[En person är välkommen att joina. (: Akura kan både japanska och nordanspråk (svenska)]

Först hade hon känt sig förlamad av rädsla och sorg då hon suttit bredvid sin döda mors kropp i Lövskogen. I en evighet hade hon suttit där och tårar hade runnit ner för hennes kind och ett yl av sorg hade stigit ur hennes strupe. Hon var den ende hon någonsin haft, och nu var hon borta med vinden. Hennes själ hade sprungit vidare, eller sprang hon med henne nu? Men till sist hade tårarna slutat, ylet huggts av och bara tomheten fans kvar förutom en stor beslutsamhet som hade tagit form i hennes inre. Hon skulle inte svika sin älskade mor, aldrig att hon skulle. Så i plötslighet hade hon rest sig och vänt sig bort från den tomma kroppen som låg framför henne. Hennes blick var riktad upp mot skyn, månen som höll på att försvinna, snart skulle gryningen komma. Hitta Aamon orden var fortfarande inprentade i huvudet. Skulle hon äntligen få träffa sin far? Om hon lyckades, hon hade ju ingen aning om var han var.
*"Watashi wa anata o hokori ni omou yo!" hennes ord var starka och full av tro. Akura vände en sista gång på sitt huvud såg på hennes mors sargade kropp och gav ifrån sig en lätt bugning och sen bar hon iväg.

Tassarna började självmant springa, denna gång utan klumpighet. Hon hade en stäppvargs blod i sina ådror och att springa var något hon älskade sen hon första gången tagit sig ut ur lyan. Först måste hon hålla in lite så hon skulle kunna hinna med alla omkull falna träd som stormen tagit med sig men sen kom hon ut på plan mark vid numoorislätten och hon lät sina bekymmer flyga iväg för en tid, nu var hon bara på väg. Trots hon sprang så fort hennes ben bar var hon bara en valp och då gryningen kom ramlade hon flämtande ihop i en håg. Nu, då hon inte sprang kände hon sig bara ynklig och ensam. Hon hade aldrig varit så här långt ut på slätten heller nån gång förut. Men snart föll den trötta kroppen in i sömn.

[* Jag ska göra dig stolt!]

Slätten, en lika ärrad plats som resten av landet. Full med lika mycket sorg som alla dess invånare tillsammans. Fortfarande kunde man se mönster, märken och höra röster efter det brutala kriget. Fortfarande kunde han höra dom sorgsna rösterna men lika väl som han kunde stänga ute dom så ville han inte, kunde inte. Någonstans där ute fanns en ung silvrig liten varginna med sorg fulla den gnistrande kroppen. Ty han kunde höra och känna hennes energi men inte var. Lövskogen var stor och trotts hans effektiva sätt att ta sig fram så kunde han inte bege sig in dit. Träd låg över allt över marken och rädslan av att hitta sin kära dotter ihjälklämd under en stam fanns ständigt där. Men han visste att hon är stark, starkare än hon själv tror men det var just detta med att tro.

Med en tung suck stannade han upp och såg sig omkring över den ödsliga slätten men kunde inget uppfatta, inte av intresse i alla fall. Doften av ung varginna fanns visserligen där men det var inte hans sköna dotter så då fann han det inte intressant. Inte nog i alla fall. Sorgsna och vilsna vindar talade till honom och det ljusa ludna huvudet vändes emot de håll doften uppfattades ifrån. Dom mörka ögonen såg med en granskande blick ut över området och mycket riktigt kunde han se en liten vit tik långt där borta. Att hon inte hade upptäckt honom var inte så konstigt då han inte bar någon doft eller hördes då han tog sig fram. Ingen konst för honom som var ninja igenom märg och ben och var född med dessa konster i bakhuvudet. Försiktigt började han att röra sig emot den lilla vitblåa tiken igenom det höga gröna gräset.

[Akura har ingen ordentlig man ännu, bara lite blå tuffsar i mankammen. :P]

Solen hade stigit en bit innan hon ramlat in i den tröstlösa sömn hon nu var i. Hennes bröstkorg rörde sig lugnt och benen var tätt indragna mot kroppen, som att skydda sig själv. Den ovanligt långa svansen låg omkring henne. Helt omedveten om att en främling hade fått nys om henne. Om hon skulle höra honom skulle hon knappast vaknat innan han var väldigt nära då hon fallit in i en djup sömn som inte gav henne några vinkar om verkligheten. Den djupa sömnen hade låtit henne vara, men efter ett tag hade drömmar av otäcka ting börjat smyga på hennes tankar. Vargar som rörde sig mot henne med grymma flin och blodstänkt bringa gnagde på henne. Drömmarna gjorde så att nos ryggen skrynklades och överläppen drogs upp i ett varnande tecken innan de små benen började rycka och röra på sig som om hon sprang. På samma gång den vite kom närmare och hon var lika omedveten som förut. Men en plötslig röst skingrade alla monster lika saker i hennes tankar.
*"Mewosamasu!" den var mjuk men bestämd och Akura kopplade den direkt till sin mors. Kunde inte hon låta henne sova lite längre? Hon var så trött....

De blå ögonen slogs upp och hon tittade sig förvirrat omkring, var var hon? Det tog några sekunder innan hon insåg var hon var och att hennes mamma inte var här. Men var hade den där rösten kommit ifrån? Hon tittade sig förvirrat omkring och en vit varg fångade hennes blick.

[aaah, fick bråttom så kunde inte skriva längre. ^^'
* Vakna! ]

Han studerade den lille en längre stund och kunde utan problem se och läsa hennes drömmar. Hans uttryck var som sten och när något talade åt henne att vakna stod han lugnt kvar och såg ned emot den lille. Röda nyanser dansade i den djupa blicken och den långa svansen svepte till för att sedan lägga sig längst marken. Den kraftiga manen flög som i luften när vindar ständigt omgav den unga hannen och gav honom ett gudomligt och magnifikt utseende. Dom mörka ögonparen fick den stora hannen att se oerhört snäll och välkomnande ut, även om han var det så hände det inte alltid. Oavsett ålder eller kön han träffar på. Temperamentet hos den ståtliga ninjan är lika vild som vinden och hennes döttrar och söner. Ärren över nosen blänkte i metallernas alla färger.
"Ohayou." sa han kort och släppte inte den lilla ur sikte.

(Får jag annars fråga, hur kan Yoru japanska? :3)

Akura var fortfarande inte riktigt helt vaken och blev en aning förvirrad över hela situationen. Var det den vita hanen som stod framför henne som hade pratat med henne? Men rösten hade varit så mjuk och ljus och inte alls så grov som en hanes röst är. Sen vem var han och vad hade han för avsikter? Fast det snabba uppvaknandet så rusade genast tankarna i hennes huvud. Också de ord som hon hatade allra mest ekade där inne, mor är död. Hennes mun öppnades och en gäspning lämnade henne, hon var fortfarande en aning trött efter den korta tidens sömn hon fått. Kvickt reste hon sig upp på alla fyra och sänkte huvudet till en lätt bugning innan hon höjde blicken igen och tittade på honom. Hans ögon var röda, djupröda. Öronen ryckte uppmärksamt till då han talade men inget ljud undan slapp henne. Först efter ett litet tag hade hon samlat sig tillräkligt för att tala, eller fråga.
*"Anata dare?".

[*Vem är du?]

[Han är helninja och son av vinden~ ^^ men han talar väldigt sällan japanska dock~]

Det ryckte till i dom ljusa öronen och han släppte den lilla ljusa med blicken och såg ut över området. En sval vind smekte hannens vita kinder och han slöt ögonen och lyssnade till dess sång. Fortfarande kunde han höra sin dotter någonstans där ute men inte ens vindarna kunde tala om för honom var hon befann sig, inte ens dom kunde ta sig in i den sargade skogen utan någonting skulle gå sönder. En tung suck lämnade honom och han öppnade ögonen för att se emot den lilla vitblåa igen som tycktes tala till honom igen.
Utan att röra en min tippade han bak öronen för att stryka fram dom igen.
"Watashi wa Yoru desu." stämman var lugn, oerhört lugn och harmonisk. Nästan lika unik som hans spöklika utseende men bara nästan.
"Vad gör en så ung jänta som ni här ute ensam?" han sänkte huvudet till tikens höjd och såg djupt in i hennes ljusa blick. Nog visste han mycket riktigt redan varför hon var här ute ensam. Men att få höra hennes egna historia kunde inte skada.

*peeet*

Akura höll blicken kvar och fast allt som snurrade i hennes huvud, som krashade hennes självsäkerhet stod hon med höjt huvud i en sån värdig ställning hon nu kunde få till. Fast hennes blick var stel av förtvivlan och sorg, något hon inte kunde få ändra på i nuläget. Men hon såg förvånat på då han slöt ögonen och verkade oerhört lugn med denna situation. Hon väntade tills de röda ögonen syntes igen och han presenterade sig som Yoru. Hans röst var lika lugn som hans sätt, och hon kunde inte bli annat än imponerad. En rysning av en konstig känsla gick längs hennes ryggrad, men ignorerade den. Hans huvud sänktes till hennes höjd och nu kunde hon granska de röda ögonen mer ingående, de var fina. Hon lyssnade till hans ord, en aning besvärad och hennes huvud vändes en aning åt sidan för att undvika hans blick.
"Jag är på väg bort" svarade hon och vände sen till baks blicken och mötte Yorus igen.

*pet*

Han la huvudet lite lätt på sne och lyssnade lugnt till vindarnas viskande innan han slutligen slog sig ned. Så ung och ensam, varför skulle världen slita ifrån dom små svaga ifrån sina skyddande mödrar. Varför skulle fadern dras ned till jorden när han skyddar sin kära och små när dom alla ändå efter ett tag går under. Aldrig skulle han förstå gudarnas känslor och tankar men det var väl lika bra det, det var redan nog med kaos i världen innan detta helvete bröt lös. Ingen visste riktigt varför men dom verkade njuta av att se ner på deras små 'skapelser' och se dom lida, se ifall dom klara sig eller ej.
Ogillande fnös han till och släppte ämnet för att fokusera på den lille framför honom.
"Helt själv, det är farlig mark ni vandrar över. Var har ni någon äldre?" fortfarande talade han lugnt och stilla samtidigt som den mörka blicken hela tiden vilade över henne.

Hennes päls hade blivit blöt av natt daggen i gräset men hade redan börjat torka. Det fanns något i henne som sprudlade av värme fast det var svårt att känna i denna stund. Hennes mor hade berättat om både de onda och de goda. Hon själv hade aldrig riktigt förstått hur någon kunde skada någon om ingen anledning fanns. Hon hade försökt men det var som om dessa tankar ännu var blockerade till hennes hjärna, hon hade frågat mor vad det betydde och hon hade berättat att hon skulle förstå i framtiden. Hon hatade sig själv då hon kom på att tankarna alltid flög iväg som svalor då hon började tänka på mor. Därför sköt hon med förtvivlan bort dessa tankar, hon ville inte ha dem där. Akura började istället fokusera åter igen på Yoru då en fnysning lämnade honom. Hennes öron ryckte osäkert bakåt men studsade snabbt tillbaks till sin spetsade position.
"Jag har ingen." hon hade inget mera att säga, tystnaden svepte spöklikt efter hennes ord. Men sen slog en tanke henne och något nytt fanns i blicken, hoppfullhet?
"...Känner ni Aamon?"

Dom mörka ögonen granskade henne och ett leende sprack fram på läpparna då hon talade om att det inte fanns någon som vakade över henne. Det fanns allt för många av dessa små individer i detta land numera tyckte han och tanken om hans kära dotter dök upp. Hon var lika ensam och sårbar som denna lilla valp och leendet försvann och ersattes av en lite besvärad och sorgsen min och han vände blicken bort ifrån den lilla ljusa. Bort in emot skogen där han kunde känna att hon befann sig i. Men att bege sig in dit oförberedd var som att hoppa in i elden.
"Nej mitt barn, jag känner ingen Aamon." han talade fortfarande i en mörk och stillsam stämma och blicken slet sig ifrån skogen och ner på den lilla ljusögde damen. Ett lugnande leende hängde i mungiporna och han la huvudet lite lätt på sne.
"Vem må denne Aamon vara unga fröken?" det gnistrade lätt i dom djupa ögonen och han satte sig ner och svepte den långa fluffiga svansen om dom kraftiga men nätta tassarna.

*pet* ^^

Akura tittade på Yoru med ett svagt fundersamt uttryck. Han gav ifrån sig en varm och trygg känsla som hon ville dra åt sig hela tiden. Men spänningen och hoppet som syntes i hennes spända kropp då hon väntade på svar. Ett svar hon hoppades att skulle ge henne ännu mer hopp att livnära sig på. Men vad hade hon egentligen hoppats på? Att alla skulle känna hennes far, det fanns många vargar i Numoori, men ändå så kände hon att hela hon sjönk ner till den kalla bottnen. Men ändå var hon glad att Yoru var där, tomheten var inte så nära. Akura sänkte sin blick en aning blygsamt då han frågade vem Aamon var.

"Han är min far". Fast hon aldrig sett honom hade Mor berättat och man kunde höra stoltheten i hennes röst. Hon hade många gånger undrat var han var och hon hade sagt att han måste ta hand om sin flock. Hon hade också sakt var flocken hållit hus, men nu stod det still i huvudet. Så kom hon på en sak hon inte kunde undgå att ta och fråga, och hon hade inget emot att byta samtalsämne.
"Varför är du här ute då?"

Han log mjukt och kände valpens sinne förändras. Några varma vindar rörde sig om den lille och han tänkte sitt stora lurviga huvud emot varginnan och lyssnade lugnt till hennes ord. Så denne Aamon är henne fader. Tydligt kunde han se utan att behöva läsa hennes tankar och sinnen att hon inte har träffat honom men stoltheten fanns där minsann. Något som han gillade, självsäkerhet trotts mörka dagar som dessa. På något sätt så önskar han att han kunde hjälpa henne men oron för sin egen dotter var högre och viktigare än någonting annat i detta nu. Då hon frågade honom vad han gjorde här ute la Yoru huvudet lite lätt på sne och överflödet av päls dansade till i dom stilla vindarna. Dom mörka ögonen släppte den lille och han rätade på sig och såg ut över platsen och sedan bort emot den sargade skogen. Någonstans där inne fanns han kära lilla skatt men smärtan rev inom honom då han visste att bege sig dit in skulle vara en lika säker död som att låta den fördömda vampyrinnan slita strupen av honom. Och han visste mycket väl att hon rörde ständigt på sig. Och finner han att hon har rört eller skadat Ria så är dagarna räknade för den lilla blodsugande kräket.

"Oroa dig inte Akura, du kommer att finna din far ska du se." han vaknade ur sin mörka trans och såg åter ner emot henne. Men nu med en mörkare och tommare blick än tidigare.
"Här ute? Jag ser om omkring." ett försök till leende blev i stället till en tel och nästan skrämmande grimas. Tankarna var för många på samma gång och fick honom nästan att må illa.