För Keisuke hade det sjunkit in att han inte tillhörde samma flock som förut. Det var nya makter på uppsving och han kände inte riktigt att det passade honom. Han sade ingenting, och det var riktigt suspekt att han råkat inte närvara. Han kunde inte hjälpa att känna ett ilsket styng av avund gentemot Abraxas. En bra mentor, jaja, och åh så framgångsrik. Det var otrevligt att tänka på det, men å andra sidan hade Abraxas väl förtjänat det också. I och med Lykoris - Keisuke fnös för sig själv åt påminnelsen som följde hans medvetande var än på reviret han befann sig - så hade han ett visst problem. Inte moraliskt sett, tja inte för honom, men i den renodlade överlevnadsaspekten. Han visste absolut inte hur han skulle förhålla sig till att det tydligen var ett brott också. Men varför. Keisuke skakade på huvudet, och när han gjorde det såg han ett mönster i ögonvrån. Han hade oengagerat letat efter den enda som kunde hjälpa honom, eller potentiellt så i alla fall, åtminstone för klarhet. Eller, nåt. Kanske förklara just det där med varför.
  "Phe... Ha... Asså, hallå-" ropade Keisuke överdrivet desperat och försökte avgöra om han borde trava ikapp eller bara skrika. "Phenex!!!" 
  Skrika blev det. Helt utan anledning också, med tanke på att Phenex säkert hört honom första gången. Det var ju inte direkt öronen... som blivit stympade. Keisuke svalde hårt vid insikten.

Trots att regler blivit hårdare, och han blivit degraderad, kände han att framtiden såg ljus ut. Bröderna var kanske inte hans bästa vänner, och de såg inte längre mycket i hans ärrade gestalt, men han litade på att de kunde ta flocken dit där den behövde vara. På allas läppar och sinnen. Planerna såg bra ut än så längre, och byggnader höll på att upprättas - Energierna i flocken hade aldrig varit lika klara sen han föddes. Det var vackert att se.
 De mörka benen bar honom över den moss beklädda marken, stammarna runt om honom sträckte sig mot skyn, och andars sång kunde höras på den svaga vinden. Han var på väg mot närmsta vattendrag, bara en liten paus i arbetet för att återhämta sina egna energier, innan han kunde ge mer åt andra.
 Keis energier uppenbarade sig i hans fält, men han ignorerade kusinens närvaro till en början. Den var en irriterande påminnelse om morbrodern som till slut fått sitt straff för sina synder. Alldeles för lindrigt om du frågade honom, med tanke på de grova brotten, återupprepade gånger. Men så lätt skulle det tydligen inte vara för honom, snart kunde han höra ynglingen pocka efter hans uppmärksamhet, och han vred ett av de ärrade öronen åt den mörka släktingens håll.
 Energierna, samt rösten talade om en otålighet, kanske en rädsla. Genast var han mer nyfiken.
 "Yngling?" rösten var mörk, med en frågande ton. Vad kunde han vilja med Phenex som var så viktigt?

Om det var något som Keisuke lärt sig att frukta, var det förändring. Hans trygga i Mirai skulle skifta, nu när andra krav och ansvar tilldelats dem. Så det var med överdimensionerad angelägenhet som han skuttade fram till Phenex och tvärstannade.
  "Kan vi gå bort till nånstans där inte någon hör?" frågade han och vägde otåligt på tassarna. "Bäcken eller så, för då hörs vi nog inte ens utan att vi pratar. Kanske."
  Han hade tränat på att försöka skingra sina tankar något och inte tänka så mycket på sådant som han inte borde fundera igenom ordagrant tills han vägt och rätat ut sina alternativ. Det var relativt enkelt, om han bara kom på sig själv innan. Det var fortfarande inget direkt fel på det Phenex gjort, heller, tänkte Keisuke, varpå han blubbade massa nonsens i faslig fart då han väl kommit på sig själv med att låta den stressiga ovissheten ta över hans huvud. Inte för att någon var intresserad av att lyssna extra på just hans tankar. Näe, kanske inte, men han hade några små ramsor bara för sådana här tillfällens skull. Snabb distraktion. Just nu var han dock för upphetsad för att inte snubbla på fel tanketrådar, som alla handlade om Phenex straff. 
  Keisuke snörpte på munnen, nosen, och han valde att börja gå innan Phenex fått en chans att ta till orda, han skälvde av återhållet spring i benen och gick snabbt och prövande en liten bit för att se om denne skulle hänga på. Han måste förstå, på Keisukes kroppsspråk, att han hade något saftigt på hjärtat. Stressen tilltog. Just för att han absolut inte kunde säga något på allvar till Phenex förrän de var en bra bit bort, mestadels för att han tvivlade på att Phenex skulle orka bli påmind om vad-det-nu-än-var som han exakt hade gjort, igen. Igen, och igen. Keisuke skulle bli galen om han var Phenex, med tanke på hur resten av flocken tittade på honom.

Nyfikenheten brann allt starkare inom honom då han hörde desperationen i ynglingens röst, den fanns där tillsammans med rädslan. En Oro grodde i den unga, och Phenex ville gärna veta vad det var som tyngde honom. Vad var det som gjort att han verkade så paranoid?
 Trots allt hade Nex sina aningar, och han hoppades nästan att de var sanna. Att Shivas yngel till son skulle visa sig ungefär lika värdig som sin far. Men samtidigt sköt han undan sådana tankar. Shiva hade fått sitt straff och hans son skulle inte behöva straffas över det. Men hade han, på grund av kopplingen till sin fader, gått samma väg så ville Phenex veta det. Phenex inre kval hade stampats ut, och han visste att det var fel det de gjort, det som smärtade mest efter handlingen var att moderns stolthet i honom som hennes son hade falnat. Hon kunde knappt se på honom, och han visste att han måste gottgöra det.
"Visst, vi går till bäcken" hans röst var lätt ointresserad, så som den alltid lät, och han sneglade mot det forsande vattnet en bit bort. Det hade ändå varit dit han var på väg.
"Jag hoppas det är viktigt" muttrade han teatraliskt, och började styra stegen ditåt.

Keisuke försökte hålla jämna steg med Phenex, men den äldre var för lugn. Som om han inte hade bråttom. Kanske spelade han bara emot, och Keisuke ville verkligen inte fundera på varför. Det kunde han inte heller, för så fort de kommit en bit brast det.
  "Du måste berätta, du har ju blivit riktigt o-poppis. Varför?" frågade Keisuke ivrigt.
  Han väntade länge med det han behövde veta, han måste få ett svar först. Sedan, sedan, skulle han luska ut vad som var problemet med allt det där.
  "Vad gjorde mest ont? Skrevet eller skammen?" sade han, ganska uppenbart mer intresserad av svaret på denna fråga jämfört med den förra.
  Och han var, samt lät, bara helhjärtat och genuint nyfiken. Nästan som att han inte hade egna bravader att skryta med. 
  "Och om skammen", tillade Keisuke fort, lite väl angeläget. "Vems åsikt betyder mest?"
  Han försökte se om den äldre visade några särskilda känslor. Han var inte superbra på att tyda sådant, om det inte hördes i tonen eller var enstaka, mycket tydliga känslouttryck som han kunde känna igen sedan tidigare. Han hade följt Phenex ansikte så gott han kunde under tiden. Rätt så svår av en nöt.

Den unge gick honom på nerverna, med sin studsiga energi och nervösa stressande, innan han ens öppnat munnen hade Phenex bestämt sig att det inte skulle finnas några omvägar eller dansande runt ämnen här. Så när han pratade stannade Phenex helt med en lätt krusning på läpparna och svansen i en dominant position. Något han var säker på var att iallafall Kei inte stod öve4r honom än.
 "Vakta din tunga yngling, jag ser att du har något på hjärtat som inte rör min synd" rösten var dov och lätt hotfull. Det var tydligt att han inte tänkte sitta och diskutera med den yngre för att tillfredsställa hans nyfikenhet.
 "Jag har ett arbete att återgå till så fort jag släkt min törst, det är den tiden du här på dig att erkänna, Det blir lättast så" Han kastade en kort blick på kusinen innan han åter satte benen i rörelse mot bäcken. Det här var den mörkes sista chans. Phenex var inte bra på att dalta omkring, och ville Kei så hade han chansen att erkänna nu.

Phenex bad honom vakta sin tunga, och Keisuke fattade inte ritkigt varför hjärtat sjönk. Varför det högg till. Keisuke log besvärat. Bet sig i läppen. Oj då. 
  "Asså inte så", förklarade han. "Dömer inte eller nåt. Typ."
  Keisuke visste inte riktigt hur han skulle fortsätta. Var det värt det? Hans öron talade samma språk. Ett av dem varsamt tillbakadraget. Det andra uppmärksamt. Den äldre varnade honom om att han tänkte återgå till sina sysslor så fort Keisuke var klar, och det kändes knappast uppmuntrande. Keisuke blängde ordlöst på Phenex.
  "Öh", började han - nu besvärat, faktiskt. "Vet inte hur jag ska börja, på tidspress."

Den yngre var så tafatt och obestämd att Phenex inget hellre vill sucka djupt och ge upp på honom helt. Hade den mörka inget mål i livet? Inget han kunde ha blicken på och bara ta bestämta kliv genom allt som stod i hans väg?
 Phenex hade alltid haft ett mål. Han hade tappat sig själv och syndat, men han hade återfunnit balansen och var nu påväg framåt igen, men samma målmedvetenhet som innan. Den verkade fattas hos Kei. Han stannade upp.
 "Har du något viktigt att säga så tar jag mig tiden, men ska du bara stå och vela har jag viktigare saker för mig" förtydligade han. Måste man verkligen säga det ord för ord? Var det hit Blossoms gener ledde? Han hoppades den yngre hade mer att komma med, kunde bevisa sitt värde i flocken, växa över sin faders rykte.
 "Så stressa inte, men börja gärna idag med din berättelse" Han sneglade mot bäcken och sen tillbaka till kusinen.
"Men låt oss hinna fram först om du inte vill ha nyfikna öron över dina ord" Åter rörde han sig mot vattnet.

Phenex mjuknade lite, inte med värme utan med nytt tålamod. Eller, en ny chans i alla fall. Vad det var värt visste inte Keisuke, men det kändes inte lika fientligt i och med att han tagit sig tid att säga så. Phenex fortsatte, fortfarande rätt uppenbart inte stolt över att dela släktskap med Keisuke. Kanske tydligt irriterade Keisukes velande honom, men Keisuke kunde absolut inte komma sig för att gå rakt på grejen. Phenex kommenterade att de borde anlända till sin destination före allvaret började, så Keisuke nickade och promenerade på. Med ökat bränsle i stegen - tills de väl kom fram. Keisuke kunde inte förmå sig att dricka, eller ens betrakta bäcken.
  "Gillar inte dehära kraven", sade Keisuke bestämt. "Alls."
  Missnöjet stramade i ansiktet.
  "Orkar inte att man ska vara Bloodblossom, fattaru?" klagade han. "Kul i början, typ när elden började komma men det känns dött nu. Liksom, orka."
  Han fick något hopplöst över sig. Lite, 'jag har aldrig upplevt lidande ordentligt så detta är lite övermäktigt' eller 'palla allas förändringar, de kan gå och dränka sig'.
  "Vill inte dra skam över Mirai heller så det är surt nu. Riktigt nedrans surt nu."
  Han såg bort nu, med äkta bitterhet i blicken.