Det var som om han letade efter en nål i en höstack. Han visste inte hur han skulle börja eller vart. Numoori kändes om än mer större nu när den sargade varghanen var tvungen att ta sig fram via markvägen. Han hade blivit bekväm och tagit saker och ting för givet, och nu kände han sig både begränsad och liten när inte vingarna fanns till hands.
    Ett par dagar hade gått sedan Molok blivit lämnad vid den mörka gläntan. Vid flera tillfällen hade han varit säker på att han skulle dra sitt sista andetag, men mot alla odds hade han överlevt. Molok hade försökt att röra sig så långt bort från Lövskogen som möjligt i snabbast mån, men hans tillstånd hade dragit ut på det. Vid flera tillfällen hade han tvingats stanna upp och andas, vila. Precis som i denna stund.
    Hans huvud var böjt, och kroppen var lätt tryckt mot en av skogens tjocka trädstammar. Andetagen var andfådda, utmattade. En del av honom ville bara lägga sig ned där och då, låta mörkret omfamna honom en gång för alla. Men en starkare, innerlig önskan om att hitta hem var starkare. För sina syskon och hennes skull var han tvungen att fortsätta kämpa, lite till.

[Ensaminlägg eller öppet för någon i närheten om de vill kika in!]

Den vita hanen låg högt uppe bland trädkronorna och såg ut över skogen framför honom. Han drog några djupa andetag för att känna vad vinden bar med sig, allt verkade vara som vanligt förutom en ny obekant doft som sakta men säkert kommit allt närmare. Med ett nyfiket uttryck ställde sig den vita vargen upp och hoppade med snabba smidiga rörelser fram längst grenarna. Vinden slet i den tjocka pälsen samtidigt som den förde vargen framåt snabbare än vanligt.
Efter en stund kunde Yoru se den ljusa sargade hanen en bit längre fram. Med en mjuk ohörbar rörelse stannade han och såg ner på individen ett tag, studerade skadorna innan han bestämde sig för att ingripa eller ej. Handlöst tog han ett steg ut och föll med huvudet först ner mot marken men precis när man trodde att han skulle krascha och bryta nacken så skruvade sig den vita mjukt i luften och landade lika ljudlöst och mjukt som tidigare på framtassarna innan bakbenen tog i marken. "Du kan inte vara här, inte i det skicket du är i nu." stämman var lugn men allvarlig. Det fanns en flock i denna skog som inte var att leka med, speciellt inte för någon i ett så trasigt och allvarligt skick som för denna hane.

[Yoru hoppar in som en trög skit]

Molok lyfte långsamt blicken uppåt men lät huvudet vara kvar i samma position. Han var helt enkelt för trött för att röra sig ens en millimeter.
    Framför honom hade en blek hane uppenbarat sig. För en kort sekund hade Molok fått upp hoppet om att det kunde vara någon annan, men vid närmare syn och av doften att tala insåg han att hans huvud endast spelade honom ett spratt, och han vände åter blicken mot marken.
    Lågt suckade han åt främlingens kommentar.
    “Säg mig, vart kan jag befinna mig i det skicket jag är i?” Hans röst var sammanbiten och orkeslös. Kanske borde han passa sina ord noggrannare med tanke på hans tillstånd, men han var utmattad - både fysiskt och psykiskt. Allt det han en gång varit hade slitits ned eller tagits ifrån honom, att han nu inte orkade tänka på vad han gjorde eller sa. Samtidigt kunde det här vara ett sätt för honom att hitta hem, och om möjligheten fanns var han tvungen att ta till alla möjliga medel.
    “Ursäkta mig,” Moloks röst var fortfarande låg, men hans blick vändes nu mot den främmande hannen. “du hittar förmodligen mer i dessa trakter än jag. Vet du vilken den närmsta vägen till Raukakekedjan är?”

Den vita hannen granskade den andre och tog ett djupt andetag. Började försiktigt gå emot den sargade och satte sig ner knappt en meter ifrån honom. Yoru kände inget större hot från den andra och skulle den försöka sig på nå så var chansen liten att någon skada skulle ske.
"Du ser inte kapabel ut till att kunna röra dig nå mer." dom mörka röda ögonen såg djupt in i hannens. Bilder av vad som hade hänt den bevingade spelades upp likt ett bildspel, Yoru suckade tungt.
"Jag vet inte vad du har gjort för att förtjäna denna behandling Molok men lämnar jag dig här så är jag inte mycket bättre än dom som gjorde detta." mjuka varma vindar slet i dom ljusa pälsarna i några ögonblick innan lugnet la sig igen. "Jag vet ett ställe du kan vila men du kommer inte orka ta dig dit, inte än. Du är på främmande revir och dom är allt annat än trevliga. Jag har satt upp en liten barriär så dom kommer inte uppfatta våra dofter." 
Han tittade en längre stund på Molok och spetsade öronen noga. Raukakekedjan, denna varg skulle inte kunna ta sig dit på länge så sista han behövde oroa sig för var hur man hittade dit.
"Sydväst."

Molok gjorde ingen ansats till att fly vid främlingens närmande. Han hade ingen chans att fly om denne ville honom illa.
    Den svarta blicken mötte den andres när han uttalade hans egna namn. Telepati. Molok hade på senare tid att ha en viss respekt för de som bemästrade telepatiska krafter. Den som hade fått honom i knipa från första början var just en tik som läst hans tankar, och sedan hade det fortsätt vid hans straff.
    “Du har ingen anledning till att hjälpa mig, telepat.” Hans röst var lågt brummande. Molok undrade om det fanns en hake, men lade ingen större energi i att försöka hitta tecken på det. Istället funderade han över främlingens ord. Sydväst. Han var långt ifrån bergen, men det var dit han skulle försöka ta sig. Kanske, bara kanske skulle Blair eller Bambra tagit sig dit, och kanske hade de Nomë med sig. Molok visste att det var mycket att önska efter, och han hade aldrig önskat eller längtat efter något så mycket som nu.
    “Men jag tackar för informationen,” fortsatte han och tryckte sig bort från den stödjande trädstammen. Om han skulle komma fram någon gång var det dags att sätta fart. “och varningen.”

Molok hade rätt, han hade ingen anledning att hjälpa honom men det var Yorus förflutna som hade präglat honom. Berättat och förklarat att kan du hjälpa dom svagare så finns det ingen anledning att lämna dom åt mörkret. Tills den förskräckliga dagen då allt gick i spillror, blod och förskräckelse. Sen den dagen hade han vandrat sin egna väg, gjort som han själv ville utan att tappa ljuset inom sig. Kanske var han starkare emot mörkret då han inte föddes hel.
Den sargade försökte röra på sig, ta sig ifrån platsen. Yoru funderade och tittade på Molok med en undrande och idiotförklarande uttryck. "Du tänker väl inte försöka bege dig av som du ser ut?" faderinstinkterna tog över och han ställde sig framför den yngre hannen. "Jag må sakna anledning att hjälpa dig, men att bege dig av nu är självmord. Var inte korkad nu."

Molok höjde blicken mot främlingen när han talade igen och ett rossligt skratt lämnade honom. Det verkade som om han inte kunde bestämma sig.
    “Du sa själv att jag inte kunde stanna här,” konstaterade han och mötte den andres röde blick. “och nu säger du att jag inte kan ge mig av?” En lång suck lämnade honom och han tog åter stöd mot trädet.