|| P till Gavin ||

Att ligga ner utan att göra något mer viktigt än att andas för en hel dag gör dig dåsig. Att ligga ner utan att göra något mer viktigt än att andas för flera dagar får dig att inse att du inte har grepp om dröm eller verklighet längre. Att ligga ner utan att göra något mer viktigt än att andas i mer än en vecka får dig att undra om du verkligen har kvar någon rörelseförmåga överhuvudtaget.

Det är en upptäckt, varje andetag du tar, varje småsak du lägger märke till som du aldrig ägnat en tanke åt innan. Det är en fas som kan räknas som viktig och mycket nyttig.

Det ansåg inte Emon, han var less. Han visste att lamhet inte innebar en levande död, han visste att han kunde göra mer än ligga här och filosofera om trädens krona nerifrån sett. Han kunde ta sig fram och fortsätta filosofera om nästa träds krona nerifrån. Han kunde ta sig upp och filosofera om alla trädens kronor uppifrån sett. Det borde inte få ta slut på möjligheter, det borde inte få göra det.

Alla dessa tankar var oroväckande närgångna. Tankarna på träden och deras kronor, sen tankarna om tankarna på träden och deras kronor, sen tankarna om tankarna om tankarna på träden och deras kronor. Sen ytterligare några tankar om luften ovanför träden och deras kronor.
Och alla dessa tankar blev orsaken till att den storväxta, kraftigt byggda hanen masade sig upp från sin uppvärmda fläck under ett av träden i lövskogen för att masa sig till någon annan plats. Den uppvärmda fläcken såg djup ut där den låg ensam mellan mer än halvmeters drivor av snö.
Fläcken hade fjolårets gräs som botten, Infernovargens onaturligt höga kroppstemperatur hade fått allt under och omkring honom att smälta undan. Kylan lät honom vara ifred.

Sorgligt släpiga spår mötte Emons blick när han såg tillbaka på sin kurviga väg mellan träden. Hans kropp var inte längre så bastant som den brukade vara, det mesta som fick hans kropp att fortfarande se kraftfull ut var vinterpälsen. Under den var han minst lika smal som en vanlig varg, vilket var ovanligt för honom. Emon hade ärvt sin faders kroppshydda, denne hade varit en mörkpälsad varg med mycket allt. Hög mankhöjd och kraftfull uppbyggnad som från en bergsvargs. Käkarna var starka och likaså benstommen. Men sådan kraftig benstomme hade inte Emon haft när han varit nere i djungeln, om han hade haft det skulle han inte släpa på hälften av sig själv nu som om det vore en tungviktad börda utan mening.

Hanen stack ner sin nos i en snödriva vid sidan om honom och bökade runt en stund för att sen börja gräfta med den ena tassan, uppstödd på en andre. Det han hade siktet inställt på var bär som inte hunnit bli uppätna eller sönderuttnade innan vintern kom och frös dem. De smakade beskt, men blev en del till hanens improviserade frukost.

Bakom trädtopparna tronade solen redan klar och ren. Snart skulle den ta sig över den mest igensnöade delen och skänka skogens djur värmande ljus. Det fick också bli en del av frukosten.

Snön låg djupa på sina ställen och för de mesta orör. Den unga hanen hade inte tänkt så mycket på hur fridfullt hans hem kunde vara men det var så mycket som påminde honom om den sorg han bar på. Han hade varit borta från flocken en tid. Hade lämnat ansvaret till Wind under den tiden han behövde själv för att finna illbaka till sig själv om än bara en liten del av sig själv.

Han vandrade nu igenom skogen då en för årstiden relativt fet hare flög upp framför honom och satte av in mellan träden. Den unga hanen var inte sen att reagera och inom 5 språng hade han kommit ikapp haren och med ett bett över dess nacke så hängde den slapp i hans käftar. Han släppte ned den och skulle just börja äta då doften av en varg i närheten fångade hans uppmärksamhet. Han höjde huvudet och vädrade lite mer och sedan kom han på vem det var. Snabbt sänkte han huvudet, plockade upp haren och satte av i ett vägvinnande trav mot doften.

De minnen som sköljde över honom från de sista flockmötet hans far haft fick skuldkänslorna att välla upp inom honom. Måtte hans far ha ordnat med detta innan han dog! Han kunde snart skymta den grönröde mellan träden och han insåg snabbt att hans far inte tagit itu med de hela. Han stannade upp. Slöt de isande blå ögonen innan han fick fram till den äldre hanen. En tragiskt syn där han var ednast stödd på sina framben medan bakbenen släpade bakom honom obrukbara. Han gick frma och släppte ned den färska haren framför honom innan han tog till orden. "Var hälsad flockbrorder. Jag är ledsen att detta dröjt så länge men jag är här nu och jag ska föröska hjälpa dig med din skada..." Han såg först stadigt på den äldre sedan vek han undan blicken något. Han hade talat först emd en säkerhet men nu var hans röst lägre och inte lika säker. "Far borde ha tagit itu med detta på en gång efter flockmötet... Han var skickligare i helandets konst än vad jag är men jag ska göra mitt bästa för dig Emon," Han såg sedna på honom igen. "Du måste dock få i dig färskt kött. Är haren så ska jag sedan titta på din skada"

Gavin föröskte hålla en så säker ton han kunde men han hade aldrig hanterat ett sådant allvarligt benbrott förrut. Visst han hade helat sitt eget ben under vandringen men det var ett nytt benbrott och det var på honom själv. Han hade itne haft tid att lära från sin far utan han hade utforskat mycket av dessa krafter själv under den tiden han haft dom. Stilla betraktade han Emon för att se vilken reaktion denne skulle avge. Ville han bli helad av denna unga hane? Skulle Gavin klara det och hur smärtsamt skulle det bli?

Emon kände doften av flockmedlem och efter en inte lång stund, hördes en hanes stämma bakom honom. Emon vände på huvudet upp från sitt busksnår med bär, tankspritt slickade han sig kring munnen och betraktade med ro den andre.
-Var hälsad Gavin, bekymra dig inte, började Emon lugnt. Han vände hela sin kropp mot ledarhanen för att kunna möta dennes blick men han hade redan slagit ner sin.
- Jag har klarat mig hyfsat, kylan har inte rått på mig och föda har medlemmarna hjälpt mig med, fortsatte han sedan.
Han försökte ge ett lugnande uttryckt för att visa att han klarat sig just fine hittills. Men åsynen av en nyknäckt hare var ändå något han omedvetet sett fram emot. Han försäkrade sig själv om att han inte tog emot haren enbart för att han var i behov av hjälp utan också för att Gavin beodrat honom att ta till sig näringen. Med ett lätt drag om bytet drog han den till sig och med sänkt huvud vände han blicken mot Gavin för att försäkra sig om att meningen var att han skulle äta av bytet som ledaren fångat. Det kändes fel att äta inför honom men gjorde det ändå. Ljudet av knakande ben gav honom en rysning av välbehag och utan svårigheter svalde han det mesta.
Mer näringsrikt än bär och solsken.

- Lägg inte skulden på din far, han var en mycket respekterad hane och skulle ha hjälpt mig om jag bett honom om det.
Det är jag själv som bär skulden för att jag ännu dras med skadan. Efter flockmötet var han upptagen men jag skulle ha haft möjlighet att söka upp honom, han nickade för att bekräfta sina egna ord. Han hade haft möjligheten.

Gavin lyssnade till hanens ord och nickade bara stilla. Han tänkte inte säga emot Emon nu och han kunde se hur den färska haren lockade. Han nickade uppmuntrande för att snart höra hur hanens kraftiga käkar krossade benen i haren.

Då han ätit en del av den så talade han om hans far och Gavin nickade lite. Han hade varit en bra ledare och vissa omständigheter kunde väl ändå göra att man förstod varför han inte tagit itu emd en sådan viktig saksom en så allvarligt skadad flockmedlem. Gav såg in bland träden och sedan såg han åter på Emon. "Jag kommer snart tillbaka.. Vänta här" Sade han innan han snabbt vände om och försvann in mellan träden väntade inte på ett svar från Emon. Han ahde en uppgift nu och han måste förbereda både sig själv och EMon så gott han kunde. Han var borta en ganska lång stund men då han väl kom tillbaka hade han lyckats få tag på yttligare två harar och en fet tjäderhöna. Han lade tjäderhönan och ena haren framför Emon. Tjäderhönan hade inte blivit dödad av käftar det kunde man tydligt se utan hennes kropp hade spetsats av något.

"Ät nu för du komemr behöva all styrka du kan få.. " Han lade sig själv ned med en hare mellan tassarna och slet i det ännu ljumna köttet. Inte lika feta som den första han fångat men det skulle ge honom den energin han behövde för tillfället. Sedan måste han jaga något större efter det att han vilat så båda två kunde äta sig riktigt mätta. Detta skulle ta tid, energi och orsaka de båda en del obehag det var han ganska säker på. Han slickade sig om nosen då han ätet ungefär halva haren. "Vill du berätta vad som hände? Så jag får en klarare bild av din skada och var den sitter" De isande blå ögonen ahde inte samma kyla som hans fars ögon haft en gång i tiden. De var mer milda och man kunde se att han hade empati för omvärlden.

Emon följde Gavin med blicken då han sen raskt lämnade platsen.
Han vände huvudet mot busksnåren vars snö skakats bort från innan och snosade lite till efter ytterligare bär. Hanen hade hunnit förflytta sig en bit och kolla lite bland frusna rötter och ruttna löv innan han hörde flockledaren dunsa ner något på marken framför Emon. När han kollade upp hade han fått ytterligare föda framför sig, förvånat satte han sig upp igen och såg på Gavin.

Efter att ha hunnit sluka hela haren såg han upp och lyssnade till Gavin,
-Så du tänker hjälpa mig?
Hans stämma fick det att låta som om han nästan var förvånad, vilket han också var. Vad han hade väntat sig var han osäker på, men ändå kom det som en nyhet. Därefter greppade han om tjäderhönans hals och högg av denne där med kraftfulla käkar, hans tankar vandrade över erbjudandet.
Skulle han bli helt frisk inom nån timme bara Gavin gjorde detta för honom? Kunde det vara så enkelt?

Emon såg upp igen och nickade. Inte mycket återstod av tjäderhönan och resten ville han spara till efteråt. Han var redo nu, redo för vad som än skulle komma att hända.
- Jag hade vandrat ända ner till djungeln, ett hemskt regnoväder härjade så tog skydd, tyvärr på samma ställe som en enorm ödla. Vi överraskade varandra, han klättrade upp i ett träd och attackerade mig genom att hoppa ner över mig. Som tur var missade han till hälften men den del av hans tyngd som kom över mig fick min rygg att inte tåla mer. Jag tog mig ut med smärtor, han kollade upp mot Gavin för att se om han hängde med. När Emon tänkte tillbaka kom han genast ihåg den hemskt ilande smärtan som fick genom hela ryggen av och an för varje steg. Ändå hade han tvingat sig vidare. I ren och skär raktion hade han nu bara sagt "smärtor" istället för något som tydde på att det var grymma smärtor. Han hade aldrig gillat att visa sig "blödig", det som han ansåg detta vara.
- Jag tog mig till Raukakedjan, där bar inte mina ben mig längre, de domnade bort. Vår före detta medlem Kaiito fann mig och hjälpte mig upp hit

Gavin såg på Emon med de isande blå ögonen då denne frågade om han skulle hjälpa honom och han nickade först bara lugnt. "Självklart ska jag göra allt jag kan för att hjälpa er min vän och broder". Han såg på honom och lade huvudet lite på sned. "Men jag kan inte lova att ni blir helt bra, det kanske tar tid att hela er skada och den kanske måste helas i omgångar för att bli helt bra.. Det vet jag inte förrän jag känt efter."

Han lyssnade sedan till hanens berättelse och han nickade då denne berättade om vad som hänt och hur skadan uppkommit. Han var inte helt säker på hur skadan var invändigt ännu. Men det gav en del information om hur skadan kunde vara och vad han ev. kunde göra.

Då Emon berättade att Kaiito hade hjälpt honom hem till reviret log han och nickade. "Ja Kaiito var en bra flockmedlem och är en saknad vän." Han reste sig och ruskade på sig. "Så Emon. Ska vi ta itu med detta innan det blir för mörkt och medan vi ännu har gott om kött i magen?"