Motvilligt sträckte Dimitrij ut benen för att låta Niara frigöra sig från hennes famn. De hade legat stilla i gräset en lång stund, kurade runtom varandra för vila och närhet. Dimitrij följde Niara med blicken när silvervargen rörde sig bortåt tillsammans med Niyaha – vilken hade kommit springande, ivrigt frågande om en växt hon hittat men inte kunnat namnge – och lät sedan blicken glida över resten av flocken. De hade stannat för dagen vid foten av en låg, vid kulle, runt vilken en smal bäck ringlade. Bäcken var till största del övervuxen med gräs, men vattnet porlade stillsamt över en mjukt formad stenbotten. Valparna lekte i vattnet, vaktade av sina äldre syskon och några av de andra medlemmarna. En grupp noviser hade bildat en mindre hög, där flera låg på rygg medan de berättade historier eller sjöng sånger. Flocken hade den låga kullen i ryggen, och framför dem öppnade sig numoorislättens vidder, stundom prydd av träddungar där bladen skiftade i gulnande gröna nyanser, och kullar där gräset böljade för den lätta vindens smekning. Himlen hade varit klar och nästan helt molnfri hela dagen. Solen, som långsamt sänkte sig över det blå valvet, vittnade om att kvällen närmade sig. Med kvällen skulle vandringen fortsätta, men det skulle dröja ett bra tag till innan himlen färgades av nattens kulörer.
     En främlings sinne hade funnits inom räckhåll för Dimitrijs mentala trådar sedan ett par timmar tillbaka. Dimitrij hade berättat om dess närhet för flocken, men så länge som främlingen inte hade kommit närmre hade de inte behövt tänka mycket på det. Till en början hade sinnet varit för långt bort för att ana mer än dess närhet, men under dagen hade det kommit närmre, och hon kunde känna att det var ungt. Levande, och ungt. Tanken hade varit att flocken skulle ha gett sig av innan främlingen kommit så nära att de behövde bry sig om det, men när Dimitrij sträckte på sig och såg ut över slätten kunde hon ana en skepnad långt borta som hon ville påstå tillhörde det främmande sinnet. Det kunde vara en ensam vandrare som råkat vandra i deras riktning, det var det troligaste, men Dimitrij tyckte inte om att chansa.
     ”Krita.” Dimitrij påkallade novisens uppmärksamhet medan hon reste sig upp, och Krita följde med när hon fällde ut vingarna och lyfte i riktning mot främlingen.

[Tillstånd för PP av medlemmar och sådär~]

Det långbent och kalviga ungdjuret rör sig över Numoorislätten och tror sig vara bestämd i sin färdriktning. Hon har i alla fall tänkt att hon hon håller Kaiwood, långt där borta, på sin vänstra sida så borde hon tillslut hamna någon annanstans. Det är så hon har tänkt och resonerat med det mörka. Det mörka har i sin tur svarat kurrande och inte verkar allt för närvarande. Kanske är det solen som stört den. Det fanns sol i Kaiwood med. Men inte lika öppet och fokuserat som på slätten.
Den unga vargen har vuxit ut valpstadiet. I alla fall har den där rultiga knubbigheten lämnat henne nästan tanig. Men under skinnet kan muskulaturen vittna om framtida styrka. Trots att hon fortfarande inte är så vidare hög i manken så syns det ändå att hon växer. Pälsen är lika svart som det kompaktaste mörker. Mörkret inom henne tar plats och fyller enda ut i pälsstråna. Hon liknar en liten skugga, den här lilla vargen.
Vart är vi på väg? Den frågan har upprepats många gånger. Om det är det mörka eller hennes egna tankar är svårt att avgöra. De undrar nog lika mycket. Ju längre tid det går sedan hon lämnade Kaiwood desto läskigare är det. Desto osäkrare blir hon. Men hon blir än dock desto säkrare i steget. Hon tassar inte fram sådär trevande som hon gjorde i början. Hon har lämnat Kaiwood och det är ett enormt äventyr som ligger framför henne. Inte tänker hon springa tillbaka till lyan med svansen mellan benen. Världen kan inte besegra henne. Tssk. Bli inte för katig bara. Vem är det som är katig egentligen?
Någon kommer! Lukta! Ungvargen stannar tvärt och nosar i luften omkring sig och förstår snabbt vad det mörka menat. Själv måste hon jobba mer på att fokusera på omgivningen och inte förlora sig i tankar. Vilket hon gjort väldigt ofta sedan Eriinari.
Den blodröda blicken fästs på något som kommer emot henne. Inte på marken utan i luften. Något läskigt. Reflexmässigt kryper ungvargen ihop. För att försöka göra sig liten och osynlig. Sträck på dig! Trots att det tar emot reser hon sig än dock upp igen och antar en mer självsäker ton. Men nog darrar tassarna lite grann. Kanske borde vi gömma oss i alla fall? Vem tänkte den tanken först?

[Gini har inre mörker som kraft med så hennes tankar kan vara svåra att läsa för telepater då det typ bara är mörkt där inne. Och mörkret kan skapa obehagskänslor hos andra med. Bara så du vet sen får du rolla på hur du vill. :3 Och när mörkret talar till Gini kan telepater inte höra då det egentligen inte är någon röst och ingen fast form utan bara något som är där. :P Det går ju att märka av hennes sinne sådär. Men svårare att läsa.]

Det dova ljudet av vingslag upphörde när Dimitrij fällde ihop vingarna igen efter att ha landat en bit framför främlingen. Hon fångade upp rörelsen av landningen med ett par lätta språng, innan hon stannade helt. Krita landade på samma avstånd som Dimitrij från den okända, men till dess ena sida istället för framför den svarta vargen.
     Det var en långbent främling, uppenbart ung i kroppens utformning och med en fäll så svart att Dimitrij nästan ville påstå att inga skuggor föll över dess form. Den mörka skepnaden stack tydligt ut mot landskapet runtom. Dimitrijs nos ryckte när hon kände efter främlingens doft. En ung tik. Ensam. Där var något mer över den unga, något hon inte kunde placera. Det låg inte i doften, utan som en känsla i luften. Något som kändes fel, om än inte på ett vis hon kände igen. Den grå blicken smalnade av för ett ögonblick innan hon tog till orda med lugn stämma.
     ”Du är på väg rakt mot en flock.” Den långa svansen höjdes i en båge bakom Dimitrij när hon talade. ”Vi måste be dig byta riktning.” Hon hoppades att den svarta skulle förstå utan att hon behövde förtydliga att det inte var en valmöjlighet.

[Yuss (y)]

Ena örat styrt av ungtiken själv stryker sig mot nacken medan det andra fortsätter att stolt stå spetsat på huvudet. Inte bara en bevingad främling landar framför dem utan två. Det mörka pressar sig fram och visar sitt ogillande genom att visa tänderna. Nagini slätar snabbt över det med ett leende.
Var inte dum! Inte kan vi resa oss mot en hel flock! Ett ogillande smackande med tungan följs av motvilligt medhållande tystnad.
"Ojdå. Jag tänkte inte tränga mig in på era marker. Det var inte meningen. Jag kan flytta lite på mig men jag är på väg över slätten däråt och vill inte hamna vilse". Svarar den lilla svarta och lyfter ena framtassen som för att peka åt det håll hon är på väg åt.
Vi är vilse.... Sssch!!!
Leendet ligger kvar på läpparna och den lilla svarta hoppas hon inte ser ut som något hot. Den ena bevingade främlingen bär horn. Sådana ska man akta sig för.
Ääh! Liknar mest tuggpinnar. Det mörka knorrar buttert.
"Vad är det för flock som lever här?" En nyfiken fråga men det mörka är belåten och vetgirig.
Det kanske inte är en acceptabel fråga? Hon biter sig försiktigt i läppen.
"Jag är bara nyfiken". Öronen sveper ut åt sidorna och huvudet sänks lite lätt.
Vi är inget hot.

[Förlåt för supersegt svar. Jag har inte haft ork för Numoori].

Känslan av obehag släppte inte när ungvargen tog till orda. Ville inte komma vilse. Undrade vad för flock som levde här. Dimitrij såg i ögonvrån hur Krita kastade en blick i hennes riktning. Ledaren skakade lätt på huvudet.
     ”Vi kommer inte vara kvar här länge. Du tränger dig inte på någons mark, vi vill bara att du håller avstånd.” De ville inte ha främlingar i närheten nu. Inte när de var sårade. Inte när de inte behövde fler risker, och någonting stämde inte med den här främlingen.

Den lilla svarta skakar lätt på huvudet. Minnet av att ha blivit tillsagt att hålla sig borta från Kaiwood-flockens revir är fortfarande färskt i minnet. Då hade hon varit försvarande av sin egen plats i Kaiwood. Hennes födelseplats. Men den här slätten är inte hennes hem. Hon är bara på genomresa, och det är smartast att hålla sig från att komma för nära främmande flockar. Det känns bara lite för mycket att två stora vuxna vargar ska ge sig på en ensam liten valp som tillsynes inte borde utgöra något hot alls.
De borde hålla sitt avstånd till oss. Det mörka sprider missbelåtenhet genom hela kroppen. Svart rök börjar sippra ut ur nosen.
"Vi ska inte gå nära er flock om er flock låter oss vara". Lägger ungtiken till och den blodröda blicken tycks mörkna.
Kom inte hit och va tuffa om ni inte äger marken ni står på.
Den lilla svarta står stadigt och möter självsäkert den hornpryddes blick.
Osäkerheten som rör sig i kroppen är Nagini's.

Dimitrij var inte säker på om hon skulle ta röken som spred sig från valpen och det plötsliga skiftet i ton som en hotfull gest eller inte. Hon tänkte inte nappa på valpspolingens bete. Ville den svarta försöka något så var hon välkommen att försöka. Dimitrij hade inte tid eller ork att lägga vikt vid ungdjur som inte visste bättre än att försöka hota en hel flock den inte visste något om. Hon nickade endast kort för att bekräfta att valpen sagt att den inte skulle gå nära. På andra sidan om främlingen hade Kritas ragg och fjädrar burrat upp sig.
     ”Dåså”, kommenterade Dimitrij lågt. ”Då borde det inte vara ett problem.” Hon mötte valpens blick med hårda, kalla ögon, innan hon vände sig mot krita och nickade tillbaks mot flocken. Krita tog ett ögonblick innan fjäderdräkten började slätas ut igen, och hon såg skeptiskt på valpen innan hon började röra sig mot Dimitrij. Ledaren höll åter fast blicken vid valpen innan Krita kommit bort till henne, och de båda gjorde sig redo att lyfta och vända tillbaks till flocken.
 
[Shit, lagom segt svar sådär. Du kan bestämma om du vill att Nagini vill göra något mer eller om Dimi och Krita bara flyger tillbaks och vi avslutar c:]

Dåså. Misstänksamheten hos de vuxna går inte att ta miste på. Valpen har kört ett vågspel och den här gången gick det bra. Men de måste lära sig att vara smarta om de ska överleva längre. De står stilla och ser de vuxna vända om och kasta sig upp i luften och flyga tillbaka till vart än de kom ifrån. Valpen är ensam kvar. Blicken blir åter blodröd. Öronen lägger sig mot nacken.
"Du är en tönt". Säger hon med klar stämma och gör en missbelåten grimas. Vuxna kan man ju lära av om man är smart.
"Men du gillar't". Flinet breder ut sig på de svarta läpparna och blicken svartnar. Öronen står spetsade på huvudet och svansen hålls högt. Sedan fortsätter hon framåt, i lite ändrad riktning men med samma mål i sikte.

[AVSLUTAT]