En vindby rufsade om den brunspräcklige hanens päls där han tassade fram över den vidsträckta hedens gräs. För fem timmar sedan, då han och Mitri äntrat Numoorislätten på sin vandring mot Nordanskogen, så hade solen strålat från en azurblå himmel. Det var inte med allt för stor entusiasm de sett mörka moln torna upp sig borta vid horisonten, så långt borta att skogarna bortom inte syntes. Nu, hade molnet klumpat ihop sig ovanför hans huvud. Han gillade det inte - men de båda var på jakt åt olika håll efter en viloplats. Om en stund skulle paret träffas igen på bestämt mötesplats och tillsammans bege sig mot bästa sovställe.

Nu, var Brother på väg tillbaka. Han gillade inte att befinna sig långt ifrån henne, faktum var att han drabbats av en stark beskyddarinstinkt under tiden de befunnit sig tillsammans. Inte undra på egentligen, aldrig hade han känt som för henne. Mitri var hans allt, enkel historia.

Brother bromsade långsamt in med en lätt grymtning. Långt borta mullrade åskan till, men det var inte det som stört honom. Det luktade varg. Hona. Lika långsamt, vaksamt, fortsatte han framåt och sökte med blicken efter doftens källa.

hon beslutar sig för att söka upp den okända vargen vars doft tyder på att det är en hane. hon klipper lite osäkert med öronen, hon är fortfarande osäker då hon är rädd att skrämma iväg många på grund av sin skada. 

hon går vidare och hoppades att det fanns något skydd i närheten, de mörka molnen närmade sig i en rasande fart och regnet skulle komma fort. hon får snart syn på en brunspräcklig varg framför sig, doften kommer från honom men han hade en annan doft på sig också, en välbekant doft, hennes mor doft. men hennes mor var inte med den här hanen så vart finns hennes mor? hade hanen gjort henne illa eller hade modern sökt skydd? - var hälsad främling mumlar hon fram men hon står stilla hon visste ju inte hur denna hane är.

De fick syn på varandra nästan precis samtidigt. En mindre, gulbrun hona stod plötsligt framför honom. Hon hade en gyllenfärgad lugg mellan öronen, trasslig och rufsig i vinden. Hon hade vackra ögon och en näpen uppsyn. Hennes manke var nåra tiotal centimeter lägre än hans och ansiktet var ungdomligt. Det som dock var uppseendeväckande var det rodnande brännmärket över högra ögat. Stackaren!
Långsamt lät han tanken snudda vid hennes utan att låta henne märka det. Förvånat drog han sig tillbaka och höjde båda ögonbrynen. Det var värst vad.. Bekant.. Det hade känts.

Ändock, sprack ett varmt leende sprack upp på Brothers läppar, hon var inget hot. Ingen tanke kunde undgå hans sinne, så därför lät han den mentala länken ligga kvar som en aura mellan de två. Hon skulle inte märka någonting.

"Var hälsad, främling", mumlade hon. Tiken verkade blyg. 
"Var hälsad", svarade han upprepande och svepte lätt med svansen i en lugnande gest. "Vem är du?"


[Han är osmart! xD]

hon klippte med öronen och log lite försiktigt mot honom. hon vrider undan ansiktet så hennes brännskada dolds. hon gillade inte att bli stirrad på men han gav ett lugn energi och hon nöter hans bruna med sin gyllenbeuna. - jag är Aziza. hon sveper lite med svansen.

- vem är du och varför har du min mors doft på dig? hennes blick är orolig och hon slickar sig om nosen. hon tar ett steg närmare honom

Det var sällan Brother blev mållös - men den här tiken lyckades.
"Jag är Aziza", svarade hon enkelt. Fortfarande lika lågmält, men det var inte tonfallet som var orsaken till varghanens drastiska reaktion.
Huvudet sänktes och skuldrorna därefter. Munnen öppnades i en förvånad min och ögonen stirrade klotrunda på den mindre honan. Svansen hängde slapp mellan hasorna medan sekunderna tickade förbi.
Så småningom lyckades han återfå en gnutta sans, och ett förbryllat "oj" slapp ut mellan de särade läpparna. Han ruskade till med huvudet och backade ett halvt steg, harklade sig lätt och antog en aningen generad min. Plötsligt kände han sig oerhört illa till mods. Var det verkligen Aziza? 
I samma ögonblick såg han hur hon dolde brännmärket, och då var han säker. Det var därför hon hade känts så bekant i sinnet. Det här var Mitris dotter. Det här var.. Hans.. Styvdotter. Det hon precis hade gjort var att dölja ett brännmärke - över det högra ögat. Precis som Mitri sagt att hon hade.

"Vem är du och varför har du min mors doft på dig?" 
Det syntes att hon var oroligt. Brother harklade sig lätt, återigen, och bet ihop käkarna. Detta var bara pinsamt.
"Eh.. J-jag.. Hrrm." Han hostade lätt till och tryckte svansen mot bakdelen. Vände bort blicken för någon sekund. "Alltså.. Jo, jag har.. Rest.. Med henne ett tag."

hon ser förvånat på honom, har rest med mor ett tag? hon vrider på huvudet så brännskadan syns igen och hennes ögon smalnar en aning. inte på ett otrevligt sätt utan mer på ett fundersamt sätt. och varför betedde han sig som han hade sett ett spöke eller hon hade sagt något helt dumt. hon log prövande mot honom igen - sa jag något dumt? hennes leende påminner om hennes mors. hon klipper lite med öronen igen 

- du sa aldrig ditt namn främling säger hon med en retsamt ton i sin röst. han gjorde henne nyfiken - var är min mor är hon okej? hon hoppades att mor är okej men den här främlingen såg stark ut så de båda kunde ta hand om varandra.

Aziza log, hennes leende var så fruktansvärt likt Mitris. Han skrattade kort till och skakade på huvudet. Detta var bara ödets nyck. Sammanträffandet var enormt.

"Sa jag något fel?", undrade Aziza. 
"Nej", svarade Brother. Hans röst hade blivit lite stadigare, men fortfarande var minen något mållös. Det var inte utan att han blivit.. Chockad. Om inte annat var det fruktansvärt olustigt. Hans styvdotter, och hon visste inte ens om det! Nej, han måste hämta Mitri.
"Mitt namn är Brother", lade han kvickt till och vände blicken bakåt. Snart skulle de träffas, Mitri och han. Hanen vände blicken framåt igen och log svagt. "Jag måste gå - och det är nog bäst om du följer med. Om inte annat, anar jag att du vill träffa din mor?"

hon böjde på huvudet i en respektfull gest mot den större äldre vargen - trevligt att träffa dig Brother. hon tittar upp på honom och ler mjukt men blygt mot honom. hon viker öronen bakåt när hon hör ett hotfull mullrande från himlen och hon suckar en aning. 

hon ser förvirrat på honom - okej?? hon förstod inte varför hon skulle följa med, mor skulle ändå komma snart hem och hon var ju själv på vandring eller ja kort vandring. - jo visst men vad har det här med min mor att göra? hon börjar gå efter honom samtidigt som det började komma regndroppar.

De omaka vargarna började tillsammans vandra mot Mitri under den mullrande grå himlen. Regnet började så smått droppa, men bara duggregn än så länge. Han hoppades att Mitri haft större tur än han när det gällde sovplats, han hade inte hittat något bättre än ett halvdött träd. Det hjälpte knappast från regnet.

Axziza verkade tveksam, och hennes fråga fick honom att bli allt mer besvärad. Det här var väldigt svårt. Hur skulle han säga det utan att låta.. Sinnessjuk?

"Jo, alltså.." Brother skrattade till, kort, inte mer än ett ljud av luft som trycktes ur lungorna. "Jo.." Nej, han kom inte på något vettigt att säga. 
".. Vänta lite, tills vi kommer till din mor." 

hon förstod inte riktigt vad han menade, varför är han så hemlighetsfull nästan som han vore rädd för henne. hon slokar med öronen och suckar. visst vad det än är så hade säkert mor svaret. hon fnyser till när regnet börjar öka och hon ville bara hitta en varm mysig skydd undan från regnet. Men snart uppfattar hon sin mors välbekanta doft och hon hela hon lyser upp och ler stort och hon ökar på stegen och travar förbi brother och snart får hon syn på mors välbekanta vita gestalt och den långa blåa manen och luggen - mamma! ropar hon glädjefullt och travar fram till mitri och stryker huvudet tillgivet mot moderns hals och kind. - jag är så glad att se dig! 

Mitri
hon hade hittat en stor grotta vid några klipporn och hon hade även lyckats fälla en ung hjortbock som låg inne i grottan. hon låg utanför grottan och spanade efter sin partner. hon hoppades att inget hänt honom och han är tillbaka innan tegnet. men en sådan tur har dem inte för himlen öppnar sig och regnet vräker ner. hon suckar och reser sig upp och skulle precis gå in i grottan när hon ett glädjefyllt rop och ser sig förvånat om och en ljus beigefärgad tik med en brun lugg och en brännskada kommer emot henne och stannar framför henne och stryker sitt huvud mot hennes hals. hon spricker upp i ett stort leende och hon stryker sitt huvud mot azizas hals och ger en en moderlig slick på kinden och ler - Aziza?! vad gör du här ensam? är du inte med flocken? trots att dottern är snart en vuxen tik så kommer hon alltid att vara hennes lilla barn. - men jag är glad att se dig också min älskling! hon får syn på brother bakom Iza och ett kärleksfullt leende syns på hennes läppar och hon lämnar izas famn och går fram till brother och ger honom en slick på nosen -Hej snygging! hennes blick riktar tillbaka till aziza - jag ser att du har träffat din styvfar Aziza. hon ler ömt mot dem båda.

"Mamma!"
Aziza travade iväg över gräset efter kanske tio minuters promenad. Brother längde en aning på steget och kom snart ifatt henne, ett varm leende låg inbäddat i slätpälsade ansiktet. Mitris och dotterns återförenande var rörande att se - så mycket kärlek. Den varma omfamningen avbröts snart att Mitri fick syn på honom, och några sekunder senare rörde hon sig de få metrarna som återstod emellan dem. Han skrattade till åt vad hon sade och strök huvudet som hastigast över hennes kind. Mitri var bättre på att prata än vad han var, uppenbarligen. Hon verkade inte alls tycka att det var konstigt. Styvfader. 
Det kändes konstigt. Väldigt..

Brothers leende försvann för en sekund. Han snuddade vid Azizas tankar igen, kopplade samman en länk de emellan. Han ville veta hur hon reagerade. Skulle hon bli glad för sin moders skull? Eller.. Arg?

Brother kände sig dum som inte sade någonting. Han log, återigen, och nu blev rösten äntligen stadig, återgick till sin normala ton. 
"Vi träffades i Byomi. Det var några veckor sedan nu."

hon stirrade häpet på dem båda, styvfar?! var den stora bruna vargen hennes styvfar? det kändes konstigt på ett sätt då det bara ha varit hon och mamma väldigt länge. men hon kunde se kärleken som de båda hade till varandra lysa stark i deras ögon och chocken släpper och hon tar några steg mot sin styvfar. är hennes mor lycklig så är hon glad och lycklig. dessutom verkade han väldig snäll och han skulle ta hand om mamma! hon stannar framför Brother och möter hans blick och sedan sträcker hon på halsen och stryker huvudet tillgivet mot hans hals. - jag är glad för eran skull, jag är glad att mamma äntlugen har funnit lyckan och kärleken. hon log stort - jag välkomnar dig till våran familj pappa. det lät bättre att säga pappa än styvpappa även om han var det. hon ville veta mer hur de träffades i byomi men vågade inte fråga.

Mitri: 
hon är lite orolig hu iza skulle hantera det, men till hennes glädje så blir iza glad och accepterar brother som sin styvfar. hon är så stolt över sin lilla flicka. äcen iza förtjänade att ha en fadersfigur i livet. hon skrattade till och buffar mjukt på brother och sedan på iza - alla förtjänar lycka och kärlek aziza, tro mig du kommer finna den också i framtiden. 
hon hörde vad brother sa och nickar - ja han var skadad efter en strid med en varg och jag hjälpte att läka hans skador.

Brother väntade nervöst på Azizas reaktion - och tacka gudarna, slappnade tiken av efter en stund och log. Hon chockade honom med att gå fram och stryka huvudet mot hans hals. Han såg så mycket av Mitri i hennes ansikte att det var otroligt.
Pappa, sade hon.. Han log, ett ansträngt leende. Nej, inte pappa. Han klarade inte av det ordet just då. Styvfar. Så skulle han se det, tills en tid gått. 
Han var inte redo att bli far, på något vis. Inte så. 

"Ja", svarade han bara och log, nu mjukare, då hon backade undan. "Jag är glad att jag.. Funnit rätt. Gladare än någonsin." Han vände blicken mot Mitri och nickade svagt till vad hon sade. Det fanns någon för alla, alla hade någon. Någonstans i det stora Numoori..

"Ja, jag var skadad. Men det är bra nu. Hon hjälpte mig." Blicken var fylld av kärleksfull värme då han puffade till henne under kinden. Han svepte lätt med svansen. Han var så lyckligt. "Det luktar kött. Har du jagat.." Med ens förstod han att doften kom ifrån en grotta. "Iallafall, vi bör gå in. Regnet tilltar."

hon ser mellan sin mor och brother, förlåt styvfar men hon log varmt och hon kände sig inte ledsen längre. att få höra att hon har fått en styvfar gjorde henne glad. hon buffar tillitsfullt på brothers bog trots att de hade precis träffat så kände hon att det här var en hane hon kunde lita på. hon känner också lukten av kött och det kurrade till i hennes mage och hon slickar sig om nosen och ser frågande på dem båda. de kanske ville vara för sig själva och hon inte ville tränga sig på. - ni kanske vill vara själva? jag vill inte tränga mig på. hon kunde hitta ett skydd någonstans. allt för de skulle vara ifred.

Mitri:
hon skrattade mjukt till och ser kärleksfullt på honom. - ja är gladare än någonsin jag också, och lyckligare. hon nafsar honom mjukt på halsen och ser på iza - ja jag kunde inte lämna honom där skadad. det var inte rätt men han är den första som inte blev skrämd av mina krafter iza. iza hade också synska krafter och hon hoppades att hennes dotter skulle finna en partner som inte blev skrämd av dem precis som hon fann brother.
hon log mot dem båda - det finns mat så det räcker till oss alla och grottan är stor nog. om inte brother har något emot så fär du gärna stanna hos oss. hon nafsar iza ömt i nacken.

Brother skakade bestämt på huvudet. Aziza ville tydligen inte tränga sig på, och han kunde förstå henne på ett sätt.
"Nej, du stannar!" Tonen var bestämd men mjuk. Han ville gärna lära känna henne lite mer, även för att han var så enormt nyfiken. Hon var ju så lik Mitri. 
Den brunspräckliga hanen lyssnade på vad Mitri berättade för sin dotter. Ett varmt leende spred sig över hans läppar innan han milt knuffade till Mitri. Regnet vräkte ner och han hade ingen lust att bli blötare än han redan var.

"Kom nu!" Han föste de båda lekfullt framför sig tills de kommit in i grottan. Väl inne ruskade han på sig, från öronens spetsar ut i svanstippen, för att bli av med den värsta vätan innan han siktade ett djur Mitri hade fått tag i. Hon var verkligen en duktig jägare. Brother log inombords - hon var så perfekt. Perfektion, inget annat.

[Sorry för lite PP men det måste flyta på lite haha, du får PP:a Brother lite om du vill som revansch 8D]

hon ser en smula förvånad ut när de båda vill att hon skall stanna
 hon ser mellan dem igen och deras energier är klart varma, hon kunde känna deras spirande kärlek och hon log mot dem båda - då stannar jag. hon sveper mjukt med svansen men när lekfullt föste dem mot grottan så ler hon bara och går in i grottan och ruskar av sig vattnet. men hon går inte fram till maten då de är äldre och skall äta först fast hon kastar några hungrande blickar på maten.

Mitri
hon blir glad att aziza stannar kvar, de hade ju inte umgåtts så mycket då de båda har vandrat iväg och hon visste att hennes dotter måste hitta sin egna väg. Hon skrattade till när brother föste dem mot grottan och grottans värme är välkomnade och hon ruskar av sig allt vattnen innan h on går fram till maten och börjat äta men hon märker att iza inte kommer och äter. vad sysslar hon med tro? hon ser bak på sin dotter och nickar med huvudet - Aziza kom och ät jag hör ju din hunger ända hit bort!

Med en djup suck av välbefinnande följde han Mitri bort till det väntande bytet. Köttet var fortfarande varmt då han satte tänderna i de mjuka musklerna och långsamt började mätta den hungrande magen. Det var inte förränn efter flera minuter han insåg att Aziza inte gjorde dem sällskap, och höjde genast huvudet. Han fäste blicken på henne med en frågande min innan han insåg saken, och log.

"Aziza kom och ät, jag hör ju din hunger ändå hit bort!" Utbrast Mitri och Brother var inte sen att hänga på. "Etikettsregler och rangordning kan du strunta i, min vän."


Han vred öronen framåt, böjde sig ner och slet av ett stort stycke kött som han placerade framför hennes tassar.

hon ser förvånat på dem när de båda ber henne komma fram och äta med dem. de är ju vuxna och de skall ju äta först innan hon får äta. - ni är vuxna ni skall äta före mig. hon log blygt mot dem men spärrar upp ögonen när brother kommer fram till henne och släpper en köttbit framför henne. hon stirrar på köttbiten och sedan på brother som hon inte riktigt förstår att hon får äta. hon böjer sedan ner huvudet och börjar sedan att äta på köttbiten - Tack så mycket säger hon och ler försiktigt.

Mitri
hon äter med en stor njutning och hon tittar sedan bort mot iza och brother och ler mjukt mot dem båda, här på slätten behövde de inte följa flockens regler. hon slickar sig om den blodiga nosen och blodet har färgat hennes vita päls rosa i ansiktet.

Det tog inte lång tid innan hans hunger stillades, och med en lätt suck slog han sig ner på grottans golv. Han slickade blodet från den korta pälsen runt nosen och gäspade sedan stort så alla de vita spetsarna blottades. De hade vandrat långt på kort tid, han och Mitri, och visst tog det på krafterna, om än de var vargasr och hade uthålligheten de flesta andra arter bara kunde drömma om.

De ljusbruna ögonen vändes mot Mitri, och han log ett mjukt leende. Detta var bara början på ett nytt liv - och framtiden hade aldrig sett ljusare ut.

[Ska vi avsluta här?]