Mörkret. Kölden. Ensamheten. 

De ting många vargar kunde bli galna av. Låta sig förloras, med Chaibos ständigt hängande över sina axlar, rasslandes med sina kalla kedjor. Men Ceres var inte som många andra. Hon njöt av ensamheten, mörkret, till och med kölden tog hon emot med öppna armar. De gick hand i hand, hon, mörkret och kylan. Kanske älskade de varann. Den vita vargen log då hon sakta vandrade fram mellan de döda trädstammarna. I den tjocka dimman blev hon nästan osynlig. Regnet låg i luften.

Det var tyst. Så tyst. 

Mörkret och dimman upplöstes. En grå himmel uppenbarade sig över henne. Ceres hade stigit in i en glänta. Hennes röda ögon såg upp mot den trista himlen. Regnet föll. Hon slöt ögonen och lyfte huvudet. Lät vattnet skölja resdammet ur hennes tjocka vita päls. 

Vad skulle hon göra nu? 

Pandora hade snart lett dem till deras mål. Vad väntade dem sedan? Ceres visste att syskonen inte kunde vara tillsammans för alltid. Hon hatade dem för mycket för det. Men hon älskade dem för mycket för att kunna vara utan dem, eller? Var det rädslan att lämnas ensam som fick henne att tveka?

Ensamheten. Var det inte den hon älskade?

Patetiskt. Hon var topasgudinnan. Hon var aldrig rädd. Det var vad hon försökte intala sig själv. Den vita honan öppnade ögonen och sänkte bekymrat blicken. 

Ensamheten. För det fanns inget annat sätt hon kunde leva på.

I tystnad och i dimma passerade den mörke vandraren i nästan ljudlöshet. Han undvek kvistar och passlade snår, ärrade tassar omsorgsfullt placerade för att undvika att göra ljus ifrån sig. Det var ett inövat mönster, ett beteende nästan på gränsen till tvång, men hannen fann mod och styrka i sin tysthet. 
Dimman var tjock, låg som en barriär mellan mörka stammar. Han kunde inte se långt, utan navigerade mest med känslan av solens gång. Den syntes bara vagt, vagt, men ändå kände han hur dess ljus sipprade in i hans blod. Han hade genom tiden lärt sig hur den passerade över himlens valv, hur dess bana kunde guida honom när synen tröt eller naturen låg som hinder. 
Som nu. 

Det var med en idel planlöshet han vandrade framåt. Utan varesig mål eller önskan över hur tillvaron skulle se ut så förvandlades allt till aska i munnen och gråskala domninerade alla landskap. 
Spelade ingen roll vart han gick eller vart han befann sig. 

Dimman smakade fukt på tungan; tjockt och segt. Inga spår av något alls utöver våt skog och förmultnande träd. Svagt glödande vita ögon slöts för bara ett ögonblick, och ärrade tassar upphörde att röra på sig. De stod stilla i den fuktiga jorden, kunde knappt läsa av att de var kalla och trötta. Huden var sargad av läkta och läkande brännskador, rosa och röda och spår av mörk orginalhud på sina ställen. Stimmor av bränt letade sig högt, högt upp på lederna, likt tjocka rosa ådror som skar genom mörk fäll. 
Han drog ett andetag av fuktig luft, och sedan fortsatte han framåt åter igen.

Sedan i ett enda steg blev dimma till klar luft och sval fukt till ett regn som tvingade honom att blinka undan dropparna. Som en vägg bakom honom väntade dimman, tjock och otålig, likt ett illavarslande monster redo att åter sluka honom. Han fnös åt synen, och vände uppmärksamheten in mot gläntan som uppenbarat sig. 
Fukten låg fortfarande tung, och den kvävde alla dofter. Inte ens det gulbruna gräset hade en egen lukt utan låg dolt i fukten. 
Han höll huvudet sänkt, och stod stilla. Solens strålar var svaga, men han kunde känna dem likväl. Så han stod där, och kände solen värma trots regnet och trots resterna av dimma som klängde på hans kropp likt parasitiska rankor på ett träd.

En mörk skepnad stod plötsligt i utkanten av gläntan. Ceres vred sakta huvudet mot den främmande vargen. Han stod stilla och tycktes inte se henne. De mörkt röda ögonen smalnade av då hon studerade honom. Han var lätt byggd, svarta ränder täckte hans kropp, men det var tassarna som var mest iögonfallande. De var så ärrade och makabra att det till och med fick Ceres att lyfta på ögonbrynen. För ett ögonblick tvekade den vita vargen. Vad skulle hon vinna på att träffa honom? Han var antagligen lika irriterande och patetisk som alla andra tragiska varelser i den här skogen. Men någonting fick henne trots sina misstankar att långsamt resa sig upp och ljudlöst smyga närmare den svarte. 

Hon var inte säker på att han hade upptäckt henne. Hon stannade ett stenkast ifrån hanen. Iskallt såg hon på honom men hon bröt inte tystnaden. Inte än. Hanen var något högre än henne, det fick hennes känslor gentemot främlingen att bli ännu kyligare. Hon ogillade att behöva se upp mot andra. Så länge hon höll sig på avstånd skulle hon slippa det problemet. 

"Främling." Sa hon tillslut, med en kall, neutral röst. Hon höll huvudet högt, men öronen var vinklade framåt och svansen avslappnad. Hon var inte här för att bråka, åtminstone inte än. Men skulle hanen försöka något, skulle hon känna sig minsta lilla hotat - då skulle han få ångra sig. Ett skevt leende bröt plötsligt hennes allvarliga anlete. 

Då skulle hon lära honom dansa.

Trots än att stegen varit i det närmaste ljudlösa - förmodligen också varför han först in hört dem alls - så upptäckte han de mjuka, nästan obefintliga ljuden. 
Först tvingade han kroppen att förbli avslappnad. Tvingade den att inte bli stel och förutsägbar, likt ett rådjur som precis fått vittring på ett rovdjur. Han vände på att stegen skulle avlägsna sig, lossades inte om gestalten som bara precis inte syntes i hans ögonvrå. 
Hur kunde han ha missat att gläntan inte varit tom? Hur kunde han ha varit så korkad?
Stegen vände inte. 
I samma stund han hörde hennes röst, kände han även hennes doft. Det var först då som han gav en ytlig reaktion; lät kroppen bli lite rakare, vred huvudet nästan långsamt mot rösten som talat. 
Naberius gillade inte främlingar.
Denna tik dock, med sin vackra ljusa fäll och röda ögon, kunde kanske motstå vad som annars fick alla andra att back eller villa skada honom? 

Hans hållning var simpel, med obeveklig. Signalerade nästan tydligt misstro. 
Rösten, när han talade, var lika kall som honans, men i övrigt känslolös.
"Ja, det är du."
Tonen var kort, konstaterande, öronen vreds för att enklare kunna höra den tysta, döda skogens oexisterande mummel. 
Han funderade på att lämna platsen. Att lita på en främling var värre än att lita på familj, och i molnens dämpande slöja hade han inget effektivt vapen utöver möjligtvis sin stryka och erfarenhet.
Man kom kom långt på även det, men inte på ett lika säkert sätt. 
Vad ville hon?

Det var inte förrän honan började tala som hanen gjorde en antydan till att ha märkt hennes existens. Han rörde sig stelt, misstänksamt. 

"Ja, det är du."

Ceres såg likgiltigt på honom utan att säga något. Hon hade inte väntat sig det svaret. Plötsligt skrattade hon till och lät svansen svepa bakom sig. Under tystnad studerade hon den mörke några sekunder. Hon hade bestämt sig för att hon faktiskt gillade den honom. Han var inte den som mötte hennes med hotelser och arrogans, eller ännu värre, överdriven inställsamhet. Sakta rörde hon sig närmare honom, det finmejslade huvudet högt buret och öronen framåtvinklade. Djärvt stannade hon mittemot varghanen. Intuitionen sa henne att hon inte hade något att frukta. 

"Du är fräck." Slog hon fast, inte utan ett snett leende lekande över läpparna. "Vad heter du?" Hon såg på honom med en blandning av iver och vaksamhet. Blicken sjönk omedvetet ner till de ärrade tassarna. Misstankar om vad som kunde orsakat skadorna flög genom hennes huvud. Det var något med hans doft också, det fanns en underton av något främmande, skrämmande? Den vita honan fuktade nosen och mötte hans gulröda(?) blick med ett sting av trots i blicken. 

"Mitt namn är Ceres."

Ovanför dem låg molnen tjocka och tunga, regn fallande mjukare än den tidigare svallvågen. Inte mycket ljus släpptes igenom, men tillräckligt för att ge hans ögon en glödande orange ton. Ändock var det på tok för lite för att han skulle kunna göra något offensivt med det, om behovet skulle uppstå.
När honan närmade sig, svarade han med att knappt märkbart luta kroppen bort från henne i en omedveten gest. Öronen, som tidigare varit alerta och bara något dominanta, vreds till en misstänksam position.   
Han visste hur främlingar fungerade, hur deras nästan vänlighet bara kunde vara en täckmantel för något värre. Det skulle inte vara första gången i så fall, att en främling vänt på foten och huggit honom i ryggen.
Fräck? Han stod tyst och begrundade hennes ord. Normalt brukade vargar vid det där laget backa undan, känna sig hotade utan att han ens lyft en tass. Hon kallade honom blott fräck? Det vågade han ta som ett gott tecken.
"Erus" sade han kort. Det var vad de flesta kände honom som, var vad tikar sade till sina valpar, och vad andar mindes som sista ord. 
Han hade sett hur hennes blick fångat hans brända och sargade tassar. De var makabra att se på, men hennes intresse förvånade honom. 
Hela hon förvånade honom.
"Du är orädd." sade han sedan, konstaterande, som en comeback på hennes tidigare ord. Han var fräck. Hon var orädd, i relation till många andra som flydde vid hans blotta närvaro. Han hade aldrig förstått det, men i sina mörka stunder var det en användbart fördel. 
Han stod åter stilla, efter att öronen och kroppens lutning rätat upp sig.

Den andre drog sig nästan obemärkt ifrån henne och öronen ströks bakåt, som att han väntade att hon skulle slå honom. Hon förbryllades över hanens beteende. Oftast bemötte främlingar henne med hot och aggressivitet eller motsatsen, fjäsk och artiga fraser. Men den här hanen visade varken några tecken på att vilja slåss eller utbyta artighetsfraser. Det gjorde henne osäker på hur hon skulle bete sig gentemot honom. 

"Erus." Upprepade hon och smakade på namnet. Det påminde lite om hennes egen namn. Hon nickade gillande. 

"Du är orädd." Hans ton avslöjade att han hade väntat sig att hn skulle visa rädsla. "Jag är orädd." Bekräftade hon och tog ett utmanande steg närmare honom för att markera att hon talade sanning. "Varför skulle jag vara rädd?" Hon rynkade pannan och kände sig nästan förolämpad av hanens ord. Topasgudinnan var aldrig rädd. Anletsdragen slätades ut och hon slappnade sedan av. 


"Vad gör du här, Erus, om jag får fråga?" Det var en rättfram fråga, men hon sa det med en ödmjuk röst. Hon kände att hon faktiskt, för en gångs skull var nyfiken på var han kom ifrån och vad han gjorde här. Hon hade en känsla av att han inte hade varit här så länge.

"De flesta blir det." Sade han kort, nästan vagt. Dock så avslöjade ordens toner ett orförstående. Han visste inte varför andra betedde sig som de gjorde,  så att berätta för denna vita uppenbarelse var... svårt.
Det var inte hans fel att han aldrig hade lyssnat noggrant på de gamlas historier som valp; aldrig hört om mörkervargarnas drag och vad de kunde göra med sin omgivning. Hade aldrig förstått från det lilla han tagit in hur deras drag passade så väl in på hans egna.

På hennes andra fråga fann han svaren många, men samtidigt få, och inga han var speciellt bekväm i att tala om? Kunde han svara att ett mörker fört honom till skogens portar, och att en hona han lämnat efte sig förmodligen - om hon överlevde - misstänkligen skulle bära hans valpar? Kunde han säga att enda anledningen hangick bland dimmornas skog  var att hans partner var död?
Nej.
Det var en stickande känsla under huden som varnade honom från att mer begrunda ämnet. Istället, som alltid, valde han ett kort svar.
"Spelar det någon roll?" Sade han. Det var svårt att se om han skämtade eller ej,  men som ledtråd gavs ett skevt, vagt synligt leende.
Ett ovanligt lugn lade sig över honom, vilket syntes på hur till och med de sargade tassarna tycktes släppa en del av sin spända stelhet. Han såg på henne, och förbryllades över hennes mod.
Ellet var hon kanske bara korkad?

Ceres valde att inte kommentera det han hade sagt, men det betydde inte att hon inte begrundade det. Varför skulle någon vara rädd för den unga hanen framför henne? Han såg varken skräckinjagande eller farlig ut. Hans tassar var makabra, men bortsett från det fann inte den vita honan något hotfullt med honom. Kanske hade hon känt av hanens mörker om inte hennes sinnen sedan länge tvingats träna bort den instinkten. Instinktiv rädsla fanns inte längre kvar i honans kroppsfunktioner. Den grymma miljön i hennes uppväxt hade sedan länge tvingat bort den. Det hade gett henne ett stort övertag i många situationer, men i nästan fler situationer hade det försatt henne i livsfara.

Men i nuläget hade hennes brist på instinktiv rädsla enbart lett henne till ett intressant möte med en högst besynnerlig mörkervarg.

"Nej det gör väl inte det." Svarade hon lågt och flinade tillbaka. Men det gjorde det, för Ceres var nyfiken. Men hon valde att släppa ämnet, någonting sade henne att hanen inte gärna ville prata om varför han var här. Trots hans motvilja att prata så verkade han ha slappnat av lite nu och det fick Ceres att fråga vidare. "Så Erus.. Vart är du på väg?" Fick hon inte veta varför han var här så kunde hon väl ändå få reda på vart han skulle?

Det var en lättnad över att höra tikens ord, för hon släppte det taggiga ämnet och gick vidare i konversationen.
Även fast han inte var av den pratsamme sorten så kom han på sig själv att uppskatta sällskapet. Hennes lockbete in till en ny konversation greppade han, och denna gång ansträngde han sig för att ge ett fortledande svar tillbaka.
"Inte helt säker, om jag ska vara ärlig. Dimman är förvirrande när man ämnar att följa solen österut." svarade han. Misstänksamheten slog till hårt efter att han uttalat orden. Varför undrade hon? Kanske denna vänliga fasad bara var en mask för något värre som komma skulle? Kanske skulle även hon strax skifta i den öppna gläntan och förvandlas till ett monster.
Han tvingade spänningarna och tankarna bort, för de var inget som kunde hjälpa honom om sådant skulle bli fallet.
Istället skakade han på huvudet; pälsen över skuldrorna och nacke följde med i rörelserna likt vågor på hans kropp.
"Har aldrig varit så här långt öster, för den delen." tillade han sen. Öronen klippte till; lyssnade efter ljud som kunde tyda på fara.

Hanens besynnerliga beteende förbryllade Ceres. Varför fick hon känslan av att han nästan väntade sig att hon skulle anfalla honom? Han stod som på nålar och det smittade av sig på den vita honan. Var han jagad? Hon sneglade ut i den mörka, dimmbeslöjade skogen och förväntade sig nästan att se fara komma smygande genom dimman. Men allt var tyst, det fanns ingen där. Såklart. Ceres kände sig dum och hoppades innerligt att hanen inte märkt av hennes plötsliga misstänksamhet. 

"Du är långt öster ut nu, min vän." Flinade hon kallt och strök öronen bakåt. "Du kommer inte finna mycket om du fortsätter längre österut.." Hon tänkte på det den brända skogen. Hon hade inte varit längre österut än så, men ryktena sa att vandrade man längre kom man till det stora havet. Ceres hade aldrig varit vid havet, men det gjorde henne inte så mycket. Det verkade inte vara en plats ämnad för en gudinna. Hon slog sig ner på den fuktiga marken och lindade den tjocka, vita svansen om sig innan hon åter såg på den andre.

"Själv tänker jag bege mig åt väst." Hem. Hon saknade höstskogen.

Hur långt kunde man vandra innan marken tog slut och ersattes av ett intet? Skulle man ramla av en kant och försvinna om an fortsatte österut?
Han lade försiktigt huvudet lätt på sned, såg på honan med sina glödande vita ögon. 
"Vad finns bortom denna eländiga dimma?" frågade han, och förvånade nästan sig själv med sin öppenhet. Eländiga dimma, ja, men i vanliga fall skulle han nog valt ett mer neutralt ordval.
Väst.. Blodsbergen och skogen som var fångad i evig höst. Ställen han en gång hade kallat hem. 
Det var inte längre platser han saknade; men de var etsade i hans själv och i hans minnen. Sorg och saknad, ilska och avsky. Rädsla. 
"Väst är.. vackert." sade han utan känsla, bara för att ha något att säga alls.

Ceres fick ett bittert uttryck i ansiktet.

"Ännu en död skog. Svartnad och smutsig." Mumlade hon torrt. Det hade varit omöjligt att hålla pälsen ren i all fördömd aska. "Och sedan, hav. Ett oändligt hav.." Hon förstod inte vad det var som lockade hanen åt öst, men hon valde att inte fråga vidare. Det var hans ensak.

"Väst är.. vackert."

Hanens känslolösa tonfall fick Ceres att omedvetet snörpa på munnen, var han sarkastisk? Hon var inte säker. Men hans kommentar fick henne att undra varför hon egentligen ville tillbaka till väst. Egentligen hade hon ingenting där. Bara hemmets trygghet. Men hade hon egentligen ett hem? Hennes syskon skulle knappast återvända dit. Vad skulle hon göra där? För en sekund kände hon hur paniken kom krypandes. Snabbt reste hon sig upp och blev stående, stilla framför hanen utan att riktigt veta vad hon skulle göra härnäst. Insikten om att hon faktiskt inte hade en plan fick henne att känna sig darrig. MEn sedan tog hon sig samman. världen var stor. Hon kunde utforska landet i norr. Snön hade faktiskt alltid fascinerat henne. 

"Jag ska inte tillbaka dit!" Sa hon pltösligt med en bestämd ton på rösten, kanske mer till sig själv än till Naberius. Hon skulle inte tillbaka dit. Höstskogen var inte hennes hem.

Smutsiga och svarta skogar. Lät lite som han kände sig. Bränd och svedd inombords av svek och förräderi. Han sneglade på honan, med en ny misstänksamhet glödande i de vita ögonen när hon snabbt tog sig upp till stående. Han visste inte vart han hade henne, och osäkerheten gjorde honom nojig. 
Hon skulle inte tillbaka? Till vad? Hon hade syftat tidigare åt öster, men hon hade sagt att hon skulle väst. Vad var det i väster tiken sökte? En lätt nyfikenhet föddes i hörnen av hans medvetande, men han hade vett nog att ignorera dess kallelser. 
Han frågade inte vad som var på hennes hjärta, istället hade han vagt och långsamt ryggat tillbaka. Han var åter stel, som i väntan på att något skulle hända.
Han skulle aldrig heller tillbaka. Fanns inget för honom kvar i de höstfångade skogarna och blodsdränkta bergen. Inget. 
Han såg på henne med tystnad en lång stund, innan han tog till orda med sin neutrala, krokiga stämma. 
"Vart ska du då?"

"Norrut. Jag ska norrut." Hon lät säkrare än vad hon egentligen var. Vad fanns det egentligen norrut? Det kunde hon inte svara på och inte heller kunde hon svara på varför hon ville dit. I nuläget kändes det helt enkelt rätt, trots att hon inte kunde förklara varför. Plötsligt kände hon sig ivrig. Hon såg på Naberius som stelt såg tillbaka på henne. Hon flinade slugt och brydde sig inte det minsta om att han kanske tyckte hon var helt från vettet. För det kanske hon var? 

"Vill du följa med?" Hon blev helt stilla och såg frågande på den andre i ett ögonblick men fortsatte sedan snabbt utan att vänta på svar. "Annars kanske vi ses." Hon svepte med svansen och gav honom ett snabbt leende innan hon, på något ostadiga ben började gå därifrån. 

Även om hon aldrig skulle erkänna det så hade hon uppskattat sällskap, han var tystlåten men lugn, det passade henne utmärkt. Men samtidigt misstänkte hon att hon säkerligen ganska snabbt skulle hitta någonting annat att störa sig på. Kanske var det bäst att deras vägar delades här.

Han var frästad, oh så frestad att låta sina tassar spegla tikens steg; låta dem följa hennes väg åt de nordliga skyarna och brusande bäckarna. 
Dock så visste han att hans väg inte låg i nordan marker, utan åt en stadig öster stig. Han litade på sitt omdöme, i alla fall mer på det än på den tik som än var en främling. Hon kunde fortfarande vända honom ryggen, explodera i en fientlig våg av ilska och avsky; precis som många andra gjort. Det stack i bröstet vid tanken, vid minnet, och han tvingade sig själv att andas lugn för att det inte skulle svarta för blicken. 
"Då skiljs våra vägar." sade han. "Vi får ses igen när tiden är rätt, Ceres, om det är Gudarnas vilja." hans ord lät sakligt avslutande, och med dem reste han på sig och spretade på de sargade tårna. De brända, såriga, pälslösa skapelserna; groteska att se på enligt många. Naberius brydde sig inte, men han tyckte att de passande nog reflekterade hur han kände sig inombords. 
Sargad.
Den slanka kroppen tog till synes säkra steg mot öster. Han kände vart solen låg instinktivt, och kunde så vis bestämma vilken kurs han skulle ta. 
De skulle säkert ses igen, någon gång. 

[Avslutat? c: ]

"Om Gudarna vill." Svarade hon honom och log innan hon vände sig och började vandra norrut utan att titta tillbaka. Hon kunde inte låta bli att känna sig lite besviken. Men hon visste att det var bäst så här. 

Kanske skulle de ses igen. Kanske inte.


(AVSLUTAT)