Relictus skänkte Aurora ett lugn hon inte vetat att hon hungrat efter. De väldiga träden och den skuggfyllda atmosfären kallade på henne, vaggade henne till en mjuk sinnesro. Att det var mörkt gjorde henne inte längre något. Hon hade vant sig vid att ha sämre syn för länge sedan, och nu var hennes steg lika självsäkra som i dagsljus.
     Naturligtvis hjälpte det att ha Varya vid sin sida. Då och då möttes deras blickar, och de brukade le, som åt ett skämt bara systrarna kunde känna till. Kanske fanns det ett skämt. Auroras blick gled från sin systers ansikte till pälsarna på hennes rygg. Överst låg den: deras Prvi. När lite av månljus lyckades tränga igenom träkronorna fångade fällen upp ljuset och glänste. Själv bar hon sin vita hjortpäls, och över det en harmoniskt blågrå päls. Den var i sämre skick än hon hade önskat, lite ärrad och över ena benet var det en stor blodfläck hon inte kunde få bort, men det var hennes favoritpäls oavsett. Istället för att leta efter en ny brukade hon bara be om hjälp att vika in det fula benet.
     Ingen av dem hade missat doften som hängde i luften. Hade det varit vilken annan lukt som helst hade Aurora ignorerat den, men den här pockade på hennes uppmärksamhet och fyllde henne med minnen. Utan att behöva säga något hade Varya noterat hennes intresse, och de hade styrt stegen åt doftens ägare.
     Det tog inte lång tid innan Aurora visste säkert att han var nära. Mellan träden skymtade hon en oregelbundhet i naturen, en bröstkorg som höjdes och sänkte. När systrarna bara var någon meter bort stannade Aurora upp, tyst som natten. Hon betraktade honom där han låg, nästan inför hennes tassar. Minnena som bubblade upp inom henne var varma och kärleksfulla. Han hade fyllt ett viktigt hål i hennes liv, men hon visste inte säkert om det hållet fortfarande fanns.
     "Naberius," Hennes röst var låg, men klar, "vakna. Har du inte saknat mig?"

Han visste inte om det var området eller något annat som lagt sig över honom likt en orolig slöja. Drömmarna de senaste dagarna hade varit underliga, fyllda med panik, terror och den starka känslan av flykt; han hade vaknat flertalet gånger halt i språng och hjärtat bultandes i halsgropen innan sömntöcknet släppt taget. Inne på fjärde natten så var Naberius helt slutkörd. Inte ens solens tysta stålar under dagen hade varit tillräckligt för att jaga bort känslan av trötthet från protesterande muskler och hans värkande huvud. Ögonen, när han speglat sig i en ensam pöl, hade bara knappt glött. 
Riktigt när sömnen sänkte sitt mörker över honom visste han inte, men han ryckte häftigt till en bra stund senare av en röst som han så väl kände igen.
Från att ha legat ihopprullad kastade han sig upp på fötterna, smala ögon och blottade tänder, osäker på vad som var dröm och vad som var verklighet. Kanske var allt en dröm, vem visste med denna underliga plats?
Genom mörkret kisade hanen, kände de häftiga andetagen lugna sig när han kunde konstatera att ja, det var Aurora. Ingen dröm. Marken var kall under trampdynorna, mjuk, och han kunde känna hennes doft som ett tecken på att detta var verklighet.
Det var en till hona där också. Den brydde han sig mindre om. Var inte viktig i sammanhanget.  
"A- Aurora?" sade han, som om han behövde försäkra sig ytterligare. Kroppen slappnade av; skuldrorna sjönk, ansiktet mjukare. 
Han tog ett steg närmare tikarna, mot Aurora. Hon hade blivit så stor. Blivit vuxen. Hon var så lik sin mor, den tik Naberius bara träffat kort. Hade samma aura av styrka och värdighet. 
Aurora hade varit en valp Naberius tagit sig ann i sitt hjärta, och nu var hon en fullvuxen hona Naberius kunde vara stolt över.
Han blinkade. Intalade sig att det var för att få bort det sista sömnkornen och inte för att ögonen vätskade sig.
Vagt kunde han komma ihåg att hon ställt honom en fråga.
Har du inte saknat mig?
Om han hade. Varje hjärtslag och varje stund däremellan. 
Hjärnan ville inte riktigt samarbeta, yrvaken och förvirrad. Det var något som inte kändes rätt, men det var säkert bara denna underliga plats som spökade.
"Är det verkligen du?" han kände sig dum som frågade, men han kunde inte stoppa orden.

[Ett ringrostigt svar, inte alls värt detta dramatiska återförenande, menmen!]

Naberius for upp från sin liggande ställning, yrvaken och tänderna blottade. Tålmodigt väntade hon på att han skulle återfå fattningen, rörde svansen fram och tillbaka medan hon väntade.
     "A-Aurora? Är det verkligen du?" Ett klingande skratt lämnade Aurora. I Relictus natt verkade det studsa mellan träden innan det dog ut. Hon gjorde inga ansatser att ta sig närmare, men sköt fram huvudet för att skapa en illusion av att så var fallet.
     "Det är klart", svarade hon och gjorde en liten snurr för honom. Den blågrå pälsen hamnade lite snett, vilket hon rättade till genom att röra på skuldrorna. 
     "Det här är Varya, min syster", fortsatte hon. Rösten bar spår av den vördnad och värme hon kände inför systern. "Varya, Naberius. En vän." Något kröp längs ryggraden när hon såg på hanen, något som hon aldrig förut reagerat på, men nu verkade plocka upp. Hon kunde inte definera det. Obehag, var det närmaste, men hon såg inte varför. Naberius var det sista som kunde skrämma henne.

Naberius var först tyst under introduktionen. Varya hette den andra tiken, ett vackert namn, men inte ett som han var intresserad av. 
Han hade bara ögon för Aurora; hur hon talade och rörde sig. Nattens mörker var inget hinder för henne, lätta säkra steg när hon gjorde en liten snurr. I mörkret kunde han urskillja pälsar på hennes rygg - och på den andra tikens. Han skulle vilja säga att de klädde i dem, att de var vackra tillsammans, men..
Men..
Han kunde sätta ord på det. Ögonen rynkades när han försökte kisa. Ofta hade han bättre mörkerseende än många andra, dels tack vare den ljusa pälsen under ögonen och dels tack vare glöden från han lysande ögon. Krävande nätter och molniga dagar hade berövat honom mycket av den lagrade energin, men lite ljus fanns än kvar i hans blick. 
Ändå var det som om det var något han inte helt kunde se. Det var något..
"Hälsad Varya." sade han med en nickning mot tiken, "Det värmer mig att det finns vargar som står Aurora nära." sade han med sin låga röst. Lätet vibrerade nästan mellan träden, hängandes dovt i natten innan det tonades bort och försvann. 
Han tog ett litet steg frammåt. Det var som om benen styrde sig själva.
"Det är verkligen du." sade han. Mungiporna drog uppåt, isär, och leendet som prydde hans ansikte var bländande.

Det var underligt att se Naberius igen. Han hade stått henne så nära under så lång tid, och han var så glad att se henne - det strålade om honom. För honom hade inget förändras. Han var fortfarande hennes pappa, eller så nära han kunde komma. Men hon tvekade. Inte för att han hade gjort något, utan bara för att hon hade växt och förändrats. Hon var snart vuxen. Dessutom gillade hon inte riktigt när spöken från det förflutna kom tillbaka. Hennes liv hade börjat i Itrozo med Even, och så skulle det förbli.
     Aurora kände sig plötsligt tafatt, och hon hatade det. Hon önskade plötsligt att hon inte sökt upp honom, så deras historia hade kunnat få ett bättre avslut än ett handfallet möte.
     "Ja", svarade hon i alla fall, och lät inte sin tvekan skina igenom. Istället presenterade hon ett lika bländande leende. "Jag har lärt mig så mycket sedan vi sågs. Så mycket om naturens sanna ordning." Det var ett fast ämne, och något hon intresserade sig för. Ivrig att delge honom klamrade hon sig fast där. "Vargar överallt är sådana hycklare. De sviker, bedrar och ljuger, och sedan har de mage att peka på andras handlingar och hänvisa till etik och moral, trots att det inte gäller för dem själva. Är inte varje vargs värderingar då att inget sätt är fel om det är för ett syfte? Borde inte det vara sanningen vi får lära oss?" Aurora pausade, andades och fortsatte.
     "Jag har lärt mig så mycket", upprepade hon igen. "Minns du fågelungarna du berättade om? Om syskonen med de vassa klorna? Vad säger att de ska bli exkluderade ur sagan för att de inte kan sjunga? Är inte våld också en konst i sig? En dans?" Hennes blick gled till sina egna klor. "Ett sätt att uttrycka sig? Hur är dödens kyss mindre vackert än den som livet ger? Livet kan vara brutalt. Döden är bara stilla." Det lät så bra när hon sa det. Om hon inte redan hade trott på det, hade hon blivit övertygad än gång till.
     "Håller du inte med?"

[ordbajs. jag testar något nytt yolo]

Relictus kändes mer hemma än vad Itrozo någonsin gjort. Anledningen var självklart Han; Hans frihet här blev indirekt hennes egen, även om hon inte förstod den anknytningen själv. Luften var tung av skogens förmultnande dofter men i dess mitt fann paret en främmande vargs. Ett byte? Varya såg på Aurora och kunde urskilja något annat i systerns blick. Hon lät den yngre ta täten, leda henne genom den sparsamma terrängen. Pälsarna på hennes rygg krävde att hon rörde sig mjukt och ledigt.
     Måltavlan hittades vilandes, ovetandes om deras ankomst. Varya stannade djupare in i skuggorna när Aurora gjorde sin entré. Naberius. Namnet var henne inte okänt, precis som hur hon själv avslöjat sitt tidigare liv hade Aurora gjort det samma. Men det livet hade de lämnat bakom sig, det hade de båda svurit på. Varyas liv var inte längre hennes eget, det var Hans.
     Inte förrän systern presenterade henne tog hon ett ytterligare steg framåt. Ett leende som såg förfruset ut klöv det bleka anletet itu i en illmarig uppsyn. Det fanns inget genuint att hämta där.
     “Desamma, Naberius.” Den klarblå blicken såg på sitt yngre syskon, något nyfiken på vad som skulle utspela sig härnäst. Det här kanske var Auroras sista prövning, det sista rycket innan hon var redo att lämna allt bakom sig. En del av Varya undrade om hon någonsin skulle träffa sina syskon igen, men den andra delen brydde sig inte. Vägen hon välsignats var tydligare än något annat någonsin varit. Inget, inte ens hennes förlorade syskon, kunde få henne att ändra kurs.
     Inte ett ljud lämnade henne när den hornkrönte talade. Även hon kunde se hur Aurora växt, hur hon gått från liten och vilsen till något stort och självsäkert. Hon hade funnit sig själv, precis som Varya gjort.
     “Du har så rätt, systra min.” Huvudet vinklades lätt på sned och det ryckte i det smala flinet. “Livet är så begränsat. Döden är oändlig.” De vida ögonen naglade fast sig på Naberius.

Naberius kastade en blick mot den ljusa tiken, mot Varya. Han kunde inte låta bli att känna ett stygn av motvilja när han såg hennes anlete klyvas i ett närmast illmarig leende. Mörkret gjorde det svårare att se, svårare att avgöra, men Naberius hade ogillat individer för ännu mindre legitima anledning än ett halvdant leende. 
Aurora talade, och hans vagt glödande blick gled tillbaka till henne. Kroppen som gradvis hade slappnat av efter det abrupta uppvaknandet blev åter på helspänn. Känslan av att något inte stämde kom svepande likt en massiv tidvattenvåg. 
Orden som kom ur tikens käft lät inte som den Aurora Naberius hade mött månvarv och åter månvarv sedan. Det lät inte som den gladlynta, varma unga tiken som värnat om sagans sjungande fågel. 
Han rätade på sig. Öronen snäppte till. 
Hjärtat bultade hårt i bröstet utan att han egentligen kunde förklara varför. Det var inte första gången obeskrivlig paranoia hade berövat honom all sinnesnärvaro, var inte första gången tassarna kliat efter att springa eller första gången skuldrorna spänt sig som inför ett planerat anfall. Det hade varit så i fler år, ända sedan han tvingats avliva modern till hans valpar som sista utväg. En äldre varg i Månblommeskogen hade kallat det för själaärr, och även om de var osynliga så skulle de smärta resten av hans liv. 
"Håller du inte med?"
Berättelsen om fågelungarna. De två mörka som ville ärra världen med sina klor, och den ljusa som bara ville sjunga. Tre syskon som begett sig ut i välden för att uppleva vad den hade att erbjuda.
Naberius mindes det som om det var igår. Han, Daeva och Asbel, från början oskiljaktiga men i slutet hade det bara återstått blod.
Han skakade på huvudet. Det var oklart om han skakade på det för att visa nej, eller om det rörde sig om oförstånd. 
"Aurora, det var aldrig den ljusa ungen som det handlade om. Hon levde lyckligt, så vitt jag vet, men de andra två vände till sist sina klor mot varandra." sade han, drog ett andetag som rasslade i bröstet.
"Jag har ångrat det ända sedan dess." inte helt sant, men han hade haft nog med tid att grubbla över ungdomens brister. Länge hade systerns bitande ord varit nog med ursäkt, men ju äldre han blev och ju fler månvarv fick passera desto mer förstod han att ansvaret alltid skulle ligga hos honom.
"Allt har sin gång. Livet, döden. Det enda som är evigt är handlingen, det du ger kommer alltid tillbaka i slutänden. Svek ger svek, lögner ger mer lögner och blod föder bara mer blod."
Hade han gått och blivit pacifist eller? Knappt kunde han tro orden när de kom forsade ur munnen.  Det var något nästan maniskt som pulsade inom honom. En desperation att kunna sammanfoga den Aurora som stod framför honom med den som han mindes. Auroran i hans minnen hade kanske kunnat vara lagd åt det hållet, bort från blod och lidande. Naberius var för befläckad för det. Oren.

Hmm? Inte helt otippat var det kanske, att Naberius saga handlat om en händelse från hans egna liv. I sinnet ersatte han en av de mörka fågelungarna. Hon studerade hans mörka fäll, och för första gången var det med nästan hungriga ögon.
     "Åh", suckade Aurora, nästan moderligt åt hans utläggning. "Kom med oss, Naberius. Låt honom öppna dina ögon." Hon vred kroppen något åt det håll de kommit ifrån, som en inbjudan för honom att följa med. Ett brett leende lyste upp hennes ansikte. "Allt behöver inte alltid vara på så stort allvar." Om det var motsägelsefullt eller inte brydde sig Aurora inte om. För henne spelade det inte så stor roll vad hon sa, så länge det speglade var hon kände. "Blod hit, blod dit. Vad är ett liv?" Hon log fortfarande, men det var som att stirra genom en förvrängd lins. Dragen var skarpa och nästan grymma, i skarp kontrast till den mjuka överlägsenhet hon burit i ansiktet tidigare.

"Låt honom öppna dina ögon."
Resten av Auroras ord försvann i ett vagt sorl. Han hade sökt så länge efter någon som kunde ge honom de svar han sökte; varför alla i hans omgivning tycktes gå hemska öden till mötes och varför främlingar ryggade tillbaka när de mötte honom.  
 Det spår han varit inne på tidigare, vart den varma Aurora hade tagit vägen, var som bortblåst av något ännu starkare. En kastby, en orkan av ha-begär som stängde ute allt annat. 
Svar. Det enda Naberius någonsin velat ha. 
Om Aurora letat efter ett nyckelord av någon form så hade hon funnit det. 
"Blod hit, blod dit. Vad är ett liv?"
Han stod stilla och rörde sig inte i gensvar till den osagda inbjudan. Värme pulsade ut i ögonen, ner i klorna. Han kunde känna hur tandköttet fick den där halvt metalliska smaken som alltid kom när han misslyckats att hålla solenergin borta från gommen. Ljuset gjorde det enklare att se de båda tikarna, och pälsarna på deras ryggar. Fortfarande var det något med dem han inte helt kunde släppa; han hade aldrig sett ett djur som påminde honom om deras markeringar. Men det var inte relevant.
"Blodet kommer att hemsöka dig Aurora. Kanske inte idag, kanske inte imorgon, eller ens om flera år, men natten när du vaknar med blodsmak på tungan och ånger i ditt bröst är oundviklig. Tro mig." ögonen smalnade av, som om han såg denna uppenbarelse till tik för första gången och inte gillade vad han såg.
"Men det är ditt bekymmer." det var något avfärdande över tonen, hårt och bitskt. "Berätta mer om denne individ som som du tror skall öppna mina ögon istället."


[Asså sorry att jag inte ger Varya mer att svara på, men Nabben har inte ögon för så mycket annat än Aurora just nu x'D]

Samtidigt som ljuset från Naberius underlättade för hennes syn så skyggade Aurora för det. Det bet i ögonen, som vant sig vid Relictus mörker. Från barndomen mindes hon de glödande klorna han använt vid deras lekar. Vassa och glödheta. Akta dig för dem, la hon en mental påminnelse.
     Naberius smala ögon och bitska ton sårade henne. Hon tyckte inte om att inte vara omtyckt, och det var den enda vibben hon plockade upp från honom. Något i henne backade tillbaka till tiden då hon känt honom som bäst, då hon fortfarande varit ett barn.
     "Blodsmak på tungan och ånger i bröstet", härmade hon, och kunde inte hindra sig själv från att låta lite stött. "Vad sägs om päls över ryggen och vacker för ögat?" En rynka i pannan uppkom och blev djupare. Kunde han inte se vad hon hade blivit? Hur vacker hon blivit? Utan Even hade hon fortfarande varit en vilde.
     "Ledstjärnan." Aurora kunde inte hindra sig själv från att vara kort i ord och ton. "Han har gett oss allt. Framförallt ett syfte." Vad hade hon gjort innan Even? Även om hon inte alltid hade ett uppdrag, så cirklade hennes liv runt Tenebris på ett helt annat sätt än om hon aldrig hade träffat honom i Ken-Yal. "Säg mig, Nab-erius, vad gör du med ditt liv egentligen?" Det var en underlig paus mitt i hans namn, där hon av vana tänkte korta av det, men ändrade sig och sa hela. Utan att tänka på det satte Aurora kroppen i rörelse, och cirklade honom med makliga, graciösa steg.

Naberius gillade inte vart det hela var påväg. En känsla, att vara inramad. Sättet Aurora rörde sig och talade påminde honom närmast om gamar som cirkulerade i skyarna i väntan på att man skulle dra sitt sista andetag. Han svarade inte på hennes ord utan tvingade sig till tystnad.
"Säg mig, Nab-erius, vad gör du med ditt liv egentligen?"
Vad gjorde han med sitt liv? Han hade spenderat sitt liv som Gudarnas leksak; fröjdas ena ögonblicket för att slängas i dunkel nästa. De hade förbannat honom, och han skulle hitta ett sätt att frigöra sig deras grepp. 
Han följde henne med hela kroppen, fast utan att låta benen lyfta från marken. Halsen vreds, ryggen böjdes, allt för att inte släppa henne med blicken. 
Han hade inget svar. 
Nab-erius. Det stack till i bröstet. Det borde inte ha gjort det, men ändå var det något med sättet hon sade det. Han var inte Nab längre. Inte för henne. 
Ytterligare en valp som han misslyckats med. Ytterligare en individ som han inte funnits där för. Nab var någon som betydde något, var en fadersfigur, var någon som kunde göra gott och inte bara leverera smärta och lidande.
Naberius var någon som bara hade sitt mörker och Gudarnas hån. 
"Jag får en känsla av att det inte spelar någon roll." sade han, och tonen var nästan trött. 
Ljuset i hans ögon sinade. Det fanns fortfarande i hans ådror, pulsande och varmt, som flytande solsken bara inte synligt. Kvar var de röda ögonen, kraftlösa.

[fjengvjsinvjis]

Naberius släppte henne aldrig med blicken, inte ens när hon passerade rakt bakom honom. Inte heller tittade Aurora bort från honom, förutom de korta ögonblick när han var tvungen att vrida på sig. Då flackade blicken till hans ärrade tassar, till ryggpälsen, till Varya.
    "Jag får en känsla av att det inte spelar någon roll." Aurora stannade upp i sitt cirklande, mitt emot Varya på andra sidan om Naberius. Nej, egentligen spelade det ingen roll för henne. Hon hade ett perfekt liv med sin nya familj, och det fanns inte längre något för henne att hämta hos honom. Det bästa vore att lämna det förflutna bakom sig och aldrig se tillbaka.
     Trots det tvekade hon. Känslan av nostalgi och gammal tillgivenhet var för stark. Han hade varit en stor del av hennes liv, som den pappa hon aldrig fick. Det smärtade henne att de verkade ha växt ifrån varandra. Hon ville hjälpa honom att finna svaren, så som hon hade gjort, men han verkade inte vilja ha dem. Det gjorde ont i henne att se hur någon som stått henne så nära kunde skjuta sin räddning ifrån sig. Sakta men säkert började Aurora se hur hon skulle kunna hjälpa sin pappa.
     "Åh, men älskade", suckade Aurora mjukt. All irritation var som bortblåst, och rösten var genuint kärleksfull. Hon rörde sig framåt, lutade kinden mot hans nackpäls och andades in hans doft. "Vill du inte spela roll? Vill du inte vara med mig för alltid, göra mig lycklig?" Över hans rygg mötte hon Varyas blick, sökte stöd hos syster för att döda kvardröjande tvivel. Naberius var varm, och hon slöt ögonen. Huvudet lutades fullt mot hans hals, borrade in sig i pälsen som fanns där. "Måste du lämna mig?" Temperaturen föll i hisnande takt medan hon talade. Ena ögat gläntades för att studera hur frost beklädde hans ryggpäls och tippen på hennes horn.

"Åh, men älskade."
Han stod som fastfrusen, betraktade hennes rörelser. Hennes närhet var som en gåva, värme så efterlängtad. Det var så rätt, fastän det kliade i kroppen. 
Han ville att det skulle vara rätt. 
"Vill du inte spela roll? Vill du inte vara med mig för alltid, göra mig lycklig?"
Han kände tyngden av henne, värmen i hennes ord. En kall kåre gick längst ryggen. Tankarna blandades, ett sorl av viljor som drog åt olika håll. 
Han rös, tryckte huvudet mot Aurora. Hennes päls var så mjuk. 
En del av honom skrek. Protesterade vilt. Det pulsade likt hugg i bröstet, något mörkt som frustade och jämrade sig. Han kunde inte urskilja vad som var vad, vilken del som ville stanna och vilken som ville springa, strida, kämpa, vadsomhelst.
Något stämde inte. Varför var han så kall?
"Måste du lämna mig?"
Vad pratade hon om? Han försökte förstå, men allt.. gick så långsamt. Tankarna. Allt.
Vad..?
Den sista solenergin som fanns lagrad inom honom flammade instinktivt till. Klorna sken upp som månstrålar, varma, tänderna brände till i munnen. Han försökte slita sig i en vild rörelse, klor slungade i en okontrollerad, klumpig båge. Det fanns ingen styrsel, allt var för stelt. Ett frustande andetag steg i ett vitt moln. 
Ljuset tog slut snabbt. Klorna slocknade, ögonen blev röda. Det sved i tassarna där känseln fortfarande återstod. Någonstans kunde han urskilja stanken av svedd päls, svedd hud, men han kunde inte helt..
Kall in i märgen vinglade han åt sidan, försökte hålla sig stående men kunde inte minnas varför. Han kände inte när benen vek sig. 
Aurora.. 
Blicken gled mot honan. Förvirring lös i de röda ögonen. Något tungt drog över honom, likt ett täcke nerhållet av tusen stenar. Trötthet, kände han igen, men.. varför..?
Skakandes drog han efter andan. "V-vad..?"

Naberius ryckte till: glödande klor och tänder svingades i ryckiga rörelser. Aurora ryggade av impuls, men det stod snabbt klart att han inte längre hade någon ork för det. När han föll ihop följde hon med i rörelsen, och la sig nära honom igen.
     "V-vad?"
     "Sschh." Snart skulle allt vara bättre för dem båda. Det här var avslutet som de förtjänade. Hon ville inte se något annat än kärlek i hans blick. Åtminstone borde han se snart att hon hjälpte honom. Med blicken stadigt fäst i honom och ett litet, varmt leende, frös Aurora sakta men säkert hans hjärta. I några sekunder kämpade det emot, men snart klarade klaffarna inte längre av att bryta frosten som gång på gång spreds sig i hjärtats alla rum.
     Aurora gled med blicken över hans ansikte. Det var inte vad hon hade hoppats på, men inget som inte kunde åtgärdas. Kärleksfullt drog hon tungan över en rynka i hans panna för att släta ut den.
     "Le, Nab", viskade hon. "Allt är okej. Jag hjälper dig. Jag hjälper oss." Hans huvud vilade redan mot marken, och hon vilade sig över hans nacke. Där kunde hon återigen söka Varyas blick. Det räckte med att bara se en glimt av systern - det stärkte Aurora i sin tro. Från hennes kropp strålade kylan ner i fosterpappan. Kanske var det onödigt, för hon kunde inte längre känna någon värme hos honom. Det fyllde henne en bubblig lättnad. Aldrig mer skulle de bråka, och aldrig mer skulle de komma ifrån varandra.
     Efter någon minut ställde sig Aurora upp. Naberius ögon var blanka och oseende. Han andades inte längre, men ansiktet var nästan helt lugnt. Hon slätade ut de sista rynkorna.
     "Hjälper du mig att få upp honom på ryggen?" Aurora såg först bara mot den döde, men flackade sedan med blicken mot Varya. Det kändes som att hon stod på kanten av en ravin. Något så litet som en vindpust, ett ord, kunde skicka henne tillbaka till det säkra normala, men något lika litet kunde skicka henne över kanten. Och Aurora längtade ner. Varya kunde ge henne det. Hon kunde hjälpa henne att släppa de sista, kvardröjande spåren av gammal moral. Ett enda ord, så skulle hon oåterkalligt börja falla.

Det hade varit fantastiskt. Den allra vackraste av skådespeleri, den absolut bästa sortens teater. När Naberius kropp låg lealös under systern utbrast Varya i ett förtjust tjut.
     “Aurora! Så vackert! Underbart!” Rösten var gäll i hänfördhet och stolthet. Det var fantastiskt vad Aurora åstadkommit. Att fått dela denna resa med henne var en välsignelse, men nu var hon äntligen här.
     “Du är så vacker,” berömde hon med en mjuk, nästan moderlig ton. Med långa steg, noga med att pälsarna låg kvar, rörde hon sig närmare. Hon tog ett halvt varv runt dem, betraktade Naberius närmare. Färgen var fin, men skicket var inte det bästa. Tassarna var rent ut av förskräckliga. Men de kunde städa upp den, få den att se ut som ny igen. Varya log ett uppmuntrande leende.
     “Självklart, systra min.” Varya hjälpte henne upp med kroppen över deras ryggar. Hannen var större än Aurora så för enkelhetens skull gick de jämsides med kroppen över dem båda.
     “Kom, låt oss gå hem” kallade hon och började försiktigt leda vägen genom skogens dunkel.

[Avslutat]