Sorken hade ingen chans mot henne, Zey-So låg gömd i buskarna och hennes gröna blick stirrade kallt och målmedvetet mot den lilla gnagaren. Hela hennes kropp var spänd som en fiolsträng och alla hennes sinnen fokuserade nu på en sak. Sorken reste sig på bakbenen och nosade i luften som om den kände att hon var här. Den spände sig när en gren prasslade till då Zey-So snärtade till med svansen men han inte ens ta ett steg åt sidan när den unga kargens vältränade smidiga kropp landade på honom och fångade in honom i de starka tassarna. Zey-So log stolt över sig själv innan hon fångade sorken i munnen. Några sekunder slog hon med huvudet hit och dit så att sorken skulle tappa orienteringen och släppte ner den i marken. Sorken tog några försiktiga steg åt sidan och Zey-So lät honom göra det innan hon åter fångade in honom med tassarna likt en katt som lekte med musen. Hon roade sig en stund med att släppa och fånga in den skräckslagna sorken innan hon med ett blixtsnabbt slag med tassen bröt dess ryggrad. Leken var över. Zey-So rullade sig i marken, sorken lät hon bli för tillfället. Hon ville vila en stund.

Erakan vandrade genom skogen. Tassarna föll tungt på marken, och han haltade lätt på ena frambenet.
Fokuset var avlägset, fast i tankar och minnen snarare än på verklighetens träd och stilla lugn. Fåglarna, trots sina försök att vara tysta i hans närvaro, visste han precis vart de var. Han kunde höra minsta ljud de gjort och varje prassel av deras ljudlösa rörelser.
Han hade börjat undra om det var något underligt med det. Att höra saker som ingen annan kunde, ljud så tysta eller avlägsna att ingen andra verkade förstå hur de ekade som åsksmällar i hans trumhinnor.
De andra förstod inte. Kunde inte höra vad han kunde.
Men det var både en gåva och en förbannelse. Han hörde allt, och aldrig var det någon ro. Om en smygande hjort var ett dån i trädens mjuka brus, så var åskans smäll bland de plågsammaste han kunde föreställa sig. Blotta minnet av de höga smällarna fick nackhåren att resa sig och och öronen att vridas åt sidan i en olycklig min.
Erakan stannade, och suckade. Ensamheten omfamnade honom likt en tjock dimma. Sökandet efter hans familj hade inte upphört, men den brinnande beslutsamheten att finna den hade förvandlats till en falnande glöd. Det hade gått veckor, månader, och ännu inga spår. Hade det funnits några, var det sedan länge borta.
Sorgen från förlusten, och förvirringen av den plötsliga ensamheten, hade sedan länge lämnat honom. Istället fanns bara bitterheten och aggritionen. Mot familjen, mot fadern.
Mot allt han fått lära sig och hittills levt för.
Det fanns dagar, då han gav efter, då han lät sig känna smärtan och sorgen. De dagarna hade blivit färre och färre.
Det enda som fanns var nuet, oavsätt vad han själv trånade efter. Meningslöst att dyrka en hägring av minnen som inget annat kunde än ge honom smärta.
Erakan suckade igen, tvingade undan tankarna. Musklerna rörde sig smidigt under hans fortsatta gång. Vinden låg honom i ryggen, osmidigt för att snappa upp kommande lukter. Han brydde sig inte, behövde inte nosen för att höra främlingen på håll. Ljuden var tysta, som om gjorda av en smidig, lätt varg. Svåra att upptäcka om inte för hans känsliga öron.
Han undrade kort om någon annan skulle kunnat ha hört främlingen, undrade om det verkligen var något fel med hans hörsel om han hörde så bra.
Hannen fortsatte mot ljudens källa.

Doften av en främling nådde hennes känsliga nos för sent. Zey-So har varit för upptagen med sin vinst över sorken att hon hade glömt om försiktigheten. Blixtsnabbt reste hon sig upp och grep tag i sorken. Hennes viga kropp hoppade med lätthet upp på en tjock trädstam och de skarpa utfällbara klorna våldsamt grep tag om barken. Hon tog sig upp på den lägsta grenen som befann sig ungefär på 5 meters höjd och där hade hon bra koll över gläntan hon jagade och lekte på. Zey-So var ännu ganska liten och att slåss mot någon stark varelse skulle vara svårt för henne. Hon valde att vara säker och gömma sig istället eller fly. När hon skulle växa till sig skulle hon lära sig att slåss men inte nu, inte än. Den leopardfärgade mönstret höll henne välmaskerad bland grenen och barken men doften av den nyss dödade sorken kunde locka till sig rovdjur. Zey-So väntade på den som valde att komma hit.

Gläntan uppenbarade sig inte efter alltför lång tid. Liten, gräsbevuxen plätt med lövträd i kanterna. Han antog att den en gång i tiden hade varit större, för döende enträd växte längre i skogen. De gillade sol, och växte ofta i kanterna på skogsbryn och i gläntor som denna, men när skogen växte och det klara solskenet doldes av mer snabbväxta, och högre träd, så började enarna långsamt dö. Efter en tid så återstod de små gläntorna, och enerna dog långsamt flertalet meter ifrån.
Sorgligt, men så var livets gång.
Vad som mest förvånade den rödbruna hannen, när han med högburet huvud gled in i gläntan, var att den var tom.
Han såg sig om med blå ögon, och fortsatte inåt. Ljuden hade definitivt varit där, men endast vinden och trädens sus höll honom nu sällskap. Underligt. Vinden låg honom fortfarande fel, men hade hade inga större problem att fånga upp lukten av den främling som varit där. Stark, oförnekbar.
Det stämde inte. Hur kunde man höra någon, och känna dess doft utan att den var där?
Åter igen svepte blicken över området, denna gång med en misstänksam glimt. Det kunde vara en fälla, ett bakhåll. Kunde vara vad som helst. Hannen stannade, väntade. Benen var spända, huvudet stolt högburet. Han såg säker ut, kunde inte hindra år av inövad vana från att synas, trots det att det var ett minne från sin far.

Zey-So fick syn på den röda vargen när han tog sig genom buskarna för att komma ut på gläntan. Han såg stolt och säker ut och det fick Zey-So att oroligt lägga öronen bakot. Just sådana typer som är sådär säkra brukar sno andras mat. Men hannens förvånade ansiktsuttryck fick henne att småle. Hon var uppe i trädet precis framför honom men han såg henne inte. Hon studerade hans ansikte när det ändra det förvånade uttrycket till ett mer misstänksamt. Han stod still och väntade, Zey-So väntade också. När de har stått så en stund försvann tålamodet för henne helt och hållet. Sorken doftade lockande under näsan på henne och magen började viska åt henne att börja äta nu. Tänker du stå där en lång stund? frågade hon med sin sammetslena stämma men gjorde inga försök till att hoppa ner. Vargen såg inte ut som om han var någon klättrare men han såg större ut och kunde mycket väl ge henne stryk om han valde så. Som en rasren karg hade Zey-So en smidig kropp med ett egendomligt, men enligt henne vackert ansikte. Huvudet var triangelformat med medellång nos och stora gröna ögon som satt närmare varandra än en vargs. Nu såg hon på vargen med en skämtsam och road blick men med ett charmigt leende så att han inte fick för sig att hon skrattade åt honom.

Erakan reagerade så som det anstod någon som inte väntat sig något att göra. Trots att han enligt sig själv gjorde det med full värdighet, fanns det säkert andra som skulle ha sagt motsatsen.
Hannens massiva hydda hoppade till vid ljudet av tikens röst. Uppifrån? Vad i hela..? Blicken var blixtsnabb att finns den främmande tiken uppe i ett träd, något som gjorde honom både förvånad och nyfiken. Tikens utseende, vid närmare eftersyn, var också främmande - mer så än hennes omöjliga förmåga att ens vara uppe i trädet. Hans egna, massiva, hydda skulle aldrig klara att klättra så som en ekorre. Inte för att han var större än en vanlig varg, men för att han var för tung. Det störde honm ibland, att han hade samma form som en renblodig bergsvarg men storleken av ett vanligt gråblod. Båda hans bröder var enorma i relation till honom, och han var bara snäppet större än sin syster som var lika smidig och klent byggd som den slättvarg som hade drag efter.
"Bara så länge jag känner för det" svarade han, och som svar på hennes leende gav han henneo ett snett i gengäld. Kändes ovant, var ett tag sedan han lett.

Zey-So var påväg att brista i skratt när hon såg hur hannen hoppade till. Hans sett att reagera var väldigt roande men samtidigt förstod hon att hennes skratt kunde ses som hånfullt och bara förstöra deras relation innan den ens hunnit starta. Hannen såg enorm ut i jämförelse med henne och det gjorde den unga honan försiktig men hans leende gav hopp för en fredlig samtal. Hon såg fundersam ut vid hans svar men behagade sig ändå att lägga sig ner på grenen, framtassarna grep tag om den hårda barken så att ansiktet kom längre ner och det var mer behagligt att tala. Om jag kommer ner, kommer du starta gräl med mig? undrade hon och de nyfikna gröna kattögon såg utan avbryt i hannens isblåa. Han såg snygg ut, den röda pälsen passade bra ihop med de blåa ögonen och hans kropp såg ut att vara stark. Zey-So har alltid varit extra förtjust i kraftigt byggda hannar, hon kände sig beskyddad i deras sällskap när de var fredliga. Men Zey-So var också i den åldern då i princip alla hannar såg attraktiva och snygga ut.

Erakan iakktog honan på hennes plats uppe i trädet. Han kände sig nästan obekväm under hennes intensiva blick, men dolde det väl genom att bibehålla den stolta hållningen och lugna leende.
Han stirrade nästan lika mycket tillbaka, så han hade ingen rätt att känna sig obekväm.
Vid hennes stämmas ord vinklade han huvudet på sned och såg förbryllad ut. Fundersam. Han funderade på om han gjort något för att ha antytt hotfullhet, men kunde inte dra sig till minnes mer än misstänksamma blickar innan han fått syn på henne.
"Jag har ingen anledning att gräla om inte ni har det" svarade han till sist efter en stunds eftertänksam tystnad. Hennes ögon, nästan illgröna, fascinerade honom. Öronen vreds ur sitt läge när en fågel en bit bort lämnade sitt gömställe. Det omöjligt låga prasslet var ett dån i lövverkets brus. Slagen av tysta vingar ekade, men enbart öronens förskjutning vittnade om hans notis. Uppmärksamheten var fäst på den unga tiken.

Zey-So visste inte att hon betedde sig oartig genom att stirra, alla i hennes familj såg den de talade med i ögonen utan avbryt, det räknades till en god ton att visa att man har hela sin uppmärksamhet fäst vid sin samtalspartner. Hon log snett och nickade åt hans ord. Om han inte skulle bråka med henne så skulle inte hon det heller. Hon reste sig upp på grenen och snabbt grep tag om sorken som låg på grenen vid trädstammen där det var som tjockast och smidigt hoppade ner från trädet. Väl på marken kunde man se direkt skillnaden mellan de två varelserna. Han såg betydligt högre och större ut än henne, muskelmassan var kraftigare. Hon hade en lättare mer smidig kropp med en ovanligt lång svans som snärtade rytmiskt mot sidorna när hon försiktigt la ner sorken på marken och åter såg mot främligen. Han rörde då och då på öronen som om han hörde något, Zey-So's örhängsmyckta öron började tveksamt lyssna efter ljud utan att finna något konkret. Är det något fel? undrade hon försiktigt, han verkade lugn men han såg även ut att lyssna efter något som hon inte kände till om. Jag heter Zey-So föressten.. la hon till för att vara artig

Det var vid ett tidigare tillfälle som han mött en tik med likaartad kroppsbyggnad. Tunn, smidig, men ändå stark. De hade även de långa svansen gemensamt. Men trots de stora likheterna var de båda tikarna helt olika.
Blicken följde hennes rörelser, nästan på ett övervakande sätt, men det sneda leendet var kvar.
Fågeln var borta, öronen återställda på deras normala vinkel.
"Bara en fågel" svarade han med lätt ton. Inget att oroa sig för, sade den. Sedan, vid hennes tillägg, böjde han nacken i en hälsningsbugning så som hans fostran bad. Även om han ville glömma den, så var det inte alltid han kunde. Artigheten låg djupt inprogrammerad, omöjlig att ignorera i sina stunder. Det fanns till och med tillfällen då den förbaskade artigheten och hedern hellre lät honom svälta än äta sig mätt på en bjuden hare.
"Hälsad Zey-So" sade han med sin ännu ungvargs stämma. Förmodligen skulle den djupna med tiden, men tills dess fick han dras med en röst som lät lite för klen för hans muskulösa byggnad.
"Mitt namn är Erakan" bjöd han tillbaka.

Zey-So lyssnade uppmärksamt men kunde inte riktigt höra någon hot, någon som gömde sig i buskarna i väntan på attack. Hon såg sedan mot vargen och besvarade hans bugning med ett charmigt leende. Hon gillade att få artig uppmärksamhet. Jag är glad att ni inte kom med onda tankar hit. Det är väldigt svårt att avgöra om man är säker i någons sällskap eller inte. Jag hoppas ni inte tog illa upp när jag valde möta er sittandes i trädet? Hon satte sig ner och virade den fluffiga svansen runt sina ben. Ryggen var böjd som en egyptisk katt men den breda bringan tydde på en vargsläktdrag. Sorken låg framför hennes fötter och hon kände redan nu hur magen krampade efter mat. Kan jag erbjuda er att dela på min middag? Jag skulle uppskatta eran sällskap. Sa hon vänligt med ett leende. Hon kom från en mycket väluppfostrad familj och klarade av att tala artigt till andra. Sorken var stor nog att räcka åt de båda även om Zey-So hade planerat innan att spara lite till imorgon. Det gjorde inget. Hon var en duktig jägare och kunde fånga mer.

Erakan skickade henne åter ett snett leende i svar. Att förvänta sig det värsta ur främlingar, för sin egen säkerhets skull, var knappast något han kunde klandra henne för. Det tillhörde kodexen att behandla främlingar med vänlighet och respekt, men det hade på senare tid oftare hänt att han helt ignorerat konceptet. Inte alltid med flit, dock.
"Det är ingen fara, Zey-So. Att tänka på sin egen säkerhet förefaller nog snarare klokt än oartigt" svarade han, denna gång verbalt. Vissa tyckte inte att ett leende var tillräckligt med svar.
Sedan, med en rörelse som i honans närvaro var allt annat än smidig, satte han sig ner. Han var inte en varelse byggd för smidighet, men samtidigt irriterade det honom att vargar av hans kroppsbyggnad som vanligast var mycket större, och starkare, än honom. Det var som om han inte hade ett område som var hans. Inte var han starkare, och inte var han snabbare.
Blicken lämnade honan för att dras mot sorken i hennes inbjudan. Det var ingen större tid sedan han ätit, men mat i dessa tider var alltid trevligt.
"Om ni känner att jag inte inkräktar på er måltid så uppskattar jag ert erbjudande" svarade han, men var fortfarande osäker på om det, enligt kodexen, var helt tillåtet att äta utav ett byte en tik hade fångat. Det var inte stoltheten som var hindret, utan det faktum att det inte var hans byte som han i så fall åt utav.
Men åt det fnyste han. Kodexen var en påfund av hans far, och båda två kunde slänga sig i den kallaste älv de kunde finna.
Han flyttade sig lite närmre, försökte dölja att han fortfarande haltade lätt på ena frambenet. Visst, de hade gått en tid sedan han gjort det illa, men smällen hade inte varit av den lättare typen.
Ett par av blåa ögon blickade åter på sorken. Ett rådjur hade varit bättre att dela på, mer mat åt båda, men sorken borde räcka en bit i alla fall.

Deras samtal kunde påminna om två aristokraters möte. Båda talade väl och kände till etikett. Hon log åt hans kommentar, hon kanske var för harig men ännu var hon inte stark nog att slåss om det skulle behövas. Sedan log hon ännu större när han sa att han skulle äta med henne. "Om jag hade varit emot det skulle jag ha gömt sorken i trädet innan jag kom ner till er." skämtade hon och med en graciös rörelse plockade upp sorken och la den en bit framför så att hannen kunde nå den. "Jag är glad att kunna dela mat med er"[b] Hannen verkade väldigt kraftfullt byggd och så klart var hans rörelser mindre smidiga än hennes men hon kunde ana att ett slag från honom kunde göra henne halt eller helt enkelt bryta benen i kroppen. [b]"Vart kommer ni ifrån?" undrade hon vänligt och gjorde sitt bästa för att underhålla honom.

Om seder och traditioner, visste Erakan mycket om. Sedan födseln hade det upprepats om och om igen vad som gällde vid möte vid olika typer av främlingar, hur man behandlade högre och lägre rangade, hur man skulle te sig med värdighet och heder, hur man var artig mot en tik.
Orden ekade i huvudet, tumlade runt, runt, runt tills det att han inte längre kunde urskilja dem. Men de satt i ryggmärgen, sedan länge inlärda.
Tanken på familjen och kodexen gjorde honom nästan arg. Ilska som bubblade under ytan hotade att välla fram likt en lavin nerför en kal bergssluttning. Snabbt, öronbedövande, förödande. Erakan tvingade ner den, med tanke på sitt sällskap som knappast förtjänade den puttrande vreden. Hon hade inget med saken att göra.Tankarna tvingades ner, bort, djupt in där de inte kunde finna dagens ljus. Där de inte kunde göra intrång på nuet.
"Längre norrut, mot bergen till" svarade han, följde henne med blicken. Läpparna var fortfarande formade i ett snett leende, även om glimten inte ekade i hans blå ögon. Bergen var vackra, och en plats han gärna återvände till - även om han behövde ta sig igenom snöslätten först. Den var hård, bitande kall och tom på allt utan snö och is.
Men bergens öppna topplandskap, fria vind, och simpla utbud var värt det.
Han kastade en blick mot henne, tog in henne underligt exotiska utseende.
"Och vart kommer ni ifrån? Jag måste säga att ert utseende är fängslande, och det väcker min nyfikenhet" frågade han med en artig ton. Egentligen bröt han mot kodexen, med att vara så rättfram. Hennes härkomst var inget som han hade att göra med.
Men han hade redan kommit överens med sig själv om att kodexen kunde slängas i en älv, så det spelade ingen roll. Dock fanns det fortfarande saker han själv ansåg rätt. Till exempel så kunde han inte börja äta från en tiks byte före hon själv tagit första tuggan.
Det var bara.. fel.

Hon märkte att han aldrig åt av sorken hon så vänligt la fram till honom. Detta gjorde henne nervös och hon vinklade bekymrat ena öra bakot, den som var klädd med en guldring. "Ni äter inte.." sa hon snopet och såg något bedjande på honom. "Varsågod, ta för er. Jag hoppas den är värd er.." sa hon försiktigt, kanske denna varg behövde extra uppmuntran. Hon var redo att ge honom den och hoppades att allt hon gjorde var korrekt. Dessutom ville hon rent kvinnligt att han skulle börja äta av det hon lyckats fånga in. "Längre? Då måste jag ha missat det området.. Kan ni berätta mer om det? Jag har vandrat väldigt länge men kan ha möjligen missat erat hemland. " sa hon och log sedan åt hans kommentar. Som vilken hona som helst såg hon sig själv som vacker, men det var inte bara något hon tyckte, hon var smidig och stark, kanske ännu smått outvecklad men det skulle komma med tiden. Hon skulle växa till sig och få mer former som skulle ge henne extra grace. "Jag kommer från en klan vid Spegelsjön. Känner ni till den? Den finns på ön Tadaar" log hon mot honom. Hennes hem var exotiska marker där det nästan inte fanns några andra varelser än karger. Reviret var väldigt litet och gömd i en hemlig dal som man hade tillgång till bara man var sin klan trogen. Zey-So lämnade den och kunde nu inte gå tillbaka. Sorgligt, men hon har aldrig ångrat sig

Erakan blickade för ett par ögonblick häpet på tiken. Hon ville att han skulle äta först? Ögonen var lätt uppspärrade och leendet hade släppt under tiden.
Sedan sansade han sig.
"Tiken skall ha äran till första tuggan." sade han, som om allt annat var en äkta snölavin i vulkanens egna öken.
"..Framför allt om det var hon som fällde bytet. Att beröva ägaren första tuggan är inget annat än skamligt" lade han till, bara en kort andningspaus efter.
Han flytta sig närmre sorken, men gjorde ingen ansatts att äta när han förde nosen nära det ännu varma köttet. Istället puffade han den några centimeter tillbaka mot den unga honan som en gest att börja äta.
Sedan rätade han på sig, och vred bort huvud för att fundera. Hur kunde han enklast beskriva skönheten i de områden han vuxit upp? Snöbeklädda slätter, gnistrande tallar täckta av ett lager is - som när solens strålar sken igenom bildade de vackraste regnbågar på den vita, obefläckade snön? Hur kunde man beskriva känslan av att burra in sig i en varm fäll när man kände den bitande kylan ifrån en rasande storm? Den dödliga skönheten i en härjande isstorm, och den bländande vita synen när man grävde sig fram ur ett igensnöat bo?
Utsikten från en högt belägen plattå, så vid och oändlig att han kunde se dussintals mil bort.
Han saknade ord.
"Det är ganska långt norrut. Ju längre upp du kommer desto kallare blir det, tills hela världen är täckt av snö." Han var uppvuxen med en familjeflock som flyttade. Under tiden av hans liv, hade han sätt både bergens branta backar, snöslättens kalla sommar, och nordanskogens snötäckta träd. Lövskogen, som de befann sig i nu, hade inte varit en besöksmål förrens han vaknat upp själv. Övergiven.
Vreden kom tillbaka. Han svalde den bittra smaken med ett klistrat leende.
"Det är något man måste vänja sig med, speciellt om man inte har upplevt en riktigt kall vinter förut" det var bara ganska nyligen som han lärt sig att alla närliggande områden inte hade samma frysande kalla vinter som snöslätten genomlevde varje år. Vintern i lövskogen var tydligen mycket mildare.
Sedan rynkande han pannan vid hennes ord. Tadaar och spegelsjön var platser som för honom ännu var främmande.
Han hade knappt koll att det fanns öar inom den närmsta radien.
"Det är inga platser jag hört om tidigare. Ligger det långt härifrån?" dum fråga, svaret var förmodligen ja. Men trots det avstånd han bildade i sitt huvud, så gjorde det honom nyfiken. Såklart visste han att numoori inte slutade efter denna skogs sista träd, det hade han sätt från bergens toppar, men att föreställa sig något bortom det han ännu inte sätt var svårt.

Zey-So såg på honom med fyrkantiga ögon, att en hanne sa åt en hona att börja äta först var en helt omöjlig situation i Zey-So's familj. Enligt reglerna oavsett vem som fångade in bytet skulle hannarna äta först, sedan ungarna och till sist honorna. Det var normalt och Zey-So som aldrig hamnade i situationer där hon blev bjuden först var en aning handlingsförlamad. Ren kulturkrock. För att inte börja en onödig diskussion med hannen som säkert skulle sluta med att hon kränkte honom på något sett tog hon försiktigt tag om sorkens ena bakben med framtassen och slet av en köttslamsa, liten som skulle räcka till max en tugga. Hon lyfte de gröna ögonen på Erakan och nickade mot bytet. "Varsågod..ta för er.." kraxade hon fram och hoppades att hon har gjort allt rätt nu. Hon såg honom fundera och sedan hörde honom säga om vart han kom ifrån. Norr, där har hon aldrig varit. Hon har aldrig upplevt snö och kyla, uppväxt i Tadaar där det var varmt åter om kunde hon inte föreställa sig kylan som fanns i norr. Hon visste inte vad snö var och därför blev nyfiken på det nya främmande ordet. "Snö..vad är det för något?" undrade hon och de nyfikna kattögon glänste till av iver inför något okänt. Hon tystnade till då hans ansikte blev bistert och antog att hon blev för näsvis. Hon sänkte blicken, skamset och ursäktande. När han sedan undrade om Tadaar var långt ifrån de skakade hon glatt på huvudet. "Inte alls! Det är bara följa floden till Numoorislätten. och sedan komma över Raukakekedjan. Efter det in i Byoomi, och följa vägen till Tårarnas träd inne i Kawazatri. Följa kusten till svartstranden och sedan simma över till Tadaar. Det är en stor ö. Man kan inte ta fel!" berättade hon glatt och viftade med svansen som en hund. Hon har alltid haft lätt för att minnas vägar och ställen hon varit på.

Det var först i efterhand som han insåg att inte bara deras utseenden kanske skiljde dem åt. Det fanns alltid saker bakom ett leende och ett uppträdande, en historia av vanor och fostran. Att de kanske inte hade samma rot i uppväxt var helt klart en möjlighet. På samma sätt som hans var van vid de kallaste vintrar, och denna ljuvliga sommarskog och dess permanenta invånare bara såg snö staka tillfällen och korta perioder per år. Välden var full av skiljaktigheter.
"Ni får ursäkta mitt ohövliga beteende, Zey-So, jag glömde överväga om att våra seder kanske inte stämde överens." sade han, och efter att han sett henne ta den första tuggan började han sig själv fram för att ta en munfull av det delikata köttet. Han syskon förstod honom aldrig i hans val av mat. När de hade fylligt kött från stora betande djur till sitt förfogande, så hade den unge Erakan alltid valt lättjagade sorkar och små harar. Dock inte för att de var enkla, snarare tvärt om då de besatt en smidighet som han fullständigt saknade, utan för att i deras simpla smak så var de bland det godaste han någonsin smakat.
Köttet smälte på tungan. Ljuvligt, underbart.
När han svalt, övervägde han sitt svar på hennes nästa fråga.
"Snö är.. vitt. Och kallt. Under vintern täcker det stora delar av norra numoori, som en fäll av vit massa" svarade han, försökte komma på något bättre att säga. Men hur förklarade man snö för någon som aldrig sett det? Men han såg till att hans röst inte lät nedlåtande eller arrogant. Han ville inte få tiken att med sin oerfarenhet känna sig förnedrad.
Och sedan var det en massa andra namn han aldrig hört. Något om ett träd, och något som lät som rakake-något. Underliga namn och platser som manade fram nyfikenhet från djupt inne i honom.
"Jag har aldrig hört om någon av de platserna" sade han, viljan att veta mer tydlig i hans lugna ord. Han hade aldrig varit speciellt långt borta, inte sedan han lämnats av flocken, och inte heller innan dess. Norden var deras område - dock inte officiellt. Få kunde leva länge på samma plats där, omöjligt att hålla ett revir när bytesdjuren flyttade med solen och värmen till där deras födande gräs bredde ut sig eller lav växte frodigt.

[Btw, jag varnar härmed för inaktivitet - skolan har börjat och det är inte alltid jag finner tid eller inspiration till att svara på roll ^^ men jag gör mitt bästa! 8D Men jag varnar dig redan nu i förebyggande syfte..]

Zey-So tuggade försiktigt i sig den lilla köttbiten hon tog åt sig och förvånades över hur snabbt hungerkänslan försvann. Hannens ord fick henne att höja på huvudet och se medlidande på honom. Hon var medveten om att hon gjorde svårt för honom med sitt beteende och skakade på huvudet med ett lätt oskyldigt leende. "Ni har inget att be ursäkt över. Jag har lite svårt att vänja mig vid de olika seder.". Hon lyssnade sedan uppmärksamt på hans beskrivning av snö. Det lät underligt i hennes öron. Något vitt såg hon bara på djuren hon fälde eller månen. Men att något vitt skulle täcka marken lät bara konstigt. Hon föreställde sig det som en slags dimma som ligger på marken. "Är det som en dimma?" undrade hon direkt när hon tänkte på det och vinklade det runda örat mot Erakan i väntan på förklarning. Hon var extremt nyfiken på allt som handlade om Numoori och världen utanför Tadaar. Alldeles för länge har hon fått sitta där, gamlingarna i flocken har aldrig varit särskillt intresserade över att utbilda den unga honan om världen utanför. Hon fick lära sig jaga istället och använda sina krafter väl. "Du kommer lära dig snabbt om de. " sa hon säkert och log. "Om du vill kan vi vandra tillsammans och jag kan lära dig några stigar och vägar som jag kan" sa hon hjälpsamt och log igen.

[gör inget. Är också ganska inaktiv för tillfället]

På något underligt sätt kunde han inte föreställa sig en värld utanför sin egen, med annorlunda seder och bruk, praxis och regelverk. Att det kändes fel, var inte rätt att kalla det, men däremot kändes det så pass avlägset att hanundrade om det kunde vara sant.
Å andra sidan var Zey-So ett levande bevis för att hans kufiska bubbla var inget annat än en lögn. Att allt om heder och artighet var påhitt och hörde hemma i Tenrais käftar. Känslorna, vreden, sorgen, gjorde honom förvirrad. Osäker. Fick honom att känna sig så liten och obetydlig - som en valp vars trygghet i moderns päls ryckts undan och ersatts av den svartaste, bottenlösa glaciärspricka. Som man man satt där nere, fångad i isens kalla omfamning, blickandes upp mot det avlägsna ljuset.
Det var så de hade förlorat sin andra syster. När alla räddningsförsök hade misslyckats och en kommande storm av vredgat snö och is i hälarna, så hade de inte haft något annat val än att lämna henne. Maktlösheten. Smärtan. Sorgen.
Åter igen var det med näppe som Erakan pressade ner känslorna. Trots den halvnya insikten, så ville han inte framstå som instabil.
"Vet ni vad, seder kan vi nog göra vad vi vill med. Det är ingen annan här att döma oss." svarade han till sist, rösten lika varmt artig som tidigare. Leendet kvarstod, men under tidens gång hade en viss glöd svalnat. De mörka, blå ögonen, påminde mer om de isvakar som öppnade sig framåt våren. Det mörka vattnet som utan botten inte avslöjade något.
"Nästan. En dimma är som luft, men snö är som ytterligare ett skikt mark. Hårt, fast, men formbart. Som lera, men ändå inte" det var nog den bästa förklaringen på snö han kunde ge.
Sedan ruskade han på pälsen, såg på henne en kort stund - blicken frågande - innan han tog ytterligare en tugga från sorken.
När Erakan tuggat och svalt, samt övervägt hennes erbjudande, gav han henne en nickning. Det var inte ett lätt beslut. Samtidigt fanns det så mycket annat att välja? Spår från sin flock var sedan länge borta, och han hade bara de nordligaste områderna kvar att genomsöka. Kanske var det bättre om han tog en paus, en tid att tänka om, komma på nya infallsvinklar.
Kanske var det bättre, om de ändå lämnat honom, att de fick ha sin förbaskade ensamhet ifred.
Insikten fick honom att le. Denna gång äkta. Blicken blev avlägsen, och det gick inte att dölja.
Ett beslut.
Hans beslut.
Tenrai, och de mindre gudarnas vrede kunde svälja hela flocken om de så ville.
Han var klar. Färdig.
Screv däm*
"Jag slår gärna följe med er, Zey-So. Lite sällskap skulle inte vara fel" han talade med självsäkerhet, med någon slags förundran som man inte riktigt kunde sätta tassen på.
Chaibos kunde ta dem. Han kunde f*n ta dem. Trots stinget i bröstet, kändes det skönt att tänka onda tankar om varelser som en gång varit honom nära. Men om de inte ville ha honom, så skulle han hitta en bättre familj.
Och skulle han någonsin finna dem, skulle de få se vad de gått miste om.
Hans mörkblå blick sökte hennes, öppna himlavalv med brinnande glöd.
Förväntan, iver, stolthet. Lite ur led för en varg som precis varit lätt avlägsen och enbart artig. Men inte mindre genuint för det.


[ *hans numoorian är ganska.. dålig....... xD tog mig lite friheter att leka >83 Om det inte framgick, så stod det Screw them ;b

Plus, de skulle kunna slå följe va? :3 eller bestämma en mötesplats där de kan mötas upp senare? 8D vore åsum i så fall :D funtar nämligen på att låta Erakan joina D-flocken, och om de slog följe skulle det kunna vara en rätt bra övergång för honom ^^ och om det inte passar i din tidslinje kan vi säkert lösa det :3
men bara om du tycker det låter som en bra idé såklart <3
mini-edit: Skicka ett PM, så slipper vi ta det genom rollspelasinläggen :3]

Zey-So log bara och nickade åt hans kommentar, visst, hon kunde etiketten som var lämplig vid möte av två främlingar men nu när de har talat en stund med varandra och lärt känna varandra var det ingen anledning till att de skulle hålla fasst vid de stela och kyliga men så älskade av etiketter sederna. Hans senare utrop fick henne att frågande höja ett ögonbryn. Hans numorianska var så starkt påverkad av accenten att hon inte ens förstod vad det var han sa. Hon hann inte fråga honom då hans senare förslag fick henne snabbt upp på benen och le glatt. Hon var trött på att vandra på egen hand och var förtjust över att äntligen ha en följeslagare. "Härligt! Bra att ni-du följer med. Jag har tröttnat på att ständigt vara ensam." hon viftade glatt med sin långa svans

(sorry för kort. Men ska vi ta och avsluta efter den här och säga att de följde tillsammans till Byomi eller starta ett nytt roll någonstans påvägen?)

Att känna upprymdheten välla över honom var en underbar känsla. Helt annat än den stela ensamheten och den djupa bitterheten. För ett ögonblick kände han sig sorglös.
Det var länge sedan han kunde dra sig till minnes att han känt sig så.. glad var fel ord. Men vilket fall, det var länge sedan.
Att bara löftet om sällskap, om än för en stund, kunde göra tillvaron en sådan glans. Han visste att det knappast var för evigt, och dessutom kunde han inte lita på att hon skulle göra som hans familj gjort - lämna honom när han minst anade det - men det kändes ändå mer äkta när vetskapen om ett eventuellt svek fanns där. Att allt var perfekt, kändes falskt och förrädiskt. Om han redan nu förväntade sig det värsta, kunde inget gå fel.
"Jag är i samma åsikt som du. Ensamhet är.. långtradigt" svarade han, leendet äkta och skinande.
Han såg fram emot att spendera tid med denna tik. Kanske hade han till och med funnit någon form av kamrat, en likasinnad själ i en evighet av oändlighet.

[Vi skulle kunna ta ett roll som utspelar sig kort efter att hon snackat med iwaku? ^^]

Ok, ska du elelr jag starta i Byomi?

du får gärna skapa om du känner för det ^^