Ljudet av ett stilla regn som slog emot växtligheten i Kawazatri och insekters och fåglars sång var vardagsmat för den lilla individ som smög bland buskarna nere på marken i jakt på mat. Grendel vände ansiktet uppåt. Om han försökte kunde han se halvmånen skymta mellan trädkronorna. Det gav endast sporadiskt ljus nere på marken men det var ingenting som störde eller hindrade honom. Han såg utan svårigheter vad som hände runt omkring honom, och även om han inte hade gjort det hade han sig nos och hörsel till hjälp.
    Försiktigt steg han över en nedfallen gren med ögonen låsta vid en gnagare. Öronen sökte ständigt efter förändringar som kunde innebära fara för honom. Tyst köp han ihop och såg på musen. Han drog ett djupt andetag och kände hur världen med ens gick långsammare. På ett ögonblick sköt han ut mot bytesdjuret och hade lyckades utan svårigheter få tag på den. Med ett nöjt hummande travade han bort till ett träd och klättrade upp. Väl dold mellan blad och grenar intog han glupskt sin frukost.

[Första inlägg, ber om ursäkt för alla knasigheter som kan existera xD]

Ögonen var röda i nattens dunka mörker. Inte ett sår fanns kvar av solenergin från dagen, det lilla som sipprat ned genom de många lager växtlighet. Naberius kände sig nästan urholkad. Det förvånade honom dock hur mycket han kommit att förlita sig på den extra kraften som han gradvis lärde sig lagra. 
Under dagar med stark sol, och i områden med få moln, kunde han känna kraften pulsera under huden än när månen stod högt på himlen.
Denna skog var inte en av de platserna. 
Genom natten vandrade hanen långsamt. Den mörka, melerade fällen smälte bra in bland skogens växter; ett faktum som han tidigare inte tänkt på. Kanske var det något han kunde utnyttja senare, om andan föll på, men än var det blott en enda sak hanen sökte.
Skydd.
Regnet, om än milt till naturen, störde honom. Han var van vid bergens karga klimat, och de skurar som överöst kedjans toppar var lätt att gömma sig från. 
I denna djungel droppade trädens tårar från varje skåra, och inte ens de tätare buskarna hade erbjudit honom ett tillräckligt bra skydd. 
Den slanka kroppen slingrade sig mellan två smala träd. När svansen gled genom skåran snärtade den till och blöta droppar kastades av från spetsen. 
Hanen fnös.

Knastret från krossade ben så gott som dränktes av regnets smatter. Öronen på aderonens huvud vinklades ständigt och sökte efter ljus. Vid jämna mellanrum avbröt Grendel sin måltid för att få en bättre uppfattning om vad som skedde runt omkring honom. Han smackade nöjt till och lät tungan svepa över nos och mungipor. Precis innan han hade möjligheten att återigen låsa tänderna om musen fångade hans öron upp det omisskännliga ljudet av prasslande buskage. Uppmärksamt vände han blicken neråt och kikade mellan lövverket han befann sig in. På skogsgolvet kunde han se en stor, mörk varelse röra sig. Ögonen smalnade misstänksamt av. Han hade sett sin beskärda del av främmande individer under sitt liv, men han kunde aldrig avgöra om de endast var på genomresa eller om de faktiskt var ute efter någonting. Kvickt snappade han upp vad som fanns kvar av sitt byte och smög försiktigt efter främlingen uppe bland trädgrenarna, noga med att inte lämna ljud ifrån sig.

Nackhåren reste sig. Varför kunde Naberius inte förstå. Alla dofter dödades i regnet och alla små avslöjande ljud försvann i smattret. 
Hanen stannade, och silade luften mellan nosborrarna. Mellan vädringarna försökte han känna om det fanns något bakom fuktig jord och grönska. 
Inget.
De röda ögonen drog ett varv över vad han kunde se. Inget annat än mörker, och väster stod att finna. 
Något säkrad, men dock fortfarande lätt spänd, fortsatte han i sin jakt på skydd. 
Avlägset kunde han minnas historier berättade av flockar han hade interagerat med i sin ungdom. Han födelseflock hade knappast varit speciellt aggresiv mot främlingar, även om de kunde ha uppfattats hårda. De hade värderat kunskap och en bra historia då och då. 
Bland annat en historia om en ödla, som levde i denna djungels hjärta.

Den mörke hannen stannade upp och Grendel gjorde det samma. Han kurade ihop sig med tassarna under sig och blinkade knappt medan han uppmärksamt såg på den andre. Han kunde se att främlingen sökte efter något, men då han inte verkade finna det fortsatte han framåt. Aderonen förblev sittandes. Intresset för den andre falnade snabbt och han vände sig om för att leta upp en ny plats att fortsätta sin frukost på.

[Avsluta? Känner att Grendel inte riktigt bryr sig, eller har en direkt anledning till att göra det xD]

[Då kan vi avsluta x'D Naberius är inte direkt den.. uppsökande typen.]

Tystnaden var total. Utöver de små ljuden som alltid stod att finna i en levande skog, så var den totalt i alla fall. 
Naberius var fortfarande misstänksam, och kroppen hängde spänd mellan stegen som togs. 
Han stannade inte. Snarare så började han röra sig snabbare genom skogen, i jakt på ett bättre skydd än vad droppande träd kunde erbjuda. 

(Avslutat?)