[Det blir 2 mot 1 träning.. Jag kommer inte skriva långa inlägg och jag kommer anta att era karaktärer redan är här så de inte tar sån jävla tid ;D tack för mig]

Iwaku studerade de tre framför honom. De tre var ytterst olika i storlek, kroppsform och antagligen i sinnelag också. Han såg på dem från varg till varg, planerade och funderade.
- Bra att ni alla är här. Ursäkta min sena ankomst. Zey-so får börja. Achilles, Erakan. Träna slag som är till er fördel, styrka, närstrid. Försök träna upp era reflexer. Hon är eran motsatts, snabb, kvick, smidig.. Lär er tänka i stridens hetta. Vi tränar alltså hennes styrkor först och era svagheter. För idag.
Sa han med mörk stämma och konstaterade att detta var ett bra val, för sig själv. De skulle få byta om sen. Att Zay-so och Achilles skulle få anfalla Erakan tillsammans och tvärt om. Men det skulle bli senare. Just nu skulle de få börja såhär och det skulle vara bra träning.
- Inga klösningar eller kraftfulla bett är tillåtna, för att undvika skador. Använd tacklingar och benen på andra sätt. Tänk efter, hitta möjligheter i omgivningen. Klättring är inte tillåtet Zey-so men att hoppa emot träd är acceptabelt. Försök undvik dem så mycket som möjligt. Utveckla de styrkor du redan har. Lär er alla att behålla ett lugn, ta träningen på störtsa allvar.
Han talade ut, starkt och tydligt. Detta var ingen barnlek och han ville se högsta tempo helatiden. Ingen lek, inga skratt. Detta skulle avgöra hur bra de en dag skulle vara som krigare. Skulle de duga till något mer än valppassning? Ja det var deras eget val. Hårt arbete, passion och engagemang. Det är så man blir en bra krigare.
- Börja.

Achilles kände hur hans puls ökade av spänning. det här skulle bli hans första riktiga träning i den nya flocken. Det kändes konstigt att vara här med Iwaku, och i samma flock som Aisu. Det var som att vara hemma, men ändå inte. Achilles visste inte riktigt vad som egentligen förväntade av honom. Vad var det som han skulle lyckas med? Han blev nervös när han tänkte på framtiden, och han blev orolig när han tänkte på Qu. Han hade nästan direkt börjat sakna Qu, Mivria, Damon, Sleazoid, Filia.. Hans familj. Samtidigt som han var väldigt nyfiken på allt det här nya. Han ville bli så bra som han hade potential för att bli.

Han rörde på skuldrorna för att värma upp något och han såg på sina nya träningskamrater som han inte hade talat med tidigare. Han visste inget om dem, knappt deras namn. Hanen såg ut att vara i hans egen ålder, och bara något mindre än han själv. Tiken var också i deras ålder och storlek, och väldigt söt, såg ut att vara en karg till och med. Achilles kunde förstå vad Iwaku menade med att hon skulle vara snabb och smidig. Achilles visste heller inte vilka krafter de båda vargarna hade. Det här skulle bli nyttig träning.

Han lyssnade till vargarna. Jadå, deras puls hade nog också börjat stiga. Achilles visste inte hur mycket man fick använda sina krafter riktigt, men att höra var svårt att stänga av. han skulle undvika att användasina ljudkrafter i början. Risken var nog större att han skulle skada andra, och sig själv. det var något som han absolut skulle komma att behöva träna upp.

Achilles vände sig och ställde sig en bit ifrån de andra, redo att möta dem. När Iwaku sa börja blev Achilles stående och inväntade första handlingen från någon av de andra medan varje muskel i honom var spänd.

Första träningen kändes som examen för henne. Zey-So kunde inte komma på den dagen hon kände sig lika nervös som idag. Till och med mötet med vampyren för längesedan, längre än när hon kom till Draugai kändes löjlig och ofarlig i jämförelse. I magen fanns en stor varm klump som hur hon än försökte peppa sig själv inte försvann. Iwakus ord hördes ovanligt starkt och tydligt, nästan som om han skrek på henne. Hon skulle få börja, visa vad hon går för. Hon kände Erakan sedan tidigare, de har vandrat hit tillsammans och lärt känna varandra väl innan de båda gick med i Draugai. Han var hennes vän, följeslagare, broder. Hans närvaro fick henne att lugna ner sig något. Hennes fasad var mystiskt lugn men Iwaku, den ende i gruppen som besatt i mentala krafter var nog den ende som kunde känna av hennes nervositet. Hon mötte den andre vargen, Achilles blick och log lätt åt honom innan hon nickade kort åt Iwakus ord. Klorna var indragna, hon skulle inte vilja ge sina träningspartners bistående men för livet även om hon rent instinktivt skulle välja att slå mot ögon.

Hon gick lite ifrån de tre vargarna så att hennes motståndare nu stod mittemot henne och såg på de. Erakan verkade större än Achilles men Achilles såg snabbare ut. Hon blev osynlig så fort hon fick tillåtelse att börja. Att vänta ut sin fiende var inte något hon oftast gjorde, hennes taktik var alltid att slå fort, så fort så att hennes motståndare inte hann reagera. Snabbt och smidigt valde hon att anfalla den som stod henne närmast, Achilles råkade vara den som blev det. Hon tänkte hoppa upp på hans rygg likt hennes kattsläktingar skulle gjort på en zebra eller antilop och gripa tag om hannens hals med ena framtassen.

Erakan kände sig allt annat än bekväm. Det syntes också, med svagt lutande öron och ett bekymrat uttryck i ansiktet.
Han lyssnade till sin ledares ord, samtidigt som han försökte att inte bli distraherad av de små fåglar som ägnade sig åt sjungande. Det var svårt, men på senaste tiden hade han blivit allt bättre på att stänga ute ljud som inte var till hans fördel.
Den rödbruna hannen nickade, visade med en simpel gest att han förstått vad som sagts. Dock var det för honom oklart hur i alla gudars namn ha skulle ha ens en liten chans emot de andra två. Zey-So var kvick och lätt på foten, medan främlingen vid hans sida verkade större och starkare.
Sen hjälpte det inte att den enda erfarenheten han hade av strider var de små matcherna mellan syskonen som valp. Bröderna hade fortsatt med de vilda lekarna, men Erakan hade redan som ganska ung börjat dra sig ut för att de så enkelt alltid vann.
Deras flock hade inte eller varit utav den krigande sorten, utan de hade levt dag för dag, ständigt på färd. Uthållighet hade varit hemligheten, inte stridskunskaper.
Blicken drogs mot tiken han kände så väl igen.
Sedan började striden, inlett av tiken.

Det var därför som han inte gillade lekstrider. Det kändes inte rätt, och med tassarna brett isär kände han sig mest fånig, trots att det gav honom bättre balans.
Vad skulle han göra sig då? Stå där och se smart ut? Hela meningen med denna övning var att de skulle träna, men det var inte enkelt att utnyttja en offensiv stil när den enda lilla erfarenhet han hade var mest riktad åt ett defensivt håll. Försvara sig, ta smällar, utnyttja sin tyngd och relativt massiva hydda för att absorbera tacklingar till det att motståndaren var utmattad, tills det att bröderna inte längre orkade attackera.
Som valp hade han inte kunnat utnyttja den taktiken lika mycket. Bröderna var större och tyngre, så att agera med sin egen vikt offensivt hade aldrig fungerat.
Nu däremot, så kanske det fanns en chans.
Hans bästa chans låg i att i förväg försöka lista ut vad hon skulle göra och blockera henne innan hon kom så långt.
Fast var det inte han som skulle träna attacker? Inte försvar? Han skakade på huvudet, inväntade attack istället för att ta risken att göra något som mycket väl kunde sluta med honom på rygg.

Achilles chockerades när tiken plötsligt blivit osynlig framför honom, och han morrade till av ren reflex, men fösökte samla sig och behålla lugnet. Han anände sina öron, för även om hon var osynlig så kunde hon inte försvinna helt, hon skulle fortfarande göra ifrån sig ljud, omedvetet. Achilles hade svårt att lita till bara sina öron, och hans ljudkrafter tog in så mycket ljud att det var svårt att sortera, han hörde hjärtslag, och andetag, men det var från alla vargarna i närheten, inklusive han själv, och ljud från vinden, träden, fåglar och andra djur som vandrade i skogen, i paniken tog han in alla ljud omkring honom och det blev övermäktigt. Dessutom skedde allt på blixtrande sekunder, och innan han knappt reagerat så hörde han hjärtslagen bakom ryggen, han var den hon hade valt att attackera. Örat reagerade på tusendelar av en sekund, och direkt efter gjorde Achilles ett försök till att ducka, men han kände henne snart på ryggen.

Achilles morrade häftigt och fick nästan anstränga sig för att komma ihåg att det inte var en riktig strid, utan träning, han insåg det också när han inte kände några klor i ryggen. Som valp uppväxt i Qu så har strider aldrig varit en lek egentligen, det blodiga allvaret har alltid funnits där, och därför blir denna träning antagligen extra nyttig, genom att bara kunna fokusera på taktiken, träna upp grundförmågorna.

Han försökte bocka av honan, men hon hade fått grepp om halsen. Han försökte ge en blick till hanen bredvid honom om att han skulle behöva hjälp, han visste inte hur han skulle bli av med henne, utan att skada.

Iwaku studerade stridens start mycket noggrant. Han log inombords till deras okunnigheter. Det var med glädje han studerade dem samtidigt. Dessa vargar var i stort sätt hans första riktiga lärlingar. Han såg egentligen med störst nöje att träna Achilles. Han visste vad den rasen var kapabel till och med de krafterna. Tja det skulle bli en mäktig krigare en dag. Han skulle få Qu att blomstra. Vid första anblicken hade han inte förväntat sig så mycket temperament av Achilles, men han hade haft fel. Dock såg han en stor fördel i Zey-so's påbörjan. Hon gjorde allt för att visa sig stark, hon gjorde allt för att bli bättre.
- Erakan, du ska stärka dina svaga sidor. Anfall! Achilles, använd hjärnan!
Röt han ut till de båda hanarna. Det gick för långsamt. Achilles var verkligen från grunden och Erakan var verkligen inte tränad i offensiva attacker. Zey-so verkade ha koll på attackerna, men hade hon koll på ett mer kraftfullt försvar än att undvika? Kunde hon parera? Han tvivlade. De alla hade sina svaga sidor. Det skulle bli en drös att träna. Det skulle ta tid. Han hade även en ny medlem att träna, samt sin Major. Han hade mycket att göra, men lite tid. Han fick ta tag i dessa tre först.
- Samla tankarna!

Zey-So visste inte vilka krafter Achilles hade men det stoppade inte henne, hon skulle få reda på det så småningom. Att hoppa upp på hannens rygg har visat sig en bra sätt att starta. Hon fick in ett bra grepp om hannens hals och grep sedan tag med båda tassarna när han gjorde ansats på att bocka av henne. Hon höjde svansen för att hålla balansen och tog ett stadigt men försiktigt för att inte punktera huden grepp om hans nackskinn med tänderna, hon böjde sig något åt vänster för att försöka få hannen att stupa av hennes vikt samtidigt som hon började sträcka ner ena tassen för att gripa tag om hans ena framben.

Hon hörde Iwakus komandon åt de båda hannarna och undrade vad han menade, hade Achilles mentala krafter eller var det meningen att han skulle lista ut hur han skulle få av henne från sin rygg? Tankarna fick henne att tappa koncentrationen och bli synlig igen. Hennes fläckade kattlika kropp såg liten ut på Achilles rygg trots att hon var utsträckt och spänd. Tänderna höll fortfarande en stadig grepp om Achilles nackskinn men nu när Erakan kunde se henne skulle han utan svårigheter få av henne.

Erakan kastade hastiga blickar runt omkring, försökte desperat tänka ut något att göra. Hur kunde han hjälpa? Hur i månen, solens och Meimeis tårars namn kunde han göra något alls?
Sedan slog det honom.
Han slutade skifta vikten mellan benen på ett osäkert sätt som indikerade osäkerhet, och istället satte han tassarna i rörelse och manövrerade sig mot de stridande två.
Blicken sökte sig mot hannens, försökte skapa någon form av förståelse eller kontakt. Att kasta sig mot en medspelare som inte var vise om ens intentioner var både farligt och idiotiskt.
I den situationen som hannen och Zey-so befann sig i, där den lättare tiken hakat sig fast så som en falk grep en sork, så fanns det inte mycket man kunde göra.
Utom att helt enkelt knuffa ner den.
Hannen stegrade sig och siktade på att skjuta ifrån med frambenen emot tikens höft. Ifrånskjutningen tvingade honom bakåt, och frambenen var nere på marken efter ett par osäkra steg på bakbenen. Planen hade varit att tvinga ner tiken genom att få henne att tappa balansen. Optimalt kanske hade varit att sikta på tikens ben, men det hade han inte riktigt vågat med tanka på styrkan i knuffen. Trots det att han mycket väl kunnat använda sig av mer kraft, så var risken för stor att han skulle råka göra henne illa.

[Asså, jag är sjukt seg på att svara, så tycker ni att ja dröjer löjligt mycket, skit i mig och kör på ;D vill inte ha ytterligare ett stillastående roll på mitt samvete ._. ]

Achilles kände hur tiken hade försökt välta honom, men viktskillnaden och Achilles styrka gjorde att han lyckades behåll balansen, men kunde inte göra mycket mer än så. Han kunde istället höra Erakan närma sig så han valde att invänta hono, och när Zey-So slogs av ryggen var med en sån smäll att Achilles vacklade till, men det hade varit en prfekt taktik av Erakan. När Achilles återfick balansen nickade han ett tack åt vargen som fortfarande var en fräling för honom. Nu behövde Achilles visa vad han gick för.

Han skällde och morrade till av upphetsning för att tagga till när han vände sig mot den kattlika kargtiken. Man kunde ana hur det glimtade till i Achilles ögon och en antydan till ett leende kunde ses. En barnslig del av honom tyckte bara det här var kul.

Achilles lyssnade till alla ljuden omrking sig, alla andetag, alla hjärtslag, ljud av fåglar och djur i fjärran, men det var här och nu han behövde fokusera. Det blixtrade till i hans ögon och Achilles kastade sig mot tiken för att brotta ner henne.

Erakans knuff träffade henne på sidan och med en fnysning var hon tvungen att släppa taget om Achilles för att landa på benen bredvid honom, likt alla katter så hade hon en utmärkt balanssinne som fick henne att korrigera sina rörelser snabbt och effektivt. Hon backade bort från Achilles och Erakan för att få med avstånd och på så sätt mer plats för manöver, nu stod hon med sin vänstra sida vänd mot de två hannarna, kattgener fick henne att göra så, hon såg stor och stark ut och hade även fler flyktvägar.

Achilles kastade sig mot henne med en snabbhet som var svår att förvänta sig av en sådan stor och något klumpigt byggd varg och Zey-So skyggade bort från honom samtidigt som hon åter blev osynlig. De två hannarna kunde höra henne väl, ingen idé att låta de även se henne. Zey-So, nu osynlig började försiktigt röra sig mot Erakan men med blicken och öronen fästa mot de två hannarna.

[WARNING! Fail svar xD]

Erakan var åter ett löv i vinden som utan kontroll ven omkring utan fotfäste. Kanske inte på så sätt att han fysiskt förvandlats till ett faktiskt löv, utan snarare så var hela situationen så främmande att ingen riktning verkade sund. Vad skulle han göra?
Det var tvekan som oftast blev hans nederlag.
Erakan ryckte reflexmässig bakåt och undan i och med den andra hannens rörelse. Ett halvt steg bakåt, och vikten fördes från väl balanserad mellan samtliga fyra tassar till att vila tyngst på det sidpar längst bort från händelserna.
Det var med närmast blåfärgad skam i halsen som han tyst i huvudet erkände sin rena feghet.
Han ägnade några dyrbara sekunder att ge vika för stenblocken i halsggropen, att tänka över de senaste månaderna. Vägde både mellan tassar och tankar.
Kanske, när allt kom till kritan, var det inte så konstigt att hans familj hade lämnat honom.
Hannen slängde en blick mot sin mörka ledare, men tillät bara uppmärksamheten vina den korta stunden.
Dock var det mer än väl tillräckligt för att helt förlora kornet på var Zey-So befann sig.
Stenblocken fick vänta.
Vikten skiftade åter över för att ligga jämt mellan alla fyra benen, spända och redo för att kasta sig undan om så skulle behövas. Blågrå ögon riktades frågande mot Achilles, ställde den tysta frågan om vart tiken befanns sig - om nu hanen kunde avgöra det.

[WARNING! Fail svar xD]

Pet

Achilles fnyste irriterat när tiken försvunnt framför honom. Fast han visste att hon inte kunde försvnna helt. Hon fanns där fortfarande, i solid form, de kunde bara inte se henne. Han slöt ögonen och försökte lugna ner sina egna andetag och hjärtslag för att kunna lyssna igen. Han försökte vara snabb, och snart kunde han höra hjärtslag igen från den tredje närvarande vargen. Han öppnade ögonen igen och såg åt de hållet, men kunde inte se henne. Nu kunde han höra henne röra sig omrking dem, och tänkte inte släppa henne.

Achilles såg på Erakan, och nickade diskret att han hade koll på henne. Hon rörde sig mot honom. Han behöll ögonkontakten med Erakan. Försökte teckna med diskreta ansiktsrörelser att hon befann sig bakom honom, utan att avslöja att han visste var hon befann sig. Det blev svårt, och han visste att de hade lite tid. Så till slut så kunde man istället se ett fokuserat, men lekfullt leende i Achilles ansikte och han så med tysta snabba ord till Erakan:

"Stå still."

Ögonblicket senare så kunde man se Achilles ta sats från stillastående där han hoppade över Erakan för att försöka träffa Zey-So som han visste fanns på andra sidan honom i en snabb rörelse. Han försökte förlita sig helt på sin hörsel för att försöka lyssna vart hon var någonstans. Han visste inte om han skulle landa på henne eller missa henne precis, det var lite chansning i hoppet som han gjorde.

Zey-So rörde sig försiktigt mot Erakan, hon tänkte att hon skulle köra med samma teknik på hannen, dvs hoppa upp på hans rygg för att sedan försöka välta honom med sin egna kroppsvikt.

Hon sprang mot honom i full fart utan att tänka på att huka sig mot marken för att dölja sig eller stanna upp då och då. Hon var osynlig, ingen såg henne. När hon befann sig några få meter från Erakan hoppade hon på hans rygg för att mitt i luften träffas av Achilles stenhårda bringa rakt i pannan. Tur att hon inte slog i panna mot panna, vilka katostrofala påföljder det skulle ge.

Karginnan flög åt sidan som en glassvåffla och landade på sidan och rulla runt några varv. Osynligheten försvann i samband med slaget och även då kände hon sig en aning vimmelkantig och kom inte upp på benen så snabbt.

Iwaku studerade förloppet. Han var en aning besviken på sina rekryterande. Han hade förväntat sig mer ansträngande från allas sida. Speciellt från Erakan. Han visste inte riktigt hur man skulle väcka flamman inom denne. Kanske träning på tur man hand? Ta fram hanens styrkor framför nosen på honom? Det skulle vara för enkelt, men han kanske behövde en push framåt. Han fick ta det med denne senare. Zey såg ut att jobba hårdast. Dock verkade hon inte utveckla sig. Använde samma drag. Han såg mönstret allt för tydligt. Achilles var den som tillslut förvånade. Var denne smart eller hade han endast tur? Han tvekade över svaret.
- Zey. Du är förutsäg bar, lär dig något av dina motståndare. Hitta de svaga punkterna. Bra Achilles, väl beräknat. Eller var det bara tur? Erakan. Kom här.
Sa han och reste på sig från skuggan av trädet. Nåja, han kände att det kunde behövas även från hans sida. Lite träning alltså. Det kunde vara intressant. Han såg mycket potential i den lilla bastanta hanen. Han var bara tvungen att visa den utåt också. Hitta någon slags motivation också. Det var inte ett hopplöst fall, men hade han ork? Tid? Att lägga ner på denne? Han skulle åtminstone försöka. Han väntade in hanen. Och började sedan gå i motsatt riktning från de andra som fortfarande tränade. Han hade trotts allt inte sagt att de skulle sluta.
- Du ska träna med mig i stället.
Sa han bara, mer som en uppmaning. Ett svagt elakt leende spred sig över hans läppar och han nickade framåt så att hanen skulle följa efter honom. Han såg nästan fram emot det. Att se hanen börja glöda för detta, det låg i hans blod. De går inte att förneka. Han såg det. Rakt igenom. Han tvekade inte en sekund på att Erakan platsade i flocken. Men den där rädslan. Den ville han bli av med. Hanen behövde växa upp, bli säker på sig själv och krävdes de att Iwaku själv tränade med honom så var det de priset han fick ta.

[Ey, startar du ett nytt roll så ska Iwaku träna ensam med stackars Erakan, ni andra kan rolla vidare ;) Erakan, det är en order. Inte en fråga. Egentligen :D "VÄRLDSHERRAVÄLDE"]

Achilles hade tappat andan när han krockat mot den lilla honan. Även om hon var mindre så blev smällen värre för att han inte varit beredd på den krocken i luften. Han hade inte flygit iväg som Zey-So, men hade fallit till marken och flämtade efter andan för att återhämta sig. Det hade han inte förutsätt, men han borde förstått att hon nte skulle stått kvar på samma plats.

Han lyssnade spänt när Iwaku talade. Han visste inte riktigt om kritiken var riktigt bra. Han funderade en stund och blev förvånad över att se han och Erakan ge sig iväg. Han sneglade på Zey-So som verkade lika medtagen som han själv. Så det vara de två kvar nu. Han satt en stund till och bara andades, och när han återfått andnigen igen så såg han något på Zey-So, osäker på vem hon var egentligen, och om hon gillade att prata alls. Hon var rätt svår att läsa.

"Du andas högt." Sade han till slut.

"Du hörs väldigt bra. Jag hör dig.. väldigt bra." Han anade att hon vsste lika mycket om Achilles krafter som han visste om hennes. Det kunde vara bra att byta åsikter och ge tips till varandra.
"Jag hör varje steg, varje andetag, varje hjärtslag." Han tystnade en stund för att andas.

"Du måste bli snabbare." Sa han till slut, osäker på om han gjorde rätt, men han anade att det skulle vara mer schysst om hon fck veta något mer om hans kraft. Det kändes inte riktigt schysst annars.

"Redo?" Frågade han efter en stund igen, som en invit ifall hon var redo för en omgång till.

Zey-So reste sig upp efter nån sekund och knäckte lite på nacken, hon kände sig en aning stel men har som tur inte brutit eller stukat något. Hennes fläckiga päls var tilltufsad men ögonen lyste av envishet och missnöje med sig själv.

Iwaku's röst slog mot henne som piska och hon själv insåg sina misstag med att ständigt anfalla från rygg, men vad skulle hon annars göra? Erakan och Iwaku gav sig av och karginnans gröngula blick vändes mot den ensamma Achilles. Efter en stunds tystnad började hannen.

"Du andas högt. Du hörs väldigt bra. Jag hör dig.. väldigt bra. Jag hör varje steg, varje andetag, varje hjärtslag."

Hon såg på honom utan att blinka, ansiktet var bistert och kallt. Hon kanske har vunnit dena omgång men hon skulle allt visa den välhörande hannen sin fulla potential.

"Du måste bli snabbare. Redo?"

Hon gav honom ett snett flin innan kroppen åter gömdes bakom osynlighetskraftfältet. Utan att vänta eller ge hannen chansen att förbereda sig slängde hon sig mot honom och måttade ett slag under hakan, med klorna såklart indragna, även om Iwaku inte fanns här för att kontrollera deras träning ville hon endå inte skada sin sparringspartner.

Det var bara precis som Erakan överhuvudtaget hängde med i vad som hände. Saker och ting.. de gled ur fokus. Enda stunden tydliga på gränsen till för detaljerat - varje andetag och till och med hur stråna i den sträva fällen ströks mot varandra - och i nästa ögonblick så långt borta från allt att till och med färger tycktes tappa sin nyans.
Han var inte van vid detta. Lekstriderna med Zey-So? De klarade han av, och vann kanske någon enstaka gång om han hade tur och omständigheterna på sin sida.
Detta? Det var mer om att kasta sig inunder glaciären och invänta nästat.
Iwakus röst skar bruset som hängde i öronen. Bar klarhet till nuläget. Dock var han inte säker på om orden skulle inbringa lättnad eller väcka oro. Den säkrare platsen var kanske med dessa två, och inte på tu man hand med en varg vars drag han bevittnat på det första flockmötet.
Erakan avlägsnade sig från de andra. Redan innan hade han omedvetet börjat backa, men nu så förde han sig med underligt trevande steg för någon så kompakt. Blicken drogs mot ledare, och han följde honom i spåren strax bakom utan att tala. Kändes.. artigast så.
Säkrast.
Och vart i gudarnas åtta namn kom denna känsla av att behöva vara till lags ifrån? Hade han inte svurit att lämna etikett och heder bakom sig i samband med sitt och Zey-so's första möte?
Erakan sneglade bakåt, mot de stridande, innan han mentalt stängde det bakom sig.

((sååå, då försvinner erakan härifrån till nästa roll då 8D ))

pet

Achilles svor högt och röt när han fik smällen på hakan. Nej detta var inte någon av den socialare typen. Han fick fokusera snabbt igen och spände blicken för att se sig omrking. Han kom ihåg snabbt att blcken skulle bli mer eller mindre värdelös. Han slöt istället ögonen och lyssnade. Han kunde höra varje ljud strudsa omrking honom. han fick en bild av omgivningen. Det var svårt, men det gick. Det var dock för krävande av hans hjärna, han fick nästan huvudvärk, och fick helt enkelt förlita sig till hans hördel helt. Han fick stänga ute ljuden från hans egna kropp, hjärtslag och andetag, för att kunna höra ljudet från den flinka och icke pratglada tiken.

Han höll ögonen slutna och hörde snart henne. Stegen, hjärtslagen, andetagen. det var så enkelt och tydligt för honom att han nästan undrade varför han ens hade syn. Hörseln blev bätte när han inte litade enbart till sina ögon längre.

Han hörde henne röra sig, och fintade med att hugga i luften. Han tänkte inte hugga henne på riktigt, men gjorde det för att sedan göra att skapt hopp för att knuffa till henne på andra sidan.

Zey-So hoppade undan så fort hennes slag träffade sitt mål och Achilles backade från henne med svordommar och förbannelser. Först så spände han blicken i området, för Zey-So såg det ut som om han var blind då hon inte ens för en sekund kunde se hannen träffa henne med blicken. Hon hoppade lätt till vänster om honom och sparkade undan en närliggande sten för att förvirra honom.

"Så du tror att bara hörseln kommer rädda dig från mina slag?"

Hannen måttade ett hugg mot henne och hon dök under honom för att sedan smidigt springa förbi. Hon brydde sig inte om att vara tyst längre, detta var något hon kunde lura vanliga vargar med men Achilles skulle säkert kunna höra varje steg hon tar. Här var hon säkrare om hon var snabb och smidig. Hon sprang snabbt förbi honom och passade på att rycka i hans vänstra bakben med ena tassen.

Hon ledde honom försiktigt in i skogarnas djup där synen skulle vara minst lika viktig för honom som hörseln. Han skulle inte kunna höra ett dike i sin väg eller ett nerfallet träd, han skulle bli tvungen att öppna ögonen och då skulle han ha svårare att fokusera.

pet

pet

Achilles morrade högt som kommentar åt hennes ord och tystnade snarast igen. Han behöll ögonen slutna och rörde tassarna försiktigt åt det håll där han hörde henne vandra. Hon började försöka förvirra honom med ljud nu. Stenar som rörde sig, kvistar som knäcktes. Det var fortfarande relativt lätt att urskilja henne med hjälp av hjärtslagen, men hon blev snabbare nu. Hon hade bytt taktik. Achilles flinade. Hon hade fattat nu. Det här skulle bli svårare för honom, mycket svårare. Men hans alternativ var inte så många. Han var inte säker på att han skulle kunna jag efter en osynlig varg med bara hörseln om hon var för snabb. Achilles skulle behöva träna upp sin snabbhet, och förmåga att lyssn och se samtidit. Kunna förlita sig på både ögon och öron samtidigt.

Han bestämde sig för att stå kvar tålmodigt, och stannade till blckstilla igen och tänkte låta sig störas av hennes försök till att reta honom. Han gav sedan ett högt skall som lät i skogen. Ekot från skallet gjorde att hn fick en mental bild i huvudet av omginvingen. Ingen tydlig bild, men han kunde höra vart närmsta föremål låg. Han gissade på att det var ett träd. Nu visste han närmsta omrginvingen, och skulle stå kvar och låta henne komma till honom först innan han gav sig in i en jakt. Han behövde övermanna henne och få henne ur sin osynlighet. Hon kunde inte vara osynlig för evigt. Det tog mycket på krafterna för en varg att vara osynlig gissade han.

Zey-So såg hannen flina. Hans ögon var fortfarande slutna och han stod fortfarande tyst kvar. Karginnan höjde ögonbrynen och sträckte på sig, hon befann sig några meter från honom och var säker på att han inte skulle rusa mot henne. Det var osmart om man inte kunde se marken under tassarna.

"Vad vänt.."

Hannens plötsliga skall avbröt Zey-So's hånfulla tal och hon ryckte till. Raggen restes och huvudet sänktes till höjden av skuldrorna. De gula ögonen såg spänt över området innan de frågande riktades mot hannen. Han stod fortfarande stilla kvar och med slutna ögon. Zey-So lyssnade spänt i väntan på en fälla.

"Vad ville du med det?"
Hon såg spänt på hannen men rörde sig inte. Hon kunde inte förstå situationen och ansåg det säkrast att stå kvar.