Den röda hanen har börjat bekanta sig med reviret. Han trivs redan något väldigt. Lövskogen har alltid varit hans favoritplats. Just nu strosar han omkring mellan träden. Solen dalar men än borde det vara några timmars ljus kvar. Hanen håller sig lite i utkanten av revirets mitt och han har inget emot ensamheten. Han är van vid den så de kommer förmodligen ta ett tag innan han kommer in i flocklivet igen. Det var ett tag sedan sist. Men har flocken en sådan trevlig ledare så är säkert de andra medlemmarna minst lika trevliga. Det är hans resonemang i alla fall.
 
Öronen står orörligt spetsade på huvudet. De behöver inte vippar fram och tillbaka för att fånga upp ljuden omkring. Han hör ändå ingenting. Även om småfåglarna sjunger uppe i träden så hör vargen dem inte. Han vet inte hur fåglarna låter. Han har aldrig hört deras röster. När han ser på den fantiserar han dock. Vad de kan låta som. Han tänker sig att de säkert har små gälla röster. Fast å andra sidan så vet han inte hur små gälla röster låter heller. Det bara verkar som att det kunde låta kul.
 
Vargen fäster blicken på några småfåglar som tycks bråka om något. De hoppar runt på en gren och försöker hålla balansen men då och då knuffar de ut varandra i luften och vingar flaxar vilt för att komma tillbaka till grenen. De ser väldigt lustiga ut. Vargens intensiva gröna blick studerar deras rörelser och det är ett roat leende som leker på de svarta läpparna. Han sitter där en stund innan fåglarna lägger märke till honom och förnärmat flyger iväg till ett annat träd bara för att fortsätta bråket där.


Ett lätt skratt lämnar vargen när han reser sig upp igen och fortsätter att strosa fram mellan träden. Svansen vickar med i vargens rörelser och huvudet hålls avslappnat i linje med ryggraden. Den intensiva gröna blicken sveper mellan träd och buskar och stenar och vill inte missa något som kan dyka upp i hans väg.

[PAX TILL TEAR]

Från Black hade hon fått höra att han hittat en ny medlem till flocken. Det var inte likt henne att jaga efter nya medlemmar på detta viset, men hon kände honom! Inte kunde det väll inte finnas så många röda vargar med namnet Törne i Numoori?
Han var dock inte den lättaste att hitta, det måste hon medge. Hon travade runt på reviret och letade efter hans doft fast hon nästan glömt hur han luktade. En pust av hans doft nådde till slut hennes nos och genast kom både minnen och ett leende tillbaka till henne. Hon ökade farten och följde doften tills hon skymtade den röda pälsen. Han hade vuxit, färgen var lite annorlunda och mankhöjden var högre men hon var säker på att det var han. Leendet växte på hennes läppar och hon satte av i galopp.
"Törne!" ropade hon så högt hon kunde, fast hon hade för sig att han hade svårt att höra.
Hon kom ikapp honom, stötte lätt till honom med ett brett flin och viftade på svansen.
"Törne!" upprepade hon "Hej, hur är det? Vad kul och se dig!" Hon kunde inte riktigt beskriva hur skönt det var att träffa honom igen, nästan lika skönt som om hon kunde få träffa Wulfric igen. Hon ville se hur den lilla valpen växt sedan hon lämnade honom.

Han hör henne inte komma och vinden ligger till hans nackdel. Han märker henne inte förrän hon är så nära och stöter lätt till honom. Den mörkröda vargen vände sig mot den svarta tiken och ett brett leende placeras på hans läppar.
"Tear?" Visst är det hon! Senast de möttes var han väl bara valpen. Hon ser inte ut att ha åldrats en dag. Svansen viftar så fort den bara förmår och Törne studsar lätt där han står. I sin iver missar han helt vad det är hon säger. Han är bara så glad att se henne. Han kan inte låta bli att gå fram till henne och tillgivet stryka sitt huvud mot hennes hals. Det var så länge sedan men det känns inte som det. Mötena med Tear är något han aldrig kunnat glömma. Han tar något steg tillbaka så han kan se hennes ansikte igen.
"Det är du! Hur är det? Du är här! Du är också med i Isil Anar! Du ser fortfarande ut som du! Du är fortfarande lika vacker!" Orden bara rinner ut honom och han har fortfarande svårt att stå stilla och då och då undslipper glada pip honom. Något han inte är medveten om själv då han inte kan höra sig själv. För honom känns det bara som luftstötar av glad upphetsning.

Hon kan inte hejda sig när hon ser hans glädje. Ett långt skratt som inte slutar ens när hon börjar tala bubblar ur henne. Tillgivet lutar hon sitt huvud mot honom när han kommer fram och stryker huvudet mot hennes hals. Han är så stor! Och så glad! Dem förtjusta pipen som han ibland får ur sig får henne att fnittra som om hon var barn igen. Frågorna som forsar ur honom verkar nästan inte ha ett stopp. Svansen slår uppspelt bakom henne när hon äntligen kan svara.
"Det är bra! Hur är det själv?" han verkade inte ha hört hennes frågor så det är bara att ställa dem igen "Ja jag är med i IsilAnar, jag gick med för två år sedan, strax efter att vi sågs och dem fortfarande var i Kawazatriskogen. Och du har växt! Du är ju jättestor nu! Och riktigt stilig!" hon skrattar igen och ser på hans dansande tassar. Det är nästan bara genom dem man kan se hur ung han är.

Bra. Själv? Det är alltid svårast att avgöra om någon ställer en fråga eller bara ger en kommentar. Men i sammanhanget är det lättare att hänga med. Tassarna dansar under Törne. Han kan helt enkelt inte stå stilla.
"Jag mår bra. Jag fick precis gå med i Isil Anar. Det verkar vara en bra flock. Och Black verkar vara en bra ledare". Säger . Svansen viftar så fort att den förmodligen skulle lossna om den inte satt fast. Pipen kommer fortfarande då och då i stötar. Han flinar glatt åt henne.
"Jag är ingen valp längre". Säger han stolt och gör en lätt snurr på stället och visar upp sig. Han är ingen dum liten valp längre. Valptiden var tuff för honom. Det fanns ändå vissa glädjeämnen. Som när han mötte Tear. Han vänder sig mot henne igen. Han sträcker sig fram mot henne och nafsar henne lätt i örat.
"Jag är så glad att se dig". Han har lyckats lugna ner sig så pass mycket att han kan stå stilla. Men svansen viftar lika fort fortfarande. Den intensiva gröna blicken glittrar.
"Nu kan jag se dig varje dag". Lägger han till och sluter avståndet mellan dem igen och stryker sitt huvud mot henne.
"Jag har saknat dig".

Hon nickar medhållande, IA är en bra flock och familj.
Ett högt klingande skratt lämnar henne när han snurrar runt på stället för att visa upp sig. Hon väntar med att tala tills han ser på henne igen.
"Nej det är du verkligen inte." sa hon med ett brett leende. Hon ruskar på huvudet så att öronen klapprar när han nafsar mot dem och ännu ett skratt lämnar henne.
"Jag har saknat dig med, det är så skönt och se att du klarat dig." Hon stångar honom försiktigt i pannan när han stryker huvudet mot hennes. På lätta tassar dansar hon undan från honom och sjunker ner på armbågarna.
"Leker du fortfarande eller har du blivit för stor för det?" frågade hon och flinade brett mot honom medan svansen vajade från sida till sida.

När hon stångas honom skrattar han igen. Svansen viftar så fort den bara kan bakom honom. Den intensiva gröna blicken vilar på henne. Hon är sig likt.
När Tear sjunker ner på armbågarna och talar igen svarar Törne med att göra detsamma.
"Är man någonsin för gammal för lek?" Frågar han och ett lekfullt gläds lämnar honom och han tar ett skutt mot henne. Sen hoppar han undan och reser sig på bakbenen och fäktare lätt med frambenen. När han landar på alla fyra igen så sjunker han åter ner på armbågarna. Svansen står högt i luften och viftar energiskt och glatt.

Hon skrattade högt och tar ett skutt mot honom när han hoppar undan.
"Det hoppas jag verkligen inte!" sa hon och reste sig på bakbenen för att möta hans fäktande. Hon lyckades stå upp på bakbenen något längre än honom och kastade sig mot hans manke. Med benen högt lyfta krokade hon fast dem över hans rygg och insåg att hon skulle ha väldigt svårt att ta sig loss eftersom han hade vuxit om henne.
"Det här var mycket svårare nu när du vuxit." sa hon häpet och flinade mot honom.
Hon lyckades krångla sig av hans rygg med lite hjälp. I samma stund som hennes tassar tog mark skuttade hon undan och vände blicken mot honom.
"Ta mig om du kan!" sa hon utmanande och kastade sig sedan iväg över skogens fjädrande matta.

Han skrattar glatt och rycks verkligen med i leken. Han flinar åt henne när hon står nära med benen över hans manke. Känner sig stor och stolt. Det var länge sedan han var en klumpig liten valp. Men valpsinnet kommer nog aldrig att släppa helt.
Han skrattar igen när Tear skuttar iväg. Inte är han sen med att skutta efter henne.

(Kort svar. Vill du skriva ett svar till? Annars kan vi avsluta där. c': Vi kan säga att de fortsatte leka en stund till. ^_^ Kanske pratat gamla minnen eller nåt. <3)