“Du är inte här.”
    Det var som om Vasilisa hade sett ett spöke. För några sekunder var det som om hennes hjärta slutade och slå och tiden stannade runt om henne. Ett välbekant ansikte stirrade på henne, ett ansikte som hon varit säker låg begravd under jord. De hade varit där den natten, både två. Minnena från striden var fortfarande färska, och hon kunde fortfarande känna doften av blodet från de båda.
    “Du är inte här”, upprepade hon lågt mest för sig själv. Vasilisa var säker på att det var ren inbillning. Det vore inte första gången hon hallucinerade. Ett flertal gånger hade hon föreställt sig bland annat Varya, men den här gången var det annorlunda - verkligare. Och när fienden rörde sig gick det upp för henne att hon var här, på riktigt och vid liv.
    “Hur?”, var det enda hon kunde få fram men avskyn gick inte att undgå.

Vasilisas doft frätte i hennes nos. Det glödgade hatet blossade upp het under hennes hud. Men den låg dold bakom ett stelt, hånfullt leende. Varya stirrade roat på henne, stolt i sin hållning. Det retade henne att hon inte var ännu mer ärrad och ful i jämförelse med henne som blivit totalt vanställd. Men det var en flyktig tanke. En tanke som hon lät försvinna bort när hon tröstade sig själv med sin odödlighet. Aldrig skulle Vasilisa kunna ta något från henne igen.
     “Åh,” suckade hon med spelad ödmjukhet, “du är inte den enda som har en räddare i nöden. Midir var det va?” Varya lutade huvudet ryckigt åt ena sidan. Ögonen var vidgade och pupillerna bara små prickar av avgrundsdjup vedervilja. Leendet var inte menat att verka vänligt, det var snarare ett hot.
     “Men nog om det, hur är det med dig?” Blicken smalnade av lite när hon spände den i henne. “Hur är det med familjen?” Frågan var som en dubbeleggad kniv. Varya visste mer än hon någonsin skulle erkänna för Vasilisa, men hon visste att frågan skulle skava, liksom den gjorde i henne. Vetskapen om att hennes barn levde med henne fick henne att gnissla tänder.

Vasilisa kände hur hennes muskler och käkar spändes åt. Ett försök gjordes till att hålla känslorna bakom ett neutralt ansiktsuttryck, men förvirringen gick inte att dölja. Vad menade hon med att Midir var hennes räddare i nöden? Det hade bara varit hon och Varya där den kvällen, och när hon varit nära att gå över till andra sidan hade Tenn räddat henne. Tenn, hennes partner och käraste, pappa till hennes barn.
    Vasilisa förstod inte. 
    “Vad menar du?”, frågade hon bryskt. Den bärnstensfärgade blicken spände sig fast vid Varyas. Det osynliga hotet som låg i luften gick nästan att ta på. Leendet på fiendens läppar gav Vasilisa en känsla av obehag, och hon fick ta ett djupt andetag för att samla sig när familjen nämndes. Hon kunde inte riskera att hamna i knipa igen. Det hade varit med nöd och näppe som hon överlevt sist, och nu hade hon allt att förlora.
    ”Det angår inte dig, och det vet du mycket väl”, svarade hon lika kallt som is. Det var Varya som hade gjort valet att överge sina egna valpar – ingen annan.

Varya låtsades inte om som att hon hörde det sista hon sade utan fortsatte i samma roade, obrydda ton.
     “Är ni på en liten utflykt kanske? Har du med dig dem hit?” Sökande såg hon ut över området, spanade utan att egentligen titta. Det var mest för att trycka på Vasilias ömma punkter. Varya hade trots allt redan träffat sina barn, hon hade Maksim närmare än någon annan, och Kolzak var, till hennes egna förtret, en gladiator i arenan. Såklart undrade hon ändå om de var här. Om de såg Maksim och henne tillsammans skulle det vara den slutliga prövningen för dem, den som Varya fasat sedan första dagen han kommit till henne.
     “Jag skulle gärna träffa dem. Vill du inte presentera mig?” Varya gav henne ett kallt, knipslugt leende. Det var förstås egentligen inte vad Varya ville, men hon anade att Vasilisa aldrig skulle våga riskera det. Det var ett klokt val. För visst var Vassya själv ett namn som stod högt upp på hennes lista av de hon avsåg att en dag döda, men Varya hade aldrig dragit sig för mörkare tankar än så.

Vasilisa spände blicken i henne när Varya såg ut över området. Hennes hjärta började slå snabbare vid tanken på att hon skulle få syn på någon utav barnen. Lev, Mara och Radagast, Aleksandr och Katya. Det tänkte hon inte gå med på, och Vasilisa ville inte ens riskera det. Hon underskattade inte Varya, utan visste mycket väl vad hon kunde göra och hur långt hon var villig att gå för att få sin vilja igenom. Det hade deras senaste möte visat henne.
    “Jag tänker bespara dem det lidandet.” Hennes ansiktsuttryck var neutralt till skillnad från den andres kalla leende. Inte förrän nu när chocken lagt sig började hon att syna Varya. Ärren i hennes ansikte gjorde henne än mer grotesk än förut, likt den kala fläcken vid hennes bröst. Vasilisa hade gjort det, och ångrade sig inte en sekund. 
    “Jag varnar dig,” hennes röst var övergick till en hotfull morrning samtidigt som hon tog ett kliv närmare. “om du kommer i närheten av mina barn, eller mina brorsbarn, kommer jag inte tveka likt förra gången.”

Varya stod kvar med samma illmariga flin som innan. Hoten bet inte alls på henne nu, för Varya hade odödligheten med sig. Istället skrattade hon bara högt och ljudligt. Ett fågellikt, kraxande läte tömt på all glädje.
     “Vad skulle du göra? Döda mig? Jag skulle vilja se dig försöka.” Blicken smalnade av utmanande, innan hon vände bort den. En behornad, storväxt hane kom gående längre bort i vimlet. Det såg ut som han hade dem i sikte, och Varya kom till insikt. Den överutvecklade synen lämnade inga rum för att missta sig.
     “Åh, där kommer han väl… Kan det vara…” hon hummade och kisade tankfullt med ögonen när hon vände tillbaka blicken till Vasilisa. “Radagast? Nej? Nej okej,” hon såg på honom igen, ju närmare han kom det tydligare blev det att han verkligen var Vasilias son. “Lev?” Varya sänkte huvudet och sträckte det närmare Vasilias.
     “Se så, du behöver inte vara rädd,” viskade hon nära henne med en syrlig, spelat medlidsam ton, “jag har lärt mig uppskatta det långvariga spelet.” Hon drog snabbt tillbaka huvudet och skrattade högt igen. För en ouppmärksam utomstående skulle deras möte bara se ut som något mellan två gamla vänner. På ett absurt sätt så var det väl ändå lite så.
     “Du borde pröva le lite mer,” föreslog hon med ett brett och vilt flin. Återigen fnittrade hon till innan hon vände sig om för att ansluta sig till resten av vimlet.

Vasilisa tog åt sig över det faktum att Varya inte alls reagerade på hennes sanna hot. Hon hade räknat med någon typ av reaktion - trots allt hade hon visat hur långt hon var villig att gå för sin familj under de senaste mötet. Nu stod fienden istället kvar, med ett stort utmanande flin på läpparna. Hon förstod inte hur Varya ens hade mage att bete sig som hon gjorde, efter allt som hänt.
    Varyas blick sökte sig ut i vimlet, och automatiskt följde drakargtiken hennes rörelse långsamt. Hennes hjärta kramades åt hårt när hon såg sin son komma gåendes mot dem. Att de följt med till Civitas och Skuggfall hade varit ett misstag. Så länge Varya var vid liv, skulle de alltid vara en fara för henne och hennes barn. Det slog henne att hon aldrig skulla finna någon ro tills Varya låg död och begraven - och att dagen skulle komma då de skulle stå framför varandra ännu en gång på liv eller död.
    I bakgrunden hördes Varyas röst, och Vasilisa stelnade till. Hennes muskler spändes och käkarna bets ihop samtidigt som hon i en iskall rörelse såg efter henne. Hur var det möjligt att Varya tagit del av den informationen? Hur kände hon till Radagast och Levs namn? Det var något som inte stämde, utan något var så fel det bara kunde bli.
    "Du vet mer än du borde, och det kommer bli ditt fall." Brummade hon dovt och avbröt det höga skrattet tvärt. "Vem berättade för dig? Vad mina barn heter?" Men Vasilisa fick inget svar, och innan hon hunnit yttra än mer försvann Varya nästan lika fort som hon dykt upp. Ensam lämnades Vasilisa kvar, kluven och rädd.

[Avslutat]