Blair gled fram genom skogen. Ljudnivån var nästan öronbedövande när han passerade under ett träd fyllt med skrikande primater. Som vanligt levde djungeln och liven sprakade när de rörde sig, kämpade och slogs för sin överlevnad. Han undrade om han någonsin skulle kunna kalla Kawazatri för hem. Det var inte hans typ av område, och skulle aldrig bli det. För mycket liv, för många saker som stoppade honom från att flyga fritt.
   Han sänkte huvudet mot marken och drog in ett andetag. Så många lukter. En apa hade nyligen passerat här. Flera vargars dofter fanns också med. Han var inne på ett revir. Blair flinade. Han var mycket väl medveten om detta, men hade bestämt sig för att utforska så mycket av Kawazatri han orkade idag, och just nu hade han klivit in på IAs marker. Med den rivaliserande flocken så nära kändes det bra att inspektera deras revir. Det kunde vara användbart i framtiden, om än att den spända stämningen inte verkade brista. Än.
   Blair ville bara passera genom reviret ner till havet, även om det innebar att han klampade in för långt. Fakargen undrade stilla om han skulle träffa på någon. Familjeflocken kanske låg och sov i en stor, fluffig hög av vargar. Han fnissade sannerligen omanligt och fortsatte framåt. Idag kände han sig våghalsig. Det var nästan som om han ville att någon skulle komma på honom. Lukten av Occultos satt i pälsen på honom som en enda klump av dofter blandat med hans egen. Han luktade flockvarg.
   Han fortsatte en liten stund till, innan han hörde buskarna prassla till. Han hann precis se hur något försvann iväg med rasande fart. Vad var det? Hade han skrämt ett litet bytesdjur? En valp i flocken? Han visste inte, så han stod kvar och väntade med öronen alert vända framåt. Eftersom inget verkade hända inom de närmsta trettio sekunderna fortsatte han lojt framåt, men långsammare.

[Tear får säga åt honom att dra. Pfft. Upproriska ungjävel.]

Hon hade funderat på att lämna reviret en kort stund och kanske vandra till havet. Den stora grönblå massan hade en lugnande effekt på henne och hon älskade lukten av det salta vattnet. Solen hade vandrat till eftermiddag men täcktes av moln där långt ovanför trädkronorna. Den blåmarkerade honan vandrade planlöst runt i reviret utan att kunna bestämma sig för om hon skulle påbörja en vandring mot havet eller inte.

Hon hade lärt sig att sålla bort djungelns ljud och fann därför promenaden väldigt lugnande trots den fuktiga värmen. Apornas tjatter i trädkronorna var dämpat i hennes öron.

Det var inte fören hon kände lukten som hon blev riktigt medveten om att det fanns en varg i närheten. Hon stannade och försökte bestämma lukten ägare. Det var ingen doft hon kände igen, så det kunde inte vara någon från flocken, men det fanns ändock flocklukt i spåret. Öronen spetsades och hon lyssnade noga. Djungelns ljud blev tydligare, men hon hörde även en svag antydning av tassar som vandrade en bit bort. Nyfiket men också på sin vakt började hon röra sig efter hanen som klampat in på reviret. Hon rörde sig snabbare än vad han gjorde och hon hann snart upp jämsides med honom. I ett buskage stannade hon till och såg på främlingen. Fakarg. En flyende bild av en annan fakarg, svart som natten med vita vingar blixtrade till i hennes minne och med ett prassel lämnade hon buskaget för att skyndsamt ta sig in framför främlingen. När det var några hundra meter mellan henne och främlingen vände hon sig om och började söka efter honom. Hon ville möta honom ansikte mot ansikte. Hennes huvud var höjt men hon rörde sig tyst genom djungeln. Snart kom ynglingen henne till mötes. Öronen var spetsade och svansen höjd något utöver det vanliga. Han var mindre än henne, men det var inte med några stora marginaler. Tassarna slutade röra sig när hon kom inom talavstånd.
"Var hälsad." sa hon och tystnade i några sekunder. Rösten hade inte varit kall, men inte heller varm. Det var ett ovanligt sätt för henne att bemöta någon ända varg på.
"Din päls får mig att förstå att du är inne på fel mark." sa hon och blinkade ner mot fakargen "Vad heter du?"

Det prasslade till i buskarna. När han kastade en blick åt sidan tyckte han sig se något blått färdas parallellt med honom, men buskaget dolde det nästan genast. Var det en annan varg? Eftersom han inte hade någon list att tränga sig in i buskaget kunde han bara vänta och se. 
   Inte långt senare dök hon upp. En tik med blå fält uppenbarade sig en bit framför honom. Hon såg äldre ut, var högre i manke men så varken vänlig eller ovänlig ut. 
   "Var hälsad. Din päls får mig att förstå att du är inne på fel mark. Vad heter du?" Blair tämkte snabbt. På mindre än en sekund hade han bestämt sig mellan att svara något ohyfsat, säga något annars namn och att gå därifrån. Han valde det andra alternativet.
   "Jag-", började han tveksamt och såg upp på henne genom ögonfransarna. Blair var en mycket skicklig skådespelare. Det fanns inget som tydde på att det han inte var hans riktiga fasad. "Jag heter Ronio, men mina syskon brukade kalla mig fö-" Han avbröt sig och rösten dog bort. Blair hade tänkt att säga att de kallade honom för Åke, men ärligt talat trodde han inte att han skulle kunna säga namnet utan att vika sig dubbel.
   "Vad är ditt namn?", frågade han med ett försiktigt tonfall. Hon stod inte såpass nära att alla små detaljer i ansiktet behövde vara perfekta, men nästan alla var det.

[ahahah borde inte vara tillåten att rolla två på natten]

Ronio
Det var någonting med honom som fick henne att fortsätta vara på sin vakt mot honom. Troligen var det flocklukten som fick henne att vara på sin vakt. Ett ögonbryn höjdes och hon såg skeptiskt på ungvargen. Inte nog med att namnet var väldigt likt Ronia... han verkade ju dessutom väldigt normal. Förutom det faktum att han inte svarade på vad dessa syskon brukade kalla honom.
Hon svarade inte omedelbart på den tillbakaslungade frågan utan granskade honom i några sekunder innan hon svarade.
"Jag heter Tear." sa hon och tog ett steg närmare.
"Vaad brukar dina syskon kalla dig?" frågade hon och sänkte huvudet så att det var i jämnhöjd med hans. Det högra örat klippte när en insekt surrade i närheten av det.

Honans namn var Tear. Hon tog ett steg närmare efter sin presentation. Blair funderade på om det anstod hans till att rygga, men valde att stå kvar. Det kändes bättre.
   "Vad brukade dina syskon kalla dig?" Blair svalde, spelade ovillig att säga det. Han mötte inte hennes blick när hon sänkte huvudet till hans nivå. Istället sänkte han blick, slöt nästan ögonen och borrade ner baktassen i en vass sten för att inte börja le. 
   "Å-", pressade han fram mellan sammanbitna tänder. "Å-Åke." Han såg snabbt bort med kinderna blossade från smärtan i foten. Det gjorde emellertid inget, eftersom det kunde tas för rodnad. Blair litade inte på sig själv utan höll blicken skamset fäst i marken.
   Inombords höll ungvargen på att garva ihjäl sig och han undrade hur länge han skulle kunna hålla emot mycket längre. Det började göra förfärligt ont i hans mage av det tillbakahållna skrattet.

Å-Åke
Tyst stirrade hon på honom i flera sekunder.
Åke
Var han seriös?
Hon blinkade upprepade gånger med ögonen när hon försökte bestämma sig. Så brast det. Ett fnysande skratt pressade sig mellan hennes sammanbitna tänder och ett leende smög upp på hennes ansikte. Så flög käkarna isär och ett hysteriskt skrattande flög it i luften. Hon kastade huvudet bakåt och damp ner på rumpan. Det hysteriska skrattandet fick hennes kropp att skaka och hon böjde sig ner mot marken när magen började krampa. Skrattet fortsatte i säkert två minuter innan hon kunde ta sig samman och blinka bort tårarna ur ögonen. Flämtande såg hon upp på... Åke.
"Är du.. seriös?" frågade hon flämtande, med ett brett leende på läpparna och glansiga ögon.

Det brast relativt snabbt för tiken. De spända käkarna flög isär och hon trillade tillbaka ner på rumpan. Han log lite när hennes ögon var fyllda av skrattårar och hon inte tittade, släppte igenom leendet som hotat att bryta fram hela tiden. Innan hon hann sluta skratta följde han upp skådespeleriet. 
   "Det är inte roligt!", ropade han högt med en röst som bröts halvvägs, tack vare den enorma lusten att skratta. Förhoppningsvis hörde hon det inte, och om Tear gjorde det skulle hon troligtvis avförda det som den vanliga ostadigheten i en ungvargs röst - hoppades han.
   "Sluta!", pep han och bet sig så hårt i läppen han kunde för att inte följa hennes exempel. Hon behövde sluta skratta nu, annars skulle han spricka här och nu, på fläcken.
   Hon lugnade sig. De blåa ögonen var glansiga av tårar och hon flämtade efter det massiva skrattanfallet hon drabbats av. Är du seriös?, undrade hon. Han gav henne en lång, sårad blick och hade lite lättare att trycka undan sitt eget skratt för tillfället. Blicken fick räcka som svar.

[Alltså vad gör vi egentligen, det är är så inte Blair xD]

Det låg en doft i luften. En doft, som inte stämde in i vad som var familjärt på Isil Anars begränsade revirsyta. Vid det här laget hade Ronia nos utvecklats nog för att kunna  särskilja och känna igen dofter på ett effektivt vis, vilket i den här situationen underlättade otroligt. Det var flocklukten hos de där enfaldiga Occultos, som tydligt skar genom deras egna revirmarkeringar och satte tydliga spår i luften. Ronia noterade detta tidigt, och kanske var det därför hon hann fram i tid att avbryta mötet mellan Tear och ynglingen från fiendeflocken. 
  Detta var dock ingenting hon visste om, då hon rusade genom djungelmarkerna för att hinna fram innan fadern fick korn på det hela. Inte nog för att Black hatade de andra som pesten, utan också med det faktumet att han säkerligen mindes ungdjuret som burit iväg med dottern försvårade det hela. Inte för att hon, egentligen, inte skulle roas av att se en från Occultos få stryk.. Ändå var frågan där. Vad ville han, inne på reviret? Ville han be om storstryk? Korkskalle! Hon ville veta, och det var därför hon nu var i färd att spränga genom växtligheten. De borde vara nära nu.
  Ronia tog sig ut mellan buskagen i ett kraftigt hopp och förväntade sig plan mark men tvärnitade precis i tid för att undvika en krock med... Tear. Typiskt. Blicken flackade över mot.. Precis. Typiskt. Blair.. Som såg skamsen ut, medan Tear led av kramperna efter ett anfall av skratt. Vad?
  "Öh." Ett synnerligen ointelligent, förvirrat ljud slank ut mellan käftarna. Öronen skiftade ställning på huvudet ett par gånger. Okej?

Hon hörde hans bedjande om att sluta, men hon hade verkligen inte förmåga att stoppa det här skrattanfallet.
När hon kunde fokusera blicken plirade hon upp mot honom och mötte en sårad blick. Inte en chans att han var seriös. Det var för bra för att vara sant. Ingen kunde väl heta Ron...
Hennes tankar avbröts när en svart skugga kom utstormande ur buskaget. Ronia så när krockade med henne och Tear fann sig se upp på de båda ungvargarna där hon satt dubbelvikt fnittrande på marken. En viss önskan att inte bli förnedrad av Ronia fick henne att sätta sig rakare, dock flinade hon fortfarande och kvävde fnittret som gång på gång gurglade upp.
"Öhhumm.." harklade hon och mötte Ronias "Öh" "Ronia det här är... Åke." Fnittrande vek hon sig åter dubbel mot marken och darrade i hela kroppen av ansträngningen att inte skratta högt.

Blair hade just samlat sig när en svart skugga for ut ur buskaget. Den tvingades tvärnita för att inte krascha in i Tear. Han vände blicken mot den. Det var en mörk tik med eldfärgad man och bladgröna ögon. Ronia. Fan. Han snörpte på munnen, väntade på att hon skulle sägs något men det enda som lämnade henne var "öh".
   "Lika intelligent som vanligt ser jag", sa han slött. Det var värt att avslöja sig för att få fälla en sån kommentar. Han trodde dock inte att hon hörde henne, eftersom Tear just gurglat fram en presentation av hans nya identitet. Blair såg så oskyldig ut som han kunde, väntandes på att Ronia skulle avslöja honom. Han visste att hon skulle göra det.

"Lika intelligent som vanligt, ser jag."
Medan Tear fortfarade gurglade av skratt tog Ronia chansen att kasta en extra lång (och vass) blick mot Blair. Han såg så otroligt oskyldig ut trots den nyligen uttalade meningen, men Ronia var tillräckligt smart för att genomskåda skådespeleriet. Åtminstone hon, som träffat honom förr och visste hur han brukade beté sig, kunde begripa det. Frågan var om Tear genomskådade den spelade lögnen. Att hon inte jagat iväg honom, förresten? 
  "Ronia..." Tear harklade sig. Det var uppenbart att skrattet återigen hotade att ta överhanden. "Det här är .. Åke." Vattenvargen darrade av skrattkramper medan Ronias ögon blev klotrunda och förvånade. Sedan frustade även hon till, men hejdade sig lika snabbt. Blicken pilade kvickt över mot fakargen. Fortfarande, såg han enormt oskyldig ut.
  ".. ÅKE?" Ronia såg mellan de två vargarna med en min av total förvirring. "Han är inte Å.." Kargen hejdade sig. Nä. Använd huvudet, Ronia. Smaragdblicken stannade kvar vid den mörkpälsade hanen, intensiva och fortfarande en aning för skarpa. Han såg så otroligt oskyldig ut, men något annat kunde också anas i blicken. Ronias ögonbryn möttes i ett fundersamt, men också något frågande, V. Nä, han hette inte Åke... Trots att det skulle vara väldigt roande om han faktiskt gjorde det. Ronia skulle förmodligen skrattat mer, om situationen inte vore belagd med överhängande flockkonflikter. Det var inte läge för en sådan nu - Isil Anar var svagt. Otroligt svagt. Blair spelade bara ett spel, och nu hade han tagit sig ut på djupt vatten. Men den här gången, tänkte hon inte avslöja honom.
  "... Han är inte åååå...terställande.. angående lugnet här. Black kommer slå ihjäl honom. Och oss." Honan suckade inombords åt den dåliga räddningen och såg som hastigast mot Tear. Hittade Black Tear och Ronia tillsammans med en från Occultos, utan att vara i färd att slita upp strupen på denne, så skulle de få årets långstraff.
  Hon hoppades att Blair skulle förstå vilken tjänst hon gjorde honom i och med att inte berätta.

Ronia frustade till hon med, men Tear hade knappt förmåga att höra det utöver sina egna skrattsalvor. Det här var så inte hon brukade bete sig. Hon kikade upp genom sina tårdränkta ögon på Ronia när denne började tala. Öronen spetsades när hon hejdade sig på Å:et. Vad? Tear kämpade för att blinka bort skrattårarna och kunna se Ronia ordentligt när denne osäkert fortsatte. När Ronia nämnde Black slutade Tear plötsligt fnittra. Skulle han verkligen slå ihjäl dem allihopa? Hennes blåa blick flackade mellan Ronia och den mörka fakargen. Hon såg lätt oförstående på Ronia och misstänksamt på Blair. Det måste väl vara för den andra flocken som fakargen skulle bli ihälslagen? Och för att han var inne på fel revir.
"För att... han är inne på fel revir... och vi inte jagat ut honom..?" frågade hon Ronia och reste sig upp. Det var tydligt att hon inte förstod det här med flockar och flockrivalitet. Själv var hon ju en väldigt vänlig varg som endast träffat en varg hon inte stod ut med...

Blair mottog en sylvass blick från Ronia som tydde på att hon mycket väl hade hört hans kommentar. Det förvånade honom egentligen. Hon hade skarpa öron vad han hade fått erfara. Tear verkade däremot inte märka det under sina skratt.
  ".. ÅKE? Han är inte Å..." Där kom det. Han pressade surt ihop läpparna, men avslöjandet kom inte. Istället tvekade hon. För ett kort ögonblick skymtade äkta förvåning i hans ansikte innan han pressade ihop läpparna och rynkade pannan i ett tjurigt, sårat ansiktsuttryck, utifall att den äldre tiken skulle se på honom. Öronen låg slickade mot nacken i missnöje, men svansen svängde nöjt runt hans bakben.
  "Han är inte återställande angående lugnet här. Black kommer slå ihjäl honom. Och oss." Tear verkade bli allvarlig när nämnandet av ledaren nämndes. Hon verkade inte riktigt förstå varför Black skulle bli så arg. Blair däremot, förstod. Black hade tidigare anledningar till att slå ihjäl honom. Vid han och Ronias första möte hade Blair trots allt burit iväg henne.
  "Jag går nu!", deklarerade han upprört, men sände Ronia en förvånansvärt tacksam blick. Det smälte snabbt bort och ersattes av en förorättad min när han åter plockade upp sin roll. "Hemma gör de inte narr av mitt namn i alla fall!" Han svängde om med en fnysning. Halvvägs bortvänd från de båda sprack ett väldigt leende upp som klöv hans ansikte i två bitar. Tear borde inte kunna se det, men det fanns risk för att Ronia kunde se det. Strunt i. Hon visste reda att han ljög.
  Han spatserade iväg med förnärmat, höjt huvud. Blair fick undertrycka lusten att skratta tills det att han kommit in bakom buskarna. Där bröt det ut medan han dold av mörkret smet iväg.

Det där, var det märkligaste Ronia någonsin varit med om. Kargen såg efter Blair då han försvann mellan växtligheten, innan hon vände sig mot Tear med ett undrande uttryck.
  "Åke?" Hon skakade sedan snabbt på huvudet. Det fanns viktigare saker att tänka på än Blairs påhittade dumheter, som Tear ändå inte skulle förstå. Hon skulle inte få veta, heller. Än kände tiken inte vattenvargen tillräckligt väl för att anförtro henne en sådan sak. Ronia gjorde en knyckande gest med huvudet, ett tecken på att de skulle börja röra sig djupare in i reviret. Plötsligt slog en tanke henne. Såklart. Tear kanske inte visste om Occultos-Isil Anarkonflikten.
  "Nä, angående straffet. Nej, han skulle inte döda oss. Men vi skulle få problem. Han, den där bevingade tönten" - hon ångrade sig inte ett dugg - "tillhör Occultos. Fiendeflocken, belägen i andra änden Kawazatri." Ronia bet sig lätt i tungan. "Fiender sen ett bra tag tillbaka. När jag var valp, kidnappade de en av våra. Också en valp, ur Imanis kull. Pappa skulle nog inte bli glad att se oss prata med en av dem, speciellt inte du, som är ny." Tiken suckade lågt. Det fanns inte plats för de båda flockarna, skogen var stor, men hatet större. För säkert tusende gången undrade hon om Ophelia fortfarande var vid liv, och om hon var okej. Inget visste hon om att tiken befann sig långt ifrån Kawazatri vid det här laget.

[Avslutar detta, då det ändå är ett klart rollspel xD]