Den välvuxna hannen blickade ut över över Höstskogens eldfärgade tak, likt så många gånger tidigare.
Ett behagligt lugn låg över honom denna förmiddag.
Det var något som han inte riktigt kunde placera sin tass på, men det fanns en vag antydan inom honom som sa att dagen skulle följa en snäv men ack så positiv kurva.
Solen gassade för fulla muggar och vinden höll en svalkande bris uppe på den höga höjd som han befann sig på. Ett rejält klippblock som stack ut från bergsväggen likt en vargs nosrygg var för dagen hans vilo- och utkiksplats. En plats som han tagit sig till genom snäv terräng och ett flertal branta backar. Det var definitivt ingen plats för den höjdrädde.

Den rosa tungan hängde slappt utanför det vidgade gapet. Saliven rann sakta ner för det muskulära organet och formade en liten mörk pöl mellan de breddade frambenen.
Kammen på hans hjässa absorberade värmen extra bra tack vara den höga halten av metall som den innehöll, som också gav den dess silvriga kulör. Malphas ruskade på huvudet och pälsen runt hans krage svajade hejdlöst med i de vilda rörelserna.
Hannen såg verkligen majestätisk ut där han låg. Välbyggd med en bred bröstkorg och rejäla tassar. Huvudet med den höga kammen ramade in hans attraktiva anlete alldeles ypperligt.
Han utstrålade styrka.

Ett högt skri fick honom att lyfta på den mörka nosen och blicka upp i den klarblå skyn. Inte ett moln fanns att skåda, bara ett jättelikt hav av ljusblå färg.
Malphas lät fukta nosen och sänkte sedan hakan igen.
Ljudets ursprung tillhörde sinnet av något fjäderfä som seglade omkring där uppe i skyn och för honom var det därför fullkomligt ointressant.
Om något annat skulle närma sig så skulle hans telepatiska förmåga uppmana honom.


[Detta roll skrek ut att det behövdes skapas, nuff' said. Bael ~]

Hannen vrider sitt breda huvud och bevittnar hur Fakargen tar sin plats på klippavsatsen. Noggrant följer den gråröda blick hur vingarna fälls in till hannens sidor och blir liggande i en vilande position. Trots sin avsky mot släktet så kunde han inte låta bli att fascineras över hur detta exemplar skötte sig så utomordentligt bra, och tanken att något dylikt ens var möjligt hade aldrig slagit honom tidigare.

Malphas vidgar sitt gap i en gäspning och fuktar sedan den mörka nosen.
När den äldre hannen tar till orda och avslutar sin mening med ett vagt och kortlivat skratt så smyger sig ett brett flin fram över Malps läppar. Han var belåten, om något.
"Jag är Malphas."
En kort stund av tystnad passerar då Malphas, med en vag glöd i sin blick, studerar den andres vita ögon. Ett fenomen som han aldrig tidigare bevittnat hos en annan varelse.
Denna Fakarg tycktes bära många intressanta egenskaper.   

"Du fascinerar mig, Bael. Jag har inte mött någon bevingad varg tidigare som haft förnuftet att bemöta mig med sådan respekt och artighet som ni just visat." Denna gång var det Malphas som avslutade sin mening med ett kort skratt innan han fortsatte. "Men det kom dem senare att ångra." Ett brett flin spelar över Malphas anlete och han ser med en nöjd blick på Bael, inte överlägset som han annars skulle ha gjort utan med en skämtsam antydan. Nästintill vänlig.

  

Han lyssnar på fakargen tills det att en fråga läggs framför honom. Malphas drar in luft genom nosen och andas ut.

"Ras och ras." Han bjuder på ett hopbitet flin. "Blodet i mina ådror är blandat, men till största del Suelocaza.” Han lägger in en kort paus för att betrakta hanen, innan han fortsätter. ”Min moder var av rent blod men inte den varg som jag bör kalla fader."
Tramptass.
Malphas hade själv aldrig gett ett dyft i att ta reda på något om denna varg, nej. Det enda han kände gentemot honom var ett starkt ogillande. Hans syster däremot, Pandora, avgudade honom.  Även om hon aldrig sagt det rakt ut så var det uppenbart. Bland hennes sjuka tankar så var hennes plan att hon, den dag hon träffar på honom, ska välkomnas av honom med öppna armar och att han ska hylla henne och hennes krafter. Slänga lovord på henne och acceptera henne som om det vore en självklarhet.
En dåre var vad hon var, och en dåre skulle hon förbli.

Malphas fokus läggs åter på den brune fakargen när han tar till orda igen. Denna gång yttrar han en kommentar om hanens silvergrå kam.  
”Praktfull?” Ett kort, roat skratt lämnar hans breda käft och han samlar sig åter. ”Jag antar att jag bör tacka för komplimangen. ” Hannens svans börjar sakta svepa bakom honom samtidigt som han sträcker stolt på nacken. Det var inte allt för ofta en total främling bjöd honom på lovord, men denna Bael tycktes vara en förnuftig individ som visste mycket väl hur han skulle spela sina kort.
Inte allt för olik Malphas själv. Kanske att han skulle finna en frände i denna Fakarg.
"Ge-hi." Hannens signatur skratt lämnar honom samtidigt som ett brett, nyckfullt flin sprider ut sig över hans läppar.

[Haha. :'D Du får ursäkta mitt inlägg, vette tusan vad som hände när jag skrev :s]

[Detta roll är här med; AVSLUTAT.]