Detta är ett ensamt roll för endast Diablo.

Kroppen var svag och benen darrade, hela hans muskulatur hade försvunnit endast för att få komma åter till liv.
Hanen kämpade sig fram med den döda haren i sina käftar, det var inte långt kvar nu tills han funnit sin boning.

Benen vek sig, men han var framme. Vid ett nedfällt träd han fällt själv, ej så stort, hade han lagt sig till ro och ätit på sitt byte i tystnad.
Natten föll, hanen sov, och allt var tyst...


Tidigt nästa morgon var hanen på fötter igen, han tränade sin kropp och kraft så gott han kunde. Hanen försökte fälla stora tjocka träd med sin styrka, men det tog timmar innan trädet var fällt. Och inte nog med det, det krävdes mycket föda för att han skulle kunna fälla det.
Diablo tränade, åt, vilade, tränade, åt och åter igen vilade. Så hade han hållt på de närmaste månaderna för att kunna bygga upp sig själv. Men dock var han fortfarande svag och saknade nog med styrka för att kunna gå in i ett slagsmål. Han hatade hur han blivit, men om detta var gudarnas verk fanns det inget annat att göra än att låta det förbli acceptabelt.

Kvällen förr åter igen men han hade inga planer på att vila, han var tvungen att ta sig till bergen för att bygga upp sig. Ingen fick se honom i detta skick, om han inte vela bli sedd såklart.
Han ruskade på huvudet och slängde skallen hårt mot en sten med hornen före "SATAN!" Morrade han med en irriterad stämma. "Denna värdelösa kropp kan inte ens flytta en sten, må gudarna brinna för detta.." Mumlade han sedan för sig själv och lade sig ned med huvudvärk.. Diablo var inte glad, bara irriterad och svag.
Han suckade, lade sig på rygg och kollade upp på stjärnorna. EN sekund tänkte han på vad som skulle ha hänt med Fallulah, om hon födde deras barn eller ej. Han mindes inte, han mindes knappt något sådant från den tiden han levde. Han dog, återupplivades, tappade till större del av sitt minne och därmed hans käraste kraft lavan, och muskelmassan...
Diablo fnös, reste sig upp och traskade vidare.
Detta var inte över, det han mindes var en gestalt, ett annsikte, och ett namn. Damon, han skulle brinna för detta. Det svor han på.