Med mycket lätta steg tog sig den stora hanen fram över slätten, rakt in på Qus marker. Han gick ytterst lätt hukad, men tycktes inte gömma sig speciellt mycket. Kanske hade det att göra med att han hade vinden i ansiktet eller kanske ville han bli upptäckt. Det långa höstgräset dolde inte hela hans väldiga kropp som ljudlöst tog sig framåt i en jämn takt.
Han var inte i toppform, kunde lugnt stretcha ut musklerna lite mer, träna dem, och äta mer - något hans magra figur avslöjade lite för tydligt. Men han var inte sliten, han var stark och de oranga ögonen -ärvda från den mytomspunne modern- brann med kraft och målmedvetenhet.

Han hade gått i en halvcirkel, så då han nådde revirets kärna (det var ett under att ingen upptäckt honom i höstkvällens mörker - eller var det?) så var det från sidan, inte fullt lika utblottad utan gömd mellan de stora körsbärsträden vilka fortfarande bar frukt. Även om den säkert var övermogen vid det här laget, eller kanske bara sådär ljuvligt söt? Fiero kände inte för att smaka.
Han stannade precis innan han tagit sig in bland träden, stod där och såg på dem och dess skuggor. Han visste inte om Dolor befann sin på¨reviret, men om den stora hanen gjorde det så skulle det inte dröja länge tills han blev upptäckt. Han hade kanske inte agerat på sitt mest eftertänksamma vis då han helt lugnt trampat in på Qus marker. Speciellt inte då han inte stannade förens han nästan var vid revirets huvudpunkt.

Han satte sig ner, gav ifrån sig en mycket lätt suck, och väntade.
Huvudet lutades lätt på sned, blicken stirrade uppmärksamt med utan ett direkt mål framåt.

För en sekund tänkte han att om han bara rörde sig några hundra meter framåt så skulle han kanske kunna se sin mors dödsbädd. Undra vad hans mor skulle tänka om honom nu, om vad han höll på att göra. Han anade att det iallafall inte skulle vara stolthet som hennes ande - ifall den skulle få syn på honom - skulle känna. Ett öra lutades bakåt, tankarna fortsatte emot hans andra mor. Inte Frostcut, hon hade fallit ur hans sinne för tillfället, men Kyoko. Den varg som tagit hand om honom, fostrat och tränat honom. men allt inom Devils gränser, devils regler, devils devils devils. Han hade aldrig ens blivit välkomnat till flocken. Bara inknuffad i rangen och plötsligt varit en självklar del av den.
Nu skall inte sägas att Fiero ogillade flocken, nej han älskade den mer än allt - eller ja, nästan allt. Blicken vändes åter in mot Qu's skuggor. Han kunde heller inte vara missnöjd med sin rang, som Devils ända fullärda och högrankade spion. Han fick respekt, han fick mat, han fick intressanta uppdrag och han samlade på sig mycket kunskap om hela numoori. det var ett, för en devils, relativt fritt liv han levde. Och kanske var det det som lockat honom?

Han trampade några gånger på stället där han satt, kaste kor med huvudet och gnydde tyst, otåligt. Snabbt sökte sinnet av omgivningen, han välsignade sin kraft, och han såg till att hålla sig a'jour med alla närvarande. Om någon skulle komma förbi skulle han för dem uppfattas som luft och gräs. Möjligen att dem till en början skulle höra och lukta honom, men då dem kom inom synhåll skulle även dessa intryck försvinna. Det enda som kunde avslöja honom var en starkare varg som kände av Energier.
Qu hade just en sådan starkare varg som kände av energier.
Det var bara att hoppas på att den gamla hanen antingen var ute på uppdrag eller helt enkelt sände någon annan att se efter vad det var han kände av på reviret.
Vilket som så kunde inte Fiero vänta längre.
Den mörka nosen lyftes mot skyn, ögonen slöts och öronen lutades lätt bakåt. Sinnena var på helspänn, men kroppen avslappnad. Så lämnade ett tyst och kort ylande honom, mer som ett gnällande skall. Bara för att bekräfta sin närvaro, bara för att Hon skulle förstå att hon behövde skynda sig dit innan någon annan Qu fick för sig att ha vägarna förbi.
Han satt kvar någon minut, tyst, lyssnandes, spejandes, väntandes.
La sedan upp en plan för sig själv, skulle hon inte komma inom ännu en minut så skulle han fly - hur mycket än hans stolthet protesterade - han skulle fly hals över huvud ut till revirsgränsen, och sedan stanna där och fortsätta väntandet. Kunde inte riskera att åka fast, kunde inte orsaka Henne den smärtan...


[Privat med Aisu, tills vidare iaf..]

Hon hade varit borta från reviret en väldigt lång tid nu, hon hade bara inte haft krafter till att återvända. Hon hade strövat omkring i Numoori, bort till bergen, till snöslätten, lite överallt helt enkelt. Hon hade njutit av att ströva omkring, men tanken på att hon borde ge sig tillbaka till reviret hade gjort att hon efter en tid inte njutit fullt så mycket som hade kunnat.
Men nu var hon tillbaka på reviret, och hon behövde prata med sin mor om att hon inte riktigt visste om hon ville tillhöra Qu. Det fanns ingen annan flock hon ville gå till, men hon ville vara helt fri. Göra precis som hon själv ville, träffa de hon själv ville. Men hon skulle självklart backa upp flocken om de behövde henne.

När hon kände en välbekant doft i luften så spred sig ett leende på hennes läppar, men när hon insåg att de faktiskt båda två befann sig på Qu's revir så försvann leendet och hon la bak öronen. Varför hade han tagit sig så öångt in i reviret?
Hon började springa, samtidigt som hon kollade sig noga omkring. Då hörde hon ett ylande, och insåg vilken riktning hon skulle springa. Men hon kunde fortfarande inte se honom. Hon stannade up och såg sig omkring än en gång.
"Visa dig!" ropade hon irriterat. "Du vet att du inte borde vara här!"
Trots irritationen i sin röst så var hon glad att han var här, oerhört glad.

Det var en lätt skamsen figur som tonade fram ur intet. Öronen strukna åt sidan, huvudet lätt hängandes. Men blicken glödde, en vibration gick igenom kroppen, och han reste sig blixtsnabbt. Log. Sådär varmt och mjukt som han aldrig log. Aldrig då han var utan henne.
Det var med en otrolig kraftansträngning som han lyckades tygla svansen och få den att bara slå några korta slag istället för att svänga likt en helikopters roterblad.
Han suckade, sänkte åter ursäktande på huvudet, innan han gick fram till henne.
"Aisu."
det enda ordet, så otroligt känsloladdat, han såg in i hennes vackra ögon och sken upp. Sträckte sig sedan fram emot henne, för att mjukt smeka hennes över den mörka kinden. Senaste gången han gjort detta hade han mötts av en päls våt av tårar. Nu var den torr och blomstrande, det gladde honom något otroligt. Han bet sig i läppen, Iwakus ord ekade igenom huvudet. han fick inte göra detta... Men han kunde inte låtabli.
"Jag vet mycket väl att jag inte får vara här, du är långt ifrån den enda som sagt det och jag tvivlar inte en sekund på att det snart kommer komma fler - mindre fredliga - Qu's och åter påminna mig om detta faktum."
Sade han, en ovanligt lång kedja av ord. Fiero var känd för sin fåordiga karaktär.
"Men inget kan hålla mig ifrån dig, det kan dem inte förvänta sig, och inte du heller..."
Fortsatte han sedan efter en kort paus för att rensa de tusentals uppjagade tankarna.

[rawr]

Aisu såg i ögonvrån hur en grå varghane dök upp från ingenstans, och hon vände hastigt huvudet ditåt, därefter vände hon hela sin kropp mot honom.
"Fiero." nu fanns det ingen irritation i rösten, den hade förvandlats till mjuk, varm och kärleksfylld. Känslan av hans närhet gjorde henne varm i hela kroppen, det var när hon va med han som hon kände sig som lyckligast.
"Du riskerar ditt liv genom att vandra in på reviret så här." sa hon sedan lugnt, all irritation var som bortblåst, nu var hon endast orolig.
"Jag vet..." svarade hon sedan, och kollade ner i marken. "Jag har faktiskt haft funderingar på att leta upp dig i öknen. Men jag är säker på att de skulle döda mig utan att blinka. Qu är nog lite mer förstående." sade hon.

Fiero log ett svagt leende vid hennes oro, hon var så otroligt underbar - och även om han visste att honan skulle slå till honom om han sa det högt så kunde han inte låtabli att tänka det: så överdrivet gullig.
"Qu är inget problem för mig, jag kan förvilla dem och sen fly, det är om Devils upptäcker mig som jag ligger riktigt illa till..."
Sade han tyst, hoppades att hon inte skulle ta illa vid sig för att han möjligen nedvärderade Qu lite - men det var så han vuxit upp. Han såg på dem som stora fiender, men han var tränad för att besegra dem, och han visste att han skulle klara det. Speciellt om vinsten bestod i att lyckas fly.
Han sluts bort ur sina tankar av honans ord, fångades upp av hennes blick och tycktes drunkna i den. Hela han smälte, och ett fånigt leende lade sig över hans annars så skarpa anlete. Hon hade tänkt leta upp honom, av någon anledning blev han onödigt rörd av det uttalandet. Helt varm och bedårad. Så patetiskt - fast dem tankarna tog sig inte fram genom sinnet. Han bara njöt av hennes närvaro, deras närvaro av varandra.
"Jo, Asiu.."
Sade han sedan, harklade sig lätt.
"Jag är här av en orsak."
Fortsättningen kom lite lätt tvekat. Han var osäker på hur han skulle formulera sig.
Tystnad, han drunknade åter i hennes ögon.
"Jag vill, jag ville, bevisa att jag är mer än ord - att jag faktiskt håller vad jag lovar."
Sade han slutligen och sänkte huvudet lätt, öronen lutades rakt utåt, nästans skamligt.
"Så många gånger har jag givit dig löften, för att sedan försvinna till Devils i månader, och där tvingats att tränga undan alla tankar på dig för att inte bli upptäckt. Jag står inte ut, inte bara med att leva så, utan att låta dig leva så."
Åter igen ett stort ordflöde för att komma från hanen, samtidigt tyckte han att varenda ord lät fel. Problemet med att sällan yttra sig var att när det verkligen gällde så var man inte skicklig nog på det.
"Aisu, jag har sagt det här förr, men nu menar jag det, kpm med mig. Vi drar - vart du än vill. Skit i Devils, vi klarar oss undan dem, och Qu... du har själv sagt att du inte trivs här och jag vill inte lämna dig här - igen."
Han såg på henne med sorgsna ögon, men log sedan ett svagt leende.

[Deras låt, minns att Fiero sjöng den för henne i något roll för årtionden sedan: https://www.youtube.com/watch?v=ZQbgihHWNGo ]

Hon lyssnade på honom, men sa ingenting. Hon bara tog in hans ord, njöt av att efter så lång tid få höra hans röst. Så hon ville inte avbryta honom eller få honom att sluta - hon ville fortsätta att höra hans rösts underbara klang.
En tår trillade ner för hennes pälsbeklädda kind. Inte av sorg, nej nu utan lycka. Hans allra sista mening hade fått hennes hjärta att ta ett skutt i bröstet för att sedan bli så varmt som det bara kunde. Och värmen spred sig i hennes kropp likt en löpeld. En brinnande eld som visade hur mycket den här hanen betydde för henne.
"Låt oss göra det då." svarade hon med ett leende. "Vi skiter i dem. Vi startar vårt eget liv istället. Utan att behöva välja någon sida."
Hon såg på honom med dimmiga ögon. "Jag vill inget hellre än att spendera resten av mitt liv med dig!"

Hela Fiero sken upp vid honans svar, och han såg på den vackra honan framför honom. Med en lätt beskymmersrynka i pannan böjde han sig fram och slickade bort hennes tårar, skapta av glädje eller sorg - han hatade att se henne gråta. Innan han drog sig undan henne så gav han henne en puff på kinden, han hade sagt farväl till sin familj så mycket han kunde - genom att visa sig, att prata med dem, leva ut livet i Devils till det yttersta för en sista dag. Sen hade han givit sig av.
Han kände hru lyckan och kärleken bran inom honom, och det var omöjligt att hindra leendet från att spridas över de mörka läpparna. Sedan blev han allvarlig för någon sekund.
"Då ger vi oss av, nu."
Sa han, och såg in i hennes tvefärgade blick. Det var formuletat både som en uppmaning och en fråga, för han förstod såklart om hon ville vänta lite - få en sista chans att säga förväl till den familj som förhoppningsvis skulle vara mer förstående än Devils. Men själv ville han helst av allt bara springa så snabbt han bara kunde. Ödsla all den energi som den euforiska lyckan gav honom, och rusa över höstgräset sida vid sida med sin älskade - tryggt försäkrad i vetskapen om att de aldrig skulle behöva skiljas åt igen.