Naiomi lekte med den uppfriskande vinden, hon hade färdats ett tag, men hade fått nya krafter under natten. Hon lät vingarna stå rätt ut, skapade luft under de, för att med så liten ansträngning som möjligt fatta balansen stillastående. Sedan sköt hon iväg, i en travande takt. Hon rörde fötterna som om de skulle ha vidrört marken, men i själva verket så var hon cirka femton meter upp i luften. Hon slutade att bruka sin kraft, och fortsatte framåt. Hon seglade i luften, och skulle kunna likna en förvuxen fågel, ifall det inte var för hennes anatomi.

Naiomi drog sedan ihop vingarna i en snabb rörelse, och får ner som en falk mot marken, men precis innan så vecklade hon ut vingarna och tog ett avstamp mot marken, och for upp i luften igen. Hon betraktade miljön, miljön som hon aldrig tidigare hade skådat. det var inte som hennes land, utan något helt annat. Det hon hade sett, då här långt verkade bara komma med ännu fler överraskningar. Trots att hon var hundring så försökte hon inte fälla något av de större djuren, hon hade inte tagit sig tid till att betrakta de än, och utlägga en bra plan. Hon kunde höra hur en flock fåglar rörde sig mot henne, och var inte sen med att kasta sig upp mot de och falla in i flocken, som snabbt skingrade sig. Naiomi kunde inte låta bli att följa efter de uppe i den klara luften. Hon slog som en kattunge efter de, men inte för att skada de - nej, endast för att leka. Hon kunde likna en valp uppe i luften, men med något mer beprövade vingar. 

Fåglarna försvann lika snabbt som de hade kommit, men inte för att de var rädda för Naiomi, nej. De var gamar, och hade upptäckt att en leopard hade lyckats snappat åt sig ett zebra föl. Naiomi upptäckte inte det för ens hon kände doften av blod, då hon inte var sen med att se vad som var på gång. Leoparden hade förväntat sig att få sitt byte, men ack, gamarna var fler, och det verkade som om det var länge sedan som de hade fått mat efter vintern. Naiomi hade lyckats placerat sig på ett ställde där några moln redan släppt sitt regn, och om en dag eller två så skulle marken verkligen få bli frodig under henne. Hon såg sin chans  och dök ner mot leoparden, som var chockad och gav ifrån sig ett ljud som liknade en vargs morrning. Men dum nog så dök Naiomi mot leoparden igen, som den här gången slog efter henne, innan den insåg, ovanligt nog att gamarna och den bevingade vargen var för många.

Naiomi sjönk lyckligt ner och satte sig bredvid fölet och drog loss ett köttstycke, då hon kände något hårt i sidan. Flera gamar började gemensamt försöka få bort henne, och som leoparden så gav även hon sig av, upp i luften.

Mörker bodde i hans sinne, mörker följde honom i spåren, och mörker sargade vad med färg och ljus som i hans bild fanns. Allt var grått, inget intressant nog. 
Inget kunde distrahera honom från det oändliga bultandet, hindra honom från att känna tomheten som fick vart slag att eka. 
Det var en plåga.

I solljuset stod den mörka hannen, andades in energin som föll på honom. Under slutna ögonlock glödde de vita ögonen. De var nästan varma, nästan brännande. Klorna var röda, brännande heta av energi från solen och från honom. Köttet var bränt, rosarött och vattnigt, men han kände inget från det nervdöda skinnet. 
Han andades. In ut. Han andades för att han inte hade något val. 
Klorna svalnade när hanens vita ögon öppnades. Varje solklar dag på denna plats ägnades åt övandet. Dock kände han isoleringen tära på hans sinne, även om han förvägrade sig sällskap. 
Även föda hade varit lågt på listan av prioriteter, något han nu kände resultatet av; en gnagande tom mage och en koncentration som hade sett bättre dagar. 
Vita ögon spejade, nos aktivt sökande. I horisonten såg han fåglar cirkulera; asfåglar runt runt runt ett fällt byte. De kunde han tampas med, utan att behöva anstränga sig. 
Mörkret hade kommit ikapp.
 
Hannen sprintade med en stäppvargs graciösa steg. Långa, snabba tag som många skulle falla efter om de försökte. Han smala byggnad var lämpad för snabbhet, men dock var han bastant efter sina mörkare gener, så han var egentligen något mellanting mellan smidig springare och stark slagkämpe. 
I solens sken glödde ögonen skrapare, och energin flödade i hans blod likt adrenalin.
Allt skydde honom, och när han kom allt närmare de flygande asätarna, var det några som flydde. Andra ignorerade fortfarande hans analkande närvaro, men allt fler valde att sky hans mörker och flyga mot skyarna. 
Ett randigt föl blottades för honom, men någon verkade ha kommit före honom. 
Det gjorde honom inget.
Tänderna blottades när han närmade sig, högburen svans och lyft huvud.
Mitt.


((note, nab kommer inte sinneslöst anfalla, om du inte går med på det iofs, men han är ganska inställd på att ta det där fölet oavsett vad, just so you know x'D ))

Vinden började kännas, det syntes knappt på det tunna gräset. Men det kändes för Naiomi som började röra sig ner mot marken. Hon hängde i luften, och lät endast vingarna arbeta. Då upptäckte hon en svart gestalt som var på väg mot bytet. Hon tog i extra, med några kraftiga tag med vingarna innan hon dök mot den främmande hanen. Sedan stannade hon upp, han var inte rädd för gamarna, vilket gjorde att han skulle få bytet för sig själv, ifall han kunde hålla de borta.

Naiomi blev genast intresserad av hanen, när hon såg att han var vinglös. "Vem är du?" ropade hon, så högt hon kunde innan hon närmade sig marken. "Ja du, du där!" sa hon med förhoppningarna att han skulle se upp på henne. Hon kände hur ivern började stiga i hennes kropp, och hon ville verkligen få uppmärksamhet. Naiomi kunde inte klara sig länge utan den, och sökte därför sig gärna till de varelser som kunde ge henne det. 

Naiomis ord följdes av ett lätt fniss innan hon fortsatte. "Du är hungrig va?" sa hon och bredde ut vingarna, för solen så att det bildades en skugga på marken, innan hon fortsatte att prata. "Du kommer aldrig få bort de där gamarna!" sa hon högt, och utmanade, med en överlägsen ton i rösten. Sa hon och fnissade åter igen. "Jag sår vad om att du inte får det!" fortsatte hon genast efter, som ifall han skulle ha svarat. Hon var ytterst nöjd med sig själv, och det syntes på henne. Hon sjönk mot marken för att åter igen öppna sin mun. "Tar du dig an en hederlig och vanlig vadslagning?" sa hon ännu stoltare. Hon stannade  åter igen i luften och betraktade främlingen.

[Jag menar inte intresserad som kärleksintresserad. :3]

Det luktade främmande varg; runt fölet, på marken,  hängdr i luften som bevis på någons närvaro.  Hannen spejade längst marken, men fann ingen gestalt.
Gamarna cirkulerade ovanför, deras skriande förtret något han njöt av att höra. De vågade inte närma sig honom, vågade inte slänga sig in i gapet av mörker som höll även modiga vargar på avstånd.
En röst fick honom att se uppåt, och i solen avbildades en bevingad varelse för stor för att vara en gam. Han hörde henne knappt över de förtretna gamarna, men han lyckades urskilja hennes olika budskap. Vita ögon försökte ta in hela röstens ägare, men tikens form var lite för mycket av en siluett för att han skulle se mer än blott vingpennornas kanter. 
När hon klm närmre blev hans dominanta hållning mer markant, och som om hennes ord förolämpat honom reste sig raggen i nacken och hörntänder blottades i en något högre grad. 
"Varför skulle jag?" Ropade han till svar, valde att ignorera hennes förfrågan om namn. Det hade hon inte med att göra, speciellt inte om hon skulle försöka något.  
Det pulserade inom honom, något nästan fientligt vibrerade i bröstet. Det var inte fysiskt, men inte något helt opåtagligt. 
Ögonen glödde vitt, och i solen kände Naberous sig som starkast.


[Edit: På grund av inaktivitet, och att spelaren inte svarar på PM, så tvångsavslutar jag rollet.]