Cillian hostade något förfärligt. Det kändes otroligt fel, otroligt fel när hon drog in andetag efter andetag med luft. Det kändes tomt, underligt. Var detta vad landlevande varelser levde på? Inte konstigt att havsvargarna tagit sin tillflykt till vattnet.
   Dimman låg tjock över kusten. Havstiken hade aldrig någonsin varit med om något liknande. Hon kunde knappt se mer än någon meter framför sig. Under ytan var det mörk. Det vita släppte inte igenom någon sol som kunde lysa upp vattnet. Tystnaden kändes lika kompakt som dimman. Endast havet gav ifrån sig små ljud. Lukten av salt kittlade ständigt den gråas nos. Det var en stilla plats. Det enda som var tryggt med den var stenen under tassarna. Stadig och grå stod den på sig mot havets prövningar.
   Cillian drog in ännu ett andetag. Känslan var inte lika påträngande när hon väl började vänja sig vid den. Hon satt uppflugen på en liten klippa i vattnet. Små vågor slog mot stenen. Det var ett lugnande ljud i tystnaden. Hon vägde på sin högra sida. Att gå var ett hyfsat nytt koncept för henne, men det hade inte tagit henne lång tid att förstå principen. Att inte använda svansen för att ta sig fram var underligt.
   Något skymtade i dimman. Havsvargen klippte med öronen, förvånad men nyfiken.
   "Hallå?", ropade hon ut. Det rörde sig närmare. Till sin förvåning kunde hon urskilja en havsvargs gestalt. Den ägde bara två ben, men hade en massiv fena som den tog sig fram med. Simmade den genom dimman? Cillians blick blev rund. Det snurrade i huvudet på henne. Vad i hela friden var det där?
    Havsvargen närmade sig med ett tomt uttryck. Det kändes obehagligt att den inte styrde av sin raka bana mot henne. Hon backade så långt det gick. Den hade inte svarat henne. Snart var den framme. När skulle den stanna? Det kändes inte helt okej. 
    Ett överraskat tjut lämnade henne när vargen helt sonika fortsatte igenom henne. Kyla kramade henne där den passerat. Reflexmässigt ryckte hon sig tillbaka och föll med ett plums ner i vattnet. Dess kyla kändes välkomnande. Med uppspärrade ögon betraktade hon ytan efter tecken på fler attacker. Vattnet kändes skönt i gälarna. Här hade hon i alla fall en måttlig chans att simma iväg om den kom efter.
    Nyfiken som hon var dröjde det inte länge innan hon vågade sig upp till ytan igen. Försiktigt, en kroppsdel i taget tog hon sig upp på sin lilla klippa. Det här var verkligen underligt. Anden var helt försvunnen. Förvirrat satt hon kvar, med svansen vajande i vattnet.

[Öppet för en eller två! Utspelar sig relativt nära fastlandet, men inte långt ifrån Shendu C':]

Vad som hade låtit som ett skrik från land hade nått honom. Det var mycket svagt och lät lite kvävt, vilket fått honom att misstänka ovan vatten. Nyfiken som han var hade han närmat sig och hörde ett plask strax efter skriket.
Vattnet var mörkt, men han visste inte varför det var så mörkt trots att han var närmare fastlandet, det borde ju bli ljusare då. Mörkret dolde honom men skylde även eventuella faror från hans blick. Den smala kroppen rörde sig smidig genom vattnet med hjälp utav hela kroppen, han ålade sig fram i vattnet som en fisk skulle gjort.
En mörk skepnad fångade hans uppmärksamhet. Den verkade ta sig uppför några stenar. Kanske var det en landvarelse som fallit i och nu försökte ta sig upp igen? Hade landvarelser också fenor? Arhaan hade saktat in och rörde sig nu väldigt långsamt mot dem mörka skuggan. Skuggan försvann ovan vattnet och han stannade upp. Osäker på om han verkligen borde följa efter hängde han i vattnet, stirrandes på den plats där skuggan försvunnit. Efter några ögonblicks tvekan följde han ändå efter och nådde stenarna. Han tittade mot vattenytan. Det var inte ofta han frivilligt höjde huvudet ovanför den men han såg att tippen av de längsta taggarna hade brutit vattenytan och skapade ringar på ytan. Dessutom trodde han att han kunde skymta skuggan som nu blivit ljusare där ovanför. Han satte tassarna mot stenen och höjde sig ovanför vattenytan. Nyfiket såg han upp och möttes av vad som uppenbarligen var en havsvarg. Ett leende som visade upp de små, fiskfångande tänderna spred sig över hans ansikte när han såg upp i ett ljusgrått ansikte. Andetagen raspade när han drog dem och ett svagt väsande hördes.
Vargen han precis träffat på verkade vara omgiven av någonting luddigt. Förvirrat såg han sig omkring och insåg att det luddiga fanns överallt. Undra vad det var för något...
Blicken vändes tillbaka till vargen och ett leende ryckte i hans mungipor.
"Hej." sa han utan att röra munnen "Vem är du?" fortsatte han sedan med sin riktiga röst. Rösten lät annorlunda ovan vatten och han visste inte om han gillade det. Att vargen kanske inte skulle uppskatta att han gått in i hennes huvud och talat direkt på det viset förstod han inte heller, lite ouppfostrad var han allt.

[Här Elsa, ha ett kasst inlägg, you asked for it xD]

Det fortsatte att vara nästan helt tyst. Vattnet skvalpade mjukt mot klippan, men ingen ande återvände. Cillian såg sig frågvist om, men allt som gick att se var dimman. Den var verkligen otroligt tät. Hon hade varit med om dimma över havet förut, men aldrig i samma utsträckning. I de fallen hade hon kunnat sticka upp huvudet ur vattnet men ändå se vaga gestalter. Här var dimma den enda gestalten.
   Det skvalpade bakom henne. Ljudet var annorlunda. Ett väsande följde det, som ett andetag. Cillian vände sig om för att mötas av ett vargansikte. Rundade, blå ögon med lodräta pupiller stirrade tillbaka mot henne. Under dem sken ett leende. Han hade vassa, smala tänder, lätt krökta inåt. Bakom honom stack stora, blåa ryggfenor upp ur vattnet. Det droppade om dem. För någon annan skulle han sett skräckinjagande ut, men hon var van vid de fisklika dragen. Avsaknaden av dem var läskigare. Vargen log, och han var en artfrände. Havsvargar var alltid lika med trygghet. Hon hade aldrig träffat någon elak havsvarg.
   "Vem är du?" Cillian nickade mot honom för att bekräfta att hon hört innan hon öppnade munnen för att svara.
   "Jag heter Cillian", svarade hon och log tillbaka. "Vad heter du?" Ett genuint, intresserat tonfall låg över orden. Vad hon hittills sett fanns det ingen mening med att inte lägga hans namn på minnet.

Hon verkade inte ha hört hans Hej, vilket förbryllade honom. Men hon svarade på hans fråga i alla fall, och ett hej kunde han ju leva utan.
Cillian hette hon. Han lade namnet på minnet och flinade mot henne.
"Arhaan." svarade henne och väntade. Hon reagerade inte och han rynkade pannan.
"Arhaan." sa han igen och såg frågande på henne. Varför kunde hon inte höra honom när han pratade som vanligt? Försiktigt började han treva med sinnet mot henne. Det var inte ofta som han gjorde såhär, vanligtvis öppnade han bara upp sig själv och så kunde omgivningen höra honom. Hans sinne stötte emot någonting som han förstod var Cillian, men mer kunde han inte uppfatta. Han pressade lite hårdare mot hennes sinne och insåg efter några sekunder att det var en mur hon hade runt sinnet. Han skrattade och lät bli henne. Flinande öppnade han munnen.
"Du har en mur runt ditt sinne." sa han och skrattade igen "Så besvärligt." Han log mot henne för att hon skulle förstå att hon inte faktiskt var besvärlig, han ville bara klaga lite.

"Arhaan." Det som först var ett leende blev en frågande min. Cillian såg undrande mot honom. Hade hon gjort något? Vad hon uppfattat hade hans ord inte innehållit någon fråga - hur skulle det egentligen? Oförstående tänkte hon öppna munnen för att fråga, men han förekom henne.
   "Du har en mur runt ditt sinne." Det första som slog henne var lättnad. Hon hade inte missat någonting. Det andra var förvåning och misstro. Vad snackade han om? Hon ägde inga telepatiska förmågor. Om där fanns en mur så var det inte hennes fel. Han kanske bara var en dålig telepat.
   Dessutom, vad skulle han i hennes huvud att göra?
   "Jag har ingen mur runt mitt sinne", protesterade hon, men kände sig tvingade att tillägga: "Åtminstone ingen jag känner till. Det kanske bara är du som suger på telepati." Ett flin nog för att matcha hans låg över hennes läppar.

Hans ansikte föll i någon sekund när hon sa att han kanske sög på telepati. Så hade ingen någonsin uttryckt sig till honom. Sekunden efter kastade han bak huvudet och gav ifrån sig ett högt, skällande skratt som dog ut ovanligt snabbt på grund av dimman.
"Den har jag aldrig hört förut!" fnittrade han "Men du hör mig inte och jag har aldrig mött någon som jag inte kan tala telepatiskt till. Dessutom känns det som en mur." fortsatte han och flinade brett "Men det kanske bara jag som har blivit ovanligt dålig på det här med telepatisk kontakt." han skrattade igen och ruskade på huvudet som när han försökte få ur vatten ur pälsen. Han kikade upp på henne.
"Var det du som skrek innan eller?" frågade han med flinet dröjandes på läpparna.
Vågorna slog fortfarande mjukt mot stenen och fick Arhaans kropp att röra sig i takt med vågorna. Dem långa klorna med simhud grep om stenen han stod på för att hålla honom mer stilla.

Triumfen gnistrade till i Cillians blick. Arhaans ansikte föll och hon blev först lite orolig att hon hade sårat honom. Sedan kastade han bak huvudet och ett skallande skratt lämnade honom. Hon log. Det var någonting med skratt som automatiskt fick henne att le. Dimman tystade ljudet snabbt, men Arhaan tystnade inte.
    "Den har jag aldrig hört förut!" Han fortsatte. Hon log för sig själv, fortfarande lite nöjd, men lyssnade. Det fascinerade henne. Mur runt sitt sinne? Det lät underligt. Hon ville utforska den.
   "Var det du som skrek innan eller?" Nonchalant blickade Cillian ned på Arhaan, innan hon flinade och såg bort mot dimman.
   "Kaaaanske." Hon var inte bra på att ljuga, och gjorde det vanligtvis inte. Men nu kände hon inte för att erkänna. Ordet blev en aningens för långt och hon formulerade det som en fråga. Ganska snabbt insåg hon sitt misstag och fnös. För någon så ärlig som Cillian, var det svårt att hålla inne på sanningen en längre tid.
   "Okej då. Men jag blev anfallen av en ande!" Hon var snabb med att förklara. Dimman var ödslig och verkade inte vilja stärka hennes berättelse.

Hon drog ut på kansket alldeles för länge och redan innan hon tystnat flinade han brett och höjde på ett ögonbryn.
"Veeerkligen." sa han, fortfarande brett flinande. Han skrockade när hon fnös och vaggade retsamt på ryggfenan.
Han tystnade dock när hon sa att hon blev anfallen av en ande. Skeptiskt såg han på henne och rynkade på pannan.
"Vadå anfallen?" frågade han henne något kritiskt "Och vadå för ande? Typ ett spöke... eller?" Han var inte jätteförtjust i sånna där övernaturliga grejer. Dem var lite obehagliga eftersom dem var så olika levande varelser och betedde sig så annorlunda. Så oförutsägbara. Fast det skulle en del säga om levande också...
"Var det typ en skepnad? Vad gjorde den?" mot sin vilja var han ändå nyfiken och ville veta mer. Han sneglade ut i dimman för att se om han själv kunde se någon form, men det var samma vita fluff överallt. Han hade inte kunnat urskilja någonting ens om det funnits någonting där.
Arhaan hävde upp bakbenen på stenen så att han nu stod ovanför vattnet, fortfarande en bit nedanför Cillian eftersom dem inte stod på samma sten men ändå ovanför vattnet och lite högre upp.

Arhaans leende avslöjade om att han inte trodde på henne alls. Hade det varit ombytta situationer hade inte hon trott på honom heller. Missnöjt suckade hon, men skakade sedan på huvudet. Ärlighet kom man längst med, det visste hon. Och han skrattade inte åt henne heller. Istället såg Arhaan skeptisk ut och frågade om anden.
   "Det såg ut som en vanlig havsvarg", började Cillian, men insåg genast sitt misstag i att benämna det som vanlig. Det fanns så många olika varianter av havsvargar att det var omöjligt att kalla någon av dem för vanlig. "..Det såg ut som en havsvarg i alla fall, fast genomskinlig. Den simmade mot mig genom dimman, och när den kom närmare så dök den rakt igenom mig!" Hon tystnade och såg ut i dimman. Det var vitt. Långt borta kunde man ana något mörkare. Ännu en gestalt? Innan hon han säga något var den borta.
   "Den här dimman..", sa hon långsamt. "Den är obehaglig, tycker du inte det?"

Han rynkade pannan. En vanlig havsvarg? Hur skulle man då kunna skilja på en ande och en riktig, levande varg? Måste man typ ha superkrafter? Kanske kunde bara Cillian se andarna utav dem två... Den tanken gjorde Arhaan lite tjurig, han ville också kunna se dem! Inte för att han egentligen ville se dem... eller jo... fast nej... eller kanske lite... han ville i alla fall inte inte kunna se dem om Cillian kunde, det var ju bara orättvist!
Hon fortsatte berätta om andehavsvargen och han rös. Det var obehagligt att tänka på att det kanske fanns saker som rörde sig runt dem och tittade på dem fast dem inte kunde se sakerna. Han spärrade upp ögonen när hon berättade att den dykt rakt igenom henne.
"Igenom dig?" frågade han med oro i rösten. Det här blev ju bara kusligare och kusligare. Kunde andar gå igenom en? Ush vad äckligt.
Öronen vinklades utåt och han sneglade in i dimman.
"Joo, den är lite väl... kompakt tycker jag." sa han och såg tillbaka på Cillian "Den ger en gåshud fast man inte vet varför. Det är äckligt. Och det känns inte så säkert ovan vattnet." Havet såg becksvart ut nu när han var ovanför det, vilket bara förstärkte den kusliga känslan.

"Igenom dig?"
   "Igenom mig!", upprepade Cillian bekräftande. Pannan var rynkad när hon lät blicken återvända till Arhaan. Han såg lite orolig ut. Det var uppenbart att hennes historia inte hade gjort den kusliga dimman tryggare.
   "Jag undrar varför den är så tjock", sa hon sedan, fundersamt. "Det är dimma över havet ibland.. men aldrig såhär tjock." Cillian hade varit med om underliga ting innan. Norrskenet hade färgat havet i grönt och rött, något som alltid skulle dröja sig kvar i hennes minne. Hade Gudarna en tass med i spelet? Dimman var sannerligen en obehaglig tingest. Hon hoppades att inget värre skulle följa.

"Wow." mumlade han när Cillian bekräftade att anden dykt igenom henne "Läskigt."
Arhaan sneglade ut på dimman och rynkade pannan mot den.
"Jag vet inte... det kanske har med andarna att göra..." med ett ryck vände han tillbaka blicken mot Cillian "Tänk om det typ är ett hem för andarna! Dem måste ju också bo någonstans." Svansen rörde på sig och han såg hoppfullt på Cillian. Sen insåg han att dimman i så fall var full med läskiga andrar som bara krälade runt och kikade på dem utan att visa sig.
"Fast det gjorde ju inte saken bättre." muttrade han och sneglade ut i dimman.
"Får jag komma upp?" frågade han och nickade mot den stora stenen hon stod på. Havet och dimman kändes plötsligt hotfullare än innan och han ville inte stå ensam på den lilla stenen som bara höjde honom dryga två decimeter ovanför vattnet. Han satte en av dem långkloade tassarna mot Cillians sten och tittade frågande på henne med ett litet leende i mungipan.

Cillian kunde inte hållit med mer. Arhaan hade obehagligt bra teorier. Att tänka på dimman som ett hem för andar fick henne att känna sig hotad. Även om anden inte hade skadat henne hade det ändå varit en obehaglig upplevelse.
   "Får jag komma upp?" Cillian ryckte till och slets ur sina tankar. Något förvirrat försökte hon förstå vad han menade, men insåg sedan plötsligt. Ett ursäktande leende spred sig då över hennes läppar.
   "Åh! Naturligtvis!", ursäktade hon sig och makade på sig så att havsvargen lättare skulle få plats. Samtidigt som Arhaan rörde sig över till hennes sten så rörde sig något i dimman. Först trodde hon att det var en bris, men fallet verkade inte vara så. Ännu en ande?
   "Arhaan, titta!" Hon lyfte tassen för att peka mot hållet där någonting nu tydligt rörde på sig.

Han makade sig över till Cillians sten och var noga med att den långa fenan på ryggen inte skulle nudda henne, han visste att det fanns gift i topparna.
När Cillian bad honom att titta följde han hennes tass och såg någonting som rörde sig längre bort i dimman. Saken hade tydligt fyra ben och ett huvud men mer än så syntes inte.
"Vad i....?" sa han frågande och kisade mot saken "Vad är det för någonting?" Det såg inte ut som någon varg han någonsin sett, men så hade han heller aldrig sett en varg från fastlandet. Nervöst drog han klorna över stenen och skapade ett obehagligt skrapande som gjorde varelsen kusligare än innan, han slutade snabbt.
Skepnaden började röra sig och det verkade som att den kom emot de båda havsvargarna. Arhaan ryggade och sneglade på Cillian.
"Den kommer hit." sa han med låg röst och en svag underton av panik "Vad ska vi göra?" Varelsen fick tydligare form men såg fortfarande inte ut som någon varg Arhaan någonsin sett. Den hade fyra lika långa ben, inga fenor eller liknande och sen hade en hårig svans. Mörk i färgen var den och glödande ögon slog hål på dimman.