I Byomi var det inte bara vattenfallet att se på. Prasslandet av trädgrenar och smådjur som sprang runt i skogen var ljud som följde med vart man än gick. Zey-So, en av de nya medlemmarna i Draugai utforskade de knappt synbara stigarna som sträckte sig fram över det gröna området. Hon rörde sig med snabba och graciösa steg, hoppade lätt över pölar som ibland täckte marken och njöt av den friska doften. Hennes uppmärksamhet drogs till en ekorre som stelnade till på grenen i hopp om att den unga karginnan inte får syn på den. Zey-So log lömskt och hukade sig ner i marken för att sedan sträcka ut kroppen i en vertikal hopp upp på grenen som befann sig ca 2-3 meter från marken. Utmärkt hopp kan man säga, de starka klorna grep tag om barken och karginnan satt nu på den tjocka grenen. Ekorren han dock fly. Zey-So sörjde inte på grund av det utan valde att klättra högre upp, hennes klor grep tag om barken, slet i den och lät inte sin ägarinna falla till marken. Hon klättrade så högt upp att grenen under henne började oroväckande böja sig för hennes vikt, men hon tänkte ändå inte fortsätta. Några sekunder satt hon och beundrade utsikten. Hon befann sig precis på gränsen till Storkärret och doften, eller rättare sagt odören från träsket nådde henne väldigt snabbt. Karginnan nös, dit ville hon inte gå. Hon började klättra ner och fundera på vad hon skulle hitta på härnäst. Hennes tankar vandrade till Erakan, hon har inte sett honom sen de tillsammans kom till Byomi. Hon undrade om han också stött på Iwaku. Kanske skulle han också bli medlem. När hon nådde marken började hon gå, hennes osynliga kraft ledde henne på den kortaste vägen till sin nye kamrat. Hon visste vart hon skulle leta efter honom, eller rättare sagt så visste hennes kraft vart hon skulle leta efter honom. Hon följde några knappt synliga stigar och bytte riktning några gånger innan en välbekant doft nådde hennes näsborrar. Hon log glatt och ropade. "Erakan. Det är jag!"

Av alla sinnen som Erakan hade, utav syn, smak, känsel och allt annat - så var hans hörsel det absolut främsta. Många vargar manövrerade på håll genom lukt, att de kände av i luften långt innan de kunde se eller höra.
Han kunde höra en fågel lyfta, så långt bort, att han trodde det var inbillning. Ett mjukt prassel, åtföljt av en visslande sång.
Marken var mjuk under honom. Lent gräs, och höga träd. Det kändes magiskt att bara ligga där, lyssna och observera skogen. Den var så annorlunda från det han var van vid, så olikt de öppna bergslandskapen och de glesa tallskogarna som gjorde Nordan känd.
Ett leende bredde ut sig i hans ansikte, det varma, sneda leendet som på senare tid hade blivit allt mer ovanligt. Just detta leende var äkta, genuint, men sedan han vaknat upp ensam månader sedan, hade bitterheten blivit allt mer påtaglig.
En punkt av ljus, den den allt bistrare närvaron, hade blivit Zey-Sos sällskap.
Han tog en stor tugga av det saftiga hjortköttet. Det fanns ingen sympati för den fallna kalven, inte ens när det röda blodet fläckade pälsen och rann nerför halsen. Hjortkalven hade gått en ärofull död till mötes, fått äran att bli fälld av honom. Stoltheten av ett lyckat byte, upprymdheten av en helt ny omgivning, känslan att se en värld av nya möjligheter - det var underbart.
Ljudet av bekanta steg fick honom att stanna upp mitt i nästa tanke. Huvudet, och öronen, vreds direkt mot ljudets källa. Leendet som sken upp, fick det tidigare grinet att likna en sur min.
"Här borta!" svarade han, dock väl medveten om att hon kunde finna honom oavsätt*. Numoori var full av underliga krafter. Det var något han bara på senare tid hade lärt sig. Båda han äldre bröder hade krafter, samma sak med hans syster och föräldrar. Även andra i flocken hade haft magiska förmågor, element av olika slag. De flesta hade haft vind, eld eller jord. Betan i flocken, en imponerande hanne med glödande röda ögon, hade haft förmågan att få saker att explodera med blotta viljan.
Själv hade han inga krafter alls. Inga förmågor, inga superkrafter, inga styrkor att luta sig tillbaka på. Bara lite extra muskelmassa - som rätteligen tillhörde hans bergsvargs arv - och en ganska bra hörsel. Tråkigt.
Han undrade vad Zey-So hade haft för sig sedan de skiljdes åt, var nyfiken på vad hon hade att berätta.



*vet inte om de pratat om krafter, men om de inte har de, så är det bara att ignorera den meningen ^^

Hans svar fick henne att öka farten. Doften av hjort och blod fick hennes mage att kurra av hunger. Det var inte ofta hon åt av hjort, för stort byte kunde hon inte fälla trots sin snabbhet och smidighet. Hon nosade hälsande på Erakan när hon kom fram och log glatt åt honom. "Mig kan du inte gömma dig för." skämtade hon med honom och satte sig bredvid honom. Hennes blick såg forskande på hjortkalven som låg framför henne, stor kalv, hon skulle inte klara av att fälla honom. "Åh..fällde du själv?" undrade hon och såg respektfullt på den rödbrune hannen. "Måste lära mig det.." fortsatte hon och frågade med blicken om hon kunde ta en bit. Hon var säker att hon skulle få det men av artighet undrade hon det. Deras gemensamma resa har fått Zey-So att se honom som en god vän. Han var vänlig mot henne och artig, dessutom var de nästan jämnåriga så han var lätt att tala med. "Du kommer aaldrig gissa vad jag har gjort!" sa hon och utan att vänta på svar fortsatte hon. "Visste du att vi har vandrat in rakt i ett flockområde? Jag har redan hunnit träffa alfan och blivit medlemm! Fasst jag har ingen rang än men endå!" Hon såg storögd på Erakan med ett leende från ena öra till det andra.

Svansen slog extra hårt när han äntligen fick syn på tiken. Han reste sig upp med frambenen, så att han istället för med lättja ligga ner satt upp för att ge ett mer välkomnande intryck. Trots att han kanske inte skulle erkänna det, så hade han nästan saknat henne under den korta stund de varit ifrån varandra. Fast var det så fel, egentligen, att sakna en vän? En god kamrat?
"Det var ingen match" sade han, lätt arrogant men med skämtsamheten glödandes bakom de blåa ögonen. Han makade lätt på sig, så att hon skulle komma åt den lockande buken på den döda hjortkalven. Hon behövde inte ens fråga, han skulle ha delat med sig oavsett.
Det var delvis på grund utav koden, den inövade artigheten, men mest för att han faktiskt ville dela sin fångst - och inte för att han kände någon missriktad plikt att göra det.
Sedan vred han förvånat på huvudet, och slängde en överaskad blick mot henne. Det, om något, var inte vad han hade väntat sig. En flock? Han hade inte haft en aning om att detta område, detta blomstrande, magiska ställe, tillhörde en flock. Det gjorde honom nästan upprörd, att denna plats inte var öppen för alla numooris vargar.
I ett par sekunder visste han inte vad han skulle säga. Kanske talade hans chockade ansikte, och gripande tystnad för vad han tänkte. Kanske var hans ögon nog, för hans vän att förstå hur.. överväldigad han var.
"V-va?" var det första han lyckades klämma ur sig. Besviken, förråd. Lämnad.
Men tikens entusiasm var nästan nog för att helt överskugga de blandade känslorna. Att hon blivigt medlem i en flock var bra, jätte bra. Men å andra sidan betydde det att han åter var ensam.
Ensam.
"En flock?" han försökte se glad ut, lyckades kanske inte helt. Men han var glad för hennes skull, verkligen.
Ensam.
Nu när han tänkte på det, var det svårt att föreställa sig en tillvaro utan hennes sällskap. Svårt att komma ihåg de tomma, ihåliga dagarna innan de slagit följe.
Hans reaktion kanske inte var den hon väntat sig. Med tanke på hennes leende, och upprymdhet, så hade hon kanske förväntat sig att han skulle bli lika glad som henne. Men mer än ett halväkta leende och dunkla ögon, skulle hon förmodligen inte få.
Ensam

[vid numooris gudar, vad emo han ska vara då xD]

Zey-So skrattade åt hans kommentar. "Ingen match, va? Då får du lära mig det om det nu är så lätt!" skrattade hon klangfullt och tog nu tag i en njure i kalvens mage som hon älskade. Köttet var saftigt och ännu varmt. Hon åt av den långsamt och med njutning. Hon vände blicken mot Erakan, hennes entusiasm över att hon äntligen blev medlem i flock trots sin unga ålder skuggade över hennes uppmärksamhet på hannens reaktion. När hon slutade tala såg hon nu att leendet han så tappert försökte klämma fram liknade mer en grimas. Hon såg allvarligt på honom några sekunder innan hon log lätt och lutade sig mjukt mot honom för att stryka ansiktet längst hans hals och spinna. "M-mm..Flock.." hon såg på honom. "Draugai heter den och är ganska ny..Jag mötte alfan..eller generalen som det heter där. Han heter Iwaku, jag hade tänkt att presentera dig för honom så att du också får en plats i flocken. Vi kan hitta ett ställe vid vattenfallet. Den är jättevacker. Du kommer gilla den.." hennes röst lät mjuk och övertalande. Hon kände sig skyldig över att hon så snabbt hittade ett hem och glömde om sin vän som också var en vandrare precis som hon en gång. Hon ville inte lämna honom ensam.

(naw..Stackars Erakan. Men Zey-So lämnar inte sina vänner :))

Det hade inte slagit honom alls. Det som föll så naturligt från henne tunga, en idé så.. simpel. Så enkel, så genialisk.
Varför hade han inte tänkt på det?
Leendet blev med ens äkta. Hade han varit av kargsläktet, så hade han i samma ögonblick också börjat spinna, men som någon bergsvargskorsning hade han inget annat väl än att svara med lätt skratt. Zey-So gjorde alltid saker som förvånade honom - gjorde saker som han inte visste var möjliga för en varg. Ibland kunde han känna avundsjuka bubbla innanför skinnet, avundsjuka på hennes förmågor och irriterad för att allt han hade att komma med var vad vilken varg som helst kunde göra ändå.
Men avundsjukan skuggades alltid över, av glädjen att inte längre vara ensam. Han tog irriterad, arg, till och med sorgen, över att ta itu med allt på egen hand.
Även om han många gånger inte delade med sig av sin oro och bitterhet, så hade han den sämsta masken i hela numooris historia.
Som ett svar lutade han sig svagt bakåt, så att hon skulle komma åt att stryka sig emot honom utan att behöva klämmas. En uppmuntran att han inte misstyckte.
"Det låter.. Bra" svarade han ärligt, uppriktigt, och i brist på bättre att säga. Det var så mycket att tänka över. Så mycket nytt. Ny flock, ny familj. Nya vänner, nytt hem.
Eventuellt. Om ledaren inte dödade honom först. Iwa..Iwuka..Iwaku kanske inte tillät kraftlösa vargar bland sina led.
Han tryckte undan, pressade ner, de tankar som ledde mot mörkare känslor. Istället tänkte han på vattenfall, försökte se hur en vertikal fors kunde se ut. Vattenfall som sådant var inget nytt begrepp, i bergen fanns det en del vattenmassor som kastades ut för branta stup. Det blev som ett tungt regn, en kaskad av fallande droppar. Ju högre det var, desto mindre blev kraften, men från de störta forsarna spelade det nästan ingen roll hur högt fallet var.
Och att klistra in en sådan bild, i detta magiska skogslandskap, var inget hans fantasi kunde göra rättvis.
Det var bara svårt att släppa, att inte längre bara tillhöra ingen och helt plötsligt åter vara en del av en flock. om han blev insläppt. Det var en.. främmande tanke, nästintill skrämmande. Så länge varit inställd på att alltid vara ensam, och att ny ställas inför valet att tillhöra något igen.
När han tänkte på det, och riktade en blå blick mot Zey-So, så var det egentligen inte ett svårt val.
"Och när jag blir intagen, ska jag visa dig hur lätt man kan fälla hjortar" sade han, åter igen med en lätt arrogant ton. Men han visste att hon skulle förstå skämtsamheten som låg bakom hans ord, visste att hon skulle känna igen den. Erakan var ingen vidare för att direkt med ord uttrycka vad han kände eller tyckte. Det var knappt att han kunde visa det alls, med den likgiltiga, hövliga artigheten så hårt inlärd, och med faderns ord fortfarande ekande i huvudet. Att inte visa svaghet, att göra allt för att föregå med gott exempel och alltid föra sig med heder och värdighet. Ibland var det utmattande, men lik förbaskat inget han kunde göra åt det.
Svansen slog till, ena örat vreds för att bättre höra ett avlägset ljud.



[tur för honom att han har en sådan bra vän då ;P annars skulle han nog gå och leka mongo i ett hörn >xD]

Några sekunder borrade hon in sitt ansikte i den sträva pälsen på hans hals för att sedan dra sig undan och åter ta tag i njuren från hjorten. "Jag är glad att du tycker det." sa hon efter att hon tuggat färdigt och svalt. "Jag hade tur egentligen. Jag fiskade i sjön nära vattenfallet och då kom Iwaku. Han kunde med lätthet dödat mig för att jag så respektlöst fiskade i flockområdet, men jag blev medlem i flocken istället. Kan du tänka dig?" hon såg på honom med ett busigt leende på läpparna. "Han kommer säkert acceptera dig i flocken om han gillar dig, men han kommer gilla dig." sa hon säkert för att uppmuntra honom. Hon tyckte fortfarande att han såg tvekande ut så hon gjorde allt för att göra honom glad och lättad. Hans kommentar fick henne att skratta om lekfullt buffa till honom med ena tassen i bogen. "Jo, det får du allt göra. Men jag är bättre fiskare!" skrattade hon och för att demonstrera släppte hon ut klorna i den upplyfta tassen och krafsade försiktigt på hans bog. Klorna som var till för att hålla upp henne i träden och ge dödliga slag i slagsmålen verkade nu försiktiga och lena, hon visste hur snabbt hon kunde ge rivmärken och var därför extra försiktig. "Vad har du haft för dig? Varit borta vid storkärret?" undrade hon och rynkade på nosen, hon gillade inte kärret, doften var för kvav, massor av insekter och farlig, lömsk mark. Dit var hon för harig för att gå.

På tungan dansade osäkerheten. Hur kunde hon vara så säker på att Ledarens kulle acceptera honom utan vidare? Hur kunde hon veta, veta att ledaren skulle gilla honom? Munnen hade kort öppnat sig för att ge ljud åt osäkerheten, men sedan stängde han den igen och log övertygande. Pressade ner osäkerheten.
"Vi får hoppas att han accepterar mig i alla fall" svarade han, rösten lät mycket mer självsäker än vad han egentligen kände sig. Vad skulle han göra om han inte blev intagen?
Mest imponerad var han dock nog över att hon lyckats ta sig ur en så knepig situation. Att jaga på en annan flocks mark var sällan mött med nåd - något han själv sätt när hans gamla flock råkat komma lite för nära ett fientligt revir.
Han nickade, för att visa att han lyssnade.
Vid hennes nästa kommentar undslapp ytterligare ett skratt, hjärtligt men kort. Att hon var en bättre fiskare än honom, var ingen direkt bedrift.
Men det tänkte han inte erkänna högt.
Blicken följde hennes klor, vilket fick honom att på ett lustigt sätt vrida huvudet. Nog för att han lite på att hon inte skulle skada honom, men han ville ändå vara på den säkra sidan.
Kärr var han inte heller främmande för. Men de sumpmarker han var van vid hade varit små och inte direkt farliga om man visste vad man skulle hålla utkik efter. Det var vanligt, att vid bergens fötter, att vatten samlade och förstörde marken. Vattnet, som inte alltid hade någonstans att ta vägen, bildade då istället små igenvuxna sjöar och leriga stigar.
"Om det finns ett kärr här i närheten så har jag noterat det" började han "Däremot har jag roat mig med att spåra kalven och dess moder genom skogen." det hade inte varit enkelt, det medgav han, men hans känsliga hörsel hade underlättat något rejält.
"Du ser resultatet" sade han, med lätt stolthet glödande i botten av den varma rösten. Att fälla kalven som sådan hade egentligen inte varit så lätt som han lät påvisa. Det hade snarare varit en slump att han lyckats ringa in de båda djuren på ett sådant sätt att bara modern kunde fly. Han tyckte nästan synd om den, se sin moder på andra sidan bäcken men själv oförmögen att klara hoppet. Sedan hade han avslutat dess liv med en tackling och ett järngrepp med sina käkar.
Åter igen var det en fågel på avstånd som inte kunde låta bli att röra på sig. Omedvetet snappade han upp ljudet och lade det på minnet. Ena örat klippte till, nästan av irritation.
"Men vi vet båda vem som är den bästa jägaren" svarade han till sist, nästan självgott.

"Klart han kommer acceptera dig! Jag sa ju att det är en ny flock, de behöver sina medlemmar" sa hon säkert och drog sedan bort tassen från Erakan med ett lätt skratt. "Är du rädd?" undrade hon retsamt och drog in klorna. "Jag kommer ju inte göra dig illa!" skrattade hon och la sedan till. "Jag ger mig inte på de som är svagare.." Det var en tydlig inbjudning till lite skojsamt bråk efter maten. Hennes unga kropp kunde inte sitta stilla ens efter en bra middag. Hon ville leka, jaga och slåss. Det var inte ofta hon fick chansen att träna med någon, nu när hon var medlemm i en flock borde hon hålla sig i form. Dessutom skulle hon bli en träningspartner åt någon Achilles som skulle dyka upp i Byomi. Det har Iwaku sagt åt henne. Hon reste sig upp med ett lätt rörelse och hoppade över den döda kalven som låg framför henne, hon vände sig om mot Erakan och viftade lätt med svansen innan hon föll fram med framkroppen för att inbjuda honom till lek.

Erakan litade fullständigt på tiken. Även om hennes vassa klor var obehagliga, så fanns ingen tvekan om hennes tillförlitlighet.
"Det säger Ni bara för att Ni inte vågar anfalla någon som är bättre än Er" svarade han, och det bekanta sneda leendet bredde ut sig tydligt. Av vana, trots det att ha medvetet ofta försökte tona ner det, så smög sig den inövade artigheten in.
Suset av oro och osäkerhet låg fortfarande i bakhuvudet, men med hennes ord hade det blott förvandlats till något som gick att ignorera. Att han dög trots sin brist på krafter, att han med sina få styrkor och många svagheter kunde vara en flock till nytta.
Han siste sig smidigt upp - något hade han fått lära sig av sin smidiga kompanjon under den tid de spenderat tillsammans - och föll ned i en lekfull position för att visa att han var redo för lek.

[Vi skulle kunna avsluta här eller efter ett par inlägg, för rollet har väll tjänat sitt syfte mer eller mindre? :b ]

Zey-So höjde på ögonbrynen åt hans kommentar, den förvånade henne lite, varför skulle hon anfalla någon bättre än sig själv, de som är bättre är till för att leva vidare. Hon gjorde ett salta över huvudet framför honom innan hon med ett lätt rörelse hoppade på Erakans rygg. Men så klart med alla klor indragna.



AVSLUTAT