Zey-So's såg på straffet med stora ögon, den unga varginnan som blev bestraffad av Iwaku själv verkade inte vara så mycket äldre än Zey-So. Karginnan föreställde sig hur hon själv skulle kunna bli bestraffad på samma sätt som varginnan idag. Hon rös till och vände blicken mot Erakan bredvid henne som för att leta efter stöd. När Iwakus ord tillät flocken att lämna mötesplatsen reste även hon sig för att gå när hannens dova morrande läte fick henne att spetsa öronen och vända den gula blicken mot honom. Hon vinklade öronen en aning bakot i osäkerhet innan hon försiktigt gick fram till honom. Hans ord var ämnade till henne och hon lyssnade uppmärksamt på sin ledares order innan han slutligen gav henne tillåtelse att gå. Zey-So nickade förstående och gick sedan tillbaka till Erakan. "Ska vi gå..?" undrade hon dämpat och såg honom rakt i ögonen. Ett svagt leende uppenbarade sig på hennes ansikte och stegen blev lite säkrare när hon gick upp bredvid honom

Mötet hade inte varit vad han hade väntat sig. Inte alls.
Men exakt vad han hade förväntat sig, var han inte heller säker på. Vad var det han hade gett sig in på? En flock med en ledare som bestraffade sina medlemar vid minsta felsteg?
Han rörde inte en min, tordes inte.
Sedan föll blicken på Zey-So, och hans stela ansikte blev med ens mjukt. Han nickade, och reste sig upp.
"Led vägen" sade han, kaste en blick tillbaka mot samlingen innan gråblå ögon åter gled tillbaka mot Zey-Sos kattformade.

[kooooort xD]

Zey-So's starka kattlika kropp tog några språng ifrån Erakan, skiftade mellan osynlighet ett par gånger innan hon stannade och såg efter om Erakan följde efter henne, hon började bli bättre och bättre på att vara osynlig och ibland kände hon sig mer bekväm i sin osynliga kropp än den som syntes. Hur som helst var hon i ett dämpat humör nu och ville helst av allt gömma sig från andras blickar och bara hänga ihop mer Erakan som kände henne bäst av alla i flocken. Hon rörde sig bort från flockmötes platsen in mot en ensam stig som ledde in i skogen, hon ville heller inte gå in mot vattenfallet, dess brus skulle störa sig med hennes tankar som for runt som vildfåglar i hennes huvud. När de var ensamma gick hon fram mot Erakan. "Så..vad tyckte du om flockmötet.." började hon fundersamt och de gula ögonen granskade hannens gråblåa innan hon vände huvudet mot stigen.

Erakan följde den kattlika vargen. Trots det att hon försvann med jämna mellanrum, hade han inga större problem att veta vart hon var, tack vare sin känsliga hörsel. Varje steg, hopp och rörelse kunde han urskilja mot skogens mjuka mark, kunde höra hennes tassar landa.
Han stegade efter, blicken fundersam när tankarna rörde sig mellan jämförelser. Hur hans gamla familj hade tett sig, hur Tarvell, flockens beta, hade agerat mot alfan. Skillnaderna var stora, och många.
Sen var det också det hela med flockarnas mål och inriktning. Draugai, om något, var mer inställda på att slåss och försvara sig.
De stannade, hans blick letade sig tillbaka till nuet för att dras mot hennes kattlika ögon.
"Det var.. Inte direkt vad jag är van vid" svarade han, log ett skevt leende. Trots det nya, det annorlunda, s var han glad över att få vara en del utav det. Vad det än var.
Glad över att få dela det med Zey-So.

Zey-So märkte med vilken lätthet Erakan kunde följa henne och log lättsamt åt hans förmåga, han har sagt att han inte hade några krafter men hon var säker på att han hade åtminstone en. Erakan kunde alltid höra något som var ohörbart för henne. Hon nickade medhållande i hans kommentar. Flockmötet var definitivt inte något hon var van vid eller förväntade sig. Hennes pupiller vidgade sig och blev runda så ögonen verkade större. Skymningen som gled in över dagen fick allt att sjunka i ljusblå ljus, dessutom gömde träden de två varelserna från ljuset och allt var ännu mörkare. "Jag håller med..inte alls något jag var van vid heller.." hon såg sig bistert omkring och sedan på hannen. "Tror du.." hon avbröt sig för att piska till sig själv med svansen i tvekan. "Tror du att om vi någon gång inte klarar av uppdrag att vi också blir sådär bestraffade?" Zey-So såg mot Erakans blåa blick och hennes fläckiga päls burrade upp sig som i plötslig kyla. Hon var glad att han var med henne, utan honom skulle hon förmodligen känt sig ännu mer orolig och förfärat.

Erakan satte sig ned på den mjuka marken. Rörelsen var varken smidig eller graciös, eller hjort med eftertanke. Han var inte smidig, eller flexibel, kunde inte röra sig med samma lätthet som andra kunde.
Blicken, blå och fundersam, vreds bort för att leta svar bland mörka träd. Det vaga solljuset, de sist strålarna innan dagen gled mot sitt slut, fick träden att se ut som mörka överhängande skuggor.
Vad skulle häda med dem, med honom, om de någon gång misslyckades? Hon hade i alla fall krafter, magi, som kunde tala för hennes fördel. Han hade inget sådant, inget användbart i alla fall.
"Iwaku verkar vara en sträng ledare. För bådas skull, hoppas jag att vi aldrig misslyckas med vad än vi tar oss an" svarade han, rösten något mörkare, något bittrare, än vad den brukade kunna vara. Röstens ton var dock inte ovanlig, med den hade kommit att bli sällsyntare i sällskap med Zey-So.
Ögonen gled tillbaka till den fläckade tiken, ögon uppriktigt besvärade men med en glimt av beslutsamhet.
Svansen slog, ena örat klippte till när ljudet av avlägsna vargars rörelser nådde honom.

Zey-So log lättsamt och nästan sorgset vid hans ord. Av någon anledning kände hon sig bara värre till mods. Erakan hade det bra, Iwaku har inte hunnit ge honom några uppdrag, Zey-So hade turen och äran att få visa sig duglig. Hon såg ner i marken mot sina tassar och sedan upp mot Erakan när han klippte med örat som om han hörde något. Zey-So tog ett djupt suck för att få bort resten av melankolin och log istället. "Vad är det?" undrade hon med underton i röstet och lät ena ögat smalna fundersamt men med bus gömd under den annars så fromma blicken. "Vad håller de på med?" lät hon sig fortsätta och hoppades att hon gissade sig rätt i vem det var som förde det ohörbara för henne oväsandet.

Erakan andades ut en suck. Bra hörsel var inte alltid något bra.
Man fick aldrig vara ifred.
Lite ironiskt, med tanke på att han under månaders tid gjort allt för att inte behöva känna ensamheten trycka.
"De rör sig bort, lämnar mötet antar jag" svarade han. De två hade varit snabba att lämna samlingen.
Han kastade ett snett leende mot sin kompanjon, blågrå ögon som djupa avgrunder i en sprucken glaciär - mörka, outgrundliga. En del av honom visste att tiden som kom inte skulle vara enkel, att en flock som denna knappast tog svaghet och misslyckande väl.
Gudarna kunde svälja sig själva för att de lämnat honom magilös i en värld där alla kunde gör något.

Zey-So såg på honom med stora ögon. Hon hörde så klart inget, bara deras samtal och skogens naturljud. Men så klart inte flockmötet och inte vad vargarna gjorde där. "Jag visste det!" sa hon triumferande med lustigt smalnade ögon fästa på Erakan. "Du har sagt att du inte har några krafter! Feeeel!" hon tog ett lätt språng från honom och gömde sig lätt med sin osynlighet. "Fånga mig!" hon kastade sig nu mot vänster av honom och rev med klorna mot barken av ett närstående träd som för att lura honom att hon hade klättrat upp dit. I själva verket tassade hon mjukt bort mot en buske bakom honom. Hennes steg var ytterst försiktiga och tysta, sådana ett vaksamt rådjur inte skulle kunna uppfatta, eller en skrämd sork inte hinna känna. Hon ville testa om Erakan kunde höra vart hon var.

Erakan stirrade tomt och oförstående mot platsen där Zey-So försvunnit. Tankarna var frusna i stunden hennes ord yttrades. Pannmusklerna spändes, skapade ett förbryllat, eftertänksamt uttryck. Ärligt, så förstod han inte vad hon menade. Krafter? Han hade bara hört de andra vargarna. Ljudet av deras steg var som avlägsna ekon i den kyliga natten.
"Vad snackar du om? Jag har inga krafter!" ropade han efter där hon försvunnit.
Erakan visste att hans hörsel var lite bättre än andras, det var ingen direkt nyhet. Att finna byten, att upptäcka främlingar, sådanna saker som föll honom enkelt bara just för att han hörde dem innan de hörde honom.
Klösandet mot trädet var inte svårt att höra. Dock, innan han hunnit samla sig efter hennes ord, var ljudet redan borta och skogen så tyst som den kunde bli. Han skakade på huvudet och lät ut en suck över hur seg hans reaktionsförmåga var.
Det mest irriterande med hans hörsel var att han aldrig kunde lita på att den skulle fungera. Det var svårt att förklara, men det gjorde faktum inte mindre sanning. Det fanns tillfällen då även de minsta ljudet registrerades, och andra stunder då han kunde missa en främlings klumpiga steg. Han mindes ett möte, där just de det hade skett - ena honan hade han upptäckt trots det att hennes steg varit ljudlösa, men den andra tiken hade gått hans uppmärksamhet förbi, även fast hennes steg vare sig varit tystare eller ljudligare än den förstas.
Han hade bara inte hört hennes steg, så enkelt hade det varit.
Nu lyssnade han uppmärksamt. Det fanns inga spår av aktivitet uppe i själva trädet, så om hon klättrat upp, måste det ha varit i ett tag och så mjukt att inte grenen reagerat på hennes tyngd.
Eller så hade hon inte klättrat upp alls.
Erakan vred huvudet åt sidorna, mörka öron klippte till men var annars stilla. Han visste inte riktigt vad han hörde, kunde inte riktigt skilja mellan alla små ljud som tillhörde en skog. Allt var ett brus, alltid lika närvarande, alltid lika påträngande.
Hannen reste sig upp, såg sig omkring. Ögonen smalnade av när otydliga, lätta ljud kunde noteras från sidan och bakifrån.
Kunde det vara..?
Huvudet vreds långsamt nästan hundraåttio grader, försökte se om spår av hennes steg kunde synas på den mjuka marken. Dock kunde han inte se något.
Svansen slog irriterat.

Zey-So spände ögonen i Erakan när hon såg honom vände på huvudet. Hon såg hur han fundersamt såg mot det trädet hon förut skrapade sina klor emot och sedan mot grenarna som hängde orörliga över marken. Han måste ha förstått att hon inte alls var där, grenarna skulle ha böjt sig under hennes vikt, det gjorde de inte nu. Erakan vände sig långsamt mot henne, hon såg honom i ögonen och kroppen spändes, hjärtat började slå snabbare av förtjusning. Hur visste han att hon var där? Eller har han inte förstått det än? Hon stelnade till likt en staty, Erakans blick undersökte marken bredvid henne och förmodligen även platsen hon fysiskt befann sig på. Hon stod stilla, väntades på att han skulle gå fram mot henne, finna henne. Zey-So kände hur benen började darra smått av spänning och hur blodet rusade upp mot tinningarna. Det var inte ofta hon kände sådan rus av förtjusning och spänning. Hon minndes hur hon lekt med sin syster förut i samma lek. Sey-So hade fått en annan kraft, telepati, konsten att höra tankar och kunde alltid finna Zey-So vart hon än gömt sig. Att leka med Erakan visade sig vara ännumer spännande. Nu hade de iallafall nästan lika chanser.

Tystnaden hängde i luften.
Eller hade gjort det om inte alla småljud drivit honom till vansinne.
Men klara ögon vinklade mot den gräsklädda marken sökte blicken efter tydliga spår. Dock, trots att jorden på flera ställen i området kunde vara lerig och fuktig - sådan jord som gav tydliga tassavtryck - så var denna fast och stabil under hans ljusa trampdynor. Han rynkade fundersamt på nosen, småsmå veck bildades längst nosryggen.
Försiktigt vädrade han i luften, men områdets flora och fuktig luft gav inga ledtrådar. Han fnös.
Det dunkade i öronen.
Svagt, svagt. Så skört att han först avskrev det som bakgrundens störningsmoment.
Men det var.. närmare än så.
Det var svårt att avgöra, exakt vart det var - exakt vad det var. Ett stadigt dunkande, rytmiskt.
Hannen blinkade, vinklade öronen för att höra det enskilda ljudet som annars drunknade i skogens liv.
Han hörde det. Knappt.
Sedan ekade genom skogens troppar skriket av en skärrad fågel, och allt vad koncentration hette försvann med de första tonerna. Det rytmiska dunket gick förlorat i vågen av alla skogens ljud som vällde över hans sinne. Det var som om han långsamt vandrat längre och längre in i en grotta, närmare och närmare det rytmiska ljudet och längre ifrån allt annat, bara för att sen plötsligt ryckas tillbaka till grottans mynning.
Han ryckte till och blinkade, synligt tappade fokus efter att ha intensivt iakttagit den fläck som verkade vara ljudets källa.
"Vad i.." hela fridens namn hade precis skett? Han blinkade igen, och skakade på huvudet för att rensa huvudet och öronen på områdets sorl.
Bara blotta sekunder hade passerat. Kändes som en evighet.
Åter vände han blicken mot där han tidigare haft den, vinklade öronen för att undersöka om allt bara varit en illusion.
Han tog ett par steg närmare, och det dunkade ljudet var tillbaka i full stryka.
Hjärtslag.
Han synade marken, såg fortfarande inga spår. Det störde honom att han inte kunde lokalisera källan, mer än på vad han redan gjort. Hon kunde vara fem meter bort, eller tre meter åt höger, utan att det skulle göra någon större skillnad.
Då var det bara att vänta på att hon skulle ge ifrån sig den minsta indikation på vart hon var. Det skulle räcka med ett oförsiktigt steg, en olägligt placerad kvist, och hon skulle vara fast.
Bakom honom slog svansen, och ett självgott flin blottade vita tänder.

Tystnaden var nästan total för Zey-So. Hon kunde höra lövens torra prassel, de löven som hängde kvar vid grenarna men redan hunnit dö och ännu inte fallit till marken. Erakan fortsatte att fundersamt se på marken. Hans öron rörde sig smått, han lyssnade efter henne. Zey-So kunde inte förstå vad det var han lyssnade efter och detta skapade mer spänning som tycktes hänga i luften. Han vädrade men verkade inte finna hennes doft, fukten och kylan dämpade det. Ett skrik av en uppskärrad fågel fick Zey-So att rycka till, som tur så prasslade inte marken under hennes fötter men hon blev tvungen att stelna till i en obekväm ställning. Erakan mumlade något och hon höjde huvudet för att höra honom bättre men han tycktes ha talat mest för sig själv. 'Kom igen..du klarar det' tänkte hon sänkte huvudet så att den nästan nuddade marken men med den gula blicken intensivt fäst vid Erakans oseende blåa ögon. Hans flin fick henne att tro att hon har tappat fokusen och blivit synlig, en snabb blick mot tassarna visade att hon fortfarande var osynlig, hon såg åter mot Erakan, och tog några steg åt sidan.

Hade en rörelse haft en färg, hade sagd rörelse varit en blinkande ton i ett hav av grått. Det var nästan som om han kunde se henne, fast inte henne utan det ljud hon gjorde. Som små vågor.
Utan att ens tänka drogs allt av honom mot just den punkten som var ljudens källa. Inte ett steg togs, men hela den rödbruna kroppens tycktes luta snett framåt, och öronen vreds till full uppmärksamhet.
Ljudet, ljuden, i sig själva hade inte varit stora, eller markanta, eller ens direkt uppenbara. De hade bara varit rätt.
Han gjorde ingen ansatts att förflytta sig ytterligare, men kroppen var spänd för språng som en laddad båge med pil och sikte.
Tystnaden var totalt, fast ändå inte.


[Blllleach.. kort svar och seeeegt svar, sorry för det xD ]

Snart tröttnade Zey-So på att stå still, Erakan gjorde inga ansatser på att se var hon fanns så hon valde att ta ett hopp mot honom och med indragna klor knuffa till honom med framtassarna i bogen och sedan hoppa undan och stelna till. "Så kommer du aldrig att fånga mig!" Hon smög sig mot honom, lurandes knakade hon till med några torra kvistar för att vilseleda honom och sedan retsamt buffa honom på hans rosa nos med sin fluffiga svans.

Erakan ryckte till då hennes röst bröt den tystnad som inte rickigt legat. Den oväntade närkontakten i samband med Zey-Sos stämma fick raggen resa sig svagt i nacken. Det var stoltheten som sved, då den också fått en knuff när han misslyckats med att fånga henne.
Svansen slog ett rapp.
Sedan kastade han sig emot ljudet av en bruten kvist. Skuldran träffade luft, men samma stund klorna fick grepp i lerig jord kastade han sig vidare till källan av de underliga, rytmiska ljuden av dunk dunk dunk. Hans avsikt var att med sin hydda tackla henne till marken, att med den plötsliga vändningen överraska henne.
För ärligt, det var det enda sättet han skulle kunna fånga henne. Hon var kvickare och snabbare, så han skulle aldrig vinna över henne när det kom till fart. Det var han för osmidig för, och hans hydda var helt enkelt för tung.

Överraskad av hans plötsliga rörelser halkade hon på leran och blev genast tacklad av Erakans betonghårda bringa som fick henne att slå en volt och landa på marken under honom, osynligheten försvann direkt i samband med slaget och man kunde nu se hur Zey-So låg på sidan med framtassarna vikta mot bröstkorgen, helt täckt i lera och kvistar. "Hey! Det där är ju fusk!" klagade hon trots att hon själv minuter tidigare retade honom och ville leka. Hon har ingen aning att hennes kropp inte ens kunde klara av en lätt tackling, han fick omkull henne direkt och fick Zey-So att tänka efter hur svag och skör hon egentligen var. Zey-So la öronen något bakot och vände sig om på magen för att komma upp. Hela ryggen var täckt av hårda lerklumpar och kvistar som inte kom av trots att hon ruskade på sig.

Ett segertjut som klingade av till skratt frigjordes ur hans strupe när hård bringa träffade inte-luft. Tikens ansikte var värt den korta stunden av förnedran.
Vätan från leran vette genom pälsen kring tassarna. På det stora hela var han fri från lera, men det var svårt att avgöra när hans fäll hade samma nyans som marken. Rödbrun.
Han stod sedan på stadiga ben en liten bit ifrån, någon steg bara, gav sin kamrat utrymme att resa sig upp. Åter löd ett mullrande skratt när åsynen av hennes kladdiga päls uppenbarade sig för fullo. Skadeglädje.
"Och vad kallar du att använda krafter då? Om inte det är fusk så vet jag inte vad" sade han, log brett. Det var en känsla, att kunna vinna en lekstrid trots det att hon använde sina krafter. En känsla av stolthet, upprymdhet. Att han kunde, även fast han saknade magiska förmågor.
Det var befriande.
Blågrå ögon var riktade mot Zey-So. Tindrande, som ytan på en avgrundslös sjö en molnfri dag.

Zey-So reste sig upp, inte utan grace trots leran och kvistarna som pryde hennes annars så fina rena skinn. Hon ruskade på sig som en hund för att sedan som en katt se sig om på bringan och med tungan räta ut sin päls som låg slarvigt. "Som om du inte använde dina krafter nu. Erkänn att du hörde mig. Hur kunde du annars veta vart jag var?" muttrade hon dystert men utan anklagelse. Hon var inte van att förlora, hon var ju mästare på att gömma sig och leken i tafatt och kurragömma var hon alltid vinnaren. Hon mindes en speciellt stark händelse när hon för första gången använde sin osynlighet i hemflocken bland kamrater och släktingar. Hon var fortfarande ett barn då, inte ens avvand och fortfarande levde på mjölk hon fick av sin moder. Valparna hade inte tillåtelse att lämna hemområdet som visserligen var ganska stort men saknade fina ställen att gömma sig på, vart kunde en kargvalp gömma sig? Hon gömde sig då i en övergiven grävlinglya, ett ställe som en vuxen karg aldrig skulle tänka sig besöka, mörk, dammig, med torra trädrötter stickandes ut från taket och väggarna, längst inne var det ruttnade ben och gamla förstenade exkrementer, men för en valp öppnade sig oändliga möjligheter. Hon låg bland sten och damm, ihopkurrad intill väggen och tänkte bara en sak "Jag är osynlig osynlig osynlig!" Ute hördes massor av ljud av valpar som sökte efter henne och de som blev funna, några kikade in i hålan förståss men verkade inte ha märkt henne. När alla förutom Zey-So har blivit funna så började de ropa efter henne och med ett självsäkert leende kom Zey-So fram ur lyan. Hon blev genast anklagad över att hon fuskade, gömde om sig vilket man inte fick enligt reglerna för de har kikat i lyan redan i början och ingen var där. När hon nekade det så blev hon slagen av hela gruppen och hemma även utskälld av modern över sin smutsade päls. Nu har hon vuxit upp men fortfarande hade den där barnsliga viljan att vara bäst i kurragömma.

Erakan observerade tiken med glittrande ögon och brett leende. Han hade inga krafter. Punkt slut. Hon drev bara för att hon var en sådan dålig förlorare.
Men hon fick tåla en förlust, för alla vinster som annars gick till henne.
Han fnös, satte sig ned. När han fortfarande inte såg någon indikation på att hon skämtade så gled de blåa ögonen mot misstro. Förnekelse. Han skakade på huvudet, leendet hängde sig enträget kvar.
"Vilka krafter? Jag hörde kvisten brytas, så du har ingen annan att skylla än dig själv" sade han, mungipor dragna uppåt men leendet tappade allt mer av sin trovärdighet.
Hon skämtade inte.
Det stämde inte.
Vikten skiftades mellan benen, så att det enda frambenet tog mer av den sittande kroppens tyngd. Det var alltid något han gjorde när han var obekväm, även om han inte tänkte på det. En omedveten rörelse, reflexmässig.

Zey-So flammade till av Erakans envisa förnekelse. Varför kunde han inte se att han hade superhörsel? Sådan hörsel andra inte besatt av? Hon reste sig upp som en blixt med något böjd rygg och rest ragg, svansen stod som en påle bakom henne och de gula kattögonen blixtrade. "Nu får du sluta med att säga att du inte har några krafter! Hur visste du vart du skulle springa? Kvisten bröt jag för att lura dig! Den ligger inte ens där du fann mig." hon nickade mot den torra grenen hon avsiktligt klev på, den låg flera meter åt vänster. "Hur kan du veta att det är jag som kommer när jag försöker smyga mig på dig? När inte ens rådjuret hör mig när jag jagar? De har jättebra hörsel, men du har bättre. Inse det och sluta förneka det. Utveckla det istället!" Det var inte ofta som Zey-So blev sådär irriterad, men hon kände på sig att om hon inte var rak med Erakan så skulle han fortsätta att leva i sin lyckliga ovetande.

Ögonen gick nästan snett på honom när han försökte fokusera på flera saker samtidigt. Kvisten, och tiken.
Just i det ögonblicket, dock, var tiken något mer angelägen att hålla ögonen på. Zey-so hade inte varit hotfull mot honom på allvar vad han kunde dra sig till minnes. Aldrig. De kom bra överens, och kivades när de kunde, men aldrig låg de någon riktig hetta i deras ord.
Detta, detta var något annat.
Trots det att han precis vunnit en lekstrid, så backade han undan henne med bara något steg. Den mentala reträtten var större, flera mil, och vad som tidigare visat stolthet och överlägsen självsäkerhet skiftade till en tveksam hållning.
Det stämde inte.
"Jag hörde dig, inte svårare än så. Man behöver inte ha superhörsel för att snappa upp steg!" ju intensivare situationen blev, desto svårare hade han att behålla de formella ordvalen och bildade språket. De hade sedan långt tidigare kommit överens om att helt hoppa titlar mot varandra, och det var bara den inpräntade vanan som förhindrade honom från att återgå till Er och Ni.
Fast det hade inte varit hennes steg han hört. Steg lät inte dunkdunkdunk, de var mjuka, och definierade av rörelsens form och tyngd. Han tystnade i vad han öppnat munnen för att säga, och huvudet tillsammans med blicken gled ned mot marken. Det hela var ett främmande koncept.
Förståeligt när man hela sitt liv fått det sagt till sig, och även intalat självmant, att man inget annat var, än ett magilöst väsen utan tillhörighet. Att sedan plötsligt mötas av en helt annan verklighet, var allt annat än lättfattligt.
Blågrå avgrunder vreds upp från marken för att möta tikens blick. De var inte längre roade eller skämtsamma. Snarare än något, var de förvirrade och - även om han aldrig skulle använde det ordet i samma mening som sig själv - hjälplösa. Frågande. Hur stämmer det här?

[wow, vart kom den inspirationen ifrån? xD]

Erakans reaktion fick Zey-So att snabbt lugna ner sig, hon hade lätt för att brusa upp men lugnade sig nästan direkt, nästan i samma ögonblick. Raggen hade lagt sig och hon såg som vanligt, len och smidig ut. Som en vanlig katt som förstod sin övertramp och ville få lite stöd och förståelse. Hon la öronen bakåt och buffade lätt med pannan på Erakan.

Hans ord tog hon inte illa upp längre. Hon mötte bara hans blick med sin egna gröngula blick av förståelse. Hon hade också varit liten, också för första gången upptäckt sina krafter. För Erakan var det helt enkelt en lite senare start än vad det brukar vara normalt. Ett lätt flin låg över hennes läppar. "Säker att det inte var mina hjärtslag eller andetag du snappade upp?" sa hon med bara läpparna, hon hade ingen tvekan om att Erakan skulle höra henne.

När hennes ragg försvann, slappnade Erakan märkbart av. Nog för att det kunde vara ett trick, men det trodde han inte.
Hennes buff möttes med att lekfullt motta bort hennes huvud med en lerig tass. Inte för att han på allvar skulle våga fläcka ner hennes fäll mer än vad han redan gjort. Det skulle vara som om att underteckna sin dödsdom.
Och så dum var han inte.
När hon nämnde hjärtslag så vred sig öronen som om slagen av en idé. Han kunde fortfarande höra de svaga slagen, om han lyssnade noga efter dem. Bakgrundens intensiva sorl kunde han också ignorera, i favör för de rytmiska slagen.
Var det.. hjärtslag?
"Jag tror.. jag tror jag hör dina hjärtslag nu" sade han, nästan tveksamt. Men leendet var inte långt borta. Hade han superhörsel? Erakan hade alltid varit medveten om att hans hörsel varit något bättre än andras, men aldrig skulle han förväntat sig superhörsel. Hur saker lät för honom hade han bara antagit var normalt, och i sin tur presumerat att så var också alla andras verklighet formad.
Han hade bara antagit..
Vad fel han haft.

Zey-So duckade undan hans tass och med ett leende märkte "Jag sa ju det..du har superhörsel." hon kunde inte låta bli att anmärka. "Kanske inte den bästa eller mäktigaste kraften man kan äga men den ger också nytta. Du kan höra mig även om jag är osynlig. Väldigt bra föressten, jag kan träna med dig och lära mig att vara tystare och försiktigare."

Zey-So var glad att Erakan äntligen hade erkänt för sig själv att han hade superhörsel, en kraft som alla de andra. Han var inte kraftlös som han försökte intala sig själv och vem vet, kanske han hade en annan kraft? Något telepatiskt kanske? Hon log mot honom och rös lätt. "Kom, vi går till vattenfallet.." hon började springa lätt mot ljudet av bruset som till och med hon kunde höra.