Under natten hade hon hittat ett mindre mysigt stenblock att kura ihop sig under. Det hade inte skyddat mycket mot regnet som skvätt in på henne. Hon hade lagt tassarna över ansiktet för att skydda det mot det ovälkomna regnet. När morgonen grydde med en grå himmel kikade hon över dem våta tassarna på det våta stenlandskapet. Med ett missnöjt grymtande hade hon kravlat sig ut från stenen.

Det hade nu gått några timmar och den vita varginnan vandrade raskt över stenslätten. Hon hade funnit vatten och hittat några skrumpna bär som hon knaprat i sig. Egentligen behövde hon jaga, men bytet på den dystra stenslätten var magert och hon hade ännu inte haft tillfälle. Hon suktade efter ett mjukare landskap.

Stigen hon vandrat tog slut i ett mindre stup. Nyfiket tog hon sig fram till kanten och såg ner över det. Det var inte långt ner till marken under.
En vind sprang över marken och rörde om i den vita pälsen och lekte med fjädrarna bakom varginnans öra. Hon stod stilla och såg på marken nedanför i några sekunder innan hon hasade ner på stenen. När rundningen tog slut och precis innan hon föll klev hon ut i luften och landade smidigt och smärtfritt på stenarna under henne. Hon var snabbt på väg igen, raskt för att undkomma detta kyliga landskap.

Regnet som tidigare hade duggat var nu rent spöregn. Den trehövdade hannen vandrade obrytt även fast han besatt eldens kraft. Han gillade inte kyla, men vatten hade inte någon större effekt. Om han aldrig badade skulle det bara vara äckligt, för hur annars skulle han få bort allt blod som befläckat hans kritvita päls?
Lucius stannade upp och vädrade åt olika riktningar, en främling vars doft kom från hans högra sida hade nått hans nos.
Hanen vände sina steg bara i ett syfte, av ren nyfikenhet av vem som vandrade i denna slätt en sådan regnig dag.
Men ju närmare han kom destu klarare vart doften, en varginna. Den trehövdades ögon smalnades av och han använde sin vindkraft för att dölja sin egna doft. Istället för att honan skulle vara beredd på hans ankomst så skulle hon snart få en överraskning, för alla gillade väll överraskningar, eller?

Allt för koncentrerad på att fortsätta undan regnet märkte hon inte av ytterligare en närvaro. Öronen låg bakåt så att inget oönskat regn skulle göra ett oönskat intrång i dem.
Hon kunde inte påstå att hon kände sig... bra. Det var fel ord, men det gick inte riktigt att förklara det lägre humöret.
Blicken var fäst på stenen någon meter framför hennes tassar.
Det var fruktansvärt trist här! Sten sten och åter sten. En vackrare dag hade hon kanske kunnat uppskatta skönheten i en stenslätt, men just idag ville hon bara ifrån den.

[Förlåt, men jag vet inte vad jag mer ska skriva ^^'' Hon kommer inte upptäcka honom innan han låter henne ^^'']

Lucius smög tyst bakom varginnan ett fåtals meter bort, då hanen kom närmare log han smått "Var hälsad Varginna" 
Hans röst var hes, mörk och lömsk men det fanns en svag ton av vänlighet med där.
Hannen bara log, det kändes så overkligt att kunna förvirra främlingar med sin doft, vissa förstår inte ens hur dem inte kunnat känna doften av honom, eller iallafall hört hans steg.

Den plötsliga rösten fick henne att hoppa till och snurra runt på en tass. Synen som mötte henne fick hakan att falla.  Hon var tvungen att se mycket högt upp för att se hanens ansikte, och när hon väl fann det insåg hon att dem var tre stycken. Ett komiskt, förvånat, uttryck damp ner i hennes ansikte när hon såg från de tre par ögonen som fanns så långt ovanför henne. Öronen petades nyfiket framåt och hon öppnade munnen för att svara.
"Var hälsad..." svarade hon och undrade vad hon skulle kalla honom. En så udda varg kunde man väl inte bara kalla varg? Eller? Meningen fick vara, vad varginnan ansåg, oavslutad.
Ett litet leende drog i den ena mungipan när hon studerade ansiktena så mycket högre upp.
"Och..." hon tvekade, osäker på om det blev rätt benämning nu "vilka kan ni tänkas vara?" hon fortsatte att le i ena mungipan, oförmögen att slita den tvådelade blicken ifrån de tre ansiktena. Vilket skulle man prata med? Skulle hon prata med alla tre samtidigt? Skulle alla tre huvuden svara henne samtidigt, eller skulle hon få höra tre olika åsikter?

Honans reaktion var inget nytt för Lucius, men på något sätt fann han det roande att se den nätta lilla tjejen bli så.. förvirrad?
Ett leende spred sig plötsligt på alla tre svarta läppar. Hanen hade alltid varit lite av ett lamm då det gällde honor. Hans längtan efter att ha någon att älska tog ofta över vid möten av honor vilket gjorde honom lite av en kelgris. Men han vågade aldrig ta steget och komma riktigt nära, han var helt enkelt rädd för själva närkontakten. För han vela ju egentligen inte skada någon. 

De tre bröderna utbytte en road blick och förstod att de inte kunde tala hur dem vela. För även han kunde förstå om det skulle bli förvirrande. Jag... hanen rättade sig sedan fort och sa istället Vi heter Lucius, alla tre. Han flinade lite retsamt och sedan började det högra huvudet tala Nå, vad kan en liten donna som du tänkas heta? Om jag får fråga.
Hanen talade lugnt med en mjuk stämma. Han hade förmågan att skrämma bort främlingar på grund av hans tre huvuden som många såg som ett farligt hot. Så man kan säga att han verkligen anstränger sig vid sådana här möten för att inte skrämmas. Så han log vänligt och väntade lugnt på svar.

Hon log mot dem tre huvudena när de presenterade sig som en.
"Ahh, Lucius, ett mycket passande namn till så stiliga karlar som er." sa hon med ett litet fniss, ett leende och ett vaggande på svansen. Hans fråga fick henne att skratta och vaggningen av svansen att fortsätta. Hon fäste blicken på det högra huvudet när hon svarade.
"Mjåå, fråga kan man ju alltid," ett retsamt leende särade på hennes mörka läppar innan hon fortsatte, " och jag heter Huyana så det är inte längre en hemlighet." sa hon och fortsatte le.

Det var komiskt hur fort hennes dystra humör hade förändrats till ett gladare bemötande. Inte för att det var ovanligt att hon blev gladare när hon stötte på någon som bemötte en med ett trevligt tonläge.
Hon skulle ha satt sig ner, men risken att hon blev ännu mindre än Lucius var stor och hon tyckte redan att hennes storlek var tillräckligt stor i jämförelse med jätten framför henne.
Hon svepte med blicken över de tre ansiktena och landade på det i mitten.
"Och vad gör ni här ute då? Inte kan väl mycket locka med denna stenslätt?" frågade hon, fortfarande med två leende mungipor.

Huyana, tänkte han för sig själv för att få kläm på namnet.
Han satt fortfarande ned och ändå var honan mindre, mycket mindre.
Han log sedan slugt, sänkte huvudena så att dem var i jämn höjd med hennes.
Jag letade efter en mumsbit innan jag stötte på dig.. Dock fann jag tyvärr ingen att sätta tänderna i Sade han med en lite bitter och hes röst. Men jag är inte så värst ledsen för det, trottsallt fann jag ju en vacker dam att tala med Sade han medan han höjde huvudena till normalt läge.

Lucius kollade sig omkring och sedan vandrade blicken till Huyana igen.
Nå, vad gör du här? Frågade han till sist.
Solen stod nu mitt på himelen, alla fåglar satt i träden med des röda magar och kvittrade.
Hans blick var varm, precis som hans hjärta.

Det kändes märkligt att hans tre huvuden var i jämnhöjd med hennes. Hon såg från de tre huvudena och gav honom en skeptisk blick. Inte hade han väl verkligen trott att han skulle finna byte här? Hon började fnittra när han nämnde att han hittat henne istället.
Huvudena försvann upp i himlen igen och hon följde dem med blicken, oförmögen att sluta le.
När han frågade vad hon gjorde här blinkade hon och ryckte på axlarna.
"Jag vandrar." svarade hon enkelt och log. Svansen svajade fortfarande när hon såg upp i hanens tre ansikten.
"Du får ursäkta mig för att jag inte sitter ner, men du är så väldans mycket större än mig att det känns som om jag bara skulle bli ännu mindre." sa hon och skrattade kort.
Vinden susade lätt och fick deras pälsar att gå i vågor. Huyanas tvådelade blick flög kort till Lucius päls när den krusades. Hon hade alltid älskat att studera andra vargar men kände sig ofta framfusig när hon gjorde det. Därför höjdes blicken snart mot hans ansikten och ytterligare ett leende fyrades av mot jätten.

Hanen skrattade till en aningen Så du är på genomresa i dessa trakter? Detta ställe ser inte så värst.. behagligt ut.. Han kom bort sig lite då han märkte att hon studerade honom.
Sedan log han bara, denne varginna var minsann trevlig, men var det så hon egentligen var eller var det bara för att han såg annorlunda ut?
Leendet försvann en aning, han skulle faktiskt inte bli förvånad om det var så..
Lucius himlade med ögonen och lade sig ned, höjde sina huvuden och sa mjukt Bättre?  hans leende kom tillbaks igen.
Men han kunde inte sluta grubbla över tankarna Huyana.. räds du för Demoner? Hans leende hade försvunnit, rösten var allvarlig och aningen kall, hård. 
Hans blick bar den blodröda färgen, och i dem kunde man tydligt se demonisk närvaro om man visste hur det kändes igen. Hans blick mötte hennes, han tänkte inte längre dölja den mörka sanningen han bar inom sig. Det måste få ett slut, och det slutar här.

"Det är väl inte den vackraste platsen att vandra på, men ibland är den mindre vackra vägen den bättre." svarade hon och log åter.
Hon log brett när han lade sig ner, nu var dem i jämnhöjd med varandra. Utan att släppa leendet eller vargen med blicken satte hon sig ner och slog med svansen mot marken.
"Mycket." flinade hon och fnittrade.
När hon åter mötte hans blick var den allvarlig och även hennes leende dog ut. En rynka bildades i hennes släta panna när hon lyssnade till honom.
".. Demoner...?" orden var knappt hörbara när hon andades ut dem. Hon hade aldrig funderat över demoner. Hennes religion talade om dem som skoningslösa skuggor, som levde på misär och föddes ur olycka... Men dem hade aldrig någon form, hon hade definitivt inte sett dem som vargar.
Huyanas blick gled mellan de tre par röda ögon, och hon tyckte sig se någonting som inte hade varit där tidigare. Hon skulle inte säga att hon räds skarpheten i ögonen, men den oroade henne.
Med en något höjd haka såg hon mittenhuvudet i ögonen och öppnade munnen.
"Jag räds ingenting om jag inte tror att det kan skada mig." hon talade med stadig stämma och flackade inte med blicken. Hon trodde inte att den godhjärtade Lucius skulle skada henne... Fanns det en demon i hanns inre betvivlade hon inte att den skulle vilja bringa Lucius misär.

Lucius log då det vart bekvämare för henne, det kändes som att stämningen bara vart allt bättre. Tills.. han frågade henne om hon räds av Demoner. Lucius var tvungen att veta, han var tvungen att berätta för henne. 
En gång tidigare i hans liv hade han undanhållit det, och det slutade i kaos när sanningen kom fram.
Han har faktiskt varit i ett romantisk sällskap med en hona i hans yngre år. Hon älskade honom, och han tror sig ha älskat henne. Men han visste inte om han verkligen gjorde det eller ej.
Det lucius inte vet är att demonen ger vika när han funnit äkta kärlek, det spelar ingen roll om honan hatar eller älskar honom, han är tvungen att älska henne, eller honom, tillbaks på det djupaste sätt. Han är tvungen att kunna dö för den individen. Men det har aldrig hänt, för han vet inte hur man älskar på det sättet.

Vi vill dig inget ont, Huyana. började han med en lite mer varmare röst, fast fortfarande allvarlig. Men vi tänker inte göra samma misstag en andra gång. Vi gillar dig, därför har du rätt att veta.. Hanen kollade in i honans ögon, försiktigt.
Det du kanske har sett, som rör sig i våran blick. Det är inget vänligt, ingen god ande eller väktare.. Demonen som förtär oss inombords visar ingen nåd. Därför måste vi be dig att springa, så fort du bara kan ifall du misstänker Flero Duranos närvaro lite extra starkt. Stanna inte, bara spring.. Om vi så mycket skulle kröka ett hårstrå på dig, skulle vi aldrig förlåta oss själva. Du är vänlig, så snäll. Det är min ända önskan.. Huyana.. Lucius låg fortfarande ned.
Hans röst var väldigt allvarlig, men också beskyddande.

Det var svårt för honom att säga detta, han var såklart rädd för att hon skulle ta avstånd och ge sig av redan nu. 
Men han hoppades att hon skulle stanna med honom. För han kände sig glad i honans sällskap.

Hon såg på honom med ett vänligt men neutralt ansiktsuttryck. Pannan rynkades i någonting som liknade oro när han sa att demonen förtärde honom inifrån.
Det var dock inte fören han tystnade som ett litet leende monterades på hennes läppar.
"Om det är er önskan att jag springer när ni ber mig ska jag, men jag ser inte demonen i er blick." hon hasade sig en aning närmare och försökte möta hans nervända blick "Därför kommer jag inte veta när jag bör springa. Men så länge det inte är någon utav er som utgör faran tänker jag inte vara orolig."
Det lilla leendet blev lite större och huvudet lades en aning på sned.
Han verkade inte bekväm med att säga det här och hon ville visa honom att hon inte brydde sig och inte tänkte vandra sin väg. Hon var noga med att se alla tre ögonpar lika länge i ögonen för att befästa trovärdigheten i hennes ord.

Lucius hade sin blick fäst på varginnan, han vart varm inombords vid hennes närvaro. 
Detta kändes konstigt, vad betydde denna känsla han bar inom sig?
Det gör mig lugn att höra, att spilla ditt blod är något vi inte önskas göra Hannarna såg in i hennes blick, såg hennes sanning i blicken. 
Varför var detta fortfarande så svårt att genomgå? de var så nära varandra, alldeles för nära. Tänk om något hände, tänk om detta var en del i Duranos plan?
Lucius ställde sig upp, kände efter inombords om det var säkert att vistas här, med henne. 
Tankarna sade att han skulle ge sig av, men hjärtat de alla delade talade samma språk. Hjärtats önskan var att stanna, med henne ett tag till. Men hur skulle han veta säkert att det inte var Durano som spelade honom ett spratt? Det kunde han inte med säkerhet veta.
Han var aldrig trygg, aldrig säker någonstans.
Mina känslor är i ständigt krig. Något säger mig att jag borde ge mig av, att något hemskt ska hända. Men hjärtat vill att jag ska stanna med dig. Om jag stannar, och du skadas, kommer jag aldrig förlåta mig själv Huyana.. Hanen stod mellan ett svårt val, stanna och riskera att blod spills. Eller ge sig av och svika sitt hjärta.
Han visste inte riktigt vad denna känsla betydde, men han trivdes i hennes sällskap.

Dem reste sig upp och hon såg på dem med ett förvånat uttryck i ansiktet.  Hon hade inte förväntat sig att de tre skulle resa sig upp och backa iväg så plötsligt. Lugnt satt hon kvar och studerade honom när han verkade brottas med sig själv.
När tystnaden legat i en sekund reste hon sig upp och log upp mot jättarna.
"Om ni känner er säkrare med att lämna så bör ni." sa hon lugnt och fortsatte le en aning "Vi kommer kunna hitta varandra, ni vet vart jag vandrar och får gärna söka upp mig om ni sällskap behöver. Vill hjärtat finna någon gör det det, tro på det Lucius" Det var det ända som fick henne att fortsätta leta efter Ata'halne, trots att dem inte setts på år nu. Hennes hjärta ville så gärna finna den försvunna vännen, och hon trodde verkligen på att det skulle leda henne vägen... så småning om.
Hon log mot dem tre och såg dem i ögonen för att dem skulle förstå att hon inte skulle ta illa upp, det fanns inget förtret i att behöva ge sig av för någonting man inte kan kontrollera.

Hennes ord lät vettiga, men denne hanne kunde inte förmå sig att svika sitt hjärta, inte nu.
"Jag kommer att sakna dig, mitt hjärta vill att jag stannar hos dig." Hanen hade velat gå fram och kysst henne förväl men rädslan av närhet tärde på hans inre.
"Skulle du känna dig illa till mods om vi sade farväl med en beröring?" Lucius hade inte förväntat sig något speciellt svar. Egentligen var han lite rädd för vad hon skulle svara. Men hans längtan efter närhet var lika olidlig som rädslan för den var.

(FÖRLÅT för mitt jättesega svar.. Men kommer att bli mer aktiv här nu härdanefter ^^)

Leendet som började vid hans första mening var varmt och lugnande. När han sedan fortsatte reste hon sig upp med en förändring i leendet, det var inte bara varmt längre utan hade även en busig glimt som visade på hennes unga ålder.
Utan vidare omsvep klev hon över ingenmanslandet emellan dem och höjde ansiktet mot hans mittenhuvud. Det kändes mest rätt att närma sig mittenhuvudet. Hon gjorde sitt bästa för att nå upp mot honom, men med tanke på att hon var ungefär hälften så stor som honom kom hon inte så långt.
"Jag skulle aldrig känna obehag för någonting sådant" log hon upp mot honom och väntade på att han skulle närma sig så hon kunde lägga nosen mot hans kind.

Lucius lyssnade på hennes ord med ett gömt leende i mungiporna. 
Sedan närmade han sig Huyana, sakta men med säkra steg. Sedan böjde han ned alla de tre huvudena och fick en nos mot kinden som svar, hanen rodnade, och det kändes som fjärilar i magen. 
De två huvudena på vardera sida gosade lite lätt mot honan medan mittersta huvudet gav henne en lätt kyss på pannan. "Vi ses snart igen, vi lovar Huyana." Viskade han lätt med ett varmt och tryggt leende. Sedan backade Lucius några steg, bröt inte ögonkontakten, sedan vände han om "Vi saknar dig redan..." Sade han med en glimt i ögonen innan han försvan bakom träden i ett lätt trav.

Närkontakten värmde och hon slöt de olikfärgade ögonen. Inte fören hans varma nos släppte hennes panna såg hon upp på honom.
"Jag letar upp er om ni inte håller ert ord." svarade hon med ett leende och höll stadigt ögonkontakten. Leendet försvann när han vände sig om och upplöstes mellan träden.
'Vi saknar dig redan...'
Med en liten suck vände även den vita honan om försvann bort från det korta mötet.

[Avslutat]