Det var med lugna steg som de väldige hanen rörde sig över slätten. Dimman slickade hans kropp och gjorde den tjocka pälsen fuktig. Men vätan kom inte in genom den tjocka underullen så trotts de kalla graderna så förs han inte. Det låg frost över marken och det frasade under honom så han gick. Ett ljud som passande stämde in med de övriga ljud som ackompanjerade honom. Han lät alltid. Klirrade, klipprade, hummade. Dagen var tyst och vindstilla, solens strålar nådde knappt ner till marken. Det enda som fick dimmorna att röra på sig var hans egen fartvind. De virvlade sig runt hans ben och lade sig som fuktiga droppar på hans kristaller.
Vad han gjorde på den öde slätten var ett mysterium, kanske var det för att han hade tid att slå ihjäl. Kanske var det för att han hade ett uppdrag. Oavsett vad så var den turkosa blicken fylld med beslutsamhet och de mjuka stegen långa. Han avverkade stora landmassor på kort tid, det var en utav de positiva aspekterna med att vara stor och uthållig.
Då nådde en doft hans känsliga nos och han stannade upp. Slöt sig ögon och lät luften filtreras genom nosen och fylla lungorna. Då han öppnade ögonen igen blixtrade det om dem. En varg befann sig i hans närhet. Långsamt kröp ett rått flin fram på hans läppar.

[Vulcan. Ursäkta att det är sämst, han är lite svår att rolla atm för att othello inte gett honom ngt uppdrag än så vet inte riktigt vad han går o tänker på hehe]

Genom dimman på dödens slätt rörde sig en ensam varg, lika transparent grå som landskapet omkring sig. Fukten pärlade sig i hans päls, som låg i tufsiga klungor över den seniga, slanka kroppen. Han rörde sig smygande och ryckigt; Tog ett par långa steg framåt med låg hållning för att sedan tvärstanna och vaksamt se sig omkring. Det ryckte misstänksamt i de tre par öronen som prydde hans bakhuvud, blicken var stinn och tvär då han såg från sida till sida. Letade efter något, jagat, väntande. Sökte efter något som inte var där. Eller var det det?
Vulcan kved lågt bakom stängda tänder, det ryckte maniskt i svansen och han tuggade frånvarande på sin långa grönbleka tunga. Han hade haft en dålig känsla ända sedan han lämnat Ötamon. Visst hade han stannat där alltför länge, en smygande infektion ovälkommen i de enorma trädens skuggor, men han hade kunnat stanna längre. Vulcan var inte den som gärna uppfattade då han var ovälkommen. Men han hade lämnat skogen, tvärt och oväntat mitt i den råa nattkylan utan att veta varför, och vandrat strikt söderut.

Hit hade han kommit, till denna slätt där gräset och jorden och luften tycktes osa av något sorts mörkt omen, en sjuka inte helt olik den han själv bar på. Det kröp i hans skinn, och trots hur väl han kanske passade in i detta sjuka landskap med sin egna infekterade kropp och sinne så trivdes han inte. Nej, Vulcan föredrag väldoftande blommor och klara trädkronor alla dagar i veckan.
Så nu ville han bara gå, så snabbt som möjligt och så vaksamt som möjligt. Lämna denna olycksbådande slätt så snart han kunde med livet i behåll. För stannade han här mycket längre till så skulle han nog inte förbli levande länge till.
När den färska doften av varg slog emot honom så reagerade Vulcan omedelbart. Det fanns inga gömställen nära, men likt en orm så slank han ned bakom närmsta upphöjning i marken och tryckte sig ned i gräset. Hoppades på att främlingen skulle passera obemärkt. Vulcan var inte på humör att prata. Inte alls.

Han satte sig i rörelse igen. Musklerna ömmade ännu efter den utdragna ansträngning som fajten med Othello orsakat. Spåren av hans bett var bara mjuka skrapsår över den väldiga kroppen. Fenris tyckte om att ha spår av sin vän på sig. Blåmärkena var på något vis en påminnelse om att han hade en förtrogen. Någon att påbörja denna nya värld tillsammans med. Det var fint. Flinet på hans läppar förstärktes till ett varm leende vid tanken.
Doften av främling med allt starkare och han började spana genom dimman efter vart denne individ kunde befinna sig. Om honom ekade klirranden ut på den öde slätten, om än något dämpat av fukten i luften. Han passerade en lätt upphöjning i den annars släta slätten och stannade där åter upp för att försöka få överblick. Dimman var svår att se igenom trotts att solen var starkare här uppe. Och så såg han den, en hopkrupen varg som försökte gömma sig inunder honom. Ett kort "heh" lämnade den väldige vita hanen.
"Har du tänkt gömma dig där länge eller?"
Utbrast han med ett flin och blinkade med det ena ögat åt den mindre hanvargen. Men trotts de kanske lite hårda orden låg det inget hånande över honom. Orden uttalades med samma lugn som alltid omgav honom och blicken var lika öppet nyfiken som öronen, vilka var framåtlutade. Svansen svajade svagt bakom honom höjd i en båge över den kristallförsedda ryggen. Flinet började luta mer emot ett leende.

Främlingen kom närmre, en oinbjuden gäst genom gräset och dimman, en fiende som fick det att krypa i Vulcans skinn av motvilja. Han kunde inte sätta ord på exakt vad det var som gjorde honom så motvillig, kanske var det hur han misstrivdes i fukten, gräset och livet, kanske var det , kanske var det... ljudet? De blekgröna ögonen smalnade av och han tryckte sig djupare mot marken, med sina många öron misstänksamt klippande. Klirrandet av is, glas, eller vad? Det var underligt. Det var fel. Vulcan väste lågt.
En stor, vit gestalt lösgjorde sig ur diset, snövit och magnifik i kontrast till såväl slätten som Vulcan själv, midvinter i kontrast till vårslask. En präktig en. det var uppenbart att främlingen hade upptäckt honom, men Vulcan vägrade trotsigt att medge det. Han var inte intresserad av att lyssna på den här pompösa främlingen, inte intresserad av att lyssna på hur denne solade sig i sin egen glans. Han såg ut som en sådan. Solare. Men när den andre stannade så nära, flinade så gemytligt, blinkade som om han förväntade sig någon sorts gladlynt respons - då kunde den vanskapta värdigheten i honom inte ignorera det längre.
"Vad gör det dig om jag gör det, va?" spottade han ur sig, med en trotsig underton. Men han reste sig med ett tvärt skutt, med de snabba, erratiska rörelserna av ett litet djur. Två varglängder bort kände han sig mycket mer nöjd med sin position, vid vilken han stannade. Kroppen har lätt ihopkrupen, vaksamt och aldrig helt stilla, han var en orms slingrande gestalt mot gräset. Svansen svajade obeslutsamt bakom honom, öronen klippte. Med misstänksamt avsmalnade ögon iakttog han främlingen, samtidigt som han vägde tyngden från tass till tass. Motvillig.
"Vad vill du? Gå någon annanstans." Vulcans röst var tvär och vass, tydlig med hur motvillig han var. Han tyckte inte om främlingens leende. Det var för djupt. För självsäkert. Det viskade röster i Vulcans tunna bröstkorg, hjärtats snabba slag mot revbenen i ilskans adrenalin.

Fenris bemötte hanens fientlighet med ett lugn och ett svalt milt leende. Han såg sig på inget vis som ovanstående hanen framför honom, men han misstänkte att han var lite säkrare i sig själv än den vrenlika varelsen med öron i tiotal.
"Vad jag vill?"
Sade han med sin aningen hesa stämma, såg med en mjuk blick in i hanens giftgröna ögon. Hanen må vara både aningen feg och bitsk, det var iallafall vad det första intrycket tolkade honom som, men han hade även seniga muskler och någon form utav ormlik list låg över honom. Vad det var visste han inte, men han såg på den slanka hanen och leendet väste, han såg nånting.
"Jag ämnar skapa något stort."
Han uttalade orden med samma lugn som alltid. Lät den pupillösa kristallblicken sjunka in i hanen.

Främlingen dröp av olidlig självsäkerhet. Vulcan betraktade honom, av och an, med en min av irritation och lätt avsmak. Åh, så bestämd, åh så målinriktad, åh så övertygad om att han var centrum av universum och att alla kretsade som månar kring hans storhet. "Skapa något stort?"
Vulcan frustade till av ett kort skratt. Vilken pretentiös kille. Vrenen vred på sitt huvud, föga imponerad.
"Kul för dig. Gå och gör det någon annanstans", svarade Vulcan bitskt och vred bort blicken för att göra en poäng av det. Men han stod stilla. Hela poängen här gick ut på att inte låta det här ovälkomna mötet styra vad Vulcan kände för att göra eller vara. Just nu kände han för att stanna just här. Vid den här sträva, fuktiga grästuvan. Han var där först. Han tänkte inte gå. Han vägrade gå. Vägrade låta någon pompös främling glassa in här och styra och ställa. Han bestämde inte över Vulcan. Trodde han att han var något? Nej, just det. För det var han inte.
Vulcan var ensam. Kanske var det därför hans tankar var så tvära, hans känslor så erratiska. Kanske var det därför han var så innerligt ointresserad av att konversera med främlingen. Vulcan saknade samheten lika mycket som han fruktade den. Inte för att den var ovälkommen, självklart inte, men för rädslan att försöka och misslyckas. Vara undermålig. Det ryckte i vrenens mungipa av tanken, då blicken ihåligt låg fäst på en osynlig punkt bortom dimman över slätten. Aktivt ignorerande, av både den vite och av tystnaden i hans huvud. Det hade varit tyst länge. Han gillade det inte.

Fenris kunde inte hindra leendet från att växa på hans läppar. Hanen var bitsk, men höll sig ändå på avstånd. Såklart skulle det inte falla honom i att lyda denne miss-skapta vren, speciellt inte när han hade den där tonen. Fenris slöt ögonen för en sekund, inte mer än en lite fördröjd blinkning, och tänkte på hans möte med Othello. Hur han fått komplimang för hans vältaliga artiga jag. Denna hane verkade inte lika imponerad, och därför log Fenris. Inte bara för att skydda sig emot hårda ord utan för att han såg något i främlingen. Huvudet vreds långsamt på sned, påminde lite om en orm just innan den anföll, medan han begrundade var nästa drag skulle bli. Väntan blev inte lång.
"Så ni är inte intresserad av makt? Ni saknar helt intresse för att leva med maximal storhet och minimalt ansvar?"
Något sade honom att hippiepratet om en fri värld bortom makt inte skulle gå hem hos den andre, och helt ärligt gick den inte riktigt hem hos honom heller.  Det var vackra ord för de godare vargarna, och det var ett fint mål att ha. Men han var en realist även om han samtidigt var drömmare. Han visste att de som genomförde den kommande revolutionen skulle komma att hyllas efter den. Att inofficiella maktstrukturer skulle skapas. Och det enda ansvar de skulle ha var att se till att den makten inte hamnade hos fel personer. De skulle hålla landet fritt, med våld om så behövdes, och samtidigt behålla sin egna makt. Han var mycket nöjd med sin plan.

Kanske hade Vulcan vaknat på fel sida idag, vanligtvis var han betydligt mer villig att lyssna på självsäkra vargar som verkade ha minsta lilla glimt av makt att sola sig i. Men inte idag. Åtminstone inte med just den här vargen. Hans självsäkerhet sken mest med den falska glansen av övermod i Vulcans ögon, en eld som ville agera sol. Dessutom var främlingen både påträngande och enträgen, och Vulcan visste inte varför. Det var både irriterande och lätt oroande.
Makt. Det ryckte i Vulcans öron, ögonen smalnade av ytterligare. Han vred långsamt på huvudet utan att släppa blicken från främlingen. Orden, som fortfarande väckte svår irritation i vrenens bröst, hade träffat precis rätt ton. Lite för rätt ton. En skev klang som resonerade i Vulcans väsen. Var främlingen telepatisk? Obehaglig tanke. Det ryckte i Vulcans läppar, tänderna glimmade därunder. Men han stod kvar, bunden av sitt begär.
"Kanske det" svarade han långsamt, med en misstänksam glimt i sina gröna ögon.
"Hurså? Varför skulle det ha något med dig att göra? Jag ser ingen krona på ditt huvud direkt." Vrenens tonfall var lika avogt som innan, men med en omisskännlig underton av att han faktiskt ville ha svar på sin fråga. Inte för att han skulle bry sig nämnvärt om svaret var dåligt. Då skulle främlingen bara uppfylla den bild som Vulcan redan byggt för honom, av självsäkert och tomt övermod. Men hur dåligt humör Vulcan än var på så var ambitionen och girigheten aldrig långt borta. Det vore ju faktiskt förträffligt att inte behöva bo någonstans där den kalla fukten pärlade sig i pälsen och magra kaniner var den enda maten han kunde hitta.

Ett lugnt leende låg på hans smala läppar och han andades lugnt. Det var lite komiskt vad hanen sagt, just eftersom en krona av kristaller reste sig snett över hans hjässa. Men Fenris tänkte inte påpeka det. Han verkade ha fångat vrenens intresse, och insåg att med en hane vresig som denne så var det ingen idé att vara mystisk och hemlighetsfull. Nu var det bara att lägga korten på bordet. Han behöll sitt lugnt och lät tungan fukta läpparna innan rösten ekade genom tystnader vulcans avslutande mening skapat.
"Jag samlar värdiga vargar till ett nätverk som skall förändra numoori."
Plötsligt var han fullt allvarlig. Inga leenden, inga antydningar, bara ärlighet och passion.
"Mitt mål är att vi ska störta alla falska profeter och vända maktordningen. Inga pompösa ledare, inga flockar med onödiga krig som skördar de lågrankade vargarnas liv.."
Ögonen glödde på honom när han uttalade orden, hatet inför dessa strukturer var äkta.
"Jag ämnar skapa en värld där vargarna här gemensamt tar ansvar för landet, samtidigt som vi som drivit igenom förändringen kan hyllas som de kämpar vi är. En elitgrupp som kan ta det ansvar och den makt som andra missbrukar för egen vinning.."
Nu smög sig ett leende fram på hans läppar igen, även om det var svagt.
"Vi är redan många, men jag söker fler."

Vulcan hade aldrig sett glaciären själv, men han hade hört talas om den. En koloss av is, meter på meter som tyngde jorden under sig, en kompromisslös mur mot norr som skavde bergen till sand. När han motsträvigt lyssnade till den vita vargens grandiosa planer och idéer om makt så var det dit hans tankar för ett ögonblick strövade. Orden ekade av precis samma obevekliga kyla och oundvikliga konsekvenser som glaciären bortom bergen, men de var just bara det. Ett eko, en självsäker idé om makt men inte mer än så. En idé om vintern.
Vulcan tyckte inte om vintern.
Men trots sina brister så var Vulcan inte dum, och han såg elden bakom orden som inte övertygade. Främlingen kunde många långa ord att beskriva sina ideal med, men de var inte mycket värda i jämförelse med hans övertygelse. Fenris trodde verkligen på sin idé. Vulcans grönglödgade ögon var smala, tungan gled över hans grå nos. Lockelsen var en fladdrande fågel i hand bröst, svår att ignorera, men självbevarelsedriften var en bur. Drömmarna talade till honom, men att kasta in alla kort med ett skepp som skulle sjuka - ett skepp som ännu inte var byggt - var dumt. Han skulle fråga just hur Fenris tänkte åstadkomma denna ambitiösa plan, men något hindrade honom.
"Du tänker mycket. Du pratar ännu mer", konstaterade vrenen tvärt, med ett tonfall mer sansat än ofta annars. Det fanns en slug min i hans ansikte då han vred det åt sidan, iakttog Fenris med bara ett öga. Ormen som studerade sitt byte, sin överman, sin jägare; två blickar i Vulcans gröna öga. En viskning i periferin av hans medvetande, ett eko av domedagens röst.
"Du skulle inte stå här och försöka övertyga mig om du inte var ute efter något. Du vill att jag ska sluta mig till dessa många vargar, ja?" Tänderna glimtade under Vulcans läppar då skymten av ett leende gled över dem. "Säg att jag skulle vilja det. Vad skulle det innebära? Vad skulle jag göra, vad skulle du göra?"

Fenris log mycket svagt. Han var aldrig rädd för att le, men ville heller inte verka för självsäker. Han kanske var en skapare, men han ville inte vara en överman. Han ville ha makt, han var villig att ta makt, men han var också villig att dela. Han var villig att skänka andra den storhet han såg framför sig. Om de visade sig värdiga. Han hade en plan, han visste vad hans kumpaner skulle ägna sin framtid åt, både den mer direkta och den som var målet. Vad han egentligen krävde av dem var tid. Han nickade svagt.
"Du har list och lagom med attityd, jag skulle behöva någon som du."
Svarade han ärligt. Vrenen framför honom var inte aggressiv, han var inte den som bråkade i onödan, men han kunde stå på sig. Det hade han bevisat.
"Vad jag kräver är att du ger upp ditt nuvarande liv för ett liv i min klan, nätverket, den växande rörelsen."
Han nickade lugnt medan han talade.
"Jag vill att du utför de uppdrag i kommer överens om och följer då det krävs, leder om du vill.."
Nu växte sig leendet större och de vita tänderna blottades, smälte väl in med hans bleka anlete.
"Givetvis kommer du ha fritid, jag förväntar inte att du ägnar varenda andetag åt detta, men att du alltid har målet i bakhuvudet. Att det blir ett av dina nya mål. Din orsak till målet får du avgöra själv, vad som driver dig kan jag inte styra."
Ögonen såg intensivt på den andre, var inte rädd för att möta den skarpa gröna blicken. Han tyckte om främlingen.
"Vad jag kan göra är att erbjuda dig makt, erbjuda dig ett syfte, erbjuda dig en roll som både arbetare och överman.. Jag förväntar mig inte att du villigt följer mig efter en kort samtal, nej jag skall givetvis bevisa mig på vilket sätt du än anser nödvändigt."
Lugnt slöt han ögonen för att åter öppna dem med någon sekunds, dröjde med det någon enstaka sekund.
"Säg ditt krav och jag följer det, för att visa att vi är jämlikar lika värda varandras respekt och den makt vi tillsammans skall ta!"