Den unga svarta lilla vargen har tagit sig längre ut över Numoorislätten. Nu kan man nästan se en ende på det. Vandringen har varit lång och tassarna är nog minsann trötta. Hon är inte van vid att vandra så här mycket. Men hon är glad i alla fall. För det är så mycket nytt hon har sett och lärt sig. Då gör det inget om tassarna är lite trötta.
Solen står högt på himlen och det är en vacker men kylig dag. Vinden drar starkt förbi och leker i vargens kompakt svarta päls. Hur mycket än solen skiner på vargen så blänker inte pälsen. Den är svart som det allra svartaste. Likt en liten skygga vandrar vargen fram över marken. Likt en liten del mörker.

Hon hade hört att Numoorislätten är stor. Men aldrig i hennes vildaste fantasi hade hon kunnat gissa att den var SÅ stor. Länge har hon vandrat och det känns redan som en evighet sedan hon lämnade lyan. Lyan var hennes värld. Men efter att mor försvann ville valpen att lyan skulle fortsätta vara hennes trygga plats. En plats hon skulle beskydda tills mor kom tillbaka. Även om valpen insåg att mor aldrig skulle komma tillbaka. När hon sedan växte till en gänglig långbent ungvarg insåg hon mer och mer att lyan inte kunde skänka henne någon trygghet alls. Det satt bara i hennes huvud. Och det var förstört för länge sedan. Hon ångrar inte att hon lämnade lyan. Det behövde göras. Vart hon ska gå vet hon inte. Hon vet inte vad som borde göras. Hennes enda mål är att bli stor och stark. Och det har hon insett är svårt på egen tass.

Inom henne vrider och vänder sig det mörka. Trött på ljuset och solen. Men i vissa fall kan det vara säkrare att vandra på dagen hellre än på natten. Andra gånger kan det vara säkrare att vandra på natten hellre än på dagen. Men sanningen är väl att man aldrig kan vara säker någonstans.

[PAX TILL AISU]

Hon hade låtit benen föra henne till Numoorislätten. Hon hade inte varit här på väldigt länge, inte Aisu heller för den delen. Sist Envidia faktiskt hade sett slätten med sina egna ögon så hade Aisu bara varit en liten valp.
"Ni hade lekt så fint med Fiero då", skrattade hon, och hon hörde hur Aisu vrålade av sorg och ilska på insidan. Hon visste hur mycket det smärtade hennes värdvarg, men Envidia själv bara njöt av det hela.

Hon uppskattade att vara för sig själv, att komma bort ifrån flocken lite. Med det sagt så var det inte så att hon inte tyckte om flocklivet och sin status som ledarinna. Faktum var att Envidia fullkomligt älskade det, och det verkade trots allt inte vara så svårt att vara Aisu trots allt. Ja, makten som hon satt på föll henne i smaken, men att få vara lite för sig själv, det var också uppskattat.

Tassarna placerades lugnt på marken, den ena efter den andra, medan hon gick. Gräset kittlade hennes trampdynor och vinden drog i hennes päls. Då och då huttrade hon till av kylan, men det var inget som hon inte kunde klara av. Hon såg ut över slätten och mindes plötsligt hur stor den faktiskt var. Det var knappt att hon kunde urskilja bergen borta i fjärran. Kanske var detta ingen dum idé att flytta flocken till så småningom. Även om det endast var en tanke om framtiden..

Med en lätt grymtning travar ungtiken på. Vila kan hon göra senare. Tassarna kan trumma på ett tag till. Kanske kan hon lyckas lämna slätten innan kvällen fallit tungt. Med långa kliv. Det mörka åmar sig och nästan kvittrar där inuti för en stund. Sen surnar det igen. För ljust!!! Klagosången ekar i vargens lilla huvud men hon ignorerar det. Vila kan de göra sen.

Vinden viner och susar i öronen men för med sig mången doft över slättens gräs som prasslar ljudligt. Doften av varg når den lilla svarta nosen och vargen stannar upp för en stund. Det mörka blir tyst och stilla och för en stund står de bara där och undersöker doften. Den svarta kroppen sätts i rörelse igen och senor och unga tunna muskler rör sig under skinnet för varje steg. Nyfikenhet glöder som alltid i den blodröda blicken. Kanske hon kan möta på någon som kan berätta lite för henne om områdena som ligger här bortanför slätten? Hon har hört talas om vissa områden men Numoori är stort. Långt mycket större än några få områden vars namn främlingar förstrött har nämnt för henne i förbifarten. Det är vad hon tror i alla fall.

Snart får hon syn på en mörk gestalt längre bort. Ungvargen fortsätter framåt ett tag till innan hon stannar och studerar nyfiket främlingen. En äldre tik verkar det vara av doften att döma.
"Goddag". Hälsar hon artigt och hoppas att främlingen hör.

Doften av en varg uppenbarade sig, och växte sig starkare ju mer hon fortsatte gå. Benen tycktes nästan bestämma för henne, och Envidia lät dem föra henne allt längre in på slätten. När siluetten av en varg tog form längre bort spetsades hennes öron och ett litet flin lade sig över hennes läppar. Vem kunde detta tänkas vara då? Flinet försvann i samband med att hon ökade på steget lite, även om hon fortfarande gick i en relativt lugn takt.

När hon tagit sig närmre talade vargen, eller kanske snarare valpen, och de svarta öronen ryckte till uppe på huvudet.
"God dag", svarade hon, tämligen tonlöst, och tog sig närmre vargen. Hon stannade upp med några meters mellanrum och granskade den andra med en road och smått förbryllad min. Sedan drogs hennes mungipor uppåt och ett brett leende delade hennes ansikte.
"Vad gör en sådan ung varg som er här alldeles ensam?" frågade hon sedan, väl medveten om att hon kanske inte var ensam. Men inte tycktes hon ha någon i närheten som såg efter henne i alla fall.

Ungvargen står stilla när främlingen kommer närmare. Det rycker lätt i svansen när främlingen svarar på hennes hälsning och öronen spetsas framåt på det lilla svarta huvudet. Det mörka inom henne blir tyst för en stund. Tyst står de båda där och den blodröda blicken, vars glöd lätt drunknar i dagsljuset, vilar på den svarta främlingen. Sedan börjar det mörka inom henne kuttra och böka runt där inne. Svansen börjar lätt att vifta bakom den lilla vargen och ett leende placeras försiktigt på hennes svarta läppar när ett leende breddar ut sig på främlingens läppar.
"Jag försöker finna ett slut på den här slätten". Svarar hon på främlingens fråga. Det är inget direkt svar på vad hon gör här ensam. Sen har hon lärt sig att det inte är det mest smarta att konstatera att hon är helt ensam när hon möter andra vargar. Inte för att hon direkt känner sig ensam. Det mörka är alltid med henne. Men nog uppskattas alltid den fysiska närvaron av andra vargar.
"Jag heter Nagini". Presenterar hon sig artigt.
"Vad heter du?" Frågar hon nyfiket och svansen viftar fram och tillbaka framför henne. Nyfikenheten är väl hennes starkaste drivkraft. Men det kan oxå sätta henne i klister om hon inte är försiktig. Men nog kan det vara intressant att spela på den barnsliga naiviteten.

Hon skrockade till när tiken svarade henne, även om det inte var ett fullständigt svar på hennes fråga. Inget svar på om hon var här ensam eller inte, men Envidia valde att inte kommentera det. Kanske fanns det en anledning till att den unga främlingen inte gav något svar på det.
"Då har ni inte så långt kvar", svarade hon istället. "Så länge som ni fortsätter i samma riktning", lade hon till med ett litet leende. Inom henne skrek Aisu, men Envidia tog ingen större notis om det. Hon hade börjat vänja sig. Dock befarade hon att Aisu snart skulle bli alldeles för förbannad för att acceptera detta, och på så sätt bryta sig fri till sist.
"Aisu", svarade hon sedan med en liten nickning. Hon såg hur valpens svans viftade där bakom henne, men Envidia egna hängde slappt och stilla. Svansviftande var valpiga fasoner och ingenting som hon bemödade sig med.

Då har ni inte så långt kvar. Så länge som ni fortsätter i samma riktning.
"Jag gissade på det". Svarar Nagini glatt. Känner sig gladare över att få det bekräftat. Hon är lite less på slätten just nu. Inte för att hon ogillar platsen. Hon vill bara upptäcka mer.
Främlingen presenterar sig kort och enkelt med bara sitt namn. Kanske denne Aisu inte är så jättepratglad av sig.
"Bor du här på slätten, Aisu". Frågar hon och kan inte låta bli att vara nyfiken på den mörka främlingen som i färg är lik henne själv. Fast Nagini's päls skimrar inte i solen. Snicksnack. Muttrar det mörka inom henne. Hade det mörka fått styra hade det gått till på annat sätt.
"Vad för område kommer jag till om jag fortsätter här?" Hon ställer en annan fråga. För att ställa frågor är hon bra på. Och ställer man inga frågor får man inget veta. Dessutom kan det som sagt vara bra att veta vart man går.
"Jag vandrar men vet inte vart jag ska gå riktigt". Lägger hon till. Hon hoppas kanske få lite vägledning av den äldre honan. Går hon försiktigt fram kanske hon kan få lite hjälp. Man vet aldrig.

Ynglingen verkade vara full av liv, vilket på något sätt störde henne, men inte så att det lyste igenom hennes fasad. Vid tikens fråga skakade hon långsamt på huvudet.
"Nej, jag lever i Döda Skogen, tillsammans med min familj och flock", svarade hon. Inom henne skrek en röst att det inte var hennes familj eller hennes flock, men Envidia ignorerade den skrikande själen och beslöt sig istället för att besvara Naginis  fråga.
"Ni kommer till Mardouf, och på andra sidan ligger just Döda Skogen", förklarade hon.

[sorry att det blev så kort ]

Det klipper lätt till i ungtikens öron när den äldre honan talar. Döda skogen. Mardouf. Flock och familj.
"Vad är Mardouf för en plats?" Frågar hon. Namnet talar inte riktigt för vad det är. Men det gör Döda skogen. En död skog? Men det kanske inte är en så dålig plats som namnet viskar om, om det bor en flock där?
"Jag ska hålla mig borta från din familjs marker". Säger hon. Tacksam då det kan tas som en varning i och med att det lever vargar där. Nagini's erfarenhet är att flockar inte vill ha utomstående inom deras område. Men hon har bara erfarenhet av EN flock. Alla flockar är kanske inte lika? Men det är bättre att ta det säkra före det osäkra och vara tacksam för informationen.
Det måste vara fint att ha en familj. Ungtiken kan inte låta bli att undra hur stor Aisu's familj kan vara. Själv var det bara Nagini och mor. Men mor försvann. Kom aldrig tillbaka. Nagini är ensam. Har klarat sig ensam länge.
Ensamma tillsammans. Jo, det är sant.

[Förlåt att jag inte svarat på så länge]

Ett litet flin spred sig på hennes läppar vid ungtikens fråga.
"Åhh, Mardouf...", och slöt ögonen och fnissade till. "Det är en lång spricka, en djup ravin, som delar skiljer slätten och Döda skogen åt", sade hon och öppnade ögonen. "Det är ingen plats för små att besöka", fortsatte hon, med en nästan moderlig varning i rösten. Tonläget var dock inte medvetet valt, hon var allt annat än moderlig. Kanske hade hon spelat det här spelet för länge? Kanske hade hon varit utklädd så länge att moderskänslor kom mer och mer naturligt för henne? Det vände sig i magen av illamående över den tanken.
Vid tikens senare ord skrattade hon roat.
"Ingen fara. Ensamma valpar utgör inte någon större skada", svarade hon. "Söker ni en plats att stanna på så är ni välkommen till oss", fortsatte hon sedan och såg forskande på Nagini.

[Stort förlåt för att jag inte har svarat... Har vart mycket annat den här våren -.- ]

En spricka som skiljer Döda Skogen och Slätten åt?
"Hur kommer man över om det är en spricka?" Frågar hon och biter sig sedan snabbt i läppen. Det kanske inte är någon stor spricka? Spricka låter inte så farligt. Men det är ingen plats för små att besöka. Menar det på hennes ålder eller storlek? Kanske bara stora vargar kan ta sig över?
Huvudet tippas lätt på sne och öronen klipper till.
Äh! En spricka kan inte stoppa oss. Låt oss fortsätta! Nagini skakar på huvudet. Rastlösheten kliar i kroppen. Den blodröda blicken söker sig till Aisu's liknande.
Ensamma valpar utgör inget hot. Nej, hon är fortfarande alldeles för liten för att ens ses som en match. Hon är en munsbit som lätt kan knäckas.
Vi är starka! Vi är på väg.
Det sista Aisu säger får dock dem båda att haja till. Välkommen till oss? Söker en plats att stanna på? En chans till att kunna bli stor och stark tillsammans med andra?
Öronen spetsas på huvudet men tvekan och osäkerheten syns i blicken samtidigt som svansen börjar vifta energiskt bakom den lilla kroppen. Vem styr vad?
"Ursäkta?" Hörde de rätt?
Sumpa inte det här nu!
"Ja! Jag söker en plats att stanna på". Lägger hon snabbt till.
Slippa vandra med?! Det mörka verkar gilla idén med.

[Supersegt svar. :( Förlåt. Har inte haft ork för numoori alls].

Hon flinade åt valpen.
"Man kommer inte över. Man går runt", konstaterade hon rätt och slätt. Ungvargens okunskap roade henne, det var hon tvungen att erkänna.
Efter hennes fråga tycktes valpen med ens bli osäker. Vad funderade hon ens på? Om hon verkligen var helst ensam borde orden hon hört få henne att studsa upp och ner av glädje. Men sedan börjar svansen vifta, och strax därpå ger valpen sitt svar.
"Ja! Jag söker en plats att stanna på"
"Dåså, låt mig berätta om flocken på vår väg tillbaka", svarade hon och gav Nagini ett leende. Draugai skulle säkert passa henne bra, och det fanns ju fler ungvargar i flocken, så Nagini skulle säkerligen inte känna sig så ensam.

Man går runt.
"Är det ingen stor spricka då?" Frågar hon och försöker förstå sig på det hela. Någon spricka har hon aldrig sett förut. Förutom sprickor i träd. Men de är ju inte så stora även om trädet har gått av på grund av det.
Stor spricka man måste gå runt! Inte kliva över.
"Åh!" Öronen klipper till på huvudet igen.

Svansen viftat glatt och energiskt bakom ungtiken och hon känner sig väldigt uppspelt och glad, och besvarar Aisu's leende, och visar med hela kroppen hur mycket hon ser fram emot detta. Det här låter som ett väldigt spännande äventyr. Tänk att slippa vara ensam längre.
Det mörka harklar sig bestämt inom henne.
"Inte ensam". Hon är inte ensam. Har aldrig varit. Men nu behöver de inte vara ensamma.

Hon skrattade roat när valpen tycktes förstå det hela med Mardouf. Hon fick väl se till att ta med sig Nagini dit och faktiskt visa henne hur stor den här sprickan faktiskt var. Den här valpen hade nog en hel del att lära om många saker, liksom majoriteten av valpar brukar ha.

"Inte ensam", svarade hon och log mot Nagini. "Jag tror nog att det finns vargar i flocken som du kommer att komma bra överens med", fortsatte hon sedan. Hon var säker på att Leviathan skulle vara en individ som hon skulle kunna komma bra överens med.