[Vänligen svara inte i denna tråd. Det är ett ensamroll.]

Skaror av ljus blixtrade emellan lysande åskmoln. De bländande ljuset brände fast bilder på hennes näthinnor - stela, pulserande scener som hängde kvar långt efter blixtarna försvunnit. Himmelen röt i vrede och vindarna skrek åt henne att vända om, söka skydd. Men hon kunde inte, hon var inte riktigt framme än.

I samma sekund som himmelen vrålade som värst, började det regna. Inte en enkel regnskur, utan ett rejält skyfall. Vattendropparna kändes vassa som nålar när de träffade hennes kropp. Inom loppet av en sekund var hon genomblöt. Alla naturens tecken sade åt henne att stanna, men hon förmådde sig bara inte, inte än.

Hon började närma sig. I det flimrande ljuset kunde hon urskilja silhuetterna av två kullar. Mörkret var bedövande, och tillsammans med det kraftfulla ljusskenet fick hennes ögon aldrig en chans att vänja sig. Istället litade hon blint på att gamla minnen skulle leda henne rätt, vilket de hittills gjort.

Vid krönet upp för backen stannade hon. En omgång förgrenade blixtrar lyste upp området, men föll sekunden senare i svart. Men något var annorlunda med bilderna som frätt fast i hennes sinne; en varggestalt, konturerade med vitt ljus. Var det någon där? Blue vågade inte röra sig. Regnet slog emot henne som glasskärvor, medans vinden drog i henne, gav allt för att slita henne från jorden.

Tiden stod still, andlöst stirrade hon ut i mörkret. Försökte försäkra sig om att det inte var någon där - att det fanns en annan förklaring till vargskepnaden. Ytterligare blixtrar slog ner. Ja, visst såg det allt ut som någon stod där. Mullret var öronbedövande, det var omöjligt för henne att höra. Vinden var rasande, och gjorde det hopplöst för henne att känna någon doft. Kanske borde hon bara fortsatt, upp för backen och vidare - hon var ju snart där. Men hon kunde inte slita sig. Hennes inre väsen vred sig så kraftigt att hon kände något som liknade elektriska stötar. Vem var det?

Tålmodigt väntade hon. Hon väntade på att ett gäng ljusstrimmor skulle bryta upp nattens mörker, och lämna henne i blindo igen. Men hur högt än skyn lät, så kom det inga blixtar. Sekunder passerade spänt. Sakta men säkert fick hon tillbaka synen; olika nyanser av mörker var det som syntes först. Sedan konturer. Än stod den där, den vargliknande vålnaden.

"Är det någon där?" Det var lönlöst. Hon hörde knappt sin egna stämma. Den rörde sig inte, utan stod som frusen i sten. Blue kunde inte stå emot, det var något som lockade hela hennes själ. En, två, tre meter närmare stannade hon. Ösregnet smattrade hårt emot henne, emot marken, emot allt.
"Hallå?" ropade hon, men regnet dämpade det kraftigt. Hon var osäker på om den, eller det, hört henne. Men plötsligt rörde den sig. De triangelformade skuggorna som föreställde öron, rörde på sig. Mörkrets försummande kraft började skingra sig, men Blue var beredd på att en fallande blixt snart skulle slå ner och förstöra den återfunna synen.
"Hallååååå!" hördes en kvävd röst. Blue spetsade öronen, och höjde huvudet. Skuggdjuret började röra på sig, närmare, närmare, närmare...

Stopp. Tiden frös samman. Så som en bubbla spräcktes hennes liv. Vad var det som hände? Var hon död? Hjärtat slog inte längre. Hon var förfrusen. Oförmögen att tänka, att känna. Alla organ i hennes kropp hade stannat, domnat av. Trots att hon kunde se hur regnet störtade ner, så kunde hon inte längre känna det. Alla miljontals små diamantbitar som skurit i henne så smärtsamt, kändes inte längre. Som om hon var under vatten kunde hon höra vindens ven, regnets smällande, himlavalvets muller, så avlägset.

Start. Handlöst föll hon ner. Allting inom henne kolliderade. Okontrollerat började hon gråta tårar som maskerade sig i den blöta pälsen. Andas. Andas. Andas. Det gick inte. Hon skrek tills rösten dog. Ett skri av ilska, av längtan, av saknad, av lycka, av kärlek, av sorg. Aldrig, ALDRIG, hade hon känt något så kraftfullt. Så livsförändrande.
"Blue! Blue! Blue!" Han ropade hennes namn med smärta, med glädje. Han slungade sig ner bredvid henne, kröp så nära han bara kunde. Fortfarande skrikandes. Var det sant? Var det här verklighet? Det kändes som hon såg på. Hon såg sig själv vrålandes, i en krampaktig ställning. Och hon såg han; hans silverfärgade, korta päls. Hans felfria, maskulina ansiktsdrag. Hans bärnstens ögon. Vackrare än någonsin förr. Så vacker...

Blue öppnade ögonen. Himmelen var askgrå. Bevittnade om det tidigare, förödande åskvädret. Vinden var inte längre arg, utan viskade tyst åt henne, och sände med sig milda dofter från havet och av regnet.

Sakta men säkert började hon få tillbaka känseln. Känslan av att något, någon låg längs henne - obekvämt nära. Så varsamt hon bara kunde, lyfte hon huvudet för att se efter vad det var. De azurblåa ögonen mötte det silvriga, harmoniska ansiktet och genast kom minnena från natten tillbaka. Vilt började hon snyfta - tårar trängde sig fram. Hon kunde inte hejda sig, och han vaknade.

"Blue?" Hans röst var silkeslen, hon hade aldrig hört något så ljuvt. Hon började gråta vildare. Han upprepade sig, något nervösare. Men hon lyckades inte tränga fram något. Allt som lyckades smita förbi klumpen i hennes hals var de kraftfulla snyftningarna.
"J-Jayce." grät hon obehärskat. Jayce, åh, Jayce. Han såg på henne med en lidande blick, bad henne att sluta gråta. Men hon kunde inte. Hon ville inte. Emellan de hackiga andetagen samlade hon kraft, för att äntligen kunna säga något.

"Lämna mig aldrig igen."