Trots den sena kvällen var himlen fortfarande ljus. Solen som försvunnit bakom horisonten efterlämnade ett blekt sken på himlavalvet. Bakom de urtvättade rosalila och blåa nyanserna skymtade stjärnorna och månen. De som ofta varit hennes enda sällskap hölls tillbaka av ljuset. Det förbannade ljuset. I stunder fick hon fortfarande ont i ögonen när hon visats på någon ljus plats för länge.
     I sitt planlösa, ändlösa vandrade - som hennes liv nu tycktes bestå av - hade hon hittat ett område i Acheratiskogen som intresserat henne. Åtminstone dög det tillräckligt för att bryta tristessen som konstant gnagde henne i hasorna. Ett övergivet flockområde. Åtminstone var det vad hon anade, när hon hittat flertal nu igenväxta lyor. När hon tittade noggrannare tycktes hon kunna urskilja spåren av vad som en gång verkat vara en stig, och börjat följa dem omkring. Hon var på väg ut mot öster, mot havet. De friska, salta havsbrisarna hade varit hennes följetång när en annan doft överröstade den. Varya stannade upp och lät sig hållas. Trots hennes övernaturliga luktsinne hade hon lyckats missa honom. En ensam hanne, med salt och skogsdoft i pälsen. Hunger var ingen faktor, om än den börjat färga hennes himmelsblåa blick spräcklig i rött. Men hon kände sig ensam. Månens närvaro fattades henne, och utan natthimlens sällskap tycktes hon kunna känna hur hon tappade sina sinnen mer och mer. Nästan som om hon förminskades till något annat djur. En annan varelse.
     Varya vek av från den igenväxta stigen och närmare doften. Hon kunde avgöra att han gick bort från henne, men hon kom snabbt ikapp honom. Hon gjorde inget försök att dölja sitt närmande, mer än vad hennes natur redan gjorde. Doftlös, tyst och smidig.
     “Stanna.” Hennes röst var torr och kraxande. Det kändes som den blev hesare för varje gång hon talade. Som om hennes tid med långa tystnader när där inte fanns någon att prata med gjorde att den vissnade, torkade ut. Som om att den höll på att dö.
     Hon kunde se hans ljusa skepnad stanna upp och hon följde hans exempel. Den rödspräckliga blicken såg på honom under tunga ögonlock. Huvudet var lågt buret och hennes skuldror kutade upp över hennes nacke. Kroppsspråket stilla och intet ont anande.
     “Vem är du? Är du här för att hämta mig?”

Nyke vandrar genom Acheratiskogen i det lugna kvällsljuset. Himlen gör sig redo för stjärnor och den bleka månen. Den vita vargen lunkar på i sakta mak och njuter av skogens atmosfär. Här trivs han. Det är här han har sina rötter. När hannen tänker tillbaka på valptiden sprider sig ett leende på hans läppar. Det var enklare tider då. Han saknar familjen och samhörigheten. Det var länge sedan han träffade på något av sitt eget blod. Han undrar hur många som fortfarande är i livet. Han saknar dem innerligt. Nyke drar en djup suck och fortsätter fram mellan Acheratis växtlighet.
”Stanna.” Han hade inte märkt att någon närmade sig bakifrån. Den kraxiga rösten skulle kunna komma från ett spöke. Nyke står först stilla en stund för den där rösten känner han igen. Även att den låter mycket mer medtagen än senast han hörde den. Raggen reser sig i nacken men inte av aggression eller instinkt utan av kårar. Han minns fortfarande smärtan av främlingens tänder när hon penetrerade hans nackskinn. I en lugn rörelse vänder sig Nyke om och står öga mot öga med henne. Tiken han inte har något namn på. Nyke tippar huvudet på sned när tiken ställer frågor. Känner hon inte igenom honom?
Nyke tar ett steg fram, som vanligt styrd av sin nyfikenhet. Öronen står spetsade på huvudet och han behåller en lugn hållning.
”Mitt namn är Nyke. Ni minns mig inte?” Han ger henne ett litet vänligt flin. ”Nog minns jag er, min sköna. Men förra gången fick jag inte äran att veta ert namn”. Tiken ser ut som att hon vandrat genom Chaibos grottor redan. Hennes kropp är ärrad och vittnar om många historier. Men bortsätt från hennes sargade yttre tycker Nyke ändå att det finns något vackert hos henne.

Så det stämde. Den ständigt gnagande, jäktande känslan om att någon var ute efter henne stämde. Nyke. Hans namn var bekant, men hon kunde inte placera det. Hans tillintetsägande uppsyn var inte till någon hjälp för hennes redan dimmiga minne. Hennes öron vinklades bakåt och hennes uttryck blev stramt. En blandning av ilska och rädsla tog form i det bleka anletet.
     “Har han skickat dig?” väste hon fram och kände sig själv bli mindre, tänderna blottades. Alldeles för uppslukad av sitt inre känslospel för att notera resten av hans ord. Trots hennes skrämda hållning, den kutade ryggen och blottade tänderna, tog hon ett steg närmare. Den blå blicken var stirrig, men ändå kunde hon inte riktigt fokusera på den vita hannen framför henne. “Svara mig,” rösten var en blott viskning.
     “Svara mig!” Den plötsliga höjning i tonen fick några fåglar gömda i snåren bredvid att fly. “Ljuger du sliter jag strupen ur dig, precis som jag gjorde med hans son, hör du det?” Hon vinglade försiktigt fram och tillbaka, som om marken under henne rörde sig. Hon kunde inte längre höra hannens hjärtslag, det hade ersatts av hennes egna, vettskrämda. När hon plötsligt började se sig omkring rörde hon sig i ryckiga stötar.
     “Är han här?” Rösten var en blott viskning igen, kvävd av fasan. Såg han på henne just nu? Var det han som fått henne att närma sig främlingen? Munnen blev plötsligt så torr att hon kände lusten att hosta.

Nog minns han hur han känt sig efter senaste mötet med den här tiken. Hon hade attackerat honom och gett honom ett sår i nacken som tagit tid att läka. Det var ett möte som satte spår i honom. Tiken hade även fått honom att tappa halsbandet han fått från Wunjo. Det var den största förlusten. Och nu står han här framför henne igen och tiken verkar vara i mycket värre skick än förra gången. Nyke kan inte låta bli att undra vad hon har råkat ut för. Han kan inte låta bli att oroa sig och känna medlidande.
”Det är ingen som har skickat mig. Och du har redan försökt slita nacken av mig en gång”. Svarar han med lugn stämma och hoppas att hans sinnestillstånd kan ha någon form av lugnande inverkan på tiken.
”Vad har du råkat ut för? Är det något jag kan göra för att hjälpa dig?” Nyke tippar huvudet lätt på sned och hans violetta bli söker tikens stirriga.
”Det är bara du och jag här”. Lägger han till.

Den vita behöll sitt lugn, trots Varyas till synes irrationella beteende. I vanliga fall hade nog det bemötandet även smittat av sig på henne, men i sinnestillståndet hon befann sig i nu uppfattade hon det snarare fientligt. Det kändes som ett hot. Minnen som hon helst ville glömma flimrade förbi. Hur Even använt sitt lugn emot henne, använt det för att ljuga, för att snärja henne.
     Varya frustade med sina ytliga andetag. Öronen ryckte till vid hans ord.
     “Och du har redan försökt slita nacken av mig en gång.” Varya vände långsamt huvudet mot honom igen. Den jäktade blicken kämpade för att möta hans. När skärpan i hennes blick äntligen lydde och hon såg på honom igen kunde hon känna hur minnet sakta luckrades upp. Det kändes som en livstid sedan hon varit i Raukakekedjan, och även om hon inte kunde komma ihåg hur förloppet sett ut, mindes hon ljuset. Det fördömda ljuset. Varya grimaserade och blicken föll ner i marken mellan dem.
     “Du är inte klok,” väste hon lågt. Om det var till henne själv eller honom var otydbart. Hon samlade sig tillräckligt. Hans ljus skrämde henne inte lika mycket som Even, som Tenebris.
     “Jag tänker gå nu,” förkunnade hon lite högre än innan. “Följ inte efter mig. För vår bådas skull.” Hon såg på honom ett kort ögonblick, som för att försäkra sig att han hört henne. Hon behövde gå innan hennes flyktiga, ögonblickliga förstånd skingrades igen. Hungerns bankade i bakhuvudet. Men det här var inget byte hon kunde vinna över, hon hade redan provat.

Nyke känner sig handfallen. Egentligen borde han ta sig därifrån, snabbt. Lägga mötet och alla tankar på honan bakom sig. Senast ville hon förmodligen göra mer än att skada honom. Även att det varit oprovocerat. Sådana karaktärer bör man hålla sig borta från om man besitter någon form av självbevarelsedrift. Men Nyke kan inte bara göra så. Det är en underlig tanke och han förstår den inte själv. Kanske är det just tikens skick som får honom att känna medlidande? Eller något djupare än så. Som om hennes tänder bitit ett hål i hans själ och lämnat spår.
Hanen sluter ögonen för en stund när varginnan talar. Följ inte efter mig. För vår bådas skull. Den violetta blicken fästs på henne igen, söker hennes blå och möter den för en stund. Aldrig tidigare har han mött en varg som hans själva väsen har velat förstå sig på. ”Vem är du?” Frågar han dröjande. Ett halvt steg fram. Det borde finnas något i honom som säger åt honom att lägga benen på ryggen och springa därifrån. Istället är det något som drar honom mot henne, skriker och ber att få veta mer. Nyke skakar på huvudet.
”Vad du än har varit med om… Vad du än har gjort… Det finns trygghet här. Ingen kommer för att hämta dig”. Nyke står stilla. Inväntar ögonblicket då varginnan lämnar honom ensam.

Rörelserna var släpande när hon vände sig om, kämpade mot hungerns instinkter. Käkarna var hårt åtstramade, hon var rädd att om hon slappnade av för mycket skulle hon inte kunna hålla emot.
     Den vitas röst avbröt henne i ett steg. Varya stelnade.
     “Vem är du?” Hon svalde när hannen fortsatte. Hon såg inte på honom, men öronen avslöjade att hon lyssnade. Orden träffade henne hårdare än väntat. Saknaden av en trygghet värkte i bröstet på henne. Men hon visste att hon aldrig skulle känna den igen. Hon hade sörjt dess död för länge sedan. Sedan Aurora dog.
     Varya höjde långsamt huvudet igen, mötte hans till synes bekymrade blick en sista gång. Spelade det verkligen någon roll om hon gav honom hennes namn eller inte? Hennes kännetecken var starkare än så.
     “Varya,” väste hon fram. Hon lät blicken dröja kvar, innan hon vände blicken framåt igen och gav sig av.