennes förnuft sa åt henne att gå tillbaka till hennes flock för att skydda sig mot detta vansinne. Hennes skadade öga och fortfarande inte helt läkta sår värkte fortfarande, och slets delvis upp med varje steg hon tog medan hon fortfarande försökte med att helt vänja sig vid sitt nya synfält. Hon borde ta det lugnt men ändå fortsatte hon att gå för att hennes hjärta sade åt henne att göra så.

Av ren smärta stannade hon upp till slut, oförmögen att ta ett steg till. Regnet rasade och piskade hårdare men vinden och regnet kunde inte mäta sig med smärtan mot hennes kropp för stunden. Varför stod hon här? Vad var det som hade drivit henne ut hit i detta oväder? Hon ville ju vara med sin flock och familj.

Men det var något inom henne som sa att en del av hennes familj fanns här ute, en del som hon var tvungen att finna, som hon länge hade sökt efter. Vem var det som väntade där ute i ovädret som gjorde att hon trotsade raseriet mot sin vilja?

Varje steg han tog var en maktkamp. Hans instinkt sade honom att vända och krypa tillbaka in i det gamla grytet som han bott i den senaste tiden, gömma sig för ovädret. Regnet träffade hans kropp likt nålar och han gick praktiskt taget med huvudet mellan frambenen för att undkomma det värsta. Då och då kollade han upp för att se var han gick, annars så var ögonen stängda och huvudet djupt nerböjt.

Svarta moln började dra in från vulkanen och signalerade om fara. Temari började ångra att han lämnat sin tillfälliga bostad. Men doften han hade känt fick honom att fortsätta gå ändå. Det hade gått alldeles för lång tid nu, och han hoppades att vargen verkligen var den han trodde det var...

En igenkännande rysning drog genom hennes ryggrad av vargen som hon kände närmade sig. Vädret var för våldsamt hos henne för att sikten på håll skulle vara bra för hennes enda otränade öga, fortfarande ovan vid att vara enda synfältet. Hon skulle få förlita sig på att Duraneir förde henne rätt, hennes starkaste sinne.

På håll kunde hon ana en ihopkrupen skepnad som likt henne hukade sig för vädret men var också ute och vandrade. Hon visste inte säkert vem det var, men hon kände att det var denne hon skulle träffa. Vinden var för hård och oberäknelig för att det skulle gå att känna av dofter i luften. De kalla vattnet kröp ner i hennes sårade päls som inte gav de torra skydd som hon skulle fått om hennes päls var hel. Nu fanns det hål via såren som gjorde att fukten kröp henne närmare in på skinnet. Men detta var inget som kunde bekomma henne för stunden. Hon bestämde sig för att ta några steg mot vargen igen även om det nu var svårt för henne att gå alls av smärta och den växande stormen.

[Lalala, för lat för att byta användare <3 För seg för att skriva bra <3]

Där stod hon. Svart och högrest, med ett skadat öga och ett helt. Stormen som närmade sig allt mer hotfullt rörde honom inte i ryggen. Inte nu när han var helt säker på vem som stod där framme; någon han inte träffat på många, många år.
Samtidigt som han knappt kunde bärga sig tills han fick tala med henne, samtidigt var han orolig för hur detta skulle sluta. Han visste inte om Mivria fortfarande hyste agg mot honom, och hon fortfarande såg honom som en förrädare. Han visste inget om vad som hänt henne, än mindre hur hon skulle vara nu. Risken var ju stor att hon inte alls ville välkomna honom med öppna armar - ett av de scenarion som Temari spelat upp i sitt huvud, tillsammans med scenariot om att ännu en maktkamp mellan dem skulle utspelas.
Han övervägde om han skulle höja huvudet eller fortsätta ha det sänkt. Det sista han ville var att bete sig överlägset mot henne.
Det tog lång tid att ta sig fram till henne. Regnet piskade mot hans ansikte likt nålar och stormen gjorde det svårt att ta sig fram. Men han gjorde det. Han tog sig fram till henne. Och när han väl stod där visste han inte riktigt vad han skulle säga. Det enda han kunde få fram var ett svagt litet "Hej", men ett snett leende och smått viftande svans.

Hon stannade upp, stelnade och förblev stilla, och de berodde inte bara på hennes skador som gjorde att hon föredrog att vara stilla.

Det tog ett tag för Mivria att helt inse vem det var som närmade sig henne. Det kändes väldigt ogreppbart och overkligt. Som att färdas tillbaka i tiden, som att all denna tid aldrig existerat, som att det var igår som hon lämnat hennes familj i Ötamon och kommit till Numoori-slätten. Helt plötsligt blev hon ung igen, ung och rädd för en stund. En Mivria som sedan länge varit glömd och utraderad kom tillbaka. Mivria mindes plötsligt, kom ihåg allt som hon flytt från i större delen av sitt liv. Detta hade nu kommit ifatt henne när hon minst anat det.

Han stod nu framför henne. Mivria undrade nästan om det var ett spöke från förr som hon såg, eller om han verkligen stod där levande. Hon hade i sitt inre förträngt honom och accepterat att hon antagligen aldrig skulle se honom igen, accepterat att han antagligen redan var död, eller att om han levde så skulle han inte vara intresserad av att söka upp henne igen. Hon trodde nog aldrig att han verkligen skulle försöka söka upp henne igen, även om hon kom ihåg att Laulu hade träffat honom för väldigt många år sedan, så hade det dröjt många år till innan de verkligen hade träffats igen. Hon visste inte riktigt vad hon kände nu, bara tomhet av minnen som ekade i henne.

Hon hälsade inte, bara stirrade stelt och uppriktigt förvånad på honom. En misstänksamhet kunde anas under de trasiga ansiktet, som inte direkts fått åldrats med värdighet senaste tiden. Man kunde tydligt märka en hård yta som hållits uppe länge som möjligen höll på att rasa igen. Men misstänksameten fanns kvar av minnen som inte direkt varit de lyckligaste.
Efter en längre tystnad så talade hon till slut.

"...Temari?"

Hon ville vara säker, få det bekräftat. Hon kände igen hans äldre ansikte, men hon var ändå misstänksam.