[Pax till Nagini.]

Han klippte med öronen och rynkade nosen när lukten av ett byte nådde den betonggrå hanen. Magen gav ifrån sig ett högt jämmer. Han slickade sig om munnen och travade iväg i riktning mot villebrådet, stannade inte förrän han kröp ihop några meter från det betande rådjuret och lukten var så stark att den nästan blev outhärdlig.
Sedan sköt han upp i luften i ett kraftfullt språng. Rådjuret blev överrumplat, och gjorde några halvhjärtade försök att fly, men han sprang så fort han förmådde - vilket, för Figaro, var mycket snabbt då han ägde förmågan snabbhet - vann på den och slog den till marken. Han gjorde slut på djuret med ett enda bett och började genast hugga in på sin måltid.
Bytet var inte anmärkningsvärt stort, faktum var att det inte kunde vara mer än några år gammalt. Han tuggade i sig närapå hela innan en annan lukt fångade hans intresse, och hanen tittade upp över kadavret.
De gröna ögonen svepte över slätten, den lodräta pupillen expanderade och drog ihop sig när han fokuserade blicken på buskar, enstaka träd. Sedan ruskade han på sig och återgick till att äta.

Den lilla svarta ungvargen traskar på över slätten. Hon har sett och erfarit så mycket nytt sedan hon lämnade Kaiwood. På gott och ont. Att inse att hon inte kunde stanna vid lyan resten av livet var svårt för henne. Men hon insåg som sagt att hon inte kunde stanna där. Kanske hon återvänder en dag och ser hur det ser ut. Men nu har hon andra vägar att gå. Målet är att bli starkare. Det är bestämt. Det bestämdes för länge sedan. En evighet. Och det är vad hon kämpar för. Hon tänker aldrig ge upp. Hon vill bevisa framför allt för sig själv att hon klarar det. Världen ligger för hennes tassar.

Piggt traskar hon på. Faktiskt har hon ingen aning om vart hon är på väg. Vandringen har inget mål. Men något intressant borde komma i hennes väg när hon faktiskt tar sig framåt. Vad återstår att se.

Vinden ligger till hennes nackdel och det är därför som hon stannar tvärt när hon faktiskt får syn på den främmande vargen längre fram. En främling med ett fällt byte. Mat. Hon minns alla gånger hon fått hjälp med mat sedan mor försvann. Vänliga vargar som hjälpt henne överleva. Men det mörka inom henne säger att man kan inte lita på alla. Att hon haft tur men ute i stora världen är tur inget som faller för ens tassar till höger och vänster. Ute i stora världen finns det inget som heter tur. Här gäller det att äta eller ätas. Man måste vara stark för att överleva. Och att närma sig en varg med ett fällt byte är aldrig det smartaste man kan göra. Vad ska hon göra då? Det smartaste är att låta främlingen vara med sitt byte. Att dra på sig problem utan att man behöver det är bara onödigt. Tyst står ungvargen stilla där hon står och överväger om hon kanske ska ta en annan väg?

Han kan inte förtränga den krypande känslan av att vara iakttagen, närvaron av någon annan, och tittar upp från det fällda rådjuret. Blicken föll på en svart gestalt en bit bort. Denne rörde sig inte, stod bara tyst och verkade betrakta honom. Eller bytet. Eller båda två.
Ska han ignorera henne eller försvara sin måltid eller bjuda in henne att äta?
Det sista alternativet får honom att skratta lite tyst för sig själv. Givetvis inte. Figaro är inte den som delar med sig om han inte behöver. För allt ska vara till honom, åt honom, för honom och honom endast. Annars kan det kvitta.
Men han kan inte riktigt koncentrera sig på att tugga när hon står där, så han lyfter blicken och reser sig samtidigt som han slickar blodet från läpparna.

"Hej där, främling!" ropar han högt och hoppas att hon hör honom. Det borde hon väl göra. Så långt är det inte mellan dem. "Är ni hungrig?"
Medan han talar ler han slugt. Han har inte för avsikt att låta henne äta av hans byte. Men lite artighet skadar väl aldrig, eller?

Kanske vi kan sno bytet? Det mörka vrider och vänder på sig och skulle nog vilja styra om det fick. Men vad hände med att vara smart? Främlingen där borta ser både större och starkare ut. Men tillsammans är vi starka. Det mörka peppar entusiastiskt. Det låter lite kul och spännande ändå. Men den lilla svarta tiken är så liten. Trots att hon faktiskt har vuxit. Men hennes kropp ser inte så stark ut ännu. Vuxna vargar är mycket starkare. Den lilla vargen är ingen match när det kommer till styrka. Men vi kan vara sluga! Förmodligen kommer klumpigheten göra att det går fel så det låter inte säkert. De måste vara smarta tillsammans.

Den lilla vargen står där stilla. Likt en liten skugga. Pälsen är så svart. Solen lyckas inte få den att glänsa. Det är bara mörker. Plötsligt reser sig främlingen där borta och ropar en hälsning. Den lilla vargen hajar överraskat till. Främlingen frågar om hon är hungrig. Vågar du? Försiktigt rör sig den lilla vargen närmare.
"Hej". Hälsar hon och den blodröda blicken studerar främlingen. Är hon hungrig? Lite? Mycket? Kanske? Hon känner sig inte riktigt säker på denna främling. Känslan är lite som hon har känt hos andra. Vissa har behandlat henne väl medan andra velat henne illa. Vore hon smart borde hon lyssna på osäkerheten. Hon är inte den lilla naiva och löjligt glada valpen längre. Även om maten lockar. Svansen börjar vifta lite lätt bakom ungtiken. Hon besvarar försiktigt främlingens leende.
"För att svara på er fråga, så nej. Jag är inte hungrig. Men om ni erbjuder mig era rester så är jag inte otacksam". Svarar hon och ger främlingen en söt blick.

[Nagini har inre mörker som kraft och det är detta som kommunicerar med henne. Hennes mörker kan även skapa obehagskänslor hos andra. Alla reagerar ju olika med. :3]

Leendet dröjer sig kvar på vargens läppar när han lyssnar till hennes svar. Hon är liten, mindre än han, och verkar... försiktig, vilket är ett nästan okänt begrepp för honom. Han klarar nog av henne. Om det behövs. Fast han tror inte det. Hon verkar inte ha i åtanke att attackera, direkt. Faktum är att hon knappt rör sig överhuvudtaget.
Så börjar hon röra sig mot honom, långsamt och osäkert. Han står kvar, lutad över bytet.
Hon är inte hungrig. Men om han erbjöd henne skulle hon inte tacka nej. Figaro ler för sig själv, vet inte om hon ser det på det här avståndet. Det spelar i vilket fall ingen roll.
"Det gör jag inte", säger han muntert. "Jag frågade om ni var hungrig, men jag erbjöd ingenting."
För det är skillnad på allt. Hur man formulerar sig. Han har trots allt inte sagt att hon gärna får ta resterna, inte ens antytt det. Det enda han har gjort är att fråga. Om hon var hungrig. Vilket hon inte var. Men frågan och påståendet om att han skulle ha erbjudit henne en matbit hör inte ihop.
"Ursäkta mig. Jag har visst inte presenterat mig." Han lämnar bytet - som förresten knappt består av något mer än enstaka köttslamsor och ben - och närmar sig henne. Han stannar först när endast några meter skiljer dem åt och ler stort mot henne. "Mitt namn är Figaro. Får jag fråga om ert?"

Leendet breddas lite på hennes läppar när främlingen svarar henne med munter stämma.
"Ord kan hålla många meningar. Jag förväntade mig inte att bli erbjuden något även om du frågade om jag är hungrig. MEN om det fanns en bakomliggande invit i frågan så tog jag den ändå i tanken". Svarar hon honom. Tungan smiter ut mellan de svarta läpparna och fuktar nosen.
"Jag ber om ursäkt om det lät oartigt i dina öron". Lägger hon till. För är det något som hon verkligen försöker hålla på så är det artigheten. Det finns vargar som är ärliga och det finns vargar som inte är så ärliga. Artighet borde ändå vara ett faktum. Och nog var det ändå artigt av hanen att fråga om hon var hungrig. Även om han inte tänkt ge henne lite av sitt byte. När hanen presenterar sig ler Ungtiken sött mot honom. Den här leken kan bli kul. Mörkret myser och fnissar inom henne.
"Väl mött Figaro. Mitt namn är Nagini". Hälsar hon artigt och presenterar sig på bästa sett hon kan.

Han lyssnar till den svarta tikens ord med ett finurligt litet leende spelande på läpparna. Hon tror att det var oartigt av henne att säga så. Kanske är det det också, men han är inte förolämpad. Han testar henne. Ser om hon är värdig. Beroende på vad hon gör och säger kan hon stiga och sjunka i hanens gröna ögon. 
Hittills vet han inte riktigt vad han ska tro, vilket är lite märkligt eftersom han brukar vara tvärsäker på sin sak. Ord kan hålla många meningar, speciellt hans. Figaros ord har alltid mer än två sidor.
"Trevligt att träffas, Nagini." Han ler stort mot henne. Leendet är inte falskt, men äkta? Nej. Inte det heller. Bara stort och hjärtligt. Svårt att läsa av.
"Nu när vi har tagit oss runt alla artighetsfraser... " Han dröjer medvetet med fortsättningen, samtidigt som leendet dör på hans läppar. " ... kanske ni vill tala om för mig vad ni har för ärende på denna slätt? Utöver att förvirra främlingar med era mångfacetterade ord."
Han ljuger. Eller inte. Han är inte förvirrad, han förstår exakt vad hon menar. Men det är oviktigt i det här sammanhanget, så han står bara stilla och väntar på hennes svar.

Hennes leende leker på hennes läppar lika länge som hanens leende syns på hans läppar. Sen sveper hon mjukt till på svansen. Fåne. Det mörka vrider på sig och muttrar. Hon behöver inte le mer än nödvändigt. Hon står stilla och avslappnat men har fokus på Figaro. Man kan aldrig lita på främlingar. Man vet aldrig vem man möter på. Alla har ansikten de inte visar.
Tala om vad hon har för ärende på denna slätt? Förvirra främlingar med mångfacetterade ord? Babbel. Håll huvet kallt. Den lilla skära tungan smiter ut mellan läpparna och fuktar nosen innan ungtiken svarar.
"Jag har inget ärende på denna slätt. Jag är endast på genomresa". Svarar hon med sin ljusa stämma. Sanningen är att hon inte har något ärende någonstans i detta land. Hennes mål är att bli stor och stark. Ännu har hon inte funnit hur dock. Hon hoppa kunna finna svar på sin vandring. Men vart hon ska gå har hon ingen aning om. Hon har ingen plan. Hon bara går dit tassarna för henne.
"Vad gör du själv på denna slätt, Figaro?" Frågar hon och nyfikenheten glittrar i hennes blodröda blick. Liten och sött. Det mörka nynnar retligt inom henne.

Hon har inget ärende här. Hon är på genomresa. Han nickar långsamt och instämmande till hennes ord, allt eftersom hon släpper dem lösa att springa avståndet mellan hennes mun och hans öron. Det låter lite som Figaro själv. 
"Vad jag gör? Inte mycket. Jag vandrar. Utan mål och utan mening. Jag har ingen slutdestination, så jag bara går."
Hennes röda ögon sjuder av nyfikenhet, det verkar som om hon vill veta något långt viktigare än varför han befinner sig på Numoorislätten - kallprat, ord som växlas mellan varje främling och honom själv. Han känner inget behov av att tillfredsställa hennes nyfikenhet.
"Men det fungerar, det fungerar. Livet är som gjort för mig ändå." Han ler kort, bara under en sekund eller två - så snabbt att det hade missats om man så mycket som blinkat - och det är knappast ett glatt leende. För ett leende kan vara klätt i så många nyanser, ta så många uttryck att man aldrig kan vara säker på vad som är vad.
"Säg mig: är livet som gjort för er också?" frågar han och lägger huvudet på sned.
Beroende på hur hon tolkar och svarar på frågan kan hon tappa värdefulla poäng, eller ta ett stort skutt uppåt i hans ögon.

Hon lyssnar uppmärksammat och lyhört på vad hanen berättar. Han har inget mål eller mening. Han vandrar bara. Ingen slutdestination. Men det fungerar. Livet är som gjort för honom ändå.
Vid hanens fråga tippar ungtiken huvudet lätt på sne. Bara en aning. Det är endast en liten rörelse. Hon begrundar hans ord för en stund.
"Livet blir vad man gör det till. Men jag vet inte om jag kan säga att livet är som gjort för mig. För mitt liv har bara börjat". Hon blir tyst en stund. Det mörka kuttrar och vill fram. Bökar och gnisslar och grymtar för att få göra sig hörd. För att få göra sig sedd.
"Mål har jag, men meningen är tunn och ömtålig som fjärilsvingar. Jag kämpar på ändå". Lägger hon till och öronen klipper mjukt till på det lilla huvudet.
"Har du inget som driver dig, Figaro. Vad utmanar dig om du inte har något mål?" Frågar hon för hans uttalande har ändå gjort henne konfundersam.

Hennes liv har bara börjat, så hon vet inte om det är gjort för henne. Hur gammal kan hon vara? Inte särskilt. Han lyssnar tålmodigt tills hennes röst har klingat ut och hon har skickat tillbaka frågan till honom. Han tror att hon ljuger. Han vet att när livet är gjort för en, då vet man det. Som Figaro. Han vet. 
Eller, han kanske bara tror?
Ibland kan gränsen mellan att tro och att veta vara hårfin, lätt att stiga över till det ena eller det andra. Ibland spelar det ingen roll vad man tror eftersom det inte påverkar det man vet ändå.
"Vad som utmanar mig?" Han låtsas tänka efter, för det behöver han inte. "Nu när jag tänker på det har jag faktiskt ett mål. Bara ett, men ett nog så viktigt."
Ja. Nu vet han vad han ska göra under sina vandringar. Vad han letar efter.
"Jag letar efter någon som inte låter sig sänkas av andras åsikter. Som är för stolt och för värdig för det! Någon som inte tror, utan vet."
Han kommer att söka efter denna individ. Som kan vara hans tvillingsjäl. Någon, vars tro på sig själv är så stark att den blir en vetskap. 
"Någon som jag", tillägger han med ett självbelåtet leende.

Tyst lyssnar hon på Figaro. Låter honom tala till punkt. Inte låter sig sänkas av andras åsikter. Nog är det så man ska leva. Inte låta vad andra säger sänka en. Man ska kunna stå för egen styrka och resa sig upp när man faller. Hon nickar lätt.
"Det låter som ett bra mål". Svarar hon och ler glatt åt hanen. Sluta flina. Det mörka suckar inom henne. Nagini dämpar sitt leende men behåller ändå en del av munterheten.
"Jag hoppas du finner denna någon". Lägger hon till. Alla förtjänar att finna vad man söker. Själv vill hon bli stor och stark. Hon vet att hon kommer behöva kämpa hårt för det. Det kommer inte komma till henne gratis. Hon är beredd att ge vad hon har tills hon når sitt mål i alla fall.

Hanen besvarar hennes leende, men det är inget medhållande uttryck. Ögonen är själens spegel, brukar man väl säga, och Figaros uttrycker mest självbelåtenhet. Han nickar.
"Nu är det väl min tur att ställa frågorna, Nagini." Leendet breddas. "Nu när ni vet vad jag har för ögonen, vill jag veta vad som driver er. Era mål. För ni sade att ni hade sådana, inte sant?"
Jodå. Han är nyfiken. Hon är liten, mindre än han och yngre också, men hon ligger ganska bra till på poängskalan i hans skalle. En femma eller en sexa, kanske. Hon har visat sig relativt förståndig hittills. Förstånd är något som han uppskattar och värderar högt hos andra, även om han inte har så särskilt mycket till förstånd själv. Men det har han inte förstånd att förstå heller.
Nyfiket läggs det grå huvudet på sniskan igen, och ögonen lyser av intresse med en intensivt giftgrön färg. Det är ögon som inte passar i ett varganlete. På en orm, kanske, men inte i ett pälsklätt ansikte med nos, trekantiga öron och betonggrå päls i skiftande nyanser. Ögon som av vissa kan anses som obehagliga, av andra fascinerande.
Allt är en fråga om smak och tycke.

Svanstippen vippar lätt från sida till sida likt en katts, förutom att det inte betyder likadant. Ungtiken är avslappnad och ser intresserat på Figaro. Hon finner mötet rätt angenämt. Figaro verkar vara en intressant och lite komplex karaktär. Men han verkar stå för vad han säger. Han verkar inte linda in sina ord i något mjukt utan allt han säger är på hans villkor.
Nagini nickar när han ställer sin fråga till henne. Om hennes mål. Vad som driver henne framåt.
"Jag ska bli stor och stark". Svarar hon. Inte stor som i stor bemärkelse utan att hon vill växa upp. Både fysiskt och mentalt. Hon vill inte vara liten och utsatt hela livet. Även att hon har växt en del och mognat sedan hon var valp så är hon förmodligen i mångas ögon fortfarande en valp. Hon är oerfaren och har just börjat inse mycket om världen hon har gett sig ut i. Hon tänker inte ge upp. Glöden i hennes blick talar om hennes målmedveten het. Hennes mål kanske kan ses som klent i mångas ögon. Men det är allt hon har att gå på nu då hon inser att om hon inte blir stor och stark så blir chansen mindre att hon överlever särskilt länge.

Han ler och nickar när hon svarar honom. Hon ska bli stor och stark. Det låter som ett lite luddigt mål, men det bekommer honom inte. Det är ju trots allt hennes ensak. 
"Stor och stark? Det är väl ett mål så gott som något", säger han istället. "Men vad tycker ni ska leda till att målet uppnås? Vill ni växa er hög eller är det erfarenheter som ska mata er tills ni uppnår den storlek och styrka ni talar om?"
Man kan ju vara stor på olika sätt. Själv är han kanske inte störst rent utseendemässigt, även om han inte är den spensligaste varg man kan tänka sig. Figaros storlek är för honom den emotionella. Hur han känner sig. Han känner sig allt som oftast som en jätte. Han har höga tankar om sig själv, samtidigt som han har den självinsikt som behövs för att förstå att han inte är störst på alla sätt som finns. Men om han skulle springa på en mer högrest individ, skulle han inte låta sig skrämmas av storleken, intalar han sig. Man kan vara gigantisk men i storlek med en myra inombords.
Allt som spelar någon roll finns därinne. Fast Figaro är förstås övertygad om att han måste vara någon i särklass.

Hon funderar en stund och knycker till med nacken. Som om hon tippat huvudet på sne men rörelsen var inte så stor och avbröts så den knappt han märkas. Sen smiter den lilla skära tungan ut mellan läpparna och fuktar den svarta nosen.
"Jag bryr mig inte om den fysiska storleken. Vad jag vet skulle jag kunna förbli liten hela livet, men det bekommer mig inte. Jag vill bli stor och stark i erfarenhet och mental styrka. Kunna kontrollera min kraft och bli en värdig i ögonen på de jag känner mig bevisa mig inför". Svarar hon. Orden flöt på över hennes svarta läppar och det mörka inom henne spinner belåtet. Var det det som la orden i munnen på henne eller var det hennes egna ord? Eller var det deras gemensamma tankar de tillsammans satte ord på? Hur som helst så känner de sig båda belåtna med svaret de gett. Och hon hade sagt 'min kraft'. För enligt dem båda är elden deras kraft. Det mörka däremot är något som utgör en del av henne. En del av hennes tankar och hennes personlighet. Nagini själv aldrig förstått vad det mörka är. Hon har bara accepterat att det är en del av henne. En del som gör henne hel.

Han nickar. Han kan känna igen sig en aning i de ord hon yttrar, även om han ibland känner ett visst avund mot de som är fysiskt större än han, vet han att det är den inre storleken som spelar roll. Kroppen är ju trots allt bara ett skal, till för att skydda själen inom en. Men han är övertygad om att de som inte tycker att han är värdig inte ser verkligheten.
"De som inte ser mig som värdig är blinda", säger han med huvudet högt. "De som förnekar min värdighet har fel. Jag har inget att bevisa för någon. De enda jag skulle vilja bevisa något för, är de som redan har insett att jag är det."
Han tystnar en stund och begrundar sina ord. Det är sant, varenda stavelse är rätt och riktig. Han har inte fel.
"Men värdig - värdig för vad?" funderar han högt. "Det är den stora frågan. Man talar alltid om att man ska vara värdig, men det beror väl på vad man menar med det?" Han är väl medveten om hur luddigt han formulerar sina tankegångar och de förvirrar till och med honom själv.

Det mörka vrider och vänder sig inom henne. Uppenbarligen trött på det hela. Trött på att stå här. Trött på snick-snack. Trött på Figaro. Trött på att Nagini inte lyssnar. Nagini lyssnar. Men hon lyssnar på Figaro. Han talar med så stora ord och sådan värdighet. Det går inte att ta miste om att han har varit med om storslagenheter som format honom till den han är. Nagini kanske till och med är imponerad?
"Alla verkar ha olika sätt att se på vad som är värdigt. Och mål och strävan kan komma ur andras åsikter om en. Men till sist är det väl ändå en själv man kämpar för? Och då spelar vad andra tycker ingen roll". Säger hon lite fundersamt. Hon blir trött i huvudet av att tänka så mycket. Det mörka snurrar runt och gör inte saken bättre. Eller är det det mörka som styr. Ibland är Nagini inte riktigt säker. Men ensam kan många gånger vara svårt att nå sina mål. Är det hennes tankar eller det mörka. Det är nog när man låter andras åsikter sänka en som man är svag. Nagini sluter ögonen en stund och plötsligt känns hennes strävan så tung och komplicerad. Tillsammans är vi starka. Vi är aldrig ensamma. Tröstad av tanken, vem den än tillhörde så känner hon sig lite säkrare och öppnar ögonen igen och möter Figaro's gröna blick. Hennes tvivel är undanstoppat.

Han nickar åt hennes ord men fäster ingen större uppmärksamhet vid dem, eftersom de bara bekräftar de tankar som rört sig i hans huvud under så lång tid. Att andras åsikter är mindre värda än myrorna som kan krypa i pälsen efter att ha övernattat under en gran. Bara att skaka av sig. Strunta i.
"Ni talar klokt för att vara så ung", säger han uppskattande. Han värderar vältalighet högt. Det är viktigt att kunna uttrycka sig bra. Förmedla sina åsikter. "Var stolt över det. Det är en gåva att kunna tala väl. En fördel i väldigt mycket, om inte annat."
Han sväljer. Det här mötet börjar dra ut på tiden. Han måste fortsätta. Inte för att hans mål är så viktigt att det inte kan vänta, men han får inte längre ut något av den här Nagini. Även om hon har visat sig vara förståndig och vältalig.
"Nej, jag måste iväg. Söka efter dem som inte böjer sig under de spärrar som andra sätter för dem. Men det var en trevlig pratstund, min kära Nagini", tillägger han med ett finurligt litet leende.

Hon blir glad över hans ord och ler glatt. Svansen viftar bakom henne. Är det något Nagini gillar så är det när andra tycker hon är duktig på ett eller annat sätt. Och detta stryker även det mörka medhårs. Belåtet spinner det inom henne.
"Tack. Det var väldigt trevligt att möta dig, Figaro". Säger hon. Nog tycker hon att hon fått ut något av det här mötet. Figaro verkar vilja dra vidare och Nagini känner sig rastlös i kroppen och det vore bäst att fortsätta en bit till. Under tiden hon samtalat med Figaro har tassarna hunnit vila.
"Jag önskar dig lycka till". Lägger hon till för det är artigt och trevligt att säga till någon som man mött och haft en god stund med. Speciellt som Figaro har delat med sig av sina tankar och mål. Det mörka inom den lilla ungtiken har redan börjat röra på sig och är otålig att få dra vidare. De har en vandring utan synligt mål framför sig.

[Avslutar du? :)]

"Detsamma, Nagini. Jag hoppas att ni blir stor och stark, som ni önskar."
Hanen ler, men den här gången finns det en äkta aning av glädje i leendet och han lägger faktiskt en ärlig vikt vid sina ord. Han börjar röra sig, men stannar efter ett par steg och ser sig om.
"Lycka till på färden!" utbrister han, vänder sedan om och sätter fart.

[Avslutat]