Hon hade aldrig varit här. Stenen kändes ogästvänlig och hon kände sig blottad utan någon nämnvärd grönska i närheten. Det kändes... naket. Det fanns ingenting som skyddade henne från att bli sett av vem som helst och hon uppskattade inte det. Dessutom var det lite väl kallt för en så enslig plats.
Hon längtade efter sällskap. Kanske inte så mycket för att hon inte sett någon på länge utan bara av den enkla anledningen att hon ville prata med någon. Dessutom började hon bli hungrig. Det verkade inte finnas mycket till mat här och hon undrade hur lång tid det skulle ta henne att komma till en vänligare mark.

Tiken som hade bestämt sig för att vila ett tag vid en liten pöl, bara för att finna att hon somnat några timmar, såg sig om och gäspade innan hon reste sig upp. Delar av den tjocka pälsen lossnade när hon reste sig upp. Större delen av vinterpälsen var i och för sig nästan helt borta, men en del hängde envist kvar.
När hon sträckt på sig och blickade ut över de ogästvänliga terrängerna runt henne såg hon en ljus skepnad. Det var en varg, en mager stackare såg det ut som dessutom. Tiken började genast trava mot den okända vargen, sällskapssjukan tog över.

Desto närmare hon kom den andra, desto mer kunde hon urskilja. Honan var inte bara mager utan hennes päls hade förlorat den naturliga glans som fanns hos de allra flesta varelser. Och det verkade nästan som om skelettet skadade huden inifrån.
Med en inte så graciös sladd stannade den mörka tiken och såg på den ljusa med ett leende i mungiporna.
"Hej!" utbrast hon efter några ögonblicks tystnad. Det var så tafatt att hon kände sig tvungen att säga någonting mer.
"Ursäkta för att jag bara tränger mig på, det blir lite ensamt här ute." fortsatte hon i ett försök att släta över sin tafatthet.

Av någon anledning kände hon sig lite pressad. De blåa ädelstenarna till ögon flackade nervöst fram och tillbaka, bara för att inse att inget fanns inom synhåll

Tear lade märke till hur spänd den ljusa blev när hon störtade fram och började ropa hej vilt. Hon samlade sig för att inte skrämma upp den nervösa tiken ännu mer. Tear kunde inte avgöra om den andre andades eller inte, men hon såg onekligen stel ut.
Hon lade huvudet på sned och såg på den ljusa med ett vänligt leende, denne hade fortfarande inte kommenterat ensamheten här.
"Vad heter du?" frågade hon i ett försök att lätta upp stämningen "Jag heter Tear"
Det var någonting som hon bara avskydde med den frasen. 'Jag heter Tear'. Det var en så opersonlig mening att den nästan fick den mörkpälsade att vilja bita av sig tassen.
Det vänliga leendet hängde fortfarande i mungiporna när hon väntade på ett svar.

Såhär på nära håll kunde Tear verkligen se hur mager varginnan var, och hur livlös pälsen såg ut. Den moderliga delen av hennes personlighet hade en tendens att slå till när hon träffade sådana vargar. Hon ville ingenting hellre än att hjälpa vargen i fråga att må bättre. Kanske hade hon passat utmärkt som mor, men det var ändå ingenting som någonsin lockat henne. Barn var trots allt inte hennes favoriter.
Varginnan framför henne såg ut att behöva ett riktigt mål mat, och att ta sig ifrån dessa karga landskap. Den ända födan Tear sett när hon vandrat var gnagare och reptiler, och inget av dem var ens särskilt gott.