Solen stod lågt på himlen. Trädens kastade långa skuggor över den torra marken. Skogens djur höll andan, fåglarnas kvitter, som så ofta vid den här tiden på dygnet brukade genljuda från träden grenar lyste med sin frånvaro. Det var som om hela skogen höll andan, rådjuren stod stilla och stirrade skräckslaget omkring sig, hararna tryckte darrande i sina hålor och till och med den sluga räven hade flytt sin kos.

Till och med vinden tycktes oroad.

Och det var inte utan skäl. Tramptass var i trakterna - och han var arg. Ilskan bubblade inom honom. Han var så arg. Hatet brände i hans ådror, blotta tanken på orsaken fick honom att darra av avsky.

Amanita. Amanita. Amanita. Amanita. Amanita. Hennes namn dök upp i huvudet på honom i takt med hans andetag. En mörk morrning rullade upp ur strupen på honom. Hennes plötsliga uppdykande hade fått honom att tappa besinningen totalt - och det hände inte ofta. Men så fanns det inte heller många vargar han kände ett så starkt hat emot som Amanita.

Hon hade dykt upp, på ett smygande sätt som hon alltid gjorde och helt oprovocerat anfallit honom ifrån trädgrenarna. Det som irriterade honom mest var att han inte hade märkt hennes närvaro förrän hon hade kastat sig över honom och slitit sönder hans öra.

Tass misstänkte att hon enbart hade betett sig så för att jävlas med honom - och hon hade lyckats.

Och inte hade han fått en chans att slå tillbaka. Nej, Tass var minst sagt ursinnig.

Vad han skulle ta sig till om han stötte på någon som vågade korsa hans väg nu, ja det ville han inte ens veta.



[Mattiz.. blubb o.o ]

[ :lol!: ]

Mikayo trippade fram med nätta steg genom det långa gräset, daggen täckte de längsta stråna och när vattnet fångades upp i hennes päls på benen började hon glittra. Hon hade växt, avsevärt mycket den senaste tiden. Hennes svansar var längre, pälsen i nacken var längre, men stod fortfarande rakt upp, det liknade rakblad. Luggen hängde endast halvt ner och täckte inte ens det högra ögat som den i princip brukar hänga över. Måntattueringens skimmer var svagt under dagen, men i stortsett syntes hon väldigt bra ändå. En skönhet nu för tiden, även om den mörka masken över ögonen fick henne att se en aning lömsk ut. Samt de tvättbjörns randiga mönstren över svansen. Hon såg unik ut, men samtidigt passade hon väl in i mängen kanske man kan säga.

Hon höll de rävlika öronen framåt ökade farten, försökte finna samma plats där hon och Dislo träffats andra gången. Hon fann vargen väldigt roande, men hennes spralliga sida var så gott som bortblåst. Hon var tvungen att umgås med en spralligvarg för att kunna vara det spontant själv. Inget riktigt positivt fanns kvar inom henne, endast ett mål, finna sin väg, den rätta vägen. Även om allas intryck förändrade hennes uppfattning om vad som var rätt väg helatiden. Det var en förvirrande prosses, men det måste göras och genomgås.

Hon stannade upp, synen reagerade på röresler, djur åt olika håll började hålla sig undan och ignorerade hennes totala närvaro. En räv slank långsamt förbi, men det syntes tydligt att den faktiskt valde att gå åt motsatta håll, motsatta håll från vad? Siffror dök upp, utan att hon ville det och hon använde sin syn för att enkelt lokalisera den främmande vargen. Hon såg genom träd, buskar och sten. Hon fann med hjälp av rörelse synen en varg, en mörkvarg. Hon drog bak öronen, men tog sig närmre. Ett försök till att smyga, som hon inte visste var förutsätt att misslyckas.

Vad som fick den gamla hanen att tveka då han kände den unga honans närvaro hade han ingen aning om. Han kände, pga av hennes hjärnaktivitet att hon besatt en, för honom, okänd men mäktig kraft. Vetskapen om det kanske höll hans mordiska sinne från att attackera henne i schack, undermedvetet.

Nu stod han stilla och tyst och stirrade in i skogens mörker på jakt efter honan, men han kunde inte urskilja henne mellan trädstammarna, däremot kunde han känna hennes närvaro som om hon stod alldeles bredvid honom.

"Dina försök att ta dig obemärkt förbi mig misslyckades... tyvärr."

Morrade han högt och flinade hånfullt. En försiktig rörelse i skogsdunklet avslöjade honans exakta position. Tass stirrade stint på punkten som sakta började ta formen av en varg. Hon såg inte mycket ut för världen, liten och ranglig och med en mörk blåskimrande färg. Tass fnös, en ettrig hona.

Återigen gjorde sig ilskan honom påmind. Han skulle slakta den där patetiska vampyrinnan, på ett eller annat sätt. Hon skulle dö under hans klor.

Långsamt men utan tvekan närmade han sig den främmande honan med en bister min.

Ju närmre hon kom desto mindre behövde hon zooma in bilden med sina ögon. Hon höll öronen spettsade och klev ut ur dunklet i samma stund som hon visste att hanen fått syn på henne. Oron ringlade omkring inom henne, hanen bar en aggresiv utstrålning. Hon höll då en skarp blick fäst på hanen, iskall, hård, ogenomtränglig. Hon förstod alldeles för fort att det var en mental varg det här. Tecknen. En ovetande varg hade inte sett henne, hon bar ett perfect kamoflage, då pälsen skiftade i färg som smälte in i området, en blå aktig färg som smälte samman med mörkare skuggor och morgon dimmorna.

Hennes förmågor visade sig så fort oron tog vid inom henne. Siffror dansade på hornhinnan, siffror som sa hur mycket kraft det skulle behövas för henne att hinna undan ett anfall från honom. De ändrade sig helatiden ju närmre hanen kom. Siffrorna visade ungefär en potentiel styrka och snabbhet som hanen bör besitta, reflexer kunde inte räknas så det var en siffra som inte alltid stämde så bra, men de brukade vara på ett ungefär. Så att sifforna enkelt kunde visa henne hur mycket styrka och smidighet hon skulle behöva använda. Hon började då och då känna sig som en robot.

- Mina tankar är inget att ha, jag antar att du bara ser siffror?
Sa hon sedan och tog några långa smidiga steg fram emot hanen. Hon var smidigare än vad hon såg ut att vara. Stegen var så lätta att det knappt såg ut som att ett ända grässtrå vek undan ifrån tassarnas tyngd. Hon stirrade på honom lät ett svagt flin ta form. Hon spettsade öronen igen och verkade inte ha svårt med att dölja sin oro. Något sa henne att hanen var arg på något annat än henne. De röda ögonen påminde henne om något, men hon mindes inte vad. Hon som brukar vara så bra på mönster och gissa sig till rätt svar.
- Vem är ni främling?

Siffror? Valpen var knäpp. Tass såg irriterat på henne då hon rörde sig på lätta steg. Så hennes kraft var alltså att se saker i siffror? Tass tyckte det lät omåttligt skrattretande och hade han varit på bättre humör hade han med största sannolikhet lagt sig ner på rygg i skrattkramper. Men han förblev stilla. Kanske gömde hon på farligare krafter.

"Jag ser inte i siffror."

Väste han sarkastiskt och mätte den blåa honan med blicken.

"Jag kan däremot smyga mig in i ditt sinne och förvränga din själ och manipulera det, bokstavligt talat som en marionett, och tvinga dig till att äta upp dig själv. Om jag vill."

Tass talade mycket snabbt och nonchalant då han berättade om sin kraft, som om det föll sig helt naturligt för honom att tränga sig in i andra vargars mentala sinnen och kontrollera dom och att han sysslade med sådana saker två tre gånger om dagen. Men faktum var att det var mer ovanligt än vanligt att han tog andra vargars sinnen under kontroll, men han tyckte om att skrämma andra med det faktum att han faktiskt kunde göra det, om han bara ville.

"Dom kallar mig Tramptass."

sa han sedan, uttråkat. Ilskan över Amanita hade gått över till en bubblande vrede som låg och småputtrade under ytan, redo att när som helst explodera - Men i nuläget var han lugn.

"Och ditt namn vet jag redan, Mikayo. Jag vet allt om dig."

Ett hånflin sprack upp i hans ansikte. Lögn, han hade bara snappat upp hennes namn då han snokade omkring runt hennes sinne. Men, det kunde ju inte hon veta. Flinet blev bredare.

Mikayo ogillade det faktum att hanen faktiskt hade rotat runt i hennes sinne, det hade märkts så lite att endast det undermedvetna hade uppfattat det, men hjälp av hennes kraft upptäcktes det ganska kvickt. Hon bara visste, det fanns inget som uppriktigt sa eller visade henne hur eller om han gjorde det överhuvudtaget, men mönstren. De var för tydliga för att undvikas. Hon bara såg, visste det. Hon spettsade öronen då hon hörde hanens mörka stämma. Intressant. Han såg alltså inte vad hon såg? Så siffrorna kunde inte bestå av hennes tankar? Eller? Hon la huvudet smått på sned, fundersamt.
- Jag vet vad du kan göra.
Sa hon innan han hunnit tala till punkt. Öronen slokade igen. Kanske skulle det tolkas som oartigt, men det spelade henne ingen roll. Det svaga flinet låg kvar över hennes ansikte. Charmant och ivilligt. Som om hon ville honom illa på ett sätt som var oförklarligt. Kanske omöjligt, men skenet kan bedra. De kalla ögonen såg sig omkring, ingen inärheten. Hon vände en kort frågande blick åt hanen, han visste naturligtvis att hon tittade efter andra redan. Tankeläsare.. Bittert såg hon på honom. Namnet fick henne dock att lysa upp, öronen vinklades frånslokade ställning till upprätt åter igen. Tramptass, det lät bekant på ett sådant sätt som hon inte kunde beskriva. Hon sökte genom minnet, men kunde inte komma ihåg ifall någon nämnt namnet för henne. Mönstren igen. Denna gång var de för svaga för henne att tyda.
- Låter bekant.. Du vet allt om mig? Bevisa det..
Sa hon beslutsamt och tog ett steg åter igen mot hanen. Det fanns ingen rädsla i hennes blick. Nej nej, döden skrämde inte henne på det sätt som den skrämt hennes mor. Mikayo bar samma ångest, men vöer andra ting att förbli ovetandes. Svag. Hon stod stark, upprätt. Nacken som var beklädd av taggliknande hårstrån, vilseledde verkligheten. Pälsen såg ut att vara len, kort och bara spretig, falskt. Hon bestod av ett yttre som inte talade om det inre. Han hade nu en chans att bevisa för henne vad han gick för. Hon tvivlade inte på att han kunde göra vad han påstod, men hon tvivlade starkt på om han kunde lyckas med henne. Om hon nu försökte ta kontrollen vöer sina egna krafter och sig själv och inte lyckades, hur skulle han då lyckas?

Tass kunde känna honans ogillande då han avslöjade för henne att han hade rotat i hennes huvud. Han njöt av den korta stunden innan den där ogillande känslan försvann igen. Då hon avbröt honom, som om han inte var värd att tala till punkt ryckte han till av förvåning och bitter avsmak. Hade hon inte varit en ung hona så skulle hans tålamod ha brustit för länge sedan. Men han visste att man behandlade honor med respekt, så långt det gick, även om majoriteten av honor inte gav någon respekt tillbaka. Många skulle bli förvånade, men det fanns faktiskt en liten gentleman i Tass, även om han inte visade den sidan av sig själv så ofta. Så istället för att bita tillbaka och ifrågasätta honans bristande respekt för de äldre gav Tass till ett kort, kyligt skratt.

"Jag betvivlar att du ens har en liten aning om hur långt mina krafter sträcker sig, lilla vän."

Det sista viskade han fram i en silkeslen, kall ton. Han såg ogenerat på honan då hon kråmade sig framför honom. Hans blick var stadig och känslokall. Han hade gjort misstaget att falla för en honas skönhet innan - och det kostade honom nästan livet. Nu var de fiender. Tass skulle inte göra om det igen. Aldrig någonsin.

"Jag har vandrat i Numoori i många år nu."

Svarade han bara då Mikayo nämnde att hans namn lät bekant. Han dröjde lite med att svara på hennes andra fråga. Det var inte så att han inte visste vad han skulle säga utan han ville fördröja svaret lite, öka spänningen, enbart för att reta den blå honan.

"Jag vet inte allt om dig. Det var en lögn." Tass flinade. "Men det kan vi ändra på."

Hennes kroppsspråk triggade stridsvargen i honom. Hon utmanade honom och han kunde inte avböja. Hon skulle bli en enkel match. Tass var inte rädd. Han var sällan rädd. Men någonting i hans undermedvetna talade om för honom att vara på sin vakt. Den här kraften den unga honan bar på var för honom okänd och främmande. Men han backade inte ur. Istället började han treva sig närmare hennes sinne, hans mentala krafter smög sig sakta närmare honvargen, hade de varit synliga hade de sett ut som två förlängda tassar i form av vita skuggor flög ut ifrån Tass huvud och vidare mot den blåa honans huvud, där de gick ihop och bildade ett litet moln runt hennes huvud. Ibland kunde Tass skymta dessa vita skuggor, men oftast kände han bara dom genom huvudet. Försiktigt och vant började han rucka på hennes sinne, han ville inte ta sig in för fort utan försökte istället locka fram honans främmande krafter, kanske var det också mentala och då var han tvungen att vidta säkrare åtgärder.

- Jag är bra på att gissa..
Sa hon och ett svagt retsamt flin spred sig över hennes läppar åter igen. Nåja, det var inte hela sanningen. Hon visste inte vad det var, hon kunde inte förklara det, men något var det. En kraft, obeskrivligt nog en kraft som hjälpte henne med det mesta. Klurade ut alla ledtrådar, gjorde det klart i huvudet på henne i alla lägen, så länge hon höll sig iskall gick allt bra. Kraften gjorde allt åt henne och hon började misstänka att hon började bli extremt lat, tog det mesta förgivet att kraften alltid skulle finnas där. Hon hade inte ens gjort sig besvär att försöka träna, som Tem sagt åt henne att göra. Bitarna föll på plats, även om ingen någonsin hade sagt hans namn till henne föll dem på plats. På något underligt vis. Utseendet, beteendet, den blossade ilskan. En ren gissning igen, men var den rätt?
- Men inte jag, Tramptass av Devils..
Sa hon och flinade. Ännu en av dem. Trotts att hon bara mött en ung hane tidigare. Ett kort ointressant möte måste hon säga, men nog hade de alla samma sätt att se på andra och på varandra. Intressant faktiskt och hennes ögon lägger märke till varenda detalj som hon kan fånga upp. Hon såg på honom, la huvudet på sned. Varför ljuga om något sånt? Hon var säker på att han var kapabel till.. Mer behövde hon inte tänka då hans indre började rota i hennes. Hon höll emot, blicken smalnade av och hennes ögon blixtrade till av kyla.
- Det finns inget i mina tankar eller minnen som skulle kunna intressera dig..
Sa hon och fnös föraktfullt åt honom, de långa svansarna började röra sig åt olika håll och kanter. Mest för att vsa en svag irritation. Än höll hon lugnet hos sig. Hon skulle vara korkad om hon gick i strid med en så erfaren varg. Öronen tippade bakåt. Något smärtade inom henne. Något som ville ut. Hon höll emot och stod stilla, medans ögonen ljusnade och hon höll tillbaka sin aggrision. Lät honom söka igenom hennes inre, så som han ville. Det skadade inte om han faktiskt fick veta vem hon var. Förädare till fader, som sedan hans fader också visat sig vara. Hon dög inte till något. Hennes mål i livet hade tagit en drastisk vändning. Kanske låg det i blodet? Om de var förädare, så skulle hon också vara det? Eller?

Tramptass fnös och svarade inte när honan nämnde Devils. Han skulle inte underskatta hennes kraft, det fick han bevis på nu, om hon nu inte hade hört talas om att han faktiskt var medlem i Devils på annat håll. Men hans uppmärksamhet försvann snabbt till Mikayos sinne igen. Han hade upptäck en hel del intressanta saker. Med ett iskallt skratt grävde han djupare samtidigt som han började tala.

"Skulle det inte?"

Han fäste blicken på henne och började skoningslöst slita i hennes tankar och minnen, så mycket känslor och bilder överöste honom så han knappt hann ta in allting, siffror, så mycket siffror. Tass fattade ingenting och blev försiktigare i sitt grävande efter information. ett namn dök upp, ett för honom mycket välbekant namn. Han skrattade igen. Malvado.

"Dotter till Iwaku, förrädare, som i sin tur är son till en ännu större förrädare..."

Rösten fylldes av hat. Så Mikayo var Malvados och hans äckliga Quhonas barnbarn. Patetiskt.

"Har man fött en horunge så är man själv en hora. Är det inte så man säger? (lol... varghora xD ) Så vad är då du om din far är en förrädare?"

Tass skrattade inte längre. Förrädare straffades med döden i Devils. Den blå honan kunde skatta sig lycklig att hon inte var en Devils just nu. Han fortsatte obarmhärtigt söka vidare i hennes sinne, egentligen utan orsak. Han hade fått veta en hel del om honans förflutna och om hennes släkt, men ändå fortsatte han plåga henne. Tanken på Malvado hade provocerat honom till att fortsätta.


[Blev kanske lite PP där, men ja, de får du leva med, min Tafs är oslagbar (y) .... eller så får du väl släppa lös Mikayos fruktansvärda krafter... your choice xD ehhehehe ]

Mikayo höll emot, men inte emot Tass intrång. Nej, han fick rota så mycket han ville och hon var säker på att hon såg siffrorna, y, x och alla andra mattematiska tecken. Ekvationer, algebra, ja allt som fanns att hitta i hennes huvud bestod av siffror, olika möten med vargar och känslor. Ny funna hatiska känslor emot fadern, irriternade känslor emot hanen Zodiac, vänskapliga känslor gentemot Mivria, samt ett starkare band till en av bröderna Mithrile. Dislo en godvän, så många fler fanns att räkna upp, men känslorna gent emot fadern blossade endast ännu mer då Tramptass talade till henne.
- Troligtvis, tills motsattsen bevisats..
Mumlade hon fram. Hatet i hennes ögon lös inte emot Tass. Hon lät honom hålla på, lät honom öppet rota igenom sitt sinna, men det var något annat som började säga emot och hon gjorde allt i sin makt för att hålla det tillbaka. Samma känsla som hon kännt när hon överanvänt sina mattematiska kunskaper för att immitera började komma fram, bubblandes. Det smärtade i hennes kropp och det började rycka svagt i musklerna, mer och emr för varje sekund som går. Hon öppnade munnen, tänkte svara, men förblev bara stirrandes några sekunder extra. Ögonen började skimmra, inte lite, utan starkt. De lös upp i ett vitt starkt sken.
- Vad jag är? Jag är en varg, precis som du! Döm inte mig för mina förfäders misstag!
Röt hon ut i samma stund som en blix lyste upp deras närvaro. Nej inte en blixt, ett ljus, ett ljus som kom ifrån henne, så bländande starkt att det kunde få vem som helst att vända undan blicken för att få ögonen tårandes och svidande. I samma stund som ljuset var över sprakdade någonting till runt omkring hennes kropp och med hög fart och kraft flög det emot tramptass kropp i otrolighastighet. Lightning shock, som hon kommer börja kalla det senare skulle slå samman med Tramptass kropp, omöjligt att missa så det är målsökande mot hjärnaktivitet, vilket Tramptass var i fullgång med för stunden. Den skulle inte bränna sönder hans kropp som vanliga blixtar gör, nej den skulle ta sig in och chockera kroppsmassan, organen så mycket att han för några minuter säkerligen skulle bli paralyzerad. Om nu Tramptass hade ännu ett vapen som enkelt skulle kunna avväpna hennes förödande nyfunna kraft.

[Kunde inte utveckla den superpowern jag kom på, så hittade på något anant som matchar med hennes andra Måntattuering xD lol Lite PP, men hon är mega fucking stark, så det får du leva med ;D haha *upprepar din mening lite på skoj (A)*]

Ett starkt hat genomsyrade alla Mikayos tankar, strömmade in i Tass eget sinne och fick honom för en halv sekund att darra till och se rött, men han samlade sig och inriktade sig på att ignorera det starka hatet som Mikayo kände, gentemot sin egen far, det spred sig som ett virus i hennes tankar, förgiftade allt och förvirrade Tass där han försökte väja undan och hitta användbar information. Men hennes sinne förändrades för varje sekund, en ovan telepat skulle inte lagt märke till det, men Tass kände det direkt. Någonting starkt bultade på honans sinne, något som ville ut. Hatet och siffrorna fick hennes sinne att bli till en enda massa, det var en helt ny upplevelse för Tass. Han förblev vaksam och försiktig i sitt letande, här skulle han inte gå bärsärkagång. Det var för riskfyllt.

Den unga honan påminde lite om hans egen dotter han en gång hade haft. Likheten fick honom att darra till av ilska.

Men tankarna på Zuleika fick han inte behålla många sekunder innan den blå honan åter tog hans uppmärksamhet. Hon började plötsligt skina, ett vitt ljussken strålade ut från henne. Tass slöt reflexmässigt ögonen, drog sig ur hennes sinne och slog upp skyddsmurarna runt sitt eget sinne och förberedde sig på fysisk smärta, men ljuset skadade honom inte utan försvann lika fort som det uppkommit. Tass öppnade ögonen och stirrade vansinnigt på honan, mer hann han inte göra förrän ett sprakande ljud nådde hans öron och någonting slog emot hans sinne med en omänsklig hastighet, det slog till som en murbräcka mot hans skyddsmur, huvudvärken fick den gamle vargen att vackla bakåt. Det kändes som ett fysiskt slag mot hans huvud, men hans murar hade skyddat hans sinne ifrån attacken.

Eller?

Hans tassar började sakta domna bort. En stickande känsla i svansen fick honom att ursinnigt spärra upp ögonen och se på honan, orsaken till allt detta. Han ville slita sönder henne, skilja hennes ben och svansar från resten av kroppen och sedan förvrida hela hennes världsbild och krossa hennes sinne totalt.

Vad det än var som hon hade gjort mot honom så var det främmande för honom. Hade inte hans murar skyddat mot det mesta av attacken så visste Tass inte i vilket skick han hade varit i nu. Besatte hon något sorts nervgift i form av en själslig kraft? Weird.

"Vad... sysslar.. du.. med?" Morrade han fram mellan de hårt sammanbitna tänderna.

Den stickande känslan vägrade försvinna.

[This is Awesome, lilla söta Mikayo pownar stora festa/Coola Tramptass ;D]

Mikayo började kippa efter andan då ögonen fick sin iskalla blå ögonfärg tillbaka. Hennes blixtliknande måntattuering över det högra låret lös starkt av och an i tackt med hennes bultande hjärtslag. Hon sjönk net med ena knät på marken och försökte bara andas normalt, det var som om hon inte fick någon luft. Hon ruskade på huvudet. Det var inte samma smärta, det var ingen smärta alls, nej hon hade släppt ut smärtan och skadat någon med den. Hon rös, hade aldrig förväntat sig att hennes första riktiga strid, eller strid och stird skulle bli mot en i Devils. Hon backade raskt så att hon omedvetet trillade bakåt i sittande ställning. Han hade talat.
- Ja.. Jag, vevevvveet inte...
Mumlade hon fram, smått skrämd över vad som hänt, men samtidigt så lättad över det hela. Hon lyckades trycka ifrån med frambenen ytterliggare och hasade därför bakåt sittandes på sina långa svansar. Det såg antagligen väldigt roande ut på långhåll, men Mikayo var allt annat än road. Hon var förvirrad, förvånad, skrämd av sig själv. Vad var nu detta. En kraft, den kraft som hon länge anat funnits där, men aldrig lyckats få fram utan att skada sig själv. Som när hon utnyttjat sina siffror, då hade kraften skadat henne. Hon slokade med öronen och såg allmänt besvärad ut, inte längre rädd, endast besvärad av att hon inte alls visste vad hon hade att göra med. Det var patetiskt. Hon var besviken på sig själv.
- Gåå din väg och låt mig vara.
Mumlade hon sedan och vände bort blicken. Musklerna skakade, hon kände sig svar. För svag för att ens orka titta på vargen. Hon hatade att visa sig svag, men det var något som alla gjorde. Kanske var hon en av de få som faktiskt var stark nog att våga visa sig svag vid rätt tillfällen? I stället för att dumdristigt stå upp emot något, någon som är omöjlig att besegra. Speciellt för henne. Hon är fortfarnade ung och bräcklig, har mycket kvar att lära, men ack nog har hon kommit en bra bit på vägen.

[This is Awesome, lilla söta Mikayo pownar stora festa/Coola Tramptass ;D]

Mikayo började kippa efter andan då ögonen fick sin iskalla blå ögonfärg tillbaka. Hennes blixtliknande måntattuering över det högra låret lös starkt av och an i tackt med hennes bultande hjärtslag. Hon sjönk net med ena knät på marken och försökte bara andas normalt, det var som om hon inte fick någon luft. Hon ruskade på huvudet. Det var inte samma smärta, det var ingen smärta alls, nej hon hade släppt ut smärtan och skadat någon med den. Hon rös, hade aldrig förväntat sig att hennes första riktiga strid, eller strid och stird skulle bli mot en i Devils. Hon backade raskt så att hon omedvetet trillade bakåt i sittande ställning. Han hade talat.
- Ja.. Jag, vevevvveet inte...
Mumlade hon fram, smått skrämd över vad som hänt, men samtidigt så lättad över det hela. Hon lyckades trycka ifrån med frambenen ytterliggare och hasade därför bakåt sittandes på sina långa svansar. Det såg antagligen väldigt roande ut på långhåll, men Mikayo var allt annat än road. Hon var förvirrad, förvånad, skrämd av sig själv. Vad var nu detta. En kraft, den kraft som hon länge anat funnits där, men aldrig lyckats få fram utan att skada sig själv. Som när hon utnyttjat sina siffror, då hade kraften skadat henne. Hon slokade med öronen och såg allmänt besvärad ut, inte längre rädd, endast besvärad av att hon inte alls visste vad hon hade att göra med. Det var patetiskt. Hon var besviken på sig själv.
- Gåå din väg och låt mig vara.
Mumlade hon sedan och vände bort blicken. Musklerna skakade, hon kände sig svar. För svag för att ens orka titta på vargen. Hon hatade att visa sig svag, men det var något som alla gjorde. Kanske var hon en av de få som faktiskt var stark nog att våga visa sig svag vid rätt tillfällen? I stället för att dumdristigt stå upp emot något, någon som är omöjlig att besegra. Speciellt för henne. Hon är fortfarnade ung och bräcklig, har mycket kvar att lära, men ack nog har hon kommit en bra bit på vägen.

Stickningarna försvann långsamt, annat kan man säga om Tass ilska. Hans dåliga humör hade nu hunnit ikapp honom igen. De rödglödgande ögonen var fastnaglade vid den blåa honan, som nu stod och förvånades över vad hon just hade åstadkommit.

Tass skulle slita sönder henne. Man muckar inte ostraffat med Tass, även om han den här gången själv hjälpte till att provocera fram det.

Den unga honan såg ynklig ut där hon stod, förvirrad och.. var det rädsla han såg i hennes ögon? Rädsla för kraften hon besatt. Tass skakade bedrövat på huvudet. Stackars lilla fina flicka. Hon skulle ångra att hon någonsin mött den gråbruna hanen.

"Jag ska inte gå någonstans." Viskade han med vass röst.

Den här gången var han beredd på honans konstiga kraft. Ingenting skulle ta sig igenom hans skyddsvägg. Utan förvarning kastade han sig fram och högg mot honans huvud, han skulle förstöra det vackra i hennes nätta ansikte. Samtidigt slängde han sig emot henne med hela sin kroppstyngd i ett försök att få henne ur balans.
Förhoppningsvis skulle hon bli överrumplad av hans drag.

Siffrorna kom fortare än väntat. Hon behövde itne mer än se på Tramptass innan allt skedde så visste hon. Hans vassa röst skar igenom hennes huvud och hon valde att ignorera sifforna som ssa åt henne att ta ett snabbt språng med mycket kraft åt det håll som kraften verkade anta att Tramptass var minst förberädd på att hon skulle hoppa. Nej istället kröp hon ihop med kroppen en aning och sköt ut nacken, böjde in huvudet mot bröstet. Hon var som i trans, ögonen började åter igen lysa som vit glöd, men denna gång spred det sig till Mikayo's nacke. Hennes päls i nacken var inte vad man trodde.

Pälsen var mer likt igelkottens taggar i både stora och små format i nacken. Så länge hon ville att de skulle vara vassa och hårda var dem det och nu for Tramptass kropp emot en spikmatta med elektrisitet i. Sprakandet började allt tydligare och det fick taggarna i nacken att lysa i ett svagare vitt sken. UTanförvarning sköt hon ifrån med benen, för att möta Tramptass i självförsvarande motattack. Hon tänkte försvara sig tills hanen lät henne vara, men hon befarade att hanen inte skulle sluta förens hon låg försvarslös på marken. Nu var tanken att spettsa hanen som en pålad gris!

- Låt mig vara.. Din ilska kan du ta ut över någon annan.
Hon lugnade ner sig, tankarna var blanka, hon reagerade inte längre. Nej hon gick bara på känsla, följde sina siffror och sina instinkter, det fanns inte en tanke i hennes huvud. Hon blottade nu tänderna och vände upp de lysande vita ögonen emot hanen. En varnande morrning steg upp ur hennes strupe och svansarna bakom henne började piska. Emellandem flög som små blixtar, från den ena svansen till den andra. Om man la märke till det började det mer eller mindre spraka i pälsen runt om hela hennes kropp. Kraften laddades upp.
- Är det bara du, eller är alla i Devils likadana? Kanske inget för mig..
Sa hon och ett kallt flin bredde ut sig över de mörka läpparna. Må hon se oskyldig och gullig ut, vacker, vad man nu vill benämna det som. Hon är precis som allt annat med henne, skenet bedrar. Svag? Knappast. Hennes krafter är hennes styrka, hennes kropp är hennes smidighet/uthållighet och allt tillsammans kan beskrivas som hennes snabbhet och reflexer. Allt i ett litet paket, vad mer kan man önska sig till julafton? Förutom en pålad gris kanske?

[Random inlägg xD]

Att vända i luften är, om man inte har vingar, nästintill omöjligt, och det var precis det Tass försökte sig på då han såg hur Mikayos päls på något sätt blev till vassa taggar som riktades mot honom. Han lyckades vrida sig i luften och få ner en tass i marken som fick hans tunga kropp att tappa höjd, men han var inte snabb nog att stoppa hela attacken, hans bakdel slungades emot den mindre honan och fick ta smaka på Mikayos försvar. Den tjocka pälsen dämpade de vassa taggarna och endast två toppar kom igenom och stack honom i låret. Men det var inte det enda som skadade honom.

Elektriciteten strömmade genom taggarna och in i Tass' kropp. Han hann inte så mycket som att blinka innan han reflexmässigt hade dragit sig undan från honan. Med ett ursinnigt vrål vände han sig om och såg på den blåa honan. Hans päls var svedd över bakbenet, det stack fortfarande i hans öron och tassar. Hon skulle ångra det här.

"Du kanske har en effektiv kraft, men det är också det enda du har, snorvalp."

Morrade Tass. Han närmade sig inte honan, han ville inte riskera att få en elchock igen. Istället testade han en annan taktik. Den bästa han hade.

"Oroa dig inte för att vi kommer bli sårade av dina ord. Du är ingenting för Devils heller."

Flinade han och attackerade samtidigt honans sinne för att komma in igen. Den här gången var hans avsikter helt andra än förra gången då han bara ville åt hennes minnen.

- Jag sa det inte av aviskt att såra, ren fakta och det blir eder förlust.. Du gav dig på mig, inte tvärt om, du har inget att vara arg över.
Sa hon sedan och ögonen lös likt blixtens ljus själv. Hon började bli bitter, trött på det här. Var det så här en äkta strid skulle kännas? Tja då var inte heller det något för henne. Trotts det kunde hon inte låta bli att föras med i dansen han så enkelt förde. Hon valde att följa med, även om hon inte förstod varför han slogs emot henne. Hon var inte van, inte stark. Hon sköt upp pälsen över ryggen, helt utan att veta hur, allt flöt på efter känsla. Det var som om hon kunde allt redan, men kanske endast i stridens hetta?

- Jag sa, LÅT MIG VARA!
Hon röt ut med en onaturligt kraftfull och mörk röst. Elektrisiteten runt omkring hennes kropp steg drastiskt och spänningen i luften var inte lite. Hon lät fler taggar skjuta upp över ryggen och nacken. Det började lysa och hon kastade sig fram rakt emot honom, ett språng sedan ett rakt upp i luften och smått frammåt. I luften gjorde hon en volt och skickade samtidigt ut alla sina blixttaggar emot Tramptass. Hon landade på andra sidan på alla fyra och sanden dansade upp bakom hennes bakben. Hon vände runt och morrade ilsket emot honom. Hon började andas tungt. Hon borde inte kombinera sina rkafter som hon just gjort. Hon fnös kallt och ruskade på huvudet. Ögonen blev isblå igen och måntattueringarna slutade lysa.

- Är du bara trångsint eller vägrar du erkänna att jag skulle vara en värdig medlem bara för att jag är släkt med Malvado?
Sa hon sedan medans hon ilsket fylde sitt sinne med elektrisitet, kanske skulle det inte hindra hanen från att skada henne, men hon kunde alltid försöka bygga upp en sköld. Hon visste att han var stark. Det tvivlade hon itne en sekund på, men varför låta all denna ilska och hat gå ut över henne? Han kunde bara ha bett henne om att gå eller hotat med att döda henne om hon inte vänt om genast. Whatever, detta var slöseri på energi. Hon hämtade andan igen och lugnade ner sig. Skulle han ens svara på hennes frågor?

Tramptass svarade inte. Han hade startat detta, men hon hade provocerat fram det. I hans självgoda huvud var det Mikayo och enbart Mikayos fel att mötet hade urartat så här. Då honan plötsligt röt till och kastade sig upp i luften förstod Tass vad hon skulle göra och innan hon hade skjutit ut sina projektiler hade den gråbruna hanen kastat sig åt sidan och med sammanbitna tänder studerat hennes försvar. Elektriska pälsprojektiler, det var något nytt. Tass flinade.

Honan började bli trött. Inte så konstigt, tänkte Tass och skulle just göra ett försök att komma in i hennes sinne igen när hon talade igen. Han stelnade till då han hörde sin forna flockbroders namn. De röda ögonen riktades mot honans blå. Ett kort, kallt skratt rullade ur honom. Trångsynt? Knappast.

"Det här har inget med Malvado att göra, har du inte förstått det?"

Tass plirade med ögonen och tystnade några sekunder för att fundera ut hur han bäst skulle formulera sina ord för att få honan att förstå.

"Jag har funderat på vad du skulle kunna bidra med i Devils.. Din kraft är användbar." Tass var ärlig, han hade sett möjligheterna med hennes kraft, men ändå kunde han inte låta bli att krydda sina ord med en ironisk underton. "Du skulle kunna gagna Devils.

Tass gjorde en paus för att låta orden sjunka in. Deras möte hade blivit ett test för den unga honan, för Tass visste att hon suktade efter en samhörigheten i en flock. Men han var inte helt nöjd. Faktum var, att han inte var nöjd alls.

"Jag hade kunnat ta dig till Nevada nu." Han flinade nonchalant, men han blev snabbt allvarlig igen. "Men problemet med dig, Mikayo, är att det är din kraft som kontrollerar dig." Han blev tyst, igen. Han tog ett steg närmare henne, fortfarande beredd på att kasta sig undan från elektriska projektiler, om hon fick för sig att tappa humöret. "Det är du som ska kontrollera din kraft, inte tvärtom."

Tass vände sig halvt om, som för att gå, men hejdade sig och vred på huvudet mot honans håll igen.

"Lär dig att kontrollera din kraft. Sök sedan upp mig, så kanske vi kan komma fram till något som är till bådas vår fördel."

Kanske kunde hon faktiskt platsa i Devils, men hon hade en lång väg kvar. Tass flinade, återigen.

Mikayo var bara tyst och hämtade andan en aning, ögonen tappade glansen och måntattueringen slutade lysa. Energin hade plötsligt försvunnit. Inte konstigt, det var ju första gången hon släppt ut sin kraft. Det handlade alltså inte om Malvado. Intressant, kanske var de inte så långsinta som hon fått uppfattning om, här och nu. Något nytt, fördommarna var helt enkelt ändrade på några korta röda sekunder.
- Du borde ta reda på det jag redan kontrollerar i stället..
Sa hon och flinade. Ja nog visste han om siffrorna, men det som hörde ihop med siffrorna? Nej han hade inte nämnt något om det, men kanske visste han redan? Han var då en skicklig tankeläsare. Det var ingen tvekan om saken, dessutom va han en skicklig krigare. Troligtvis en gammal sådan också. Oroväckande kanske? Nej, hon hade Tem som tränadre så länge, i alla fall till hennes psykiska krafter. Hon undrade dock vem hon kunde söka upp som kunde hjälpa henne med det elektriska.
- Bra, jag kommer tillbaka.. Tro mig..
Sa hon med ett svagt flin på läpparna. Sedan nickade hon kort emot honom, emd uns av den respekt som han redan hade vunnit hos henne. Ett test. Underbart lömskt, mycket bättre än så kunde det inte bli. Hon kände på sig att hon redan skulle trivas hos de brutala. Hon hade det i blodet, minst sagt. Kanske inte på moderns sida, men åtminstånde på faderns. Goda som onda hade alla hennes förfäder sucktat efter strid och blod på ett eller annat sätt. Alla var de mäktiga krigare, det låg i generna och hon kunde inte neka det. Det kunde ingen.

[AHHH Det är sånt här som gör att man tappar rollsuget *gråter inombords* Jag hade skrivit världens grymmaste inlägg och när ja trycka på Send så står det bara att sidan håller på att uppdateras eller nåt annat jävla skit och massa kinesiska och JAg VILL BARA DÖDA ALLT JUST NU!!!!!!!! Allt försvann.. och nu ska ja skriva om allt igen och de kommer bli ycket sugigare och sämre och fucking kortare men ja bryr mig fan int *RAAAAGE* ]

Honans ord fick Tass att roat fnysa till. Självklart, hon hade rätt. Tass visste inte allt om hennes kraft, bara att hon kunde kontrollera elektricitet och att hon hade någon form av sifferspråk som hjälpte henne genom livets prövningar. Men Tass nöjde sig med den informationen, for now.

"Jag tycker det låter som en bättre idé att du visar mig dina krafter från grunden nästa gång våra vägar möts."

Han såg på henne med nya ögon. Flinade svagt på sitt nonchalanta sätt då hon lovade att komma tillbaka, men han gladdes åt hennes positiva energi. Han var säker på att när de sågs igen hade hon mer erfarenhet, mognad och starkare krafter. kanske, kanske skulle han då ta henne till Nevada, men först skulle han se till så att ledaren inte skulle bli besviken på den unga honan. Klarade hon Tass' test och även lyckades övertala Nevada så hade hon fortfarande en kämpig väg att gå för att bli fullt antagen i flocken. Men Tass tvivlade inte på att hon skulle ge fortsätta kämpa.

Vem vet, kanske skulle de två kunna bli goda vänner en vacker dag. Och det var någonting med den blågröna honan, något han inte kunde sätta fingret(tassen xD) på, men ibland så påminde hon om hans gamla vän Ascar, den forne Devilskrigaren.

Då hon nickade mot honom nickade han svagt tillbaka och vände sig om igen för att sakta vandra ifrån den unga honan. Han vände blicken mot den döda skogens riktning och log.

Hon flinade kort och gav honom en tankeställare. Jag tror du missat något.. Sa hon i tanken, smått retsamt till honom och svepte till med svansarna. De isblå ögonen glimmrade till i en hemlighetsfull, men samtidigt lömsk torn. Det var något med henne som förändrats den senaste tiden. Hur alla vargar hon mött påverkat henne. Vilka som fastnat i hennes minne och vilka som inte gjort det. Kanske kunde hon äntligen komma någon vart i livet. Hade hon funnit sin väg? Ja självklart.
- Välmött Tramptass.. Vi ses..
Sa hon och vände mot det håll hon kände för. Hon ville till öknen, hon visste att Devils var där, men hon kunde inte låta bli att vara nyfiken. Hon kanske fann en tränare på vägen? För hon behövde hjälp med de elektriska krafterna. Inte nog med det, hon borde även söka upp Temeraire igen, men han verkade ha gått upp i rök. På något sätt kändes det så i alla fall. Hon travade nu på med flygande snabba steg och såg sig inte om. Hon hade lämnat Tramptass bakom sig, men hans blick och ord var som fast printade i huvudet på henne. Han var då en intressant varelse. Med ett högre intelekt än vad hon först anat. Dags för att kämpa, kämpa tills tassarna blöder. Ett svagt flin skymtades på henne läppar då hon fortsatte frammåt i samma tackt.

[Avslutat? :')]

[Avslutat! Saad ;( ]