Emellan tjocka lövverk och trädkronor kunde man skymta en mörkt blå himmel. Stjärnor tindrande uppmuntrande åt honom, men gav honom inget ljus. Trots att skyn visade natt så var hela skogen vaken - löven rasslade, fåglarna kvittrade och man kunde höra avlägsna läten från andra djur. Vad det var för djur kunde han inte säga - vissa läten kunde han känna igen och andra var helt främmande.

Ögonlocken kändes tunga och han ville verkligen sova, men han kunde inte. Under några tjocka rötter hade han hittat en grop som något djur grävt - kanske ett försök till en lya, men det var knappt ett hål i marken - låg valpen. Många nätter hade spenderats i den här skogen, och ibland var ljudet allt sällskap han behövde för att kunna somna om nätterna, medans andra kvällar kände han sig ensam oavsett; inatt var en sådan gång.

Trots att hans kropp skrek efter sömn förmådde han sig inte. Magen kurrade och vred sig så att det värkte i honom men framför allt så kunde han inte somna. Det var ingen lögn att han saknade någon som värmde honom om natten och höll honom sällskap när han var rädd, men han hade ingen sådan - och det gjorde honom inte så mycket, han kunde acceptera det faktumet. Kanske skulle han hitta någon att spendera sin framtid med, men det var inte hans prioritering nu - det var att hitta roliga saker att göra och att lära sig jaga. Att jaga var en rätt komplicerad sak att lära sig och det gick långsamt framåt, men en dag var han säker på att han skulle bemästra tekniken.

Mörkret hade fallit över skogen och lämnat tiken i mörker. Hon var van vid mörker, det var inte det, men när det inte tystnade i skogen gjorde det henne orolig. Visst, det var inte hennes första natt här, men det gjorde henne fortfarande nervös när solen gick ner och skogen inte tystnade. Ljudet av fåglarna och diverse insekter som bodde här verkade nästan ännu högre när solen försvann och det inte längre fanns någonting annat att fokusera på.

Så tyst hon kunde rörde sig den mörka tiken genom skogen. Tyvärr var inte hennes steg så tysta som hon önskat utan de stora tassarna trampade på diverse illalåtande saker. Tillslut verkade hon få nog och brakade bara på.
Varför lämnade hon hela tiden vattendragen som hon hittade och sedan letade efter nästa dag? Svaret kunde vara vad som helst, men hon verkade helt enkelt inte kunna följa någonting i den här skogen. Vem vet, kanske gick hon i cirklar? Kanske var hon inte närmare slutet av den här skogen än hon varit när hon först träffat Black.
En svag doft av varg lindade sig runt hennes näsa och hon stannade upp, såg sig omkring i ett försök att leta ledtrådar. När synen inte hjälpte sänkte hon nosen och började följa spåret åt ena hållet. Efter några minuter insåg hon att doften tynade bort åt det här hållet och vände snabbt om för att trava på åt rätt håll.
Det var lättare att följa någon annans spår genom skogen än att försöka skapa sina egna. Tankarna på vattendrag var som bortblåsta när hon banade sig väg längs spåret. Hon saktade in på farten när doften blev starkare. Så stannade hon vid ett träd med utbredda rötter och såg ner bland dem. Hon kunde inte med blotta blicken avgöra om det fanns någon där, men hon hörde andetag som vittnade om en vaken individ, och doften var stark.
Som hon nyligen lärt sig backade hon några steg och lade sig ner för att vänta på vem som än var där under, om denne nu ville visa sin innan solen gick upp och hon antagligen skulle ge sig av. Även om hon inte såg vem eller vad det var så kändes det bättre att ha någon som andades i närheten.

Trots att natten fallit var det ännu inte ett dugg kallt, visst var det lite kyligare än under solens timmar men bara behagligt. Fuktigheten var något störande, men Wulfric hade spenderat så många timmar i detta klimat att det inte längre var påfrestande. 

Ljudet av något som närmade sig fick hans oproportornerligt stora öron att slappt resa sig på hans huvud. När det närmade sig ytterligare gömde han huvudet emot hans kropp - hans ljusa ansikte lyckades att avslöja honom. När han kunde höra att någon lade sig ner, vågade han titta upp - ingen betraktade honom. Skulle han våga säga något? Han var rädd, samtidigt som nyfiken.
"V-vem där?" Rösten lät både rädd och lite ilsken - om det var någon som ville honom ont så hade han lärt sig att man skulle låtsas vara stor och stark, även om man inte var det.

"V-vem där?"
Den lilla rösten hördes från trädets rötter och varginnan höjde huvudet och såg bort mot rötterna. Hon dröjde ut på svaret i några sekunder innan hon öppnade munnen.
"En vänlig själ som söker sälskap." sa hon och tippade huvudet på sned när hon såg mot trädrötterna "Jag heter Tear, får jag fråga efter ditt namn?"
Hon sträckte ut tassarna framför sig och såg mot trädet. Hon var väldigt nyfiken på vem det var som gömde sig där under trädrötterna.

Ljudet av någon som kravlade sig framåt hördes bara sekunder efter att ett ljust ansikte syntes bland rötterna. Hon var förvånad över att valpen varit så svår att upptäcka.
Hans uppenbara utrop och rörelser på svansen fick henne att le och fick den egna svansen att börja röra sig bakom henne.
"Jag gömde mig där för att inga elakingar ska kunna ta mig."
Hans stolthet över sin egen briljanta plan fick henne att le ännu mer och ensamheten var som bortblåst.
"Ja då är det ju tur att du får plats i en sådan liten grop och har kunskaper om hur du ska dölja dig som bäst." sa hon uppmuntrande "Jag hade ju inte kunnat få plats i en grop OCH kunna gömma mig i den, så det finns ju fördelat till att vara liten." Hon blev glad av det lilla sällskapet som uppenbarligen var mycket stolt över sig själv. Hon tyckte om valpar, dem var svåra att hantera vid nyfött tillstånd, men sedan blev dem underbara och smittade av sin glädje lika lätt som Wulfric gjorde.
"Får jag fråga" sa hon och lade huvudet på sned "vad en stilig ung man som du gör helt ensam i skogen mitt i natten?"

Wulfric fnissade gladlynt åt honan. Ja, han hade allt tur som kunde gömma sig. Svansen svajade fortfarande fort bakom honom.

"Får jag fråga vad en stilig ung man som du gör helt ensam i skogen mitt i natten?" 
Wulfric vred lite oförstående på huvudet. Han var väl här av samma anledning som henne - han bara var här. Det fanns inte direkt en anledning. Han bara vandrade och råkade befinna sig här under natten. Fast, han hade varit i den här djungeln ett tag nu och började bli en aning less.
"Jag är på äventyr." log han, fortfarande sorgelöst. Kanske borde han reagerat på ordet ensam, men det hade bara flutit förbi som vatten i hans öron. Ja, han var ensam, men hans familj var bara ett minne blott och han mindes knappt deras existens. Sanningen var nog att det var förträngda minnen, men det vägrade han inse.

Det var väldigt underhållande att prata med den här lilla krabaten. Det var länge sedan hon pratat med en valp och hon hade faktiskt glömt bort hur roligt det var. Valpar hade inga mentala blockeringar så de sa oftast bara det första som dem kom att tänka på.
"Jag är på äventyr."
Hon log åt det, trots att hon undrade vilken mor som släppt iväg sin valp mitt i natten.
Hennes svans svepte över marken.
"Jaså?" frågade hon "Och vart tar äventyret dig då?"
Hon kunde inte hjälpa sig själv utan tyckte att det var enormt underhållande att ha en valp att prata med.

[Förlåt för ett supersent svar. :c]

Med nyfikna, stora ögon såg han på den mörka honan. Hennes päls var så mörk att hon ibland tycktes försvinna lite, som tur var så hade hon blåa tecken i pälsen som gjorde det lättare för honom.
"Jaså? Och vart tar äventyret dig då?"
Wulfric funderade lite. Vart tog det honom? Det visste han inte.
"Jag vet inte än! Det är det som gör det så roligt." fnissade han kort. Det var spännande att inte veta, plus att han inte hade någon aning om vad som fanns bortom denna skog. 
"Jag har iallafall kommit hit." sade han lättsamt, och log nöjt emot honan. "Fast nu vill jag bort. Så när solen är vaken så ska jag gå." sade han förklarande. Han brukade alltid vakna med solen, så den hade blivit lite av en vän till honom. När inte alla ljud från djungeln höll honom sällskap fanns iallafall solen där.

(It's okay, I forgive you :3 )

Hon såg på den svarta valpen med det vita, nästan lysande ansiktet. Han pratade så entusiastiskt att hennes ansikte sprack upp i ett leende och hon fnissade med honom.
Hon såg förvånad, men gillande ut. Att så unga valpar faktiskt gick upp med solen förvånade henne. Fast det var klart, hon uppskattade oftast inte att umgås med valpar så hon hade ju faktiskt ingen aning om hur dem i vanliga fall beter sig.
"Har du sett någonting annat än denna skog?" frågade hon muntert och dunkade svansen i marken.

(Inte för att jag lyckades med ens ett hyfsat inlägg, men take it!! Sorry :()

Wulfric skakade på huvudet hårt i ett tydligt nej.
"Näää..." han lät en aning klagande. Men svansen dunkade fortfarande glatt i marken bakom honom.
"Allting ser likadant ut. Och när jag försöker följa efter djuren i träden så hoppar de bara iväg." han lät lite nedstämd, men så fort meningen var avslutad fann man ett sprudlande glatt leende i det vita ansiktet.
"Det är inge fel på den här skogen, men jag vill bara göra något annat." förklarade han, och log lite bredare.

"Du då? Har du varit någon annanstans? Vad finns där? Kan du berätta?" Tear hade inte ens hunnit svara, eller fått en chans att svara. Alla frågor bara bubblade upp ur honom och han förmådde sig inte riktigt att hålla dem inne - han såg ingen anledning till varför. Om han dömde hennes leende så verkade hon ganska uppskattande av hans närhet, så han blev bara mer ivrig över att få dela med sig och prata med varghonan.

Hon höll med honom och nickade medhållande. Allting i den här skogen var väldigt likadant och djuren hade en förmåga att klättra i träd som hon inte besatt.
Hans leende avbröt hennes tankar och det uttänkta svaret hon hade blev till grus när han förklarade sig. Hon skrockade istället och fortsatte dunka svansen i marken. Samtalet - eller monologen om man såg den som sådan - var ett mycket trevligt avbrott i den enformiga vandringen genom denna enformiga skog. Hon hade verkligen inte någonting emot denna pratstund med en så livlig ung hane.
Han frågade henne om hon varit på andra ställen och det mörka huvudet nickade med ett brett leende.
"Jag har varit på många ställen." svarade hon och valde ut några att berätta om - snabbt så att hon skulle hinna berätta - "Det finns en strand där sanden är svart, en där det krasar under fötterna på en för att sanden är beströdd med ben, det finns en öken så torr att man inte klarar sig där länge. Det finns urskogar med stammar så höga att man inte ser vart dem slutar, berg med så djupa dalar att de verkar försvinna och slätter så kalla att du fryser av dig tårna om du inte är försiktig." hon tystnade och såg leende på valpen "Det är  ett vackert land med många sidor, både vackra och farliga" i tankarna fortsatte hon meningen med: Beroende på beskådarens perspektiv.
Hennes egen vandring genom öknen hade till en början varit slitsam och farlig ända tills hon fått sällskap av den stora fakargen hon höll så kär.

Det lät fantastiskt. Om än hon var noga med att beskriva platserna på ett sådant sätt som varnade honom om faror, så kunde han inte låta bli att se på det hela ur ett äventyrligt perspektiv. Eller snarare, valpigt...

Wulfric reste sig upp, och skuttade ivrigt.
"Jag vill dit! Nu! Jag vill se allting, Tear!" Han kunde inte bärga sig. Det lät fullkomligt magiskt, spännande. Svansen gick så fort bakom honom att man knappt kunde se den i mörkret.
"Jag vill se den svarta stranden, och de höga bergen... Och skogen!" Han spelade upp det Tear sagt till honom, i hans iver hade han glömt det negativa.
"Men den där öknen... Den lät inte så rolig..." sade han med ett bittert uttryck. Nej, fy. Den lät inte lockande alls. 
"Kan du hjälpa mig härifrån?" frågade han, något lugnare.
"Inte för att jag inte kan hitta härifrån själv!" fortsatte han kvickt efteråt. Självklart kunde han det. Det var ju bara att det skulle ta så mycket längre tid... "Men jag vill skynda mig för att se andra ställen. Och liksom..." han tystnade lite, funderade ut en ursäkt som lät trovärdig. "Du ska väl ändå härifrån? Vi kan ju gå tillsammans då, menar jag." förklarade han, och log nöjt åt sitt svar. Trots att timmen var sen, var han något överenergisk. Det Tear berättade fick hans sinnen att vandra och han förmådde sig inte att tänka på annat.

Hans upphetsade prat fick Tear att le. Hon log mot honom medan han pratade och ett lågt fnitter ljöd långt ner i hennes strupe emellanåt. När han nämnde öknen och faran med den lade hon huvudet på sned och fick öronen att fladdra lätt.
"Kan du hjälpa mig härifrån?"
Frågan fick henne att rynka pannan och såg frågande på Wulfric. Hon lät honom dock tala klart - med ett frågande ansiktsuttryck. När han tystnade, efter att ha förklarat att han visst kunde ta sig härifrån ensam.
"Har inte du en familj, Wulfric?" frågade hon med ett litet leende i mungipan "En flock som skulle sakna dig? Vill du verkligen lämna dem?"
Hon skulle inte ha någonting emot att ha följe med denna glada valp, men hon skulle nog hellre visa honom runt och sedan ta med honom tillbaka till Blacks flock - lite orolig att han skulle tro att hon stulit en valp från honom.

De vintriga, blåa ögonen hade något fundersamt i sig när valpen såg på varghonan. Wulfric blinkade några gånger, innan han ruskade på huvudet kort. Han förstod inte varför Tear ifrågasatte honom, eller varför hon frågade om hans familj. Han hade gett sig av för att upptäcka världen, och för hans familj var inte vidare... kärleksfulla. Wulfric tvivlade på att de saknade honom.
"Nej." svarade han koncist. "De saknar mig nog inte, och jag saknar inte dem heller!" fortsatte han med samma bestämda ton.

Fundersamheten i hans ögon byttes ut emot en bedjande blick, och han vred lite snett på huvudet.
"Snälla..." gnydde han försiktigt. "Även om du inte hjälper mig härifrån tänker jag inte återvända hem!" Nej, han vägrade. Visst saknade han sällskap ibland, och en gemenskap som han fantiserade om, men den skulle han inte finna tillbaka i sin familj. Det var bättre att vara ensam än med dem. Wulfric skulle härifrån om det än var med eller utan Tears hjälp.

(Förlåt, blandade ihop Wulfric med en annan valp som Tear träffar typ nu ^^'' Glöm allt om Blacks flock x//D)

Det stack inom henne när han sa att dem nog inte skulle sakna honom. Leendet hade försvunnit från de mörka läpparna och hon såg på valpen. Hur kunde någon inte sakna honom? Kunde hon skulle hon ruska om föräldrarna, säga åt dem att titta på sin son och se vad och hur han var, vad dem missade genom att inte sakna honom.

När han började be henne såg hon för ett ögonblick förvånad ut. Det var nog ingen som någonsin bett henne om någonting på det sättet.
Leendet smög åter tillbaka på hennes läppar och hon såg på Wulfric, såg vad han menade och förstod honom. Hon förstod att inte vilja återvända hem, inte vilja återvända tillbaka.
"Vet du vad?" frågade hon och sänkte huvudet så att dem kom mer i jämnhöjd "Jag skulle faktiskt älska att visa dig Numoori. Och ska du ändå ge dig av kan vi ju faktiskt slå följe, för jag har fått nog av denna skog."  Hon log bredare och satte sig rakt upp igen.
"Vad säger du?" frågade hon. Även om det verkade korkat litade hon på vad Wulfric sade, hon kände igen desperationen över att vilja ge sig av - även om hon inte förstod varför.

Wulfric började studsa omkring på platsen. Svansen slog ivriga han tidigare och de isblåa ögonen tycktes nästan glöda av glädje.
"Jaaa! Ja! Ja!" ylade han glatt. Den lille hoppade fram till Tear, och puttade lite på henne med framtassarna innan han började hoppa runt i en cirkel igen. 

Efter någon minut lugnade han ner sig, och kände tröttheten som drabbat honom. Valpen gäspade stort, med något hängiga ögon. Svansen slog fortfarande fort i marken när han satte sig ner.
"Men först kan vi väl sova liiiteee? Bara typ, en liten stund alltså... Inte för att jag är trött! Bara för att liksom... så det blir lite ljusare. Är inte rädd för mörkret eller något, men ja... Det är lättare att se då." försökte han övertyga Tear, med en menande röst samtidigt som han gav henne lika menande blickar.

Hon skrattade bara när den lilla valpen började studsa runt i en cirkel. Leende lät hon honom studsa klart. Hon fortsatte le när han gäspade och frågade om dem kunde sova, bara liiite.
Ett lågt skrockande kom ur henne och hon nickade.
"Det lät som en synnerligen bra idé, även om ingen av oss är rädda för mörkret eller trötta." hon blinkade mot valpen och lade sig ner. Huvudet placerades över tassarna och på marken.
"Om du vaknar först väcker du väl mig? För jag tänkte väcka dig om jag vaknar innan dig." även om Tear inte var trött visste hon att sömnen skulle komma, även om den inte skulle vara djup och avbrytas många gånger under natten.
Hon såg slött på valpen och bestämde sig för att inte somna fören Wulfric hade somnat.

"Ja, självklart!" fnissade han. När Tear lagt sig ned så gick han fram till henne och lade sig intill hennes sida. Den lille gäspade stort och smackade lite med munnen innan han lade ner huvudet på tassarna och andades ut. All exaltation hade gjort honom tröttare än innan. Denna gång skulle det vara lättare att somna, för djungelns eviga läten skulle inte låta så hotfulla när han låg tätt intill Tear.

Det tog inte allt för många minuter, innan han kände hur han föll ner i sömnens djupa avgrund. Halvt vaken, halvt sovande, lyssnade han till varghonans betryggande andetag. Visst saknade han inte sin familj, men ibland deras sällskap...

[ AVSLUTAT ]