Harens rörelser blev sega och långsamma som om den sprang genom vatten. Tsay ökade takten och glömde nästan att andas när hans lilla käft slog om harens nacke. Den rörelser fick tiden för haren att gå fortare. Reflexmässigt började den slå med sina starka baktassar men den lilla hanvalpen tryckte ner sitt byte mot marken och slog ihop käften hårdare. Haren kved och skruvade sig i agoni innan den dess lemmar slappnade av och ögonen blev glasartade., valpen släppte tag om sitt byte och nosade misstänksamt på den. Haren låg stilla, dess fluffiga päls var fuktig av dimman som omringade de, hannen, satte sig bredvid den och med tungan hängandes på sidan av munnen ville han bara pusta ut. Dimman gav svala trots den tropiska värmen men krävde en del energi för att hållas uppe. valpen har redan slutat kontrollera den och lät nu den tunnas ut på egen hand utan att lägga tid på att ta bort den själv.

Med ett lätt suck la han sig på marken, de ojämna rötterna gav ingen bekvämlighet men han tänkte ändå inte sova nu, istället rullade han över på rygg och sedan åter på mage innan han reste och ruskade på sig. Nu var det färdigt vilat, dags att ta hans om haren. Han jagade ju trots allt för maten. Med lätta, energifulla steg trippade han fram till sitt byte och nosade på den innan han valde att bita tag i magen som han ansåg vara den tunnaste och lättaste stället att starta från.

Denna motbjudande plats hade hon faktiskt tagit sig till ännu en gång. Varför? Det kan man fråga sig. Inte hade det varit en trevlig vandring. Hon borde helt enkelt vända om och gå tillbaka till reviret. Den gyllene pälsen blir fuktig och nästan lockar sig på varginnans kropp. Det är obehagligt. Hon stannar upp och ruskar på hela kroppen. Försöker bli av med så mycket fukt som möjligt. Sedan innesluter hon hela sin kropp i ett kraftfält för att skona pälsen från mer fukt. Sedan tar hon sig smidigt upp i det närmsta trädet och fortsätter vandringen från gren till gren. Det är väl det enda som är bra med den här platsen. Alla träden. Det är perfekt för trädens drottning. Hon trivs bättre i träden än på marken. Men i Lavaöknen är det sällsynt att stöta på ett träd. Hoppas bara hon inte stöter på den där motbjudande varelsen som verkar husera i dessa trakter. Det var ett skrattretande möte senast. Det har hon ingen lust att upprepa. Hon fnyser och fortsätter att ta sig från gren till gren. Smidigt och med säkert fotfäste. Hon är graciös och vacker. Träden är hennes territorium.

Snart börjar skogen viska till henne. Och ljud från marken avslöjar att hon inte är ensam. Men som tur är är främlingen mycket mindre än henne själv. Artemis flinar lätt och kryper närmare. I skydd bland trädens grenar och grönska kan hon speja på främlingen. En valp som jagar en hare. Den utgången borde vara förutsägbar. Men faktiskt så verkar valpen veta vad den gör. Och mycket snart är är bytet nerlagt. Imponerande? En gnutta kanske. Artemis själv började tränas hårt redan vid ung ålder. Det är något som hon själv ser som något varje valp borde genomgå. De som inte får bra träning tidigt brukar oftast sakna mycket finess senare i livet. De har liksom inte vuxit med det. Med kraftfält kring sina tassar vandrar hon helt sonika ner för trädstammen som om hon vandrat på planmark. När hennes tassar sedan tar mark sätter hon sig ner där vid stammen. Den långa yviga svansen sveps kring tassarna och den pupillösa rubinröda blicken hålls fäst på valpen som börjat hugga in på sitt byte. Artemis befinner sig på ett relativt stort avstånd. Även om hon själv inte skulle brytt sig om att gå närmare. Men hon väljer att stanna där.
"Var har du lärt dig jaga så bra, valp?" Frågar hon. Men den vackra melodiska rösten saknar nyfikenhet. Nyfikenhet har hon alltid sett som en svaghet. Det är genom svagheter som man rågar illa ut. Och Artemis är allt annat än svag.

Trots avståndet och dimman så hördes rösten klart och tydligt för Tsay. Den gråvita valpen lyfte upp huvudet från bytet, han har redan hunnit trasa sönder harens mage så nosen var täckt av färskt rött blod och fick syn på siluetten av en stor hona en bit ifrån sig. Dimmvargar lever där det är dimmigt och ljud pch dofter är dämpade vilket gav denna ras utmärkt hörsel och luktsinne. Tsay slickade skg om nosen, blodet smakade sött och metalliskt.

"Ingenstans. Jag lärde mig själv"

Svarade han med sin något dova men pojklika stämma. Han blev fundersam om honan tänkte ta ifrån honom hans fina byte. Trots allt var hare en fin måltid för vuxna vargar. Tsay ställde ena framtassen på harens mage och med högt buren svans väntade på att honan skulle komma närmare.

Lärt sig själv? Jaså? Har hon stött på en liten besservisser? Det mjuka flinet vilar på hennes läppar när hon sakta reser sig upp. Men hon står kvar på samma plats.
"Någonstans måste du ha lärt dig grunderna. Kanske av en mor...? Eller en far?" Artemis tränades av hennes far. Modern var endast ett redskap för att få fram värdiga avkommor. Men endast Artemis hade vad som krävdes. Därför var hon den enda valpen i kullen som fick leva. Hon var speciell. Hennes far hade sett det.

Hon märker att valpen är defensiv. Såklart. Denne vill väl inte förlora sitt byte. Ändå vore det en barnlek att ta det ifrån honom. Hon börjar röra sig närmare.
"Så, så. Inte är jag ute efter ditt byte. En hare mättar inte mycket för mig ändå". Artemis föredrar stora byten. Dels för att det är bra träning att behöva lägga ner ett stort byte. Och hon håller sig mätt längre.

Dimman runt valpen gör henne något fundersam. Men hon behöver inte använda sina ögon för att veta exakt var han befinner sig.
"Säg mig ditt namn, du lille". Hon ska testa honom. Leka med honom. Se om han kanske kan vara någon värd att lägga tid på. Det är en lek för henne. Nej, Lek är fel ord. Hon leker inte. Det är ett tidsfördriv för att se om det är värt hennes fulla uppmärksamhet.

Tsay skakade på huvudet.

- Jag har aldrig haft några föräldrar.

Svarade han och tog bort tassen från haren men stod kvar. Honan började hå frammåt. Tsay la märke till att hon hade färg på sin päls, väldigt ovanlig syn för honom, i hans förra flock var alla dimmfärgade.

Tsay föddes i en klan där det inte fanns några familjerelationer mellan medlemmarna. Alla som föddes där var allas valpar, de som växte upp dick aldrig ens veta vem det var som var deras mor och far, tikarna ammade valparna i skift och lämnade de sedan. Några var utsedda till mentorer och hade som uppgift att lära ungarna jaga och mästra sina krafter.
Alla valpar som föddes i kull fick ha olika namn men samma efternamn. Dart Dari, Dio Dari osv. Tsay var bland de sista. Under kaoset blev alla valpar samlade på ett ställe för säkerhet, men Tsay fick se en glimt om en jordbävning som skulle drabba gömstället och valde att fly. Han försökte inte varna andra om faran, det var inte hans uppgift. Vad som har hänt med flocket sen visste han inte, han kunde inte ens hitta några spår efter de.

- Tsayas Tarai. Vad är ditt?

Valpen såg på honan utan någon skräck alls. Om hon nu sa att hon inte skulle ta ifrån honom bytet så hade han ingen anöedning art inte tro hemne

Aldrig haft några föräldrar.
"Må så vara men någon måste ha fött dig. Även om du valt att inte kalla denne mor. Och någon måste ha funnits där för att du ska finnas till. Även om du inte kallar denne far". Artemis far var ledaren. Han var högsta befäl och det var han som styrde. Det var i en armé Artemis växte upp. Inte i någon flock. Men hon var säker på att det fanns något mycket mer så hon lämnade dem. Hon hade ändå klättrat tillräckligt högt i hierarkin för att vara nöjd med sitt slit.

"Tsayes Tarai". Säger hon och liksom smakar på namnet.
"Vem gav dig ett sådant stort namn?". Artemis har hela tiden rört sig lite närmare. Nu har hon stannar upp och med en elegant rörelse sätter hon sig ner igen. Och den långa yviga svansen sveps kring hennes tassar. Den pupillösa rubinröda blicken studerar valpen. Studerar honom ingående.

Varför alla dessa frågor? Tsay tippade huvudet på snedd och satte sig ner när honan också gjorde det med ett enda graciöst rörelse. Han ville börja äta nu, doften av varmt blod kittlade nosen men han höll sig lugn och still sålänge honan ville prata med honom.

- Man får aldrig veta vem som har fött en. Det är mot reglerna. Alla ska vara lika.

Han såg allvarligt på henne med sina bleka ögon. I förra flocken var alla jämnställda, till och med valparna kunde dela av sig med sin åsikt.

- Om du tycker det är långt kan du kalla mig Tsay.

Sa han värdigt och ryckte sedan på axlarna

- Första namnet får man på namngivningsdagen. Då man fäller första bytet. Innan dess är det onödigt med namn. Mentor Lans Loi gav mig mitt namn. Är det inte så du fick ditt namn? Vad heter du föressten?

Dimman runt de har nästan helt tunnats ut. Bara en liten del låg över vapen och vägrade försvinna

Ett lätt skratt lämnade henne när valpen talade.
"Något du måste lära dig snabbt, om du ska överleva, det är att ingen är jämställd någon annan. Man tar vad man får och vill man ha mer så tar man det med. Det är bara så man kommer någon vart i livet. Det är en maktkamp. Och den med mest makt vinner". Svarar hon med sin mjuka melodiska stämma. Hon har en vacker röst. Visst är det så man vill höra henne tala mer?

Hon fuktar nosen när valpen talar igen. Sedan ser det ut som att hon synar honom ännu mer.
"Jag väljer att kalla dig Tarai. Tills du visat dig värdig". Svarar hon bestämt. Ja, nog är det en ny liken leksak hon har funnit. Ett nytt tidsfördriv. Som kan göra vardagen lite intressantare.

"Ät du, en dag ska du bli stor och stark. Och har du ingen som tar hand om dig så ska jag se till att du nog kommer klara dig bra". Säger hon och det märks att det är något som pågår innanför hennes pannben. En sak man ska veta om Artemis är att det är väldigt svårt att fånga hennes intresse. Men ser hon något litet som kan verka intressant. Även om det bara är en gnutta, knappt märkbart. Så kan hon ta det till sig. Och kanske har hon sett något hos denna valpen som kanske kan bli något i framtiden. Hos Selva hade hon sett potential. Och nu är den valpen ledarinna. Artemis har tränat henne väl. Kanske även den här valpen kan vara något. Det återstår att se. Hon tänker inte låta det gå henne förbi i alla fall.

Tsay nickade åt hennes ord. Han har blivit uppfostrad att lyssna och lyda mentorerna, denna hona verkade veta och kunna mycket så Tsay insinktivt lyssnade och la på minnet det hon sa till honom. Något irriteeade honom dock, att hon valde att ignorera hans första namn, det namnet han kämpat för att få. Har han inte visat sig värdig ännu? Han har fällt några byten förut som var stora, det gav väl honom rätt till namn?

- Har jag inte visat mig värdig ännu?

Han såg upp mot honan.

- vill du att jag ska fälla något mer för att visa dig?

Hennes tillåtelse att äta ignorerade han tills hon besvarade hans fråga. Han hade inte mycket att kämpa för här i livet, namn var en av de få sakerna

Hon ler åt honom. Och det är inte ofta Artemis ler. Hon flinar mest. Och detta leende har nog mest släkt med ett flin ändå. Hon skakar lätt på huvudet igen.

"Du kommer få lära dig att ett namn är det minst väsentliga att kämpa för här i livet. Det är inte du som ska kämpa för ditt namn. Du ska kämpa för att alla andra ska veta ditt namn". Säger hon.

Svanstippen guppar lätt vid hennes tassar. Hon finner faktiskt detta roande. Ja, det här kan bli något. Och att valpen är villig att försöka visa sig värdig för henne lockar henne faktiskt ännu mer.

"Ät du, Tarai. Samla energi. Sluka ditt byte. Och när du är klar ska jag se om du har vad som krävs". Hon riktigt myser inuti. Hon har funnit ännu en liten docka som ska föra hennes namn högre. För ingen annan har något värde i hennes ögon. Hon ser andra som mest som trappsteg som ska föra henne till toppen. Ju fler kämpar hon samlar på sig desto vidare kommer hennes namn att spridas. Då gör det inget som hon måste ödsla lite tid på trivialiteter.

"Mitt namn är Artemis, och det är bara mig du ska visa dig värdig för". Hon talar igen. Med den mjuka melodiska stämman.
"När jag anser dig redo ska du få lära dig hur flocklivet verkligen ser ut".

Fundersamt nickade han åt hennes ord för att visa att han hörde henne. Han har aldrig fått lära sig om att man kan kämpa sig så att andra vet vem han är. I klanen var drt viktigt att inte utmärka sig på något sätt. Alla var lika och allas liv var förutbästemd. Man föddes i en kull och alla får sitt namn, sedan fäller man första byte och får ett första namn. Man blir upplärd av mentorerna, de bestämmer vilken av de fyra jobben du ska få, krigare, helare, jägare eller mentor. Tsay skulle bli mentor. Han föddes intelligent, hade alla chanser att bli mentor.

Han sänkte nosen mot bytet när Artemis bad honom det. Lydigt åt han av det färska köttet som hans själv spårade och fällde. Han la sig ner på marken med framtassarna på haren, nosen djupt begraven i dess mage men de ljusa ögonen fokuserade på honan. Han hade inget emot att följa henne, hon var intressan och verkade kunna massor. Tsay har alltid haft lätt för att lära sig nya saker. Det var det som utmärkte honom bland alla andra.

Han blev snabbt klar med maten, att spendera alldeles för mycket av sin tid på att sitta still och äta var inte i hans vanor. Tsay slickade sig im nosen och såg på honan innan han satte sig upp.

- vart ska vi gå nu, Artemis...?

Han tystnade och såg honan med en funderaam min

- Är det ditt första namn eller andra?

Undrade han

Hon ser på medan valpen äter. Håller även utkik i övriga skogen. Hennes räckvidd är enorm. Och det har hon övat länge på. Jorden är hennes element.

Vart ska vi gå nu. Hon flinar lätt.
"Följ mig så ska du aldrig vara vilsen, du lille". Svarar hon. Hon behöver inte berätta vart de ska. Bara att han ska följa. Ja, han kan bli en bra följare. Han verkar redan besitta en följares mentalitet. Lyda utan att ifrågasätta. Det passar henne perfekt.

Ett lätt skratt lämnar henne.
"Ett namn utmärks inte av ett för- och efternamn. I verkliga livet har du ett namn. Och du gör det till ett värdigt namn. Därför kommer jag kalla dig Tarai. För att du ville själv välja ett tilltalsnamn men du är inte färdig ännu. När jag anser dig redo väljer jag ett nytt namn åt dig. Ett värdigt namn". (Såklart ett smeknamn av hans namn. :3) Eftersom valpen verkar så fixerad vid namn så kan det vara bra riktlinjer att få honom att följa. Lära honom att det han fick veta i den flock han föddes i inte är så som det ser ut i verkliga livet. Hon ska lära honom.

[Jag tänkte om vi kanske ska avsluta strax så kan de vandra tillsammans till ett annat område och fortsätta där. Kanske ett bra träningsområde som inte är för långt ifrån Lavaöknen men ändå inte I Lavaöknen. :3 Så kan vi kanske även diskutera via mail vad Artemis lär honom och så.]

"Följ mig så ska du aldrig vara vilsen, du lille".

Tsayes började genast gå efter honan. Han hade inga oro eller misstänksamhet mot henne. Hon sa att han inte kommer vara vilse och han trodde henne. Hade inga som helst orsaker att inte tro henne.

"Ett namn utmärks inte av ett för- och efternamn. I verkliga livet har du ett namn. Och du gör det till ett värdigt namn. Därför kommer jag kalla dig Tarai. För att du ville själv välja ett tilltalsnamn men du är inte färdig ännu. När jag anser dig redo väljer jag ett nytt namn åt dig. Ett värdigt namn".

Tsayes, eller Tarai som han åter igen blev var fundersam. Han hade redan fått namn men kanske var det ett felaktigt namn som inte passade honom? Dimmvalpen käftade inte emot, han gjorde aldrig det utan om han beslöt om något så höll han det för sig själv så länge det inte var principiellt. Tarai och Tarai. Trots allt var det ett namn han var van vid.

[Avslutad]