Det var natt. Solen hade för länge sen lagt sig ner för kullar i fjärran och den bleka halvmånen lyste på himlen med stjärnorna till sitt sällskap. Vinden drog ibland genom skogen och fick buskar och träds löv att sprassla och lyfte de löv som låg på marken och de virvlade runt som i en spiral. León rörde sig framåt mellan snår och buskar medan de röda svagt lysande ögonen granskade omgivningen med intensiv blick. Det var länge sen hon varit i en skog eller liknande, och hon njöt av det. Hon var trött på lava, sten och den långa oändliga slätten. Att få vara vid Byomifallet kändes uppfriskande och hon hade funderat att besöka vattenfallet. Men doften av en annan flock som hade lagt sitt revir här förvånade henne och höll henne lite på kant. Hon visste själv hur flockar kunde ta intrång. Hon drog efter andan och den kalla friska natt luften fyllde hennes lungor.

En hare skuttade ut ur en buske och stannade i några korta ögonblick och stirra på henne men sprang sen vidare, men León släppte den inte så lätt nu. Hon spände blicken i den i mörkret och sände iväg en våg med brinnande känsla och ett skrik av smärta som fick haren att falla ner i skrik av smärta. León rynkade irriterat pannan, den skulle ju väcka hela skogen. Hon tog några snabba språng fram och så hade hon tänderna kring dens nacke och sen var det livet slut. Haren hängde livlös i hennes gap och hon släppte den ner på marken med en svag duns och satte sig sen ner och tittade på den livlösa kroppen.

[Pax till Erakan]

Natten gjorde underliga saker med naturen runt omkring. Den förändrades, bytte skepnad. Blev något annat, än det man trodde. Som valp hade han varit rädd för mörker, och alla underliga ljud som där fanns. Att bara höra det främmande, och inte kunna se, var något som så fått pälsen att resa sig och hjärtat att bulta.
I dagens, eller nattens, läge så fann Erakan inget i natten värt att frukta. Han hade med åren lärt sig att trots de udda ljud som mörkret bar med sig, så var det mycket få saker som skiljde sig gentemot dagens faror.
Allt var farligt. Punkt. Mörkret gjorde bara så att man såg sämre.
Skogen andades omkring honom. Han kunde höra hur den levde, hur tysta nattdjur rörde sig och hur vinden fick löv att rassla. Det var hemtrevligt, varmt, välkomnande. Annat än den kalla nordan och bitande frosten man kunde finna högt uppe bland bergen vintertid.
Han kunde nästan se sig själv stanna i skogen för alltid.
Om han bara kunde finna ledaren för Draugai, så skulle drömmen kanske gå i uppfyllelse. Det enda som oroade honom var magilösheten. Medan många andra vargar hade eld krafter, osynlighet, snabbhet eller andra saker som gjorde dem starka, så fanns det inget hos honom som fick honom att sticka ut. Inte heller var han snabb eller duktig på att slåss. Så på vilka grunder skulle han i så fall bli insläppt? Oron och tvivlet steg i bröstet, medan han fortsatte framåt genom mörkret. Lugna steg i det mjuka gräset, huvud buret högt trots de mörka känslorna. Det satt i ryggmärgen, att föra sig med stolthet och styrka oavsett vad. Det var inövat till den nivå att det blivit en vana.
Skriket som ekade genom natten fick honom dock att, mycket manligt, rycka till. Det var ljudet av något som plågades, som led. Sedan klipptes det tvärt av. Tystnaden ekade, när de sista tonerna försvunnit ut i natten. Erakan var inte säker på om han borde undersöka saken, eller vända om och gå. Han kastade en blick åt båda riktningar, öronen lagda osäkert åt sidan.
Sedan fortsatte han i ljudets riktning.
Det kunde ju vara vargen han sökte efter.

León tittade trött på haren framför hennes tassar, den kändes motbjudande och äcklig av ingen anledning alls hon kunde komma på. Hon höjde en av de svarta tassarna och petade försiktigt till den med tassen, värmen höll på att försvinna från den lilla kroppen. Hon reste sig upp av en plötslig rastlöshet som skitlade i tassarna och hon började vanka fram och tillbaks med piskande svans. Hon kände sig så förvirrad över sig själv, hon visste inte längre hur hon skulle vara. Livet hade förändrats så drastiskt och så plötsligt och hon visste knappt hur hon skulle hantera allt som hände kring henne. Men att lämna flocken för tillfället hade inte varit någon dum idé. Hon behövde få komma bort och klarna upp tankar och ting.

En irriterad suck lämnade henne och hon vände åter en gång och återvände till platsen där haren låg, ignorerade den och lade sig ner i det blöta gräset. Det fräste osaligt kring henne då hon lagt sig ner och små gnistor smällde kring hennes kropp. León lät sin mankam fatta eld och den ringlade ner längs ryggen till svanstippen. Elden värmde henne och lugnade hennes tankar, men att sova var inget alternativ. Hon var sömlös och klarvaken, så i stället - med huvudet på tassarna, började hon tänka.

Det var de svaga, små ljuden som först fångade hans uppmärksamhet. Vaga, bekanta ljud av först steg i mjukt gräs, och sedan sprakandet av eld. Han mindes det tillfället, då himlen målats av lysande blixtar och en fjärran skog stått i lågor. Det var inga trevliga minnen, och ljudet fick honom nästan att vända om och springa. Pälsen i nacken reste sig, och omedvetet sjönk han smått ihop. Dock var det inget som avbröt hans färd framåt. Benen bar honom, trots darrningarna och motvilligheten.
Eld. Något han nu fruktade nästan lika mycket som åskans dån. Det hemska ljudet som borrade sig in i huvudet och fick honom att ligga på marken och kvida i smärta. Det avlägsna sprakandet var inte på samma nivå, men likväl så frammande de minnen han helst ville glömma.
Han tog sig i kragen, och rätade på ryggen. Han var bara fånig. Mesig. Eld var inget att frukta, än mindre ljudet av det. Han far hade haft eldens kraft, och så hade även en annan av flockens vargar.
När ljudet blev starkare, närmare, stannade han upp. Tvekade. Det var för litet för att vara en brand, ljudet, men däremot var det kusligt bekant - som taget från ett av hans barndoms minnen. Öronen vred sig ur position, obekvämt lutade åt sidan. En blick kastades bakåt, därifrån han kommit. Kort övervägde han fördelarna med att gå tillbaka.
Sedan mindes han en av många koder som han lärt sig av sin fader. Att ingen främling var en fiende innan det bevisats, att alla förtjänade en chans.
Det kanske till och med var den varg han letat efter. Iwaku, ledaren av Draugai. Om så var fallet, prisade vara Gudarna som vakade över honom.
Med lugna steg, och stolthet i ryggraden fortsatte han fram de sista tiotal metrarna.
Vargens eld lös upp träden, lös upp kroppen de brann på. Hannen stannade, fullt synlig rak framför tiken där han stod kanske fem meter bort. Ögonen var uppspärrade, förvånade. Men tiken verkade inte berörd av det faktum att hon brann.
"Du brinner.." sade han, som om han ville kolla om hon själv var medveten om detta faktum.

León hade tankarna på helt andra banor och reagerade en aning sent på att en främling var i hennes närhet. Men när hon märkt det tittade hon upp och inväntande hanen som var på väg mot henne. Hennes blick var en aning riktad åt sidan men huvudet låg inte längre på tassarna då hanen trädde fram ur mörkret och hon kunde se hans gestalt från flamman från sin kropp. Hon granskade honom och väntade på att få höra någon sorts förklaring varför han sökt upp henne. Men då hon mötte den stirrande blicken förstod hon att det inte var det första hon skulle få höra. Utan kommentaren som lämnade honom fick henne att svagt dra på munnen men det lilla antydandet till ett leende försvan med vinden och lika så elden som dansat på hennes rygg försvan. Där fanns bara svag rök som försvan upp mot himlen.

"Jag tror jag märkte det.." sade hon och reste sig upp på alla fyra igen. Hon gillade inte att ligga ner framför en främling. Huvudet höjdes och öronen var svagt bakåt strukna i fundersamhet. Hon tittade på honom, han hade blågrå ögon. (?)
"Varför har ni sökt upp mig?" sa hon med en svagt kylig ton och svansen svängde tyst bakom henne och man kunde se misstänksamheten i hennes ansikte.

Erakan observerade hur elden, till sin lättnad, slocknade. Varför situation helt plötsligt kändes mindre allvarlig kunde han inte förklara, och inte heller ville han analysera det.
"Kollade bara" svarade han, drog på ena mungipan när han såg att även tiken gjorde det. Zey-So hade sagt att han hade säreget - dock charmigt - leende. Riktigt vad han skulle göra med informationen visste han dock inte.
Hade hon inte också nämnt att Iwaku var en hanne? Han var säker på att hon sagt ett 'han' där någonstans i upprymdheten.
Kanske hade han hört fel?
"Jag letar efter någon.. Ni råkar inte vara Iwaku?" sade han frågande, lät den blågrå blicken dra över tikens nu resta form.
Han slickade sig över den rosa nosen, fuktade den. En skicklig läsare skulle direkt se det so ett tecken på nervositet, vilket inte skulle vara helt fel. Erakan var osäker, trots det att han hållning och svansföring indikerade annorlunda. De var stolt, närmast dominant - dock var det inget hotfullt över honom. Denna kväll var han samlad och ändå hyfsat lugn, i kontras till vad han annars kunde vara.
Dåliga dagar var aldrig kul.

Kanske var det en flockmedlem till flocken som intagit byomifallet som som stod framför henne. León höll tyst fokus på honom och väntade på svaret hon nu fick. Iwaku? Enligt henne tyckte hon att namnet var en hanes, men man skulle inte säga något. Hennes egna namn var ju inte ens något en hona borde bära. Så kanske Iwaku också var en hon, fast hur konstigt det lät i sina egna öron. Men inte var det hon hanen sökte inte.
"Tyvärr, jag är inte den ni söker" sa hon och vände kort bort blicken innan hon lät den vandra tillbaks till hanen igen.
"Mitt namn är León och inte Iwaku". Hon borde börja gå vidare, att lämna och småprata var inte något hon hade haft i planerna. Men fortfarande stod hon kvar med tassarna stilla.

Hans hållning var dominant som hennes brukar vara så ofta men nu kände hon sig bara liten. Halsen var sänkt och kroppen en aning hopkrupen med fortfarande öronen svagt irriterat bakåt strukna.
"Känner du till något om flocken här i närheten?" hon måste ta och fråga fast motvilligheten stretade emot. Men hon var intresserad av att få veta vem som hade sitt revir här i närheten och kunde inte ta och låta bli att fråga.

[Blev skumt ;P]

Erakan kände sig dum av att ha frågat. I efterhand så var hennes lukt alltför olik den som omringade området. Det kunde dock inte hjälpas, dum fråga var en dum fråga, oavsett varför den ställts.
"Oh" besvikelsen var lite för uppenbar för hans smak, men den kunde han inte dölja. Hur svår kunde en flockmedlem vara att finna egentligen? Han hade spenderat minst ett par dagar på reviret utan att sett en skymt av en väktare eller försvarare.
"Hälsad León, och ni får ursäkta att jag misstog er för någon annan" den inbyggda artigheten krävde sin tribut, skrek i hans öron att han som hanne alltid borde be om ursäkt trots det att inget fel begåtts.
Det var också oartigt att stirra, så som han gjorde. Honan, León, hade vänt bort blicken redan en gång, men han hade ännu inte gjort vad kodexen krävde.
Å andra sidan, kodexen hade han övergivit redan långt före.
Med blågrå ögon iakttog han henne stilla, rörde knappt en muskel mer än för att blinka.
Och kunde inte den där jäkla fågeln hålla truten?
"Jag vet tyvärr inte mycket om dem.." började han, drog ett andetag och fortsatte sedan. "Jag letar efter deras ledare, Iwaku" rösten var lugn, så som den oftast var.

[blev skummare xD]

* pet pet pet *