De har varit på vandring i varandras sällskap under många veckor nu och trots det gillade Hyzenthlay inte lämna Malvado ensam. Hon var inte orolig för hans säkerhet eller för sin egna. De båda var fullt kapabla att ta hans om sig själva. Det som skrämde Hyzenthlay var att Malvado skulle lämna henne och fortsätta på egen hand.

Den vita fakargen höll en hypnotiserande blick fäst på ett litet rådjur framför henne. Rådjuret såg henne men trots flyktinstinkterna flydde inte utan såg nyfiket på den vita tiken. Hyzenthlay hade förstått att om hon tänkte fredliga tankar och stirrade på bytet så flydde den inte.

Hyzenthlay var nu så nära rådjuret att hon kunde sträcka ut halsen för att nosa på den. Det var en ung liten rådjurshona, född denna året. Hyzenthlay kunde se sig själv i de mörka te-färgade ögonen..

Ett hopp. Rådjurshonan slängde sig åt sidan men för sent. Hyzenthlay's vita tänder grep tag om rådjurets nacke och med snabb ryck bröt den. Snabbt, smärtfritt. Hyzenthlay släppte bytet på marken och såg sig omkring.

Temari hade vandrat länge, planlöst, utan varken ett mål eller någon drivkraft. Han visste inte riktigt varför han inte bara lämnade landet och sökte sig någon annanstans. Han trodde att det berodde på systern, som han fortfarande inte hade gjort fred med, men han var inte helt säker. Det fanns en del vargar han borde be om ursäkt till, att sluta fred med, inte minst systern och deras föräldrar. Modern och fadern var dock döda sedan länge, och chansen för Temari att be om ursäkt till dem försvann för många år sedan, men än fanns hoppet om att hans syster skulle kunna förlåta honom.
Så, det var inte med en målmedvetenhet som han vandrade genom skogen. Stegen var snarare lunkande, och kroppen vaggade långsamt från sida till sida medan han gick. Dofterna av andra vargar var starka, och han misstänkte att det någonstans här låg ett revir. Ett revir han inte ville beträda då han gärna höll sig ifrån bråk, och andra vargar i allmänhet. Dofterna från en specifik varg började dock tillta, vilket fick hans sinnen på helspänn. Öronen spetsades och längs med ryggen kunde man ana att raggen var på väg att resa sig. Han hade ingen aning vem denne främling kunde vara, antingen en utomstående, eller någon från den flock som verkade bo i skogen. Med en mer hukande hållning fortsatte han sin färd, vaksam och uppmärksam på allt runt omkring honom, redo att reagera vad som än kunde tänkas hända.
Det tog dock inte lång tid innan han fick syn på den han känt doften av. Det var en ung, snövit Fakarg, som nyss fällt ett byte. Temari stannade upp och betraktade henne under tystnad, och tänkte inte frivilligt närma sig om inte han var säker på att hon var vänligt sinnad.

Hyzenthlay's krafter var under ständig utveckling och växte i samma takt som hon. Hon hade börjat lära sig känna av andras närvaro genom känslor men var fortfarande dålig på att ta reda på exakt vart känslorna kom ifrån. Så var det med denna främling. Hyzenthlay kände av att någon närmade sig men hade ingen aning var ifrån främlingen skulle dyka upp innan hon fick syn på honom. Det var en reslig hane, äldre än hon, med tecken i ansiktet. Hon hade förut aldrig sett något liknande.

Tiken spetsade öronen och rynkade på nosryggen utan att fullständigt blotta tänderna. Hon var osäker på vad skulle vara bättre, att skrämma honom eller att vara vänlig. Svansen höll hon neutralt. Hon såg ner mot sitt byte som låg mellan hennes tassar och slickade sig om mungiporna innan hon åter såg upp på främlingen och gick fram mot honom. Hennes blick var fäst vid honom och musklerna var spända. Hon sträckte sig mot honom för att nosa och lära sig hans doft.

Tiken upptäckte honom, men hon sa ingenting. Istället intog en reserverad ställning, och Temari blev med ens osäker på om han kanske hellre borde bege sig iväg. Han hade dock inte talat med någon annan på väldigt länge, och även om han inte tyckte illa om ensamheten så blev den faktiskt lite tråkig emellanåt. Men istället för att besvara henne på samma misstänksamma sätt valde han att istället ta några steg närmre och höja huvudet en aning. Öronen klippte till på huvudet och svansen började lite smått röra sig bakom honom.
"God dag, miss", hälsade han och närmade sig långsamt tiken. "Stör jag?" lade han sedan till, försiktigt och frågande. Han kunde mycket väl bege sig iväg om han inte var välkommen, han menade inte att komma och lägga sig i eller störa tiken i vad hon än hade för planer.

Hyzenthlay's ögon smalnade av men hon var fortfarande nyfiken på vem främlingen var. Hon log lätt, artigt.

- God dag, herrn. Nej, ni stör inte mig om ni inte är här för att ta mitt byte.

Hon snärtade till med svansen och höjde huvudet för att se på främlingen under ögonfransarna. Hon slickade sig om läpparna igen och gäspade för att gradvist demonstrera sina tänder för främlingen innan hon åter såg på honom med samma artiga leende.

- Vilket namn bär ni?

Temari hade lite svårigheter med att helt läsa av den andre. Hennes avsmalnade ögon fick honom först att vilja backa bakåt lite, låta henne återgå till sitt, men sedan log hon lätt mot honom. Temari kunde inte göra annat än att svagt le tillbaka.
Han skakade på huvudet som svar på hennes ord.
"Jag har inte för avsikt att sno er föda", svarade han, nästan förolämpad över hennes ord. Att ta ett byte från någon annan var bara lågt, han tyckte gott att man kunde jaga sin egna mat, om man nu inte hjälptes åt vänner emellan.
Han tog några steg närmre henne, långsamt och lugnt, när hon frågade efter hans namn.
"Temari", svarade han lugnt. "Och ert?" lade han sedan till.

- Hyzenthlay.

Hyzenthlay bugade lätt mot främlingen och log mer öppet. Nu när han lovade att inte ta hennes byte kunde hon tillåta sig vara mer öppen och vänlig.

- Temari..Temari.

Hyzenthlay sa hannens namn några gånger samtidigt som hon såg snett åt sidan, hennes blick var fokuserat på en buske bredvid henne. Sedan höjde hon ögonbrynen.

- Det är ett namn i Lucarni? Rätta mig om jag har fel men tillhör ni möjligtvis en Månvarg klan?

Hon mötte hannens blick.

Hon hette Hyzenthlay. Det var ett vackert namn, det var han tvungen att medge, och det tycktes på något sätt passa henne, även om han inte kunde förklara varför.

"Temari.. Temari. Det är ett namn i Lucarni? Rätta mig om jag har fel men tillhör ni möjligtvis en Månvarg klan?"

Temari visste inte om han borde bli imponerad av tiken, eller om det bara hade varit så att hon lagt ihop ett och ett med tanke på hans måntatueringar. Han sade dock ingenting om det utan nickade istället, och gav henne ett kort leende innan han svarade henne.
"En gång i tiden gjorde jag det. Men det var många år sedan nu", sade han. Ja, många år hade gått sedan han lämnat flocken, och numera hade han svårt att klart och tydligt minnas den tiden. Minnena hade blandats med varandra och mer eller mindre bara blivit till en salig röra i huvudet. Det var kanske lika bra, för Temari visste inte om han verkligen ville minnas allting, det var nog bättre att det var glömt. Det enda han mindes med säkerhet var det han gjort mot sin syster, och det enda som fick honom att fortsätta vandra var chansen att få se henne igen.
"Ursäkta att jag frågar...", började han sedan en aning försiktigt. "Ni råkar inte känna till en varg vid namn Mivria?"

Hyzenthlay kände till om månvargar endast genom berättelser och hade aldrig träffat en månvarg förutom nu. Hon granskade honom nu mer ingående, sänkte blicken för att studera hans måntatueringar på frambenen och sedan höjde blicken och såg Temari i ögonen innan hon med besvikelse skakade på huvudet.

- Jag är ledsen men jag har inte träffat en varg med detta namn.

Sa hon med mjuk röst och en lurig gnistra syntes ett ögonblick i hennes ögon.

- Jag skulle kunna säga till denna Mivria att ni söker henne men det skulle hjälpa mig om jag visste hur hon såg ut.

Hyzenthlay sänkte huvudet något och såg på Temari.

Temari suckade besviket. Han var inte förvånad över att hon inte kände till hans syster, men trots det var han faktiskt besviken. Om bara någon kunde peka ut rätt riktning åt honom. Qu verkade inte längre finnas kvar på Numoorislätten, och han visste inte var de hade tagit vägen, eller om Mivria ens var kvar med dem.
"Hon är svart, men en måntatuering precis som mig, men hennes sitter på lårbenet", svarade han. "Och hon har bärnstensgula ögon", lade han sedan till. Kanske skulle Hyzenthlay stöta på Mivria, och då hoppades han att hon skulle komma ihåg deras samtal. Det ingav en aning hopp hos honom, hopp om att få återse sin syster en vacker dag.

Hyzenthlay skakade på huvudet åt Temari's beskrivning. Hon flinade snett och såg på honom.

- Sådan beskrivning passar till många vargar. Hur ser hennes måntaturing ut? Vilken nyans är pälsen? Nej nej, Temari. Så kan vi inte göra. Om du istället visar mig hur hon ser ut kommer jag ha bättre förståelse om vem det är du söker.

Hon tog ett steg närmare hannen väl medveten om att detta skulle kunna skrämma iväg honom, men hon behövde praktisera sina krafter ofta för att bli bättre. Att se i de simpla minnen av hennes bytesdjur var tråkigt och alldeles för enkelt. Inga intriger, inga labyrinter. Bara simpla, öppna minnen. Dessutom så var det inte intressant att leva om ett liv av en hare eller gås. Hyzenthlay hunger för liv var osläckbar och inget gav henne sådan tillfredställelse som att leva någons minnen och känslor.

Temari kollar oförstående på henne. I hans ögon var Mivria väldigt spciellt, även om det må krylla av svarta vargar i Numoori. Inte trodde han att Hyzenthlay skulle kunna ta fel när hon väl fick se henne.
Hennes ord fick honom att rynka misstänksamt på pannan, men när hon närmade sig så stod han kvar. Kanske för att han var mer nyfiken är misstänksam. Han kunde inte riktigt förstå hur han skulle kunna visa henne hur Mivria såg ut, men kanske hade det något att göra med vilka krafter hon besatt? Utan att tänka tog han ett steg bakåt, men förflyttade inte kroppen mer än så. Han litade inte på Hyzenthlay, men tänkte ändå ge henne en chans.

Hyzenthlay märkte förvirringen och oförståelsen i Temari's ögon samtidigt som en svag, nästan omärklig våg av hans misstänksamhet blåstes mot henne, gav henne en tydligare bild på vad han tänkte och kände. Han tog ett steg bakåt och Hyzenthlay sänkte blicken mot hans tassar när hon såg det innan hon åter höjde de och mötte hans blick när han stannade.

- Det kommer inte göra ont.
viskade hon med ett litet roat leende och tog ett steg mot honom igen, hennes blick var fäst på hans, ett litet leende låg på hennes läppar.
- Blunda. Tänk på Mivria. Hennes röst, hennes doft. Hur hon ser ut. Ta fram dina färskaste minnen av henne.
Hon böjde huvudet något för att stötta sin panna mot Temari's.

Hon kom närmre och han ansträngde sig för att ta ytterligare ett kliv eller två bakåt. Han slöt sedan ögonen och gjorde som hon sa. Han försökte tänka på Mivria, det han mindes av henne. Hennes stolta hållning, hennes bärnstensgula ögon och måntatueringen som lös i skenet av månen. Han försökte att koncentrera sig på hur hon såg ut, och inte på minnet av den gången han tog över flockens ledarplats. Han hade sårat henne den dagen, det hade han förstått nu i efterhand, men han hade varit så förblindad av makten som det gav att vara ledare. Så förblindad att han satt sig upp mot sin egen syster, som egentligen var bättre lämpad för allt vad det innebar att vara en ledare.
Temari skakade undan tankarna och fokuserade istället på att visa upp en bild av Mivria. Han visste inte vad Hyzenthlay skulle få reda på, men i ärlighetens namn spelade det inte heller så stor roll. Han var inte stolt över vad han gjort, men han tänkte inte aktivt dölja det för omvärlden. Det var dags att han försökte gottgöra sina misstag...

Hyzenthlay's flin blev bredare och hon skakade lätt på huvudet när Temari backade undan. Det var roande, nästan komiskt att en vuxen hane kunde vara så skrämd av en ungvarg som både var lättare och minde än han. Hon slöt ögonen och lät minnen som Temari så tillmötesgående la fram för henne ta form i hennes sinne, det var så lätt när hon inte behövde själv rota fram de, eller rättare sagt leta fram de, Hyzenthlay var alltid hänsynsfull och omtänksam om sina föremåls minnen, utan minnen var vi ingenting, och att förstöra de eller bete sig respektlöst mot de var nedvärderande i hennes ögon.

Hon såg en högrest, stolt varginna med lysande måntatuering, hon kände hennes doft. Hon såg även hur besviken och nedslagen denna Mivria såg ut och även kände främmande känsla av triumf och ånger komma från Temari. Hon kunde inte förstå vad detta berodde på, vilken känsla som var dominerande, vilket som kom först och vilket som kom senare.

Med ett lätt suck drog hon sig bakåt och bröt deras kontakt. Hon blinkade några gånger för att jaga bort skuggor av Temari's minnen. Hennes regnbågsfärgade blick fokuserade på hannen och ett litet nöjt men något utmattad leende syntes igen på hennes ansikte.

- Där ser du. Det gjorde inte ont, eller hur?
Sa hon med dämpad röst innan hon skrattade till lätt och skakade på huvudet.
- Är jag verkligen så skrämmande? Det såg ut som om du trodde att jag skulle sluka dig hel.

Hon sträckte på sig som om hon hade varit i sömn, fällde ut vingarna och la sedan ihop de igen på ryggen. Blicken återvände till hennes byte som låg på marken. Bäst att inte lämna kvar den, hon hade lovat att ta med mat till Malvado. Hennes fokus vändes åter till månvargen framför henne.

- Nu vet jag vem jag ska hålla utkik för. Är det något du vill meddela till Mivria? Tala iså fall om det för mig, jag kommer låta henne få reda på det om våra vägar korsas.

"Där ser du. Det gjorde inte ont, eller hur? Är jag verkligen så skrämmande?"

Temari öppnade ögonen och såg på Hyzenthlay. Han gav henne ett kort flinande som svar, utan att säga någonting mer. Nej, hon var inte skrämmande, det kunde han inte påstå. Men han hade varit med tillräckligt länge för att veta att långt ifrån alla hade goda avsikter.
"Det handlar inte om rädsla", svarade han, med en min som tydde på att han hade blivit en aning förolämpad över hennes påstående. "Det handlar mer om misstänksamhet", lade han till som en förklaring.

"Nu vet jag vem jag ska hålla utkik för. Är det något du vill meddela till Mivria? Tala i så fall om det för mig, jag kommer låta henne få reda på det om våra vägar korsas."

Han funderade en kort stund. Det fanns egentligen så mycket som han ville att Mivria skulle veta, men det var mer än vad Hyzenthlay antagligen skulle kunna hålla i huvudet.
"Säg... Tala om för henne att jag är ledsen för allt... Och att jag letar efter henne", svarade han till slut. Han blinkade hårt några gånger för att tränga tillbaka gråten, det kändes bara löjligt att en vuxen varg skulle börja gråta inför en främling.

Hyzenthlay krökte på ögonbrynet åt hans påstående.

- Om man är misstänksam och känner att något är fel borde inte man då lyssna på sitt inre röst och antingen fly eller försvara sig istället för att vänta ut på vad som ska hända?

Hon studerade honom några sekunder innan hon med ett lätt leende skakade på huvudet.

- Jag hoppas att jag inte har förolämpat er med min fråga. Ni har säker er erfarenhet att gå efter.

Hon snärtade till med svansen och lyssnade på honom när han talade. Våg av sorg sköljde över henne och hon blundade för att bearbeta Temari's känslor. Ibland vid stora doser av starka känslor kunde det utlösa en kedjereaktion och Hyzenthlay själv mycket väl skulle brista ut i gråt på grund av främmande känslor. Hon blinkade bort några tårar som trots allt kom upp i hennes ögon och andades långsamt ut.

- Är det allt du vill att jag ska säga eller finns det mer?

undrade hon med dämpad röst och sträckte på sig samtidigt som hon sänkte huvudet en aning och såg på Temari.

Han kunde inte låta bli att le lite smått vid hennes ord. Hon hade så rätt så, egentligen, även om Temari ansåg att det fanns fler alternativ än det hon sa.
"Ni anar inte hur många gånger den där inre rösten bara gett mig problem", svarade han i en smått skämtsam ton, även om det låg allvar i det han sa. "Det är aldrig nyttigt att vara för misstänksam", var man inte försiktigt kunde det leda till paranoia om man hade otur, och Temari kände inte för att hamna där.

Han skakade på huvudet åt henne fråga.
"Ingen fara", svarade han, även om han faktiskt blivit lite förolämpad, men han förstod att det inte hade varit Hyzenthlays avsikt.

Är det allt du vill att jag ska säga eller finns det mer?

Det fanns så mycket han ville att Mivria skulle veta, men det mesta av det ville han säga till henne själv. Öga mot öga.
"Nej, det räcker så", svarade han därför i en utandning.

Hyzenthlay nickade neutralt åt hans ord. Ville han att hon skulle säga detta till Mivria så skulle hon det. Nu när hon visste hur denna Mivria såg ut så skulle hon aldrig missa henne.
Hon vände sig bort från honom, gick fram till sitt byte och ställde sig med framtassarna på den så att de vassa innåtböjda klor grep tag i skinnet.

Hon såg sedan på Temari.

- Du verkar ha starka nerver.
Sa hon med ett roat leende innan hon slog ut vingarna och med mäktiga slag for upp i luften. Bytet hängde livlöst i hennes framtassar och verkade inte störa henne speciellt mycket.

[Avsluta?]

"Du verkar ha starka nerver."

Han log åt hennes ord.
"Ni verkar inte vara så skör själv", svarade han lugnt. Han såg efter henne när hon gick tillbaka till sitt byte, tog tag i det och lyfte från marken. Han kollade länge efter henne, även efter att hon försvunnit från hans åsyn. Vad hade han inte gett för att kunna ha vingar! Hans letade hade blivit minst sagt lättare om han hade kunnat se allting ovanifrån.
Han gav ifrån sig en kort suck och började gå, förbi platsen där Hyzenthlay slaktat sitt byte, och fortsatte genom skogen. Han skulle vandra en liten bit till, sedan skulle han vända och ta sig närmre Numoorislätten igen. Förhoppningsvis skulle Qu återvända, och kunna ge honom ett svar om Mivria, om hon nu inte var med dem.

[Avslutat ^^ ]